Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio

När det talas om kyrkogemenskap riktas blicken lätt till utlandet. När man ser åt det hållet ska man dock inte glömma att också se på det som finns nära. Kristi kyrka är spridd i hela världen, men samtidigt är hon lokal. Trosgemenskapen förverkligas framför allt i en församling som samlas kring nådemedlen.

Av Guds nåd har Missionsstiftet funnit och nyligen också erkänt en sådan gemenskap på finsk mark. Redan under flera års tid har Missionsstiftet fört lärosamtal med Evangelisk-lutherska församlingsförbundet (på finska: Suomen evankelisluterilainen seurakuntaliitto). I februari 2024 undertecknade biskop Juhana Pohjola och Församlingsförbundets förman, pastor Seppo Salo, det dokument som erkänner kyrkogemenskapen.

Jag bad därför pastorn för Församlingsförbundets församlingar i Vetil och Karstula, Esa Yli-Vainio, att presentera kyrkan för oss.

Pastor Esa Yli-Vainio.

 

Hundra år gammal kyrka

Till skillnad från vad man ibland tänker så var inte allting bättre förr. Problemen inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland började inte med att man öppnade dörren för kvinnliga präster. Redan långt tidigare slets kyrkan åt olika håll på grund av många strider. Olika slags villfarelser har kommit in och fått dominerande ställning. Pastor Yli-Vainio berättar om läget för ungefär hundra år sedan, då de första stegen togs för att bilda Församlingsförbundet:

– Vid synodalmötet i Borgå 1922 föreslog pastor Julius Engström att de präster som inte undertecknar Augsburgska bekännelsen borde avkragas. Det hade inneburit att största delen av prästerna skulle ha avkragats.

Majoritetskyrkan hade alltså redan då till stor del fjärmat sig från den lutherska bekännelsen. Yli-Vainio påpekar att utvecklingen därefter, under krigen, faktiskt till och med gick åt ett bättre håll. På 1920-talet var det dock nödvändigt att agera.

– Den konfessionella falangen inom den evangeliska rörelsen var missnöjd med tillståndet i folkkyrkan. Lekfolket var isolerat och saknade nattvarden, konstaterar Yli-Vainio.

Vid den här tiden möjliggjorde religionsfrihetslagen som trätt i kraft år 1923 det att man bildar ett registrerat religionssamfund. Många lekmän och sju präster lämnade då majoritetskyrkan och den evangeliska rörelsen. Man grundade fria (det vill säga självständiga) lutherska församlingar som senare bildade Församlingsförbundet. Yli-Vainio berättar att den första församlingen bildades i Luopioinen år 1923. Av Församlingsförbundets nuvarande församlingar grundades året därpå församlingarna i S:t Mårtens, Tammerfors, Vetil (och Ilmola) samt Karstula. År 2024 firar dessa församlingar därför hundraårsjubileum.

 

Genom svårigheter tillbaka till kännetecknen

Särskilt pastor Heino Pätiälä var en ledargestalt för Församlingsförbundet. Yli-Vainio berättar att redan innan man lämnade kyrkan hade det uppstått kontakter med Missourisynoden i Förenta staterna, något förvånande tack vare Pätiäläs intresse för språket esperanto. Från Missourisynoden tog man också modell för församlingarna, vilket medförde att församlingarna är tämligen självständiga. Yli-Vainio nämner att pastor Martin Willkom från den tyska lutherska frikyrkan (nuvarande ELFK) redan tidigare hade kommit till Finland för att behandla kyrkofrågan vid ett evangeliskt prästmöte.

Redan på 1920-talet plågades dock församlingarna av inre stridigheter. Yli-Vainio berättar att Jesu försoningsverk var något som från första början betonades inom Församlingsförbundet. I Kristi blod och död har vi allt. Enligt den lutherska uppfattningen tillräknas dock även Jesu aktiva lydnad till den kristnes förmån.

– Pätiäläs egen uppfattning var att Bibeln inte i något ställe direkt undervisar om Kristi aktiva lydnad, konstaterar Yli-Vainio.

Striden ledde till att den unga kyrkan splittrades. Av prästerna stannade Pätiälä och B. A. Uusitalo i Församlingsförbundet, men resten blev präster inom Finlands Konfessionella Lutherska Kyrka (Suomen Tunnustuksellinen Luterilainen Kirkko, STLK). Delningen ledde till prästbrist, vilket också syntes i församlingarnas liv. Lekmännen tog en ledande roll i församlingarna, medan prästerna reste runt i församlingarna i mån av möjlighet.

