Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio
16.4.2024
Inkommande år är det tio år sedan Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland grundades. Allt som allt har Finska Lutherstiftelsens gudstjänstverksamhet pågått redan i 22 års tid. Under de här åren har verksamheten vuxit och blivit riksomfattande, och antalet gudstjänstdeltagare har ökat i hård takt. Därför är det på sin plats att ta en titt på de gångna åren. Varifrån och hur har vi kommit till den punkt där vi nu står?
Från gudstjänstgemenskap till församling
Finska Lutherstiftelsens gudstjänster började firas i Helsingforsregionen i augusti 2000, när Juhana Pohjola fick i uppdrag att bygga den första gudstjänstgemenskapen. Senare grundades flera andra gudstjänstgemenskaper. De verkade inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och samlades i dess utrymmen. På motsvarande sätt var gemenskapernas pastorer folkkyrkans präster.
I mars 2004 placerade ”händelserna i Mellungsbacka” Lutherstiftelsen mitt i en mediestorm. Efter att biskop Eero Huovinen ombads att utebli från nattvardsbordet började folkkyrkans dörrar stängas. Händelserna förde den underliggande kyrkliga och teologiska splittringen upp till ytan.
Lutherstiftelsen fick för sin del hjälp från Missionsprovinsen i Sverige. Där öppnades en egen väg till ordinationer och episkopal tillsyn. Den första prästvigningen hölls i Göteborg år 2005. Då prästvigdes också en finländare för tjänst i Finland.
Från och med år 2006 började de präster som blivit vigda inom Missionsprovinsen döpa barn på så sätt att de inte på samma gång blev medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, utan möjligen först i efterhand. Detta gjorde att Lutherstiftelsen igen lyftes fram i rubrikerna. Samtidigt började gudstjänstgemenskaperna betona att medlemskapet i Kristi kyrka är viktigare än ett medlemsintyg i något kyrkosamfund. Därför kunde man vara medlem i gudstjänstgemenskapen utan att vara medlem i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, och man kunde bli medlem i gudstjänstgemenskapen genom dopet. Merparten av gudstjänstgemenskapernas medlemmar hörde dock samtidigt även till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Fram till år 2008 hade många gudstjänstgemenskapers församlingsidentitet förstärkts. Gudstjänstgemenskaperna var församlingar som hade en egen medlemsskara, styrelse och regelbundna gudstjänster. Nya gemenskaper bildades i ökande takt.
I mars 2010 fick Finland en egen biskop när Matti Väisänen vigdes för att tjäna församlingarna i Finland. Följden av att han blev vigd var att han fråntogs prästrättigheterna inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det här förstärkte Lutherstiftelsen i rollen som en aktör som är självständig i förhållande till folkkyrkan.
Tydligare kyrklig självförståelse
Lutherstiftelsens 25 församlingar grundade den 16 mars 2013 Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland, och Risto Soramies vigdes till dess biskop. Enligt sin egen definition var Missionsstiftet å ena sidan en ”kyrklig struktur”, å andra sidan ”en sann kyrka, på grund av och i kraft av de nådemedel som förvaltas i det”. Grundläggningsdokumentet sammankopplade Missionsstiftets kyrkliga position i någon mån till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Stiftsdekan Pohjola sammanfattade positionen i Helgedomens Lampa (2/2013) enligt följande: ”Missionsstiftet är en självständig kyrklig struktur som samtidigt har en bred kontaktyta med den evangelisk-lutherska kyrkans liv, eftersom många av dess församlingsmedlemmar hör till den evangelisk-lutherska kyrkan. Det är i den här spänningen som vi lever.”
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland reagerade på grundandet av Missionsstiftet genom att förbjuda att församlingarnas utrymmen användes av Missionsstiftet och genom att avkraga nio av Missionsstiftets präster. Genom att frånta prästrättigheterna av pastorerna försvann också förutsättningarna för att betjäna dem som var medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Allt flera av Missionsstiftets församlingsmedlemmar började lämna sitt medlemskap i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Under år 2015 började de ekumeniska banden formas. Missionsstiftet erkände kyrklig gemenskap med systerstiften i Sverige och Norge. Under de följande åren var det Kanada, Tyskland, England och Förenta staterna som stod i tur. Samtidigt förtydligades Missionsstiftets kyrkliga självförståelse. Det här framgår till exempel i det blogginlägg som publicerades den 5 februari 2015, där stiftsdekanen skriver: ”Det är därför bra att säga högt ur att när du i helgen går till Missionsstiftets högmässa, då kommer du verkligen till en luthersk kyrka, i ordets fulla bemärkelse.”
I november 2018 nedtecknades den förtydligade självförståelsen som kyrka också i stiftsordningen: ”Missionsstiftet är en luthersk kyrka i Finland.” Samma år godkändes Missionsstiftet som medlem i International Lutheran Council (ILC).
Tre år senare, i november 2021, blev Missionsstiftets kyrkliga självförståelse igen ett diskussionsämne när stiftsmötet gav konstitutionskommittén i uppdrag att utreda frågor kring att endera gå in för eller låta bli att registrera sig som religiöst samfund. Under det gångna året har kommittén reflekterat kring detta från olika perspektiv. Dess önskan är att de olika perspektiven senare skulle diskuteras även i församlingarna. Först behandlas utredningen vid Missionsstiftets stiftsmöte i slutet av innevarande år.