Yli-Vainio betonar att själva tvistefrågan nuförtiden är ett passerat stadium i Församlingsförbundets historia. Församlingsförbundet förbinder sig till den lutherska bekännelsen utan förbehåll och undervisar också att även Kristi aktiva lydnad räknas de kristna till rättfärdighet. Överlag har 1990- och 2000-talen enligt Yli-Vainio inneburit att man återvänt till rötterna: till den lutherska bekännelsen och kyrkans kännetecken. Under de senaste tio åren har kyrkan också fått flera nya präster. Yli-Vainio berättar:

– Det har funnits behov av att viga nya präster. Delvis på grund av naturligt utträde, delvis på grund av ett ämbetsteologiskt uppvaknande. Det här hör samman med återvändandet till rötterna – det är Guds ord som verkat detta.

Som en viktig faktor nämner Yli-Vainio också det att pastor Aulis Jalonen kom med i Församlingsförbundet i slutet av 1990-talet. Jalonen har haft en central roll i Församlingsförbundets prästutbildning.

 

Glädje över att få vara Guds barn

Församlingsförbundet skiljde sig från majoritetskyrkan för ungefär hundra år sedan. Därför är det naturligt att Församlingsförbundet har en egen tradition och egna betoningar.

Som särdrag för Församlingsförbundet nämner pastor Yli-Vainio den evangeliska glädjen och friden i samvetet, samt det att man betonar tryggheten i att få vara Guds barn. Man erkänner Guds ord som absolut auktoritet, Bibeln är Guds ofelbara ord från pärm till pärm. I förkunnelsen inom Församlingsförbundet betonas också hela världens salighet, att Kristus har sonat hela världen. Det här får man ta emot och äga genom nådemedlen. Betoningen kommer från den evangeliska rörelsen.

– I Församlingsförbundet är vi fortfarande evangeliska, fastän vi är en självständig kyrka. Den hedbergska betoningen finns där fortfarande, konstaterar Yli-Vainio.

I synnerhet mot slutet av 1900-talet utvecklades gudstjänstlivet inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland mot ett mera liturgiskt rikt håll. Den liturgiska rikedomen är något som man velat bevara också inom Missionsstiftet. Enligt Yli-Vainio innehåller Församlingsförbundets gudstjänst mycket av det samma, men det finns också skillnader:

– I gudstjänsten följer vi kyrkohandbokens liturgi, fastän den till det yttre är något avskalad. Heino Pätiälä kunde inte sjunga, och därför har man inte haft som vana att sjunga liturgin.

I likhet med många andra kristna kyrkor och rörelser har också Församlingsförbundet en egen sångbok: Seurakunnan lauluja (”Församlingens sånger”). Där ingår psalmer och sånger både från kyrkans gamla psalmböcker och från Siionin kannel (jfr. Sionsharpan). Till skillnad från de flesta rörelserna och kyrkorna – också Missionsstiftet – har Församlingsförbundet också en egen översättning av Nya testamentet. Översättningen gjordes av Pätiälä och var färdig år 1935.

– Pätiäläs översättning är ordagrann, men den finska som används i översättningen är också smidig, berättar Yli-Vainio.

 

Gemenskapen med Missionsstiftet är ett glädjeämne

Som självständig kyrka är Missionsstiftet fortfarande ung. Många – kanske de flest av oss – har den andliga bakgrunden i något annat sammanhang som vi ännu har ett känsloband till. I Församlingsförbundet är läget dock nästan det motsatta. Kyrkans hundraåriga historia bidrar till detta. De flesta församlingsmedlemmarna har levt hela sitt liv i Församlingsförbundet.

Under historiens gång har Församlingsförbundet inte haft så många kontakter till andra rörelser och kyrkor. En del kontakt har man dock haft med den finska evangeliföreningen, SLEY. Den i och för sig goda betoningen på församlingslivet på lokalplan har enligt Yli-Vainio tidvis lett till att man inte har ansett att det är så viktigt att upprätthålla kontakten till andra. Han fortsätter dock och säger:

– Kristi kyrkas sanna enhet är en viktig sak. Vi har den glada rättigheten och till och med skyldigheten att erkänna enheten där den finns, i och med att man har en gemensam tro, lära och bekännelse.

Därför nämner Yli-Vainio det som ett stort glädjeämne att man funnit gemenskap med Missionsstiftet. På den gemensamma trons grund har man också redan nu gjort konkret samarbete. Till exempel i Vetil har man nyligen ordnat en undervisningsserie om Kyrkans kännetecken.

Yli-Vainio önskar alla välkomna att bekanta sig med Församlingsförbundets församlingar:

– Vi har samma evangelium och lära, låt inte yttre skiljaktigheter bedra! Ännu för femtio år sedan hade man kanske på vår sida varit lite blyga, men nuförtiden tas gäster emot med äkta värme.

 

Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 2/2024.