Ett led i den kyrkliga kontinuiteten…
Diskussionen om Missionsstiftets kyrkliga karaktär är inte en reaktion till någon enskild aktuell fråga, utan det är ett tema som framstiger från Missionsstiftets naturliga utveckling. Självförståelsen som kyrka är något som så småningom växt fram under loppet av flera år och årtionden. Under hela sin existens har Missionsstiftet som självständig aktör varit fri att organisera sig samhälleligt sett på det sätt som det själv bedömer att är bäst, liksom också att fritt knyta band till andra kyrkor. Dess kyrkliga identitet har också förstärkts genom de ekumeniska avtal som har ingåtts, liksom genom de förhandlingar som lett fram till avtalen. För närvarande har man avtal om kyrkogemenskap med sex utländska kyrkor.
En viktig faktor för Missionsstiftets självförståelse har att göra med den kyrkliga kontinuiteten. Det var inte Martin Luthers avsikt att grunda ett nytt kyrkosamfund och lutheranerna uppfattade inte sig själva som en ny kyrka som grundades på 1500-talet. Däremot ville man se lutherdomen som en fortsättning på den gamla, västliga katolska kyrkans kontinuum. På samma sätt uppfattar inte Missionsstiftet sig själv som en ”ny kyrka”, utan anser sig stå i den gamla finländska, lutherska kristendomens kontinuum. Missionsstiftet kan läsa finsk kyrkohistoria som sin egen historia.
Missionsstiftets koppling till den gamla finländska kyrkligheten kommer till uttryck på åtminstone tre sätt: gemenskap i läran, ämbetssuccessionen och de kyrkliga sederna. I likhet med Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland grundar sig Missionsstiftets troslära på Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna. Eftersom Missionsstiftets biskopar och äldre präster har blivit kallade och vigda av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland står de i samma kedja som herdarna för gångna släktled. I huvudsak följer Missionsstiftet också gamla finländska lutherska seder och bruk i fråga om till exempel gudstjänstliturgin, kyrkliga förrättningar och fester, samt psalmer och böner.
… för nådemedlens skull
Tidvis har man i offentligheten låtit förstå att Missionsstiftet skulle ha grundats för att man ville motsätta sig beslut som hade fattats inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det här är dock inte vår egen uppfattning. Däremot är ordet och sakramenten i kärnan för vår lutherska kyrkosyn. Augsburgska bekännelsens sjunde artikel lär om kyrkan enligt följande:
… en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.
Att få leva i Kristus och i delaktighet av nådemedlen är en frihet, rättighet och skyldighet för en kristen. I grund och botten finns Missionsstiftets församlingar just därför: för att vi ska ha möjligheten att leva i gemenskap med Kristus, vid nådemedlen.
Texten är en översättning av artikeln ”Kirkoksi kasvanut kirkko” i Helgedomens Lampa 4/2022.
ILC:s världskonferens i Kenya 13-16.9.2022.
Den tjugosjunde världskonferensen för International Lutheran Council (ILC) samlas i Kisumu i Kenya 13-16.9.2022. Lutherska kyrkan i Kenya står som värd för femtiofem konfessionellt lutherska kyrkors ledare från fem olika kontinenter. Konferensens tema är Liturgi och kultur.
Vid ILC:s möte antogs tre lutherska kyrkor (Lettland, Panama och Bolivia) som nya medlemmar, samt flera andra kyrkor som observatörer.
På konferensens första dag höll Missionsstiftets biskop Juhana Pohjola ett föredrag vars tema tangerade det finländska rättsfallet som berör yttrande- och religionsfriheten.
Vid mötet valdes en ny ordförande och styrelse för en treårsperiod. Biskopen för Tysklands självständiga lutherska kyrka Hans-Jörg Voigt, som länge tjänat som ordförande, meddelade att han lämnar uppdraget. Enhälligt valde mötet biskop Juhana Pohjola till ny ordförande för ILC.
Biskop Juhana Pohjola vald till ILC:s ordförande.
Den färske ordförandens kommentar efter att ha blivit vald:
– Jag känner mig hedrad över det stora förtroendet inte endast för mig, utan också för Missionsstiftet. Det är en förmån att få vara med i ILC:s världsvida arbete som växer fort. Jag vill för egen del arbeta för att ILC:s vision förs vidare. Något som är centralt för verksamheten är ömsesidig uppmuntran och stöd för utbredandet av Kristi evangelium på Bibelns och den lutherska bekännelsens grund, så väl i kyrkor som i den teologiska utbildningen. Det är fascinerande att se att det finns efterfrågan för undervisning som grundar sig på Guds ord, liksom också hurdan verkan den har.
Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland godkändes som medlem i ILC år 2018. International Lutheran Councils medlemskyrkor har sammanlagt över sju miljoner medlemmar.
Mera information (på engelska) om ILC:s konferens:
2022 ILC World Conference opens in Kenya
2022 World Conference: ILC Welcomes New Members
2022 World Conference: Bishop Pohjola elected as ILC Chairman
Biskop Juhana Pohjola och konstnären Ville Löppönen
I Evangelisk-lutherska missionsstiftets i Finland verksamhetscenter Koinonia i Helsingfors avtäcktes tisdagen den 6 september 2022 ett porträtt av biskop Juhana Pohjola.
Porträttet har målats av konstmålaren Ville Löppönen som även har målat porträtt av de tidigare biskoparna Matti Väisänen och Risto Soramies. Vid framställandet av verket har konstnären använt oljefärg på linneduk.
– Verkets tema kunde tänkas vara ökat ljus. Vi går mot ljuset via altarets sakrament. Mötets, medkänslans och närvarons betydelse betonas när församlingenbetjänas i vår tid, reflekterade Löppönen vid målningen.
Biskop Soramies framförde hur det att ett porträtt målas i början av Juhanas biskopsperiod understryker vad biskopsämbetet – snarare än ämbetsinnehavaren – betyder för vår kyrka.
– Jag är tacksam för denna utmärkelse och denna högklassiga målning. Målningen föreställer inte endast mig som person, utan också vår kyrkas teologi, vision och kontinuitet. Kristus som korsfäst står i mitten, och från honom utgår allt liv och ljus, kommenterade biskop Juhana.
Verket hade beställts av Finska Lutherstiftelsen.
Porträttet finns i Missionsstiftets kansli i verksamhetscentret Koinonia, på Kalevagatan 53, Helsingfors.
Porträtt av biskop Juhana Pohjola. Konstnär Ville Löppönen
Missionsstiftets läger för de svenska församlingarna hölls i år 20–21 augusti på Utterö lägerområde i Sundom skärgård i Vasa, alltså på samma plats som i fjol. Lägrets tema var ”Liv i tro”.
Även i år var antalet deltagare på lägret glädjande stort. Också åldersfördelningen var mångsidig med spädbarn, mindre och större barn, tonåringar, vuxna och pensionärer. Trots att skolorna redan börjat och augusti börjat lida mot sitt slut fick deltagarna njuta av solsken, sommartempereratur och varmt badvatten. På söndagen blev det visserligen regn också, men det påverkade inte den goda stämningen.
Lägrets tema syntes i undervisningen och andakterna. På lördagen höll pastor Patrik Saviaro en föreläsning med rubriken “Att tro att man vet eller veta att man tror” där han behandlade grunden för vår tro och frågor som hör till apologetiken, d.v.s. försvarandet av den kristna tron. Söndagens bibelstudium hölls via Skype av pastor Richard Eklund som tyvärr inte kunde vara på plats. Om inte annat så har coronatiden gett också församlingarna goda färdigheter att klara dylika situationer. Richards studium hade rubriken ”Se på Jesus”, och i den behandlade han bibliska personer som pekade på Guds frälsning i Jesus i stället för att framhäva sig själva, ex. Johannes Döparen. Barnen hade sina egna pass med sång, undervisning och roliga lekar. Lägrets höjdpunkt, söndagens gudstjänst, förrättades sedan av pastorerna Otto Granlund och Patrik Saviaro.
Förutom undervisning och gudstjänst hade deltagarna gott om tid bl. a. för samtal, fotboll, korvgrillning och bastubad. Under lördagens gemensamma fritidsaktivitet fick deltagarna gnugga sina geniknölar riktigt ordentligt då de bl. a. skulle försöka bygga så höga träkonstruktioner som möjligt, fylla vattenhinkar med läckande kärl och bygga drakar.
Ett stort tack till alla som hjälpte till på lägret, speciellt dem som planerade lägret och gav så mycket av sin tid! Må Herren välsigna våra svenska församlingar och Missionsstiftet som helhet och leda verksamheten också i fortsättningen.
Ralf Sandberg, Juhana Pohjola och Boris Sandberg med den nyutgivna boken. (Foto: Iris Sandberg)
Vid sommarfesten i Loimaa gav Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland den 30 juli 2022 för första gången ut en svenskspråkig andaktsbok. Boken Säg bara ett ord – Ett år i Jesu sällskap är en redigerad översättning av den år 2017 utgivna finska andaktsboken Sano vain sana – Vuosi Jeesuksen seurassa.
Andaktsboken följer kalenderåret och innehåller en andakt för varje dag. Bland de dagliga bibelverserna har man tagit med verser från samtliga bibelböcker. Året inleds med verser ur första Moseboken och avslutas med Uppenbarelseboken. Andakterna är skrivna av präster inom Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland. Redaktionsledaren Boris Sandberg kommenterar:
– Den här andaktsboken följer alltså frälsningshistorien, från skapelsen och syndafallet till det himmelska Jerusalem i Uppenbarelseboken. På ett själavårdande sätt behandlar den synd och försoning, lag och evangelium. Dessutom behandlar den dagsaktuella ämnen.
Boken kan köpas i Missionsstiftets svenska församlingar i Jakobstad, Vasa och Åbo.
Uppdatering 9.8.2022: Boken går nu att köpa i Missionsstiftets nätbokhandel.
Vi lever i en tid av oro. Som en följd av urbanisering, teknologisk utveckling och modernisering finner vi oss i ett samhälle som hela tiden rör på sig. Dessa förändringar är ofta förhållandevis stora och väldigt snabba. Detta kan gälla helt vardagliga saker som att sköta bankärenden. För femtio år sedan var det till exempel otänkbart att se en skylt på bankfönstret med texten: ”Vi behandlar inte pengar”. Vad är detta för bank? Det är en modern bank som inte handskas med kontanter.
Om alla dessa förändringar vore goda skulle vi ändå kunna känna oro, men vad sker när dessa förändringar rentav är onda? Vad skall man till exempel tänka om folkkyrkor som överger Guds ord, hur skall man hantera kriget i Ukraina, corona eller ekonomiska kriser? Vi översvämmas av information som aldrig förr. Det är dessutom svårt att kunna rätt urskilja vad som är sant och falskt. Även om den kristna kyrkan alltid har varit en stridande kyrka kan man nog konstatera att födslovåndorna har ökat till en ny grad. Vi är nu närmare Kristi återkomst än någonsin förut.
Frågan blir hur vi skall kunna leva och fortbestå i en tid som denna? Jag skall försöka svara på denna fråga utgående från två olika perspektiv. Den första är skapelsen. Andra perspektivet är det som är specifikt kristet.
Jag börjar med skapelsen. Någon teolog har skrivit: först människa, sedan kristen. Vi tror också på Gud Fadern, skaparen av himmel och jord. Därför måste vi som den kristna kyrkan kunna ta nytta också av detta perspektiv. Vi kan inte bara glömma det som finns runtomkring oss eller konstatera att vi inte har något att göra med det. ”Låt oss bara se på Jesus” låter fromt, men är i detta fall ett obibliskt uttryck. Skriften lär att Gud har skapat oss och därför är vi kallade att leva i denna värld som Kristi lärjungar.
Därför blir vi som kyrka kvar i följande situation. För det första är vi kallade att förkunna och vittna om Guds sanningar i skapelsen. Det gäller frågor som angår hälsa, liv i äktenskap, självständighet, krig eller något annat. När Bibeln talar måste också vi tala. Då är det inte bara en fråga om ”jag och Jesus”, utan en värld som är skapad av Gud och ytterst sett tillhör honom. På grund av detta är det väldigt viktigt och fint att vi som kyrka fått vara med och stöda Päivi Räsänen i hennes rättegång. Här kan man också nämna andra riktlinjer som till exempel sanningen, kärlek till vår nästa, hederlighet, omsorg och så vidare.
För det andra kan vi inte tala då Bibeln inte talar. Som kyrka kan vi därför inte gå in i specifika frågor som Bibeln tiger om. Bibeln ger oss inte svar på alla frågor som vi har. Den berättar inte åt oss om det är bättre att bo i stan eller leva på landet. Den säger inte åt oss vilken information är rätt om kriget i Ukraina och den berättar inte åt oss vad som är den rätta konkreta och praktiska lösningen på coronakrisen. Här måste man lämna utrymme för fritt tänkande, olika experter och olika slags beslut. Allt detta inom de ramar som Bibeln själv ger åt oss.
Detta lämnar oss i en situation där det i församlingarna finns väldigt många olika sätt att tänka. Många av Missionsstiftets församlingar har lidit mycket på grund av detta. Det har uppstått olika grupperingar, splittringar och fraktioner inom en och samma församling. Nu är detta något som skapar ännu mera oro. Ifall vi hade en grupp i världen som skulle tänka precis som vi i denna värld skulle det vara en enorm tröst, men nu är situationen inte sådan. I stället är vi splittrade också här och detta innebär att oron blir bara värre. Jag tror personligen att detta är en stor orsak till att kristna idag är så oroliga. Vi ser och känner att inte ens våra bröder är med oss helt och hållet.
När det gäller det konkreta församlingslivet så är det inte möjligt att lösa alla konflikter. Inte åtminstone så att alla är av samma åsikt. Om detta kunde lyckas skulle det innebära att vi vore en sekt. Sekter kännetecknas ju av att man inte får tänka eller ifrågasätta något som ledaren eller ledarna säger. Men det som vi kan göra är att vi kan skapa utrymme för dialog. Vi måste alltså inte kunna lösa konflikten, men vi kan försöka få olika parter att diskutera med varandra. Våra församlingar kan vara platser där människor kan vädra sina åsikter och tankar, utan hot, utan fientlighet eller skam. Det finns hur många som helst frågor som vi kan vara osams om, utan att vår broderliga kärlek och enhet är hotad. Alla dessa är sådana frågor där Skriften inte direkt säger att så skall ni tänka och tro.
Dessa tillfällen kan finnas vid kyrkkaffet, inom olika grupper, enskilda möten eller något annat. I en tid som denna är det otroligt viktigt att betona att huvudsak är huvudsak och bisak är bisak. Vi har en massa viktiga frågor, och sedan har vi det allra viktigaste: evangeliets sanning. När vi har denna ordning så ser vi rätt. Samtidigt som vi diskuterar blir det också lättare ifall vi skapar en ram för diskussionen. När vi till exempel diskuterar coronakrisen, så är det otroligt viktigt att säga högt: ”vi diskuterar inte nu vår intelligens, vår kristna övertygelse, vår eviga salighet, det om vi är kärleksfulla individer eller goda medborgare, utan coronakrisen. Det är det som diskussionen handlar om, inte något utöver det. Samtidigt kan man i samband med skapandet av ramen konstatera att vi kan tänka på olika sätt och ändå älska varandra. Vi kan verkligen bestämma att uppskatta och hedra varandra även då när vi tänker olika. Kanske just dessa tillfällen är en stor möjlighet att visa att vi inte är köttsliga (1 Kor. 3).
Vad är då ett specifikt kristet perspektiv till detta med oro? Hurdan är vägen fram? Det berättas om en man som bokade en resa till öknen. När de kom fram till öknen tillsammans med en guide så såg mannen bara sand överallt. Det fanns varken spår eller några synbara märken som man kunde orientera sig efter. Mannen blev förskräckt på grund av detta och sade åt guiden: ”Jag ser ingen väg”. Guiden svarade åt honom: ”Jag är vägen”. Detta förstås på grund av att han visste exakt hur man skulle orientera sig genom öknens faror. Detta är utgångsläget för den kristna församlingen: Jesus är vägen.
Församlingen blir kvar i en viss slags dualism. Vi vet inte vart vi är på väg. Vi känner inte framtiden. På samma sätt som Jesu lärjungar inte heller kände till sin egen framtid eller romarrikets framtid. Om lärjungarna skulle ha känt sin framtid skulle de säkert ha varit ganska förtvivlade. Därför är det ofta nåd att vi får ta en dag i taget från vår Faders hand.
Samtidigt vet vi att Herren är med oss. Jag är vägen – så säger Jesus. Det vill säga så länge ni vandrar tillsammans med mig är ni på väg till himmelen. Därför vet vi också vårt mål. Vi känner framtiden på det sättet. Allt samverkar till det bästa för dem som är kallade efter Guds beslut (Rom. 8). Här är det viktigt att vi igen är väldigt konkreta. Detta är inte någon abstrakt teori.
Därför har vi dopet, nattvarden, bikten och förkunnelsen. De ger åt oss ett säkert fotfäste mitt i denna värld. Vi får gripa tag i dessa medel som ankare mitt i ett stormigt hav. Oberoende vilken kris som kommer näst i denna värld eller våra personliga liv får vi säga: ”Jag är döpt i Jesu namn, jag äter och dricker hans sanna kropp och blod till mina synders förlåtelse, jag hör hans ord förkunnas åt mig varje söndag.” Detta är säkert sant, jag är hans och han är min. Mitt hem är i himmelen. Det kan vara att han i sin outgrundliga vishets djup bestämmer sig för att pröva mig och denna värld, men mig kommer han aldrig att förkasta. Detta är jag säker på, här kan jag vila och bestå. Därför kan den kristna församlingen också komma med ett enastående hopp till denna värld. Oberoende vad som än händer så sviktar inte vårt hopp, för det hoppet finns sist och slutligen utanför oss. Det hoppet är Kristus själv.
Sebastian Grünbaum
”Människan förmår inte ge något åt Gud, utan endast att ta emot av honom. För det passar för Gud att ge, men inte att ta emot.” Med anslutning till psaltarpsalm 51 undervisade Luther om hur Guds väsen är att vara alltings givare (”Andlig skattkammare”, Hengellinen aarreaitta, 315). Vårt andliga liv är ett kontinuerligt mottagande och att vara föremål för Guds goda gärningar. Och mottagandet berör inte endast det andliga, utan likaså vårt liv och vår egendom. I den här texten funderar jag därför på vad det innebär för oss att ta emot Guds gåvor.
Delaktighet av Guds faderliga godhet
Fastän vi jobbar hårt för vårt uppehälle så är det ändå Guds givmilda hand som finns i bakgrunden för allt. För katekesens välsignelse av maten valde Luther ett ställe ur en psaltarpsalm: Allas ögon hoppas på dig, och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öppnar din hand och mättar allt levande med nåd. (Ps 145:15–16) Så blir vi vid matbordet påminda om att vi är mottagare av Guds godhet.
Varje andetag och varje hjärtslag är en gåva från Gud. Gud ger glatt, av hjärtats lust. Gud har ju skapat mig med avsikt, gett mig kropp och kläder, och han beskyddar mig. ”Allt detta gör han endast på grund av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag på något sätt förtjänat det.” (Lilla katekesen, första trosartikeln) Det är som om Gud inte fick nog av att ge gåvor.
Att delta i Guds kärleksarbete
Paulus väckte församlingen i Korint till att se Guds gåvor: Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk. Skriften säger: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet består för evigt. Han som ger såningsmannen säd till att så och bröd till att äta, han ska ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god skörd. Då blir ni rika på allt och kan vara generösa i allt. (2 Kor 9:8–11)
På allt det goda följer dessutom en speciell överraskningsgåva. Eftersom Fadern är fullheten av människokärlek och godhet, tar han med sig sina människobarn i arbetet med det goda. Liksom en jordisk far eller mor tar sina barn till hjälp i vardagssysslorna, så tar Gud oss med i sitt goda arbete. Gud utrustar dig för att du ska kunna visa givmildhet. Det goda görs på livets olika delområden: i familjen, jobbet, samhället och kyrkan.
I kyrkan är vi genom tron med i Guds rike som en gång synligt ska fylla hela allheten. ”Guds rike kommer av sig självt”, så som Luther förklarar den andra bönen i Herrens bön. Även om vi inte bad på detta sätt, så skulle riket ändå komma. Vi ber alltså att riket skulle komma också till oss. Vi ber om att få vara med vid dess ankomst.
Att ge gåvor till det andliga hemmet
Paulus talade om att delta i rikets arbete med egen verksamhet och egna tillgångar. Aposteln manipulerar inte, han tvingar inte och lovar inte stora under för att få folk att öppna sin plånbok. Ändå litar han på att kristna ger gåvor rikligen och glatt. Han undervisar i att planera: fundera på förhand hur mycket du regelbundet ger. Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare. (2 Kor 9:7) När man planerar är givandet av tionden en bra utgångspunkt (jfr. Luk 11:42). Man kan hålla i minnet att Israel gav den bästa delen av förstlingsfrukterna som gåva (jfr. 2 Mos 23:19).
I våra församlingar får vi kontinuerligt öva oss i att leva utan kyrkoskatt. En kristen växer så småningom, tillsammans med församlingen, också när det gäller givandet. I församlingen lär vi oss, så som i en familj, att planera ekonomin långsiktigt och målmedvetet. Tillsammans tar vi hand om vårt andliga hem. Det är viktigt att kyrkan inte är beroende av utomstående understöd. Ekonomisk självständighet ger mod att förkunna evangeliets budskap oavkortat.
I högmässan uppbär man alltid kollekt, ett tackoffer. Det är en väsentlig del av högmässan och symboliserar hur vi som kristna får ge oss själva som tackoffer åt Gud (Rom 12:1). Pastorn välsignar kollekten, och säger möjligtvis: ”Herre, av ditt eget ger vi; din gåva delar vi. Ta emot oss och vår gåva, genom din Son Jesus Kristus.” Gud har gett oss rikliga gåvor för att de ska användas med vishet. Må dessa vara till välsignelse både för oss själva och för andra.
Skribenten är pastor för Missionsstiftets församlingar i Rovaniemi, Sodankylä och Havslappland.
Texten är en översättning av artikeln ”Ihminen Jumalan lahjojen vastaanottajana” i Helgedomens Lampa 3/2022.
Missionsstiftets församlingsläger hålls i år 20–21 augusti på Utterö lägerområde i Sundom skärgård i Vasa.
I lägerprogrammet ingår undervisningspass både för barn och vuxna, gemensamma andakter, högmässa på söndagen samt ledda och fria aktiviteter. På Utterö finns även möjlighet till bad och sport. Biltransport från Vasa ordnas för dem som inte kommer med egen bil.
Övernattningen sker i stugor med 2–6 sängplatser. Antalet stugor är begränsat så övernattning i ex. egen husvagn rekommenderas för dem som har möjlighet till det. Vi försöker hitta plats åt alla, ifall platserna tar slut ges plats i anmälningsordning.
Anmäl dig senast 30 juni. via följande länk:
Anmälan till församlingslägret 20-21.8.2022
Heidi Östman (tfn. 050 516 7443, ostman.heidi(at)gmail.com) eller Martin Ventin (tfn. 050 523 4150, martin.ventin(at)gamil.com).
Lördag:
12:00 Ankomst och lunch
13:00 Välkommen!
13:30 Undervisningspass ”Att tro att man vet eller veta att man tror” (Patrik Saviaro)
(Parallell undervisning för barn & ungdom)
14:30 Kaffe
15:15 Diskussion/förbön
17:00 Middag
18:00 Gemensam utomhusaktivitet och fritid.
20:00 Sångstund med andakt och förbön – Korvgrillning – Bastu
Söndag:
08:00 Frukost
09:15 Morgonandakt
9:30 Undervisningspass ”Se på Jesus”(Richard Eklund)
(Parallella aktiviteter för barn & ungdom)
11:30 Lunch
13:00 Högmässa (Otto Granlund)
14:30 Kaffe
Avgift
OBS! Maximiavgiften för en familj är 120 e.
Vuxna: 50 e/pers.
Barn 8–17 år: 10 e/pers.
Barn 3–7 år: 5 e/pers.
Barn 0–2 år: gratis
Pris för dem som ordnar eget logi (enligt samma åldersuppdelning): 40/5/3/gratis
Pris för dem som deltar endast lördag (ingen övernattning): 30/3/gratis/gratis
Pris för dem som deltar endast söndag (ingen övernattning): 20/2/gratis/gratis
OBS! Söndagens högmässa är naturligtvis gratis. Alla välkomna!
Finland och Sverige har en lång gemensam historia. Missionsstiftets rötter knyts också samman med Missionsprovinsen i Sverige. Till vår gemensamma nordiska kyrkofamilj hör dock även vår norska systerkyrka, Det evangelisk-lutherske stift i Norge (DelsiN). Men vad är dess berättelse? För att ta reda på detta inbjöd jag pastor Erik Okkels till en intervju. Han är pastor för församlingarna i Balsfjord och Tromsö.
Pastor Erik A. H. Okkels. (Foto: privat)
Historiens och geografins inverkan
För en som kan svenska är det norska språket speciellt i och med att man kan läsa det utan problem. En diskussion kan man också föra utan desto större bekymmer. När man använder nästan samma språk kan det dock hända att man missar de kulturella skillnaderna. När en finländare ser på världen och även den lutherska tron, då har han på sig ett visst slags ”glasögon”, medan en norrman ser det hela lite annorlunda. Liksom våra egna erfarenheter formar oss som individer, så formar också historien ett helt folk.
Redan i början av intervjun visar det sig därför att jag nu får tala med precis rätt man. Vårt tema är det norska stift som grundades år 2013. Men pastor Okkels tar avstamp ganska långt tillbaka i historien:
– Under digerdödens tid (1300-talet) omkom största delen av Norges egen adel på grund av farsoten. Norge kom under Danmarks välde. Senare fick reformationen stöd hos Danmarks kung och också bland borgarna, men i Norge sågs den som en förnyelse påtvingad av danskarna.
Dels på grund av detta hade man inte så höga tankar om statskyrkans präster, vilket i sin tur gav grogrund för en pietism där lekmännen hade en ledande roll. Okkels berättar om den danske biskopen Erik Pontoppidan (1698–1764) som under en tid tjänade även i norska Bergen. Hans katekesförklaring var omtyckt och användes länge i Norge, fastän det gavs ut nyare katekeser i Danmark. Under Napoleonkrigen i början av 1800-talet spred sig den så kallade haugianismen som står i bakgrunden till flera rörelser och kyrkor också i vår tid. Nordnorge präglas däremot av Lyngen-læstadianismen. Något som är speciellt för den är en betoning på det sakramentala och en stor uppskattning för Luthers Huspostilla och de lutherska bekännelseskrifterna.
Okkels betonar att också geografin har påverkat det andliga livet. I synnerhet i Vestlandet har fiskarna haft goda kontakter till Skottland. På så sätt har den reformerta kristligheten också haft sin inverkan. Också inom Norge har terrängen inverkat på ett sätt som en finländare kanske inte spontant kommer att tänka på:
– När man mäter avstånd är fjäll och fjordar viktigare än kilometrar. Man har vant sig vid egna små kulturer.
Biskop Børre Knudsen och det lutherska stiftet
När man talar om vår norska systerkyrka kan man omöjligen låta bli att nämna biskop Børre Knudsens (1937–2014) namn. Också internationellt har han blivit känd för sitt försvar av ofödda barn.
Mot slutet av 1970-talet godkände Norges storting en lag som legaliserade abort. Det skedde under en tid då Norska kyrkan ännu var statskyrka. Kyrkans präster fick sin lön av staten. Biskopen för Borgs stift, Per Lønning, avgick i protest. Lønning hade prästvigt Knudsen, som var kyrkoherde i Balsfjords församling. Knudsen beslöt att fortsätta i tjänsten, men han vägrade ta emot lön från staten.
Knudsens agerande kan verka radikalt, men det följer en förebild som vi finner i Norges närhistoria. Okkels berättar om hur tyskarna ockuperade Norge under andra världskriget. De insatte en ny regering som också blandade sig i kyrkans ärenden och frågor kring barnuppfostran. Kyrkan var tvungen att reagera. År 1942 publicerades bekännelsen Kirkens grunn, och många präster slutade ta emot lön från staten. Børre Knudsens far var en av dem.
I anslutning till abortdiskussionen i Norge påpekar Okkels att även om Knudsen blev frontfigur för proteströrelsen så var han på inget sätt den enda ledargestalten. När rörelsen var som störst samlade den omkring 600 000 människor.
Knudsens protest och ageranden behandlades till och med i Norges högsta domstol. Slutligen kunde han inte fortsätta i Norska kyrkans tjänst. Enligt Okkels hade Knudsen knappast fortsatt som präst om det inte var så att Balsfjords församling krävde det.
– När Knudsens efterträdare skulle installeras som kyrkoherde gick Knudsen ut ur kyrkan sjungande. Men många församlingsmedlemmar följde med honom. Han var deras präst. Det var också flera präster som följde Knudsens exempel, och ännu fler präster som sympatiserade med honom.
De församlingar som uppstod i och med detta bildade tillsammans Strandebarms prosti. Det var en löst sammankopplad helhet som Knudsen vigdes till biskop för år 1997. Han tjänade som biskop fram till år 2008. Enligt Okkels ansåg Knudsen att det med tanke på rörelsens fortsättning var viktigt att skapa en stärkt och fungerande organisation till stöd för församlingarna. Det här arbetet pågick åren 2008–2013, då man försökte få med de församlingar som Knudsen ansvarade för. Under den här tiden fick norrmännen viktigt stöd från Sverige.
– Missionsprovinsen var observatör. Biskoparna Arne Olsson och Roland Gustafsson fick se alla dokument och Knudsen gav sitt avskedsbrev åt Olsson. Processen hade Knudsens stöd.
Slutligen grundades Det evangelisk-lutherske stift i Norge år 2013, ungefär samtidigt som Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland grundades. Redan året innan hade Thor Henrik With vigts till biskop för de församlingar som bildade stiftet och han blev efterträdare till Knudsen. Med vid vigningen var också biskop Matti Väisänen från Finland.
Hurdan kyrka?
Det evangelisk-lutherske stift i Norge har numera fyra församlingar, två i syd och två i norr. I syd finns en församling Drammen, sydväst om Oslo, och en i Trondheim. De nordliga församlingarna där Okkels tjänar som pastor finns i Balsfjord och Tromsö. Församlingarna samlas i hyrda utrymmen.
I likhet med Missionsstiftet samlar också Det evangelisk-lutherske stift i Norge lutherska kristna med lite olika bakgrund. I synnerhet i Nordnorge är det många som har læstadiansk bakgrund. Många har bakgrund i haugianismen. Okkels betonar att det norska stiftet håller sig till Norges lutherska tradition:
– Vi har inte velat vara på något sätt särskilda, utan fortsätta det som Norska kyrkan en gång var, utan att binda oss till någon viss fromhetstradition.
Okkels konstaterar att församlingarnas gudstjänster är något olika i jämförelse med varandra. I stiftet uppskattas en biblisk och klassisk liturgi, men den behöver inte vara exakt likadan i varje församling. I enlighet med Norska kyrkans tradition används psalmboken rikligen i högmässan.
I något skede av intervjun lägger jag märke till det att fastän Det evangelisk-lutherske stift i Norge har kommit till ungefär samtidigt som dess systerkyrkor i Finland och Sverige och fastän det finns många likheter så kan man lägga märke till en betydande skillnad. I Missionsstiftets och Missionsprovinsens historia betonas behovet av en biblisk lösning i ämbetsfrågan. I bakgrunden till Det evangelisk-lutherske stift i Norge finner vi däremot abortfrågan. Okkels konstaterar att frågan om kvinnliga präster dock aldrig har varit oklar i det norska stiftet. Han betonar också att man inte kan bygga kyrka endast på en viss tvistefrågas grund.
Enhet över gränserna
I diskussionen med pastor Okkels är det hela tiden klart att han gärna skulle se att gemenskapen och samarbetet skulle fördjupas. Redan från förr känner han finländska bröder och systrar som också har funnit sin väg till stiftets församlingar. Okkels har också varit aktivt med i Nordeuropeiska Lutherakademins (NELA) nätverk som samlar folk från olika håll i Norden, också från finska Missionsstiftet. Eftersom de lutherska kyrkorna i vår del av världen är små är det desto viktigare att vi upprätthåller kontakten till varandra.
Det evangelisk-lutherske stift i Norge är inte den enda bekännelsetrogna lutherska kyrkan i Norge. Av historiska skäl är det kyrkliga landskapet splittrat redan från och med 1800-talet. Därför är det viktigt att värna om kontakten också inom Norge. För detta syfte har man bildat Nettverk for evangelisk-luthersk kirkesamarbeid där Okkels är med som representant för sin kyrka.
Okkels har alltså bra koll på Norges kyrkliga landskap. Den här kännedomen ställer han gärna också i finländska bröders och systrars tjänst. Kanske ska du i något skede besöka Norge eller till och med bo där en tid? Var kunde man finna en församlingsgemenskap? Pastor Okkels ställer tröskeln lågt:
– Välkommen att bekanta dig med våra församlingar! Om du kommer till en ort där vi inte har en församling kan du ändå ta kontakt. Också på sådana orter kan det finnas församlingar som jag kan rekommendera.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 3/2022.
Det evangelisk-lutherske stift i Norge (DelsiN)
Kapellet vid Concordia Theological Seminary har ritats av arkitekten Eero Saarinen. (Bild: ctsfw.edu)
Concordia Theological Seminary (Fort Wayne) som tillhör Missionsstiftets systerkyrka The Lutheran Church Missouri Synod har beslutat att tilldela biskop Juhana Pohjola en hedersdoktorsgrad (Doctor of Divinity, honoris causa).
Enligt seminariets president, doktor Lawrence Rast, ges denna hedersbetygelse åt biskop Pohjola som erkännande för dennes ledarskap i Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland.
– Biskop Pohjola har troget och modigt försvarat bibliska sanningar och religionsfriheten också under förtryck. Vi är tacksamma för hans tjänst i Guds rikes arbete och vi uppskattar vår vänskap i Kristus Jesus, säger president Rast.
Biskop Pohjola tar emot hedersbetygelsen som en glad överraskning.
– Jag ser det här som ett erkännande för allt det som vi tillsammans har byggt upp i Missionsstiftet och dess församlingar. Det är tilltalande att man runt om i världen ber för oss och följer med vårt arbete noggrant. Också mitt bland allt motstånd är det värdefullt att få en sådan här gemensam uppmuntran till att uthålligt fortsätta med Guds ords och Kristi evangeliums förkunnelse, kommenterar Pohjola.
Hedersdoktorsgraden ges åt Pohjola vid Concordia Theological Seminarys 175:e läsårsavslutning i Fort Wayne 20.5.2022. Biskop Pohjola har ombetts att hålla festtal vid tillfället.
Man kan följa med direktsändningen på fredag 20.5 kl. 23 på Concordia Theological Seminarys nätsida:
eller seminariets Facebooksida:
