Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio
16.4.2024
När det talas om kyrkogemenskap riktas blicken lätt till utlandet. När man ser åt det hållet ska man dock inte glömma att också se på det som finns nära. Kristi kyrka är spridd i hela världen, men samtidigt är hon lokal. Trosgemenskapen förverkligas framför allt i en församling som samlas kring nådemedlen.
Av Guds nåd har Missionsstiftet funnit och nyligen också erkänt en sådan gemenskap på finsk mark. Redan under flera års tid har Missionsstiftet fört lärosamtal med Evangelisk-lutherska församlingsförbundet (på finska: Suomen evankelisluterilainen seurakuntaliitto). I februari 2024 undertecknade biskop Juhana Pohjola och Församlingsförbundets förman, pastor Seppo Salo, det dokument som erkänner kyrkogemenskapen.
Jag bad därför pastorn för Församlingsförbundets församlingar i Vetil och Karstula, Esa Yli-Vainio, att presentera kyrkan för oss.
Hundra år gammal kyrka
Till skillnad från vad man ibland tänker så var inte allting bättre förr. Problemen inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland började inte med att man öppnade dörren för kvinnliga präster. Redan långt tidigare slets kyrkan åt olika håll på grund av många strider. Olika slags villfarelser har kommit in och fått dominerande ställning. Pastor Yli-Vainio berättar om läget för ungefär hundra år sedan, då de första stegen togs för att bilda Församlingsförbundet:
– Vid synodalmötet i Borgå 1922 föreslog pastor Julius Engström att de präster som inte undertecknar Augsburgska bekännelsen borde avkragas. Det hade inneburit att största delen av prästerna skulle ha avkragats.
Majoritetskyrkan hade alltså redan då till stor del fjärmat sig från den lutherska bekännelsen. Yli-Vainio påpekar att utvecklingen därefter, under krigen, faktiskt till och med gick åt ett bättre håll. På 1920-talet var det dock nödvändigt att agera.
– Den konfessionella falangen inom den evangeliska rörelsen var missnöjd med tillståndet i folkkyrkan. Lekfolket var isolerat och saknade nattvarden, konstaterar Yli-Vainio.
Vid den här tiden möjliggjorde religionsfrihetslagen som trätt i kraft år 1923 det att man bildar ett registrerat religionssamfund. Många lekmän och sju präster lämnade då majoritetskyrkan och den evangeliska rörelsen. Man grundade fria (det vill säga självständiga) lutherska församlingar som senare bildade Församlingsförbundet. Yli-Vainio berättar att den första församlingen bildades i Luopioinen år 1923. Av Församlingsförbundets nuvarande församlingar grundades året därpå församlingarna i S:t Mårtens, Tammerfors, Vetil (och Ilmola) samt Karstula. År 2024 firar dessa församlingar därför hundraårsjubileum.
Genom svårigheter tillbaka till kännetecknen
Särskilt pastor Heino Pätiälä var en ledargestalt för Församlingsförbundet. Yli-Vainio berättar att redan innan man lämnade kyrkan hade det uppstått kontakter med Missourisynoden i Förenta staterna, något förvånande tack vare Pätiäläs intresse för språket esperanto. Från Missourisynoden tog man också modell för församlingarna, vilket medförde att församlingarna är tämligen självständiga. Yli-Vainio nämner att pastor Martin Willkom från den tyska lutherska frikyrkan (nuvarande ELFK) redan tidigare hade kommit till Finland för att behandla kyrkofrågan vid ett evangeliskt prästmöte.
Redan på 1920-talet plågades dock församlingarna av inre stridigheter. Yli-Vainio berättar att Jesu försoningsverk var något som från första början betonades inom Församlingsförbundet. I Kristi blod och död har vi allt. Enligt den lutherska uppfattningen tillräknas dock även Jesu aktiva lydnad till den kristnes förmån.
– Pätiäläs egen uppfattning var att Bibeln inte i något ställe direkt undervisar om Kristi aktiva lydnad, konstaterar Yli-Vainio.
Striden ledde till att den unga kyrkan splittrades. Av prästerna stannade Pätiälä och B. A. Uusitalo i Församlingsförbundet, men resten blev präster inom Finlands Konfessionella Lutherska Kyrka (Suomen Tunnustuksellinen Luterilainen Kirkko, STLK). Delningen ledde till prästbrist, vilket också syntes i församlingarnas liv. Lekmännen tog en ledande roll i församlingarna, medan prästerna reste runt i församlingarna i mån av möjlighet.
Yli-Vainio betonar att själva tvistefrågan nuförtiden är ett passerat stadium i Församlingsförbundets historia. Församlingsförbundet förbinder sig till den lutherska bekännelsen utan förbehåll och undervisar också att även Kristi aktiva lydnad räknas de kristna till rättfärdighet. Överlag har 1990- och 2000-talen enligt Yli-Vainio inneburit att man återvänt till rötterna: till den lutherska bekännelsen och kyrkans kännetecken. Under de senaste tio åren har kyrkan också fått flera nya präster. Yli-Vainio berättar:
– Det har funnits behov av att viga nya präster. Delvis på grund av naturligt utträde, delvis på grund av ett ämbetsteologiskt uppvaknande. Det här hör samman med återvändandet till rötterna – det är Guds ord som verkat detta.
Som en viktig faktor nämner Yli-Vainio också det att pastor Aulis Jalonen kom med i Församlingsförbundet i slutet av 1990-talet. Jalonen har haft en central roll i Församlingsförbundets prästutbildning.
Glädje över att få vara Guds barn
Församlingsförbundet skiljde sig från majoritetskyrkan för ungefär hundra år sedan. Därför är det naturligt att Församlingsförbundet har en egen tradition och egna betoningar.
Som särdrag för Församlingsförbundet nämner pastor Yli-Vainio den evangeliska glädjen och friden i samvetet, samt det att man betonar tryggheten i att få vara Guds barn. Man erkänner Guds ord som absolut auktoritet, Bibeln är Guds ofelbara ord från pärm till pärm. I förkunnelsen inom Församlingsförbundet betonas också hela världens salighet, att Kristus har sonat hela världen. Det här får man ta emot och äga genom nådemedlen. Betoningen kommer från den evangeliska rörelsen.
– I Församlingsförbundet är vi fortfarande evangeliska, fastän vi är en självständig kyrka. Den hedbergska betoningen finns där fortfarande, konstaterar Yli-Vainio.
I synnerhet mot slutet av 1900-talet utvecklades gudstjänstlivet inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland mot ett mera liturgiskt rikt håll. Den liturgiska rikedomen är något som man velat bevara också inom Missionsstiftet. Enligt Yli-Vainio innehåller Församlingsförbundets gudstjänst mycket av det samma, men det finns också skillnader:
– I gudstjänsten följer vi kyrkohandbokens liturgi, fastän den till det yttre är något avskalad. Heino Pätiälä kunde inte sjunga, och därför har man inte haft som vana att sjunga liturgin.
I likhet med många andra kristna kyrkor och rörelser har också Församlingsförbundet en egen sångbok: Seurakunnan lauluja (”Församlingens sånger”). Där ingår psalmer och sånger både från kyrkans gamla psalmböcker och från Siionin kannel (jfr. Sionsharpan). Till skillnad från de flesta rörelserna och kyrkorna – också Missionsstiftet – har Församlingsförbundet också en egen översättning av Nya testamentet. Översättningen gjordes av Pätiälä och var färdig år 1935.
– Pätiäläs översättning är ordagrann, men den finska som används i översättningen är också smidig, berättar Yli-Vainio.
Gemenskapen med Missionsstiftet är ett glädjeämne
Som självständig kyrka är Missionsstiftet fortfarande ung. Många – kanske de flest av oss – har den andliga bakgrunden i något annat sammanhang som vi ännu har ett känsloband till. I Församlingsförbundet är läget dock nästan det motsatta. Kyrkans hundraåriga historia bidrar till detta. De flesta församlingsmedlemmarna har levt hela sitt liv i Församlingsförbundet.
Under historiens gång har Församlingsförbundet inte haft så många kontakter till andra rörelser och kyrkor. En del kontakt har man dock haft med den finska evangeliföreningen, SLEY. Den i och för sig goda betoningen på församlingslivet på lokalplan har enligt Yli-Vainio tidvis lett till att man inte har ansett att det är så viktigt att upprätthålla kontakten till andra. Han fortsätter dock och säger:
– Kristi kyrkas sanna enhet är en viktig sak. Vi har den glada rättigheten och till och med skyldigheten att erkänna enheten där den finns, i och med att man har en gemensam tro, lära och bekännelse.
Därför nämner Yli-Vainio det som ett stort glädjeämne att man funnit gemenskap med Missionsstiftet. På den gemensamma trons grund har man också redan nu gjort konkret samarbete. Till exempel i Vetil har man nyligen ordnat en undervisningsserie om Kyrkans kännetecken.
Yli-Vainio önskar alla välkomna att bekanta sig med Församlingsförbundets församlingar:
– Vi har samma evangelium och lära, låt inte yttre skiljaktigheter bedra! Ännu för femtio år sedan hade man kanske på vår sida varit lite blyga, men nuförtiden tas gäster emot med äkta värme.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 2/2024.
Om Herren vill får vi också i år samlas till läger! Sankt Jakobs församling ordnar ett familjeläger 24-25.8.2024. Tidigare år har Missionsstiftets svenskspråkiga läger ordnats utanför Vasa men i år ordnas familjelägret på Merilä lägergård utanför Jakobstad.
Lägg datumet i kalendern, eller bakom örat! Mera information och anmälningsmöjlighet kommer senare.
Sankt Jakobs församling ordnar en bibelhelg i Jakobstad 6-7.4.2024. Vi har glädjen att ha med oss missionsbiskop emeritus Roland Gustafsson från Missionsprovinsen i Sverige! Biskop Roland har bland annat verkat som missionär i Kenya, som lärare i Församlingsfakulteten i Göteborg och senast som missionsbiskop i Missionsprovinsen.
Lördagens program ordnas i Kyrkostrands skola (Bagarnäsvägen 32) och söndagens i Ebeneserkyrkan (Södermalmsgatan 1). Under helgen ordnas också program för barnen och det hittas när ni skrollar ner.
Man får gärna anmäla sitt intresse på den här blanketten. Anmälan är inte bindande utan till för att underlätta planeringen. Helgen är gratis, men för mat (saltpaj och sallad) och kaffe tas in en liten avgift. Priset för vuxna är 15€, och för barn 5€. Barn under 5 år får äta gratis, och maxpris för en familj är 45€.
13:00 Pass 1. Petrus andra brev och Judas brev, del I – Roland Gustafsson
14:30 Kaffepaus
15:30 Pass 2. Petrus andra brev och Judas brev, del II – Roland Gustafsson
17:00 Middag
18:30 Aftonandakt med sångstund
20:30 Ungdomssamling: Mission – Vi har ett uppdrag – Richard Eklund
10:00 Gudstjänst
Liturgi: Richard Eklund
Predikan: Roland Gustafsson
11:30 Kyrklunch
12:30 Samtal med Roland Gustafsson
13:00 Kom med på roliga lekar utomhus! En inhängnad lekpark väntar på de minsta äventyrarna!
14:30 Kaffepaus
15:30 Bibelberättelser och pyssel för barn i åldrarna 3-6 –
Bibelundervisning för 7-12 åringar
10:00 Gudstjänst – söndagsskola ordnas för barnen under predikan
4.2 Guds ord om Guds ord – Richard Eklund & Jimmy Svenfelt
25.2 Gudstjänsten som liv – Jimmy Svenfelt
24.3 Församlingen som hem – Richard Eklund
28.4 Jag är kristen, nu då? – Otto Granlund
26.5 Kristen, ända till slutet – Lennart Ahlvik
För läsaren kan berättelsen om Jesu födelse te sig som en vacker men slumpmässig händelse i den avlägsna staden Betlehem, för länge sedan. Vid en närmare anblick märker vi dock hur var och en – också motståndarna, fastän omedvetet – måste betjäna barnet i krubban. Med hjälp av Quirinius ordnar kejsar Augustus en skattskrivning i Judéen. Kung Herodes meddelar de vise männen att Messias ska födas i Betlehem. Också stjärnornas rörelser i rymden får tjäna den kung som kommer. Men det var de vise männen från Östern som var de första som positionerade sig själva i förhållande till julens barn: ”Vi … har kommit för att tillbe honom.” (Matt 2:2) En bugning är ett utvärtes uttryck för respekt, till och med tillbedjan. Ytterst sett uttrycker en bugning vem det är som man fruktar och älskar.
Det här är ett tema som Matteus återkommer till genom hela sitt evangelium. Först svarar Herodes, med listighet och mordlust: ”Meddela mig … så att också jag kan komma och tillbe det.” (Matt 2:8), fastän han inte bugade för något annat än sin egen makt och sina egna begär. Djävulen i sin tur erbjöd Jesus all världens skatter och njutningar, ”om du faller ner och tillber mig” (Matt 4:9). En synagogföreståndare ”föll ner för honom” (Matt 9:18). Han var på sina knän inför Jesus på grund av sin dotters sjukdom och dödsfara, men inte för Jesu egen skull. Många andra har bugat av olika orsaker men evangeliet avslutas med att lärjungarna, som hade förnekat sin Herre, möter den Uppståndne: ”De kom fram och höll om hans fötter och tillbad honom.” (Matt 28:9)
Matteus påstår och frågar: Var och en bugar för någon. En del gör det medvetet, andra omedvetet. En del tillber Levande Gud, andra tillber en avgud. Vem bugar du för? För dig är det här den viktigaste av julens frågor. Alla andra frågor är triviala i jämförelse med ditt svar på den här frågan, som sträcker sig in i evigheten. Barnet i krubban frågar dig: Har du ställt ditt hopp till mig, eller till de idéer och idoler som snart förgår? Förtröstar du på mitt ord, eller på människors löften och möjligheter? Förenar du dig med dem som tillber mig, eller med dem som bugar för den här världens gud? (Upp 4:10, 13:4)
Konungarnas konung som frågar detta av dig är samtidigt Kristus som blev korsfäst på grund av vår synd. Han kom inte för att bli tillbedd, utan för att böja sig ner till dig. ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mark 10:45) Inför honom bugar vi oss inte av slavisk rädsla eller för att visa lydnad, inte heller för att genom att smickra honom få något av honom. Den kristna Kyrkan bugar inför Herrens krubba och altare eftersom hon älskar honom som först älskade oss och fortfarande älskar oss, bär oss med sin nåd och fyller oss med sina gåvor.
I julnatten förenas därför kristenheten i en jubelpsalm som ekar genom dödens, rädslans och hopplöshetens mörker:
Gud av Gud Fader,
ljus av ljusens källa,
Människosonen av Maria född.
Så Gud sin kärlek
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre och Gud.
(Psb 25:2)
Vid sitt möte den 7 december 2023 beslöt stiftsrådet att utnämna pastor Richard Eklund till koordinator för det svenska arbetet för perioden 2024–2025. Vi bad därför honom presentera sig själv och sina tankar kring det svenska arbetet, med hjälp av några frågor.
Pastor Richard Eklund.
Vem är Richard Eklund?
– Jag är ansvarig pastor i Sankt Jakobs församling i Jakobstad. Jag bor i ett egnahemshus i Jakobstad tillsammans med min fru Hanna, och våra fyra barn, Alfred, Miisa, Elli och Theo. Vårt liv kretsar ganska mycket kring församlingen och ett intensivt familjeliv. Hanna arbetar några timmar i veckan, och två av barnen går i skola och har sina fritidsintressen. Från och med nästa år ska jag gå in i en ny tjänst som koordinator för det svenska arbetet, och det tycker jag att är spännande och inspirerande.
Hur kom du med i Missionsstiftet?
– Jag bekantade mig med Missionsstiftet under min studietid i Åbo. Med Hanna hittade vi till Sankt Gabriels församlings högmässor och vi besökte gudstjänsterna regelbundet. Under tiden i Åbo funderade vi mycket på församlingstillhörighet och saker som berörde det gemensamma kristna livet. Frågor gällande församlingsliv blev speciellt aktuella när vi fick vårt första barn. Vi brottades med många frågor och lärde oss mycket. Missionsstiftets vision, ”Gudstjänsten som liv och församlingen som hem”, blev viktig för oss, och det berättar ganska mycket om vilket kristet liv vi vill leva. I januari 2016 flyttade vi till Jakobstad där jag några år arbetade som ungdomsarbetare i LFF. Mitt arbete som ansvarig pastor i Sankt Jakobs församling började jag i september 2021. Vi är glada över församlingen och det känns tryggt för oss att få leva där.
Vilka utmaningar har det svenska arbetet?
– Den stora utmaningen är att verksamheten i vår kyrka går till stor del på finska, och svenskspråkiga församlingar har på grund av språket svårare att hitta sin plats i Missionsstiftet. En annan utmaning är att vi har tre församlingar i ganska olika storlekar och situationer, utspridda över västkusten (Åbo, Vasa, Jakobstad). Det har visat sig vara svårt att hitta gemensamma verksamheter som tjänar alla församlingar likvärdigt.
Vilka styrkor har det svenska arbetet?
– Det att vi har församlingar i tre städer är ju också en stor möjlighet för oss. Församlingarna har en viktig uppgift på den plats de befinner sig, både i att tjäna kristna i livet men också i att bära vittne för andra. Det att man under många år regelbundet firat högmässor på olika orter är ju redan en fantastisk sak! En annan styrka är språket. Vi har ju en fördel när det gäller kontakter till våra systerkyrkor i Sverige och Norge. Det hoppas jag att vi kan utnyttja! En styrka tror jag också att de svenskspråkiga församlingarna har i och med sin egen prägel. Vi har säkerligen saker att tillföra i Missionsstiftet som helhet.
Har du några visioner för det svenska arbetet?
– Vi behöver naturligtvis komma ihåg vad som är centrum i det kristna och kyrkliga livet och hjälpa församlingarna i det arbetet. Missionsstiftets vision, ”Gudstjänsten som liv och församlingen som hem”, klingar kanske inte lika fint på svenska som det gör på finska (”Jumalanpalvelus elämäksi, seurakunta kodiksi”) men visionen är lika bra ändå. Till det hör också att svenska arbetet behöver komma ihåg missionen att nå nya människor och att stöda grundandet av nya svenskspråkiga församlingar. Och jag tror att det finns potential i att utveckla det svenska arbetet. Jag hoppas att vi som har svenska som modersmål mera och mera kan ta del av verksamheter och evenemang över språkgränserna, men också vid behov utveckla arbetet på eget håll. Jag tänker kanske främst på en svenskspråkig skriftskola men också på olika gemensamma församlingsevenemang. Vi behöver fundera och diskutera tillsammans med församlingarna vad som tjänar oss bäst, och lyssna på vad medlemmarna har för behov och önskemål. Mycket kan kännas stort att ta tag i, men om vi tar en sak i taget så går det framåt.
Missionsstiftets stiftsråd har vid sitt möte den 7 december 2023 utnämnt koordinator och ledningsgrupp för Missionsstiftets svenska arbete.
Redan tidigare har det svenska arbetet haft en ledningsgrupp. Framöver har ledningsgruppen ett tydligare uppdrag att stöda arbetet i församlingarna genom att arbeta med de frågor som är gemensamma för Missionsstiftets svenska församlingar, så som gemensamma evenemang och publikationer. Ledningsgruppen har likaså en viktig uppgift som kontaktpunkt mellan de geografiskt utspridda svenska församlingarna. Ida Heikkilä fortsätter som ordförande för ledningsgruppen. Ledningsgruppens medlemmar utnämns för ett år i taget.
Koordinatorns uppgift är ny, tidigare har det inte funnits en koordinator för det svenska arbetet. Koordinatorn har i uppdrag att hålla sig uppdaterad om läget i de svenska församlingarna, för att också kunna bistå Missionsstiftets kansli med information och framföra behov och önskemål. Koordinatorn håller kontakt med prästerna i de svenska församlingarna och leder arbetet bland dem, och är även medlem i ledningsgruppen.
Till koordinator för det svenska arbetet utses någon av Missionsstiftets präster. För perioden 2024–2025 har stiftsrådet utnämnt pastor Richard Eklund till koordinator.
Stiftsmötet leddes av pastor Harri Lammi (i mitten). Sami Niemi (till höger) var sekreterare. Bild: Asko Iso-Kungas
Missionsstiftets högsta beslutande organ, stiftsmötet, samlas varje år på den tredje lördagen i november. I år hölls mötet lördagen den 19 november med hybridmodell, det vill säga man kunde delta både på plats i verksamhetscentret Koinonia och via internet. Från varje församling i Missionsstiftet hade man valt två representanter till mötet, och en pastor. Dessutom hade medlemmarna i stiftsrådet, Finska Lutherstiftelsens styrelse och konsistoriet bjudits in till mötet.
Före det egentliga stiftsmötet hade representanterna haft tillfälle att delta i ett distansmöte där verksamhetsberättelsen och bokslutet för år 2022 behandlades mera detaljerat. En av de frågor som behandlades där togs upp också i det egentliga stiftsmötet. I slutet av föregående år beslöts det att arbetsförhållandet för pastorn i Jyväskylä skulle göras om till en deltidstjänst från och med juli. Stiftsdekan Joel Kerosuo gick igenom utvecklingen under de senaste åren i Jesajan seurakunta: församlingen hade fört diskussioner med dekanen, man vidtog åtgärder och gjorde målsättningar. Församlingen lyckades fint med att förbättra ekonomin. Samtidigt verkade det ändå vara så att bördan låg på för få personer, och man lyckades inte få helheten i balans.
Församlingsrådets ordförande Tero Salmela kommenterade situationen: – Också vi tog först emot budskapet med blandade känslor, när Joel berättade om läget. Efter att det diskuterats öppet om frågorna var det lättande att börja bygga upp ny tillväxt och en ekonomi som inte längre går på minus. När man framöver grundar nya församlingar, eller då vi någon gång igen får en 100% pastor i Jyväskylä, behöver verksamheten utvecklas med beaktande av ekonomin på så sätt att församlingen växer tillsammans med verksamheten. Efter alla tråkigheter ser vi till och med mycket ljust på framtiden, och vi är vid gott mod. Jag vill tacka Missionsstiftet, dekanen och biskopen, samt distriksprost Kalle Väätäinen för stöd och uppmuntran, och för att de vandrat vid vår sida. I inget skede har vi blivit lämnade ensamma med ekonomin och alla andra frågor, och vi har bra planer för framtiden.
Ekonomi och strategiska planer
Vid behandlingen av bokslutet för år 2022 visade det sig att helhetsresultatet var kraftigt på minus. Stiftets arbete hade ett underskott på 36 000 euro, tillsammans med församlingarna 132 000 euro. – Utgifterna kom från tidigare inledda arbetsområden och inte från nya insatser, konstaterade stiftssekreterare Sami Niemi.
Verksamhetsgranskare Ida Heikkilä konstaterade i sitt uttalade att Missionsstiftets ekonomi har omhändertagits på ett ändamålsenligt sätt. Heikkilä lyfte fram ett önskemål om att öka öppenheten i förhållande till Finska Lutherstiftelsen som är understödande medlem i Missionsstiftet. Redan i år innehöll budgeten för år 2024 en strukturförändring: Utöver att vissa kostnadsställen ändras kommer Missionsstiftets stiftsavgift och Lutherstiftelsens stiftelseavgift att förenas som en gemensam stiftsavgift för församlingarna. Dess storlek bestäms på basis av deltagarmedeltalet vid högmässorna år 2022. År 2024 är församlingens stiftsavgift 3,583 €/högmässodeltagare. – Målet med förnyelsen är att göra detta tydligare. Med denna summa försöker vi åskådliggöra kyrkans arbete på de olika arbetsområdena och som helhet, allt från barnläger till nattvardsbröd och från biskopens tågbiljetter till kansliets kuvert, beskrev stiftsdekan Kerosuo.
Stiftsdekan Joel Kerosuo svarade på många frågor som stiftsmötesrepresentanterna ställde. Bild: Asko Iso-Kungas
Vidare gav stiftsmötet mandat åt konstitutionskommittén att fortsätta arbetet under år 2024. Av stiftsmötet har konstitutionskommittén tidigare fått mandat att utreda vilka för- och nackdelar det skulle medföra om Missionsstiftet registrerade sig som religionssamfund. Denna utredning blir tillgänglig för församlingarna under den kommande våren. I samband med detta är målet att höra församlingsmedlemmarna och församlingarna och att få en djupare uppfattning om olika synpunkter i denna fråga. År 2024 presenteras konstitutionskommitténs slutrapport för stiftsmötet.
I samband med verksamhetsplanen framhölls strävan till att förstärka Missionsstiftets strategiska arbete under det kommande året.
Erkänd kyrkogemenskap med Församlingsförbundet
Mot slutet av stiftsmötet gjordes kyrkohistoria. Enligt förslag konstaterade stiftsmötet kyrkogemenskap mellan Missionsstiftet och Församlingsförbundet (Seurakuntaliitto). Biskop Juhana Pohjola inledde sin presentation genom att berätta att Församlingsförbundet är en självständig luthersk kyrka som grundades på 1920-talet och som nu firar sitt 100-årsjubileum. Missionsstiftet och Församlingsförbundet har fört lärosamtal sedan år 2015. – Gemenskap i läran konstaterades redan tidigare, men en gemensam uppfattning är inte i sig tillräckligt, konstaterade biskopen och fortsatte: – Något som också behövs är att arbetarna och församlingarna får bekanta sig med varandra. Det här har pågått under flera års tid. Detta har lett till att vi kan bekänna och konstatera att vi har enhet i tron och läran. För oss är detta historiskt, för det här är den första finska lutherska kyrkan som vi har gemenskap med. Här ser jag Guds goda, kallande och samlande verk.
När stiftsmötet hade konstaterat lärogemenskap med Församlingsförbundet befullmäktigades biskop Juhana Pohjola att underteckna dokumentet med Församlingsförbundet. Den historiska stunden uppmärksammades med att de samlade stod upp och sjöng första versen av psalmen ”Herraa hyvää kiittäkää” (”Lova Gud i himmelshöjd”, Psb 292) och med gemensam bön.
Stiftsmötet avslutades med bokutgivning, vilket redan blivit tradition. Biskop Juhana Pohjola presenterade Årsboken 2023 och pastor Juuso Mäkinens verk med namnet ”Kristuksessa valitut pelastukseen. Pelastusvarmuus ja ennalta määrääminen” (”Utvalda till frälsning i Kristus. Frälsningsvisshet och förutbestämmelsen”).
Denna text är en översättning av Pauliina Pylvänäinens artikel ”Hiippakuntakokous summasi mennyttä vuotta ja linjasi tulevaa”, 20.11.2023.
Missionsprovinsen i Sverige höll fredagen den 27 oktober 2023 sitt årliga provinskonvent (jfr. stiftsmöte) i Göteborg. Denna gång var det extra festligt – med god orsak: i år är det 20 år sedan Missionsprovinsen bildades. (Läs mera om provinskonventet i en nyhetsartikel på Missionsprovinsens hemsida.)
Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland har all orsak att tillsammans med Missionsprovinsen tacka för och glädja sig över de gångna tjugo åren, inte minst med tanke på att Finska Lutherstiftelsen (med dess församlingar) under några års tid var medlem i Missionsprovinsen fram tills att de finska församlingarna bildade Missionsstiftet år 2013.
Biskop Risto Soramies deltog i provinskonventet som representant för Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland. Vid konventet höll han ett föredrag som du kan läsa nedan.
Biskop Risto Soramies
Käre biskop Bengt, kära biskopar, kära bröder och systrar, kära kristna!
Det är en stor glädje att vara här och träffa er alla som har evangeliet och den lutherska bekännelsen som era hjärtans angelägenhet.
Jag kommer med hälsningar från biskop Juhana Pohjola och våra präster och församlingar. Biskop Juhana hade ombetts att hålla en presentation med temat ”Bekännelsens utmaningar och möjligheter i Norden”. Tyvärr kunde inte Juhana komma, eftersom Missionsstiftet just i dag har en så kallad gemenskapsdag dit representanter för våra församlingar från olika delar av Finland kommer. Här presenterar jag några av mina tankar om det givna ämnet.
Samtidigt gratulerar jag Missionsprovinsen till era 20 välsignade år. Må den Allsmäktige Fadern och Frälsaren ge er styrka, mod och kärlek i allt ert arbete. Guds ord återvänder aldrig fåfängt! Finska Lutherstiftelsen fick avgörande hjälp av Sverige, år 2005 öppnades för oss Missionsprovinsens perspektiv för kyrklig organisation. Frågan om prästvigning blev allt viktigare för oss och fick också sin lösning genom Missionsprovinsen.
Biskop Juhana skriver:
Vid Lutherstiftelsens styrelsemöte 19.5.2004 konstateras det: ”Lutherstiftelsen sänder dekan Juhana Pohjola till Göteborg 24-25.5.2004 för att följa med Missionsprovinsens möten.”
För första gången åkte jag till Göteborg som observatör vid konsistoriets och missionsrådets möten i Missionsprovinsen. Erfarenheten var ögonöppnande. Där fanns en klar kyrklig struktur och planer på att viga präster för gudtjänstförsamlingarna. Öppenheten, vänligheten och den andliga enheten var tilltalande. Här började den täta kontakten. Jag ser det som en stor ledning och vishet att Missionsprovinsen var så öppen för att bjuda in observatörer som fick bekanta sig med deras arbete. Då var det också en glädje att träffa en annan observatör, Roland Gustafsson.
Episcopus electus Arne Olsson och generalsekreterare Bengt Birgersson besökte vårt hem 8.1.2005 för att berätta om Missionsprovinsen. Närvarande var också 6 teologie studenter. Under de kommande åren blev dessa prästvigda i Sverige. Uleåborgståget till biskop Rimpiläinen byttes ut mot Sverigebåten, för handpåläggning av biskop Olsson.
Missionstiftets tidskrift ”Pyhäkön Lamppu” ges ut ca 5 gånger per år. Det finns alltid några sidor på svenska också. Men passande nog kom just i år tidskriften ”Helgedomens Lampa” för första gången helt på svenska. Jag tog med mig några exemplarar. Låt detta vara ett litet tack från vår stift till Missionsprovinsen.
Bekännelse, bekänna – vad är det?
En bekännare, en kristen står, inför något forum, någon auktoritet eller publik som kräver bekännelse. Nya testamentet berättar om aposteln Petrus bekännelser:
Apostlarna dog som martyrer som bekände sin tro inför det fientliga judiska och senare romerska forumet. Således bekräftade Gud deras bekännelse. Bekännelsen krävde särskilt mod och visshet om den egna övertygelsen. Martyrskapet bevisade att apostlarnas vittnesbörd var äkta. Detta var viktigt för kristna, vars tro byggde på apostlarnas förkunnelse. ”Vi tror på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka”.
Den konstantinska vändningen på 300-talet
Att bekänna den kristna tron inför judar, romare och greker krävde mod. Martyrskapets historia talar om detta på ett imponerande sätt. Tiden av stora förföljelser och impopularitet bör inte romantiseras. Det fanns många modiga vittnen, men det fanns också avfällingar. Redan aposteln Paulus talade om falska bröder och grymma vargar som företrädde falska bekännelser i församlingarna. När kristna hade varit i allmänt vanrykte, hat och förföljelse i tre århundraden är det inte konstigt att kejsare Konstantins nya inställning till kyrkan sågs som en stor nåd från Gud. Senare förklarade kejsaren Theodosius kristendomen som statsreligion (380). Kyrkan hade uppenbarligen segrat! Även om problemen med en sådan allians mellan staten och kyrkan har blivit tydliga i kyrkohistorien, är det ändå svårt att föreställa sig hur kyrkan kunde ha undvikit att vara glad och tacksam för sin nya position när det gäller bekännelse och erkännande. Situationen förändrades helt från bekännelsens synvinkel.
Vi bekänner tron enligt den nicenska trosbekännelsen, eftersom den nicenska trosbekännelsen är en del av vår liturgi. Även om det fanns politiska frågor och strävanden från kejsaren och andra parter som var involverade i det nicenska konciliet år 325, fanns det också fasta bekännare som var vakna, och till slut blev konciliets bekännelse en stor seger för sanningen. Men bakom denna goda och livsviktiga bekännelse låg nu också kejsarens, d.v.s. statens, auktoritet. Bekännelsen av den sanna tron krävde inte längre något särskilt mod. Det måste säkert anses vara en gåva från Gud att trosbekännelse nu var möjlig utan rädsla. Men samtidigt hade sann bekännelse blivit användbar även i världslig mening. Det krävdes mod att bekänna sig till något annat än den kristna tron.
Unionen mellan stat och kyrka har fortsatt i olika former ända fram till våra dagar. Kristnandet av Norden skedde med hjälp av makthavare, ibland med rent tvång, som vi väl känner till från våra länders historia. Det är lätt att se skuggsidorna av detta faktum, men det är omöjligt att betrakta hela utvecklingen som enbart negativ.
I kyrkohistorien har det funnits tillräckligt med tider då bekännandet av sanningen har krävt mod. I många fall var det kyrkan själv som var förföljaren. Reformationen som helhet krävde återigen särskilt mod från dess företrädare. Men den nära kopplingen mellan staten och kyrkan fortsatte, även om den komplicerades av kyrkans splittring.
Augsburgska bekännelsen uppstod som ett resultat av den inre striden inom den västliga kyrkan och klargjorde för församlingarna vad kristendomen, särskilt evangeliet, handlade om. Om det krävdes mod av de tidigaste bekännarna att bekänna sig till Augsburgska bekännelsen, blev det senare också ett krav – inte bara för prästerna, utan för alla. Rätt tro hade återigen blivit en plikt och skyldighet. Men en övertygelse som inte föds i frihet står sig inte den prövas och är därför ingenting värd.
Idag betraktas de nordiska länderna, Skandinavien och Finland, som föredömliga liberala samhällen. Det är lätt att glömma att religiöst tvång rådde i det svenska riket på 1600- och 1700-talen. Denna period av enhetskultur påverkar fortfarande vår tid. Min generation minns ännu den tid då mer än 95 % av finländarna tillhörde den lutherska kyrkan – först under de allra senaste årtiondena har en betydande förändring skett. För närvarande är endast 65 % av befolkningen i Finland medlemmar i kyrkan. Naturligtvis är denna siffra också helt överdriven om man ser till antalet personer som deltar i gudstjänst på söndagar. I Finland går lite mer än 1 % av kyrkomedlemmarna till folkkyrkans mässor.
Länge var det självklart för oss att den sanna, evangeliska tron är erkänd i kyrkan, vilket givetvis också har accepterats i den sekulära allmänheten. Legitimiteten för skolans religionsundervisning enligt denna bekännelse ansågs obestridlig fram till för några årtionden sedan. Även generationen som upplevde kriget och efterkrigstiden accepterade bekännelsen och erkännandet, även om många inte längre ansåg den kristna tron som personligen mycket viktig. Man var fortfarande ”evangelisk-luthersk”.
Författaren Väinö Linna (Okänd soldat) beskriver träffande denna mentalitet från 1900-talets tidiga årtionde i sitt verk ”Här under Polstjärnan”. Bonden Jussi Koskela går till pastorskansliet, där självaste kyrkoherden är närvarande. Jussi antar en ”evangelisk-luthersk min” vilket innebar att eftersom det anses att kyrkans tro är rätt, så kritiseras den inte, även om tron inte längre har någon personlig betydelse.
En annan tidsbild: på 1960-talet gjorde vi evangelisationsresor från Finland till Centraleuropa. För dessa ”korståg” behövde vi minibussar. Vi besökte kontoren i stora firmor för att fråga efter bilar som var till salu. Vi rekommenderade oss själva och vår verksamhet genom att framställa oss som unga kristna. Vi blev väldigt glada när vi fick några bilar för ett nominellt pris eller till och med gratis. Att vara en kristen ungdom var fortfarande då något absolut positivt.
När kristen bekännelse passar miljön väcker den inte uppmärksamhet. Det är naturligtvis ett tecken på fredliga förhållanden, om vilket Paulus säger: ”Först av allt uppmanar jag till bön … för … alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt” (1 Tim 2:1-2). Men ibland betyder sådan frid också likgiltighet. Guds ord, kristnas bekännelse verkar inte höras.
En av folkkyrkans biskopar klagade faktiskt över att biskoparnas röst inte längre hörs någonstans, även om biskoparna inte är tysta. Jag skrev då till den här biskopen att om kristna, och särskilt biskopar, skulle tala öppet om den sista domen eller till exempel mot s.k. homosexuella äktenskap, skulle hela Finland få höra det – det skulle media se till. En fridfull tillvaro skulle dock säkerligen störas av det.
Det verkar som om Gud under de senaste årtiondena har gett speciella tider och händelser där bekännelsen har hörts också offentligt, till exempel:
Men man blev snabbt van vid den här typen av nyheter. Min vigning som biskop orsakade några fler mediaberättelser, men det var inte längre en fråga om sensation. Kungörelsen om biskop Juhanas vigning genomfördes i huvudsak utan entusiasm och sakligt, med låg profil.
Kontroversiella nyheter främjade naturligtvis inte i sig bekännelsen, men i samband med dem framkom ändå Guds ord och nådde även sådana öron som annars var stängda.
Finlands skamliga rättegång mot riksdagsledamot och läkare Päivi Räsänen och biskop Juhana Pohjola har givetvis varit en möjlighet till allmän bekännelse av Guds ord.
Jag har läst att det både i Norge och i Sverige har det gjorts ansträngningar för att göra livet svårt för kristna skolor. Den kristna bekännelsen har börjat betraktas som gift i den liberala Norden!
Vi kan och bör inte organisera speciella incidenter. Gud ger möjligheter till bekännelse i rätt tid. Karl Barth sade i början av kampen för kyrkan i Nazityskland att när tidsandan förändras till att bli fientlig mot kristendomen, är kyrkans uppgift att fortsätta att predika Guds ord och samlas som tidigare – det är en stark och tydlig bekännelse. Konflikter kommer och kom också då förr eller senare, och bekännelsen blev allt dyrare men också mera högljudd.
När det gäller erkännande har vår utmaning varit en utåtriktad positiv tidsanda för erkännande. Jag avser den så kallade konstantinska kopplingen mellan staten och kyrkan. Kyrkan förlitade sig på statsmakten för att upprätthålla det religiösa livet. Det var fördelaktigt att vara ”evangelisk lutheran”. För det mesta var dock bekännelsen tom. Socialt tryck, även om det inte var särskilt tungt, fann en viss typ av ”bekännelse” användbar. I goda tider är erkännande billigt.
Nyare utmaningar är de nya vindar som nått in i kyrkan: jämlikhetsideologin som har förvrängt uppfattningen om kyrkans ämbete. Acceptans av homosexualitet har också förts till kyrkan med obegriplig kraft. När jag bodde i Tyskland på 1980-talet märkte jag att nästan alla nyheter och diskussioner om kyrkan i media handlade om kyrkans förhållande till homofrågor. Detta gäller även i Finland, med en fördröjning på ett par decennier.
Utmaningen är också att den liberaliserade kyrkan och ofta även media har beslutat tiga ihjäl bekännelsen. I en sådan situation kan det vara frestande att försöka göra sig hörd med alla medel. Men den visdom som Barth nämnde tidigare gäller fortfarande: Kyrkan måste leva som kyrka. Kyrkans sju kännetecken: Guds ord, dopet, nattvarden, nycklamakten, herdeämbetet, den offentliga gudstjänsten och det heliga korset. Genom dessa lever och bekänner kyrkan sin tro. De utgör samtidigt kyrkans ”program”.
Genom att se till att våra församlingar är delaktiga av Guds ord och syndernas förlåtelse och nattvarden, att barnen döps och att gudstjänster hålls offentligt och regelbundet, och att prästerna förblir trogna Guds ord och att de kristna bär korset enligt Guds vilja, kommer vår bekännelse till slut inte att gå obemärkt förbi och kan vara till nytta för många i evigheten.
”Du ska ge hans folk kunskap
om frälsningen,
med förlåtelse för deras synder
genom vår Guds
barmhärtiga kärlek.
Så ska en soluppgång
från höjden besöka oss,
för att lysa över dem
som sitter i mörker och
dödsskugga
och styra våra fötter
in på fridens väg.” (Luk 1:77-79)
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.
Ämbetsfrågan är komplicerad och alla aspekter kan inte beaktas i en kort artikel som denna. Mest komplicerad är den i de sammanhang där man helst skulle önska inrätta sitt liv enligt Guds ord. Om Bibeln är rättesnöret för både läran och livet så borde man på ett någorlunda enkelt sätt få fram det genom att läsa Bibeln.
För det mesta är det inte den omedelbara förståelsen som är problemet. Ordalydelsen är oftast klar. Vi förstår det vi läser. När det sedan skall tillämpas i praktiken stöter vi på problem. Man kunde säga att dogmatiken, trosläran, är tydlig och klar men när Guds klara ord skall tillämpas av syndiga människor i en syndig värld så kommer ord och handling mer eller mindre i konflikt med varandra. De konsekvenser man drar påverkas av kyrkopolitik, personlig bakgrund och olika hänsyn. Därför handlar inte alla på exakt samma sätt trots samma grundsyn.
Är ämbetsfrågan så klart uttryckt i Bibeln att det bara är att läsa på samma sätt som när man läser “Du skall inte ljuga”? Eller behövs det ett mycket grundligt studium. Min övertygelse är att Gud har uttryckt sig tillräckligt tydligt i sitt ord så att det skall vara möjligt för varje normal kristen att utifrån hans ord får klart besked. En annan sak är huruvida vi accepterar det Gud säger.
Jag skall först försöka ta fram de bibelord som jag ser som de tydligaste och sedan skall vi gå till några bibelord som inte direkt talar om ämbetet men som påverkar vår förståelse av ämbetet. Det finns också bibelord som inte direkt talar om ämbetet men från vilka man kan dra vissa slutsatser.
Det gäller främst gudstjänstsituationen
Vi skall till att börja med notera visa begränsningar. De bibelord som mest direkt begränsar kvinnans uppgifter gäller gudstjänsten (1 Kor 14:34-37 och 1 Tim 2:12-15). 1 Kor 11-14 utgör en enhet. Sammanhanget anger att det är fråga om gudstjänstsituationen. I 1 Kor 11:17, 18, 20 läser vi “att ni kommer tillsammans ”, “ vid era församlingsmöten” och “när ni alltså kommer tillsammans” (församlas/de församlade/församling).
Utanför gudstjänstsituationen finns det inga skillnader mellan mannens och kvinnans uppgifter. Alla är kallade till att vara Kristi vittnen och att använda sina gåvor till församlingsgemenskapens uppbyggelse och till att sprida kunskap om syndernas förlåtelse i Jesu död och uppståndelse. Detta kan inte nog framhållas. Det finns oerhörda utmaningar för oss, både för man som kvinna, i att göra alla folk till Jesu lärjungar. Den uppgiften finns genast utanför vår dörr. Sedan finns det en relativt liten sektor som Gud gett som ett speciellt ansvarsområde åt mannen som man. Mannen skall vara församlingsföreståndare. Allt annat som sker i församlingen kan utföras av både man och kvinna.
Predikofunktionen tillkommer mannen
Mannen skall alltså vara församlingsföreståndare. Betyder det att han är kyrkoherde och att han kan delegera olika uppgifter, såsom att predika, till andra, både män och kvinnor? Nej. Gud säger i 1 Kor 14:34-37 att det väsentliga är predikan. Det handlar inte om vem som sköter administrationen utan det är uttryckligen fråga om att predika. Mannen är Ordets tjänare. Som en följd av att han är Ordets tjänare är det också han som sköter sakramentsförvaltningen. Sakramenten har sin kraft och verkan genom Ordet.
En annan följd av detta är att det inte är någon skillnad mellan högmässan eller ett vanligt andligt möte. Det är predikofunktionen som Gud gett som ett speciellt ansvar till mannen. Var gränsen sedan går mellan den offentliga predikosituationen och den mer informella samlingen är svårare att dra. En regel kunde vara att bedöma om det är en samling för hela församlingen på ett offentligt ställe eller om det är en samling av mera privat natur i ett hem t.ex. Men man har ju offentliga möten också i hemmen.
Det gäller kyrkans enhet
Eftersom kvinnorna tiger i alla andra de heligas församlingar så skall de inte heller tala i Korint. Det är inte tillåtet för dem att tala. Det handlar om kyrkans enhet. Man kan inte ha två olika ordningar och Paulus säger skarpt att det är församlingen i Korint som måste rätta sig efter de andra. Han frågar: “Är det från er som Guds ord har gått ut?” Om det vore så då skulle ni ha upphovsmannarätten till det. “Har det kommit allenast till er?” Då skulle ni kunna ändra det som ni vill. Det påverkar ju ingen annan.
I det här sammanhanget har man velat förstå kvinnornas talande som störande av gudstjänsten. Man har t.o.m. menat att de satt och pladdrade. Finns det faktiskt en församling som skulle acceptera sådant pladder så att Paulus skulle bli tvungen att skriva så strängt som han gör? Möjligen kan det ha varit fråga om tungotal eller profeterande. När någon fick en uppenbarelse sade man ut den utan hänsyn till vad som annars tilldrog sig i gudstjänsten. Nådegåvorna ställdes t.o.m. över textläsningen och utläggningen. Den som är andefylld inser att så inte får ske (1 Kor 14:37).
Ordningsfråga eller frälsningsfråga?
Enligt Korintierbrevet är det här både en ordningsfråga och en frälsningsfråga. Gud är ordningens Gud. Ordning är det när det sker enligt Guds vilja, oordning när människor gör som de själva tycker. Det som Paulus skriver “är Herrens bud”. 1 Kor 14:37. Den följande versen visar att det är en frälsningsfråga. De flesta nyare översättningar, både till svenska (inkl. NT-81) och till finska, har en riktigare översättning än 1917: Men om någon inte erkänner detta, blir han inte själv erkänd (av Gud).
Upphäver evangeliet något av Herrens bud?
Man brukar ofta hänvisa till att Jesu död på korset har upphävt skillnaden mellan man och kvinna. I det sammanhanget brukar man hänvisa till Gal 3:28 som ett klart och tydligt bibelord: “Här är inte jude eller grek, här är inte träl eller fri, här är inte man och kvinna: alla är ni ett i Kristus.” Sammanhanget visar att det är fråga om vem som är Guds barn inte om vilka uppgifter vi har i Guds rike som Guds barn. “Alla är vi Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty ni alla, som blivit döpta till Kristus, har iklätt er Kristus.” Gal 3:26, 27. När det gäller vem som kan bli Guds barn så har Gud inte “anseende till personen”.
Om evangeliet upphäver det här budet, finns det då också andra Herrens bud som evangeliet upphäver? Vilka av de tio budorden är upphävda och vilka gäller ännu idag? Vilket är kriteriet för att vi accepterar ett men förkastar ett annat?
Paulus diskuterar den här saken i sitt första brev till Timoteus. 1 Tim 2:12-15 är det andra stället som mest direkt talar om kvinnan som predikant (lärare) i gudstjänstsituationen. Här skriver inte Paulus om grundskollärare eller söndagsskollärare. Paulus säger att han själv blivit satt till en lärare för hedningarna (1 Tim 2:7). Några verser längre fram säger han att han inte kan tillåta att en kvinna uppträder som lärare inte heller att råda över mannen. Att uppträda som lärare är det samma som att råda över mannen. Upphävs det här av Gal 3:28? Om motiveringarna till detta förbud har upphävts då är också förbudet upphävt. Vad anför Paulus som motiveringar? Den första är att Adam skapades först och sedan Eva. Är skapelseordningen upphävd? Nej. Jesu död och uppståndelse ändrade inte på detta faktum. Dessutom skriver Paulus det här efter Jesu död och uppståndelse. Den andra motiveringen är att Adam inte blev bedragen men att kvinnan (notera att han inte skriver Eva) blev svårt bedragen. Har detta faktum upphävts? Nej. Alltså står förbudet kvar.
Kephale-teologin
Skapelseordningen återkommer i det vi kallar kephale-teologin (gr. kephale = huvud). Vi hänvisade till avsnittet 1 Kor 11-14 i ett tidigare skede. I 1 Kor 11:3 beskrivs en ordning: “Jag vill att ni skall inse detta, att Kristus är envar mans huvud och att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud.” Ordningen är alltså denna: Gud – Kristus – mannen – kvinnan.
Vad symboliserar huvudet? Vilket faktum framhålls med det? Kol 1:18 anger två aspekter hos begreppet huvud. “Han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda. Så skulle han i allt vara den främste.” Det är huvudet som ger upphov till kroppen. Jesus är den förste som övervunnit döden. Kroppen, församlingen, kommer till som en följd därav att människor kommer till tro på Jesus samt upptas i hans gemenskap genom dopet. Den andra aspekten framhåller att han som är upphovet till församlingen också har auktoriteten i församlingen. På det sättet skulle han i allt vara den främste.
Man underordnar sig sitt huvud
När Paulus skriver till efesierna om äktenskapet kommer han in på detta med huvudet. Man och kvinna skall underordna sig varandra i lydnad för Kristus. Till kvinnorna säger han att de skall underordna sig sina män på samma sätt som de underordnar sig Kristus. Varför det? “Ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud.” På samma sätt som församlingen underordnar sig Kristus skall hustrurna underordna sig sina män. Det finns en parallell mellan Kristus/församlingen och mannen/hustrun. Underordnandet blir inget problem om männen älskar sina hustrur på samma sätt som Kristus älskade församlingen. Han gav sitt liv för henne.
Förhållandet mellan Kristus och församlingen är ett föredöme för mannen och hustrun. Samtidigt skall mannen och hustrun återspegla förhållandet mellan Kristus och församlingen. Samma sak skall återspeglas också i gudstjänsten som är en del av församlingens liv.
Praktiska problem och lösningar
Saken torde vara ganska klar om man inte tar hänsyn till kyrko- och samhällspolitiska aspekter. Tidsandan kräver något helt annat. Vi som lever idag lever i en tid som i allt flera avseenden börjar likna urkyrkans tid. Därför blir Nya testamentet aktuellt på ett nytt sätt. Som kristna tvingas vi att ta ställning, att hålla fast vid Guds ord eller anpassa oss. Samtidigt borde vi undvika att göra oss till större martyrer än nödvändigt.
Gränsdragningen svår
Vilken typ av sammankomst gäller förbudet? Utifrån det som sagts ovan torde det vara ganska klart att det gäller gudstjänster och sammankomster av offentlig karaktär ämnade för alla åldersgrupper, män som kvinnor. Eftersom kvinnan inte skall ha auktoritet över mannen kan hon undervisa kvinnor, barn och ungdom. Dessutom finns inga begränsningar alls med tanke på den enskildes vittnesbörd utanför samlingar. Detta innebär att man tar avstånd från kvinnliga präster i gudstjänstsammanhang, också som assistenter vid nattvardsgång. Att sitta i samma kommitté eller delta i samma seminarium är inget problem för att nu nämna några exempel.
Det andra avgörandet gäller skillnad mellan predikan, andakt, bibelstudium, profeterande och vittnesbörd. I hur hög grad kommer läroauktoriteten fram i de olika formerna?
För min del tror jag att gränsdragningen inte blir något större problem om man har grundinställningen klar. Även om ett “misstag” skulle ske någon gång så behöver ingen därför reagera.
Appendix:
Om talförbudet i 1 Kor. 14
Det grekiska ordet lalein (att tala) är i och för sig neutralt och kan användas i många sammanhang där ljud uppkommer på ett eller annat sätt. Eftersom ordet används i så vitt skilda sammanhang blir det kontexten (sammanhanget) som måste avgöra vad det ska betyda just där i det sammanhanget, inte utifrån vårt sammanhang. Ibland räcker det med det omedelbara sammanhanget för att man ska kunna sluta sig till vilken betydelse det har. Men ibland måste man sätta in det i det större sammanhanget där det ingår, i det här fallet kapitlen 11-14.
En ordbok som vi använde i tiden vid studierna på 60- och 70-talen (kanske ännu idag?) var Rafael Gyllenbergs Uuden testamentin kreikkalais-suomalainen sanakirja, Otava 1967, (292 sidor). Enligt honom användes det i klassisk grekiska med betydelsen sladdra, pladdra, tala (skräp). Som intransitivt verb betyder det att tala, kunna tala. Vidare används det i betydelsen tala, säga, förkunna, proklamera, informera. Också i överförd betydelse används ordet, t.ex. om det ljud en basun ger ifrån sig, åskan talar eller om blod (Jesu blod talar bättre än Abels blod. Upp 12:24.)
I det här sammanhanget är det frestande att välja det första alternativet som Gyllenberg listar därför att det passar in i ens tankemönster och man behöver inte ta ställning till den läroaspekt som onekligen finns där.
Går vi till Greek-English Lexicon of the New Testament and other Early Christian Litterature, Bauer, W.F. Arndt och F.W. Gingrich, The University of Chicago Press 1952. (909 sidor) så ser man att saken inte är så enkel.
Enligt detta lexikon kan lalein (att tala) användas för det första i betydelsen ljuda, ge ifrån sig ljud eller toner som musikinstrument t.ex. eller att eka. För det andra används det om människor och har då den naturliga betydelsen att tala, och förmågan att tala i motsats till dem som inte kan tala eller i motsats till att tiga eller lyssna. För det tredje har det betydelsen att uttrycka sig själv. 1 Kor 14:29. För det fjärde att tala till ngn eller med ngn. För det femte kan att tala specificeras (Rev 13:11). För det sjätte som substantiv particip. Och slutligen det transitiva att tala i betydelsen försäkra, förkunna, proklamera, säga något.
Det är en allmän uppfattning att Nya testamentets ord om att ”kvinnan ska tiga i församlingen” handlar om att skvallra eller pladdra, vilket inte är fallet. (1 Kor. 14:34). Här är det specifikt fråga om något som hör till gudstjänstfirningen.
Vad säger kommentarerna? TD Jukka Thurén skriver i sin kommentar över 1 Korintierbrevet att ordet lalein används inte en enda gång i Nya testamentet i betydelsen pladdra, men däremot nog i klassisk grekiska, vilket Gyllenberg också indirekt säger. Vid församlingens sammankomster är det tvärtom så, att man talar bönens ord till Gud och Guds ord till människorna, m.a.o. just försäkra, förkunna, proklamera, säga – predika.
I församlingen i Korint förekom många nådegåvor. Av Paulus brev förstår man, att de både brukades och missbrukades, så att det ledde till en oordning som låg i strid med Guds ordning. Guds ordning handlar inte främst om en yttre ordning, att det ”går städat till”, utan att det sker enligt de föreskrifter som Gud gett (Herrens bud). Eftersom man där ansåg att alla ”hade Anden” så menade man, att alla också borde få predika. Paulus, Jesu apostel, säger: ”Om någon tror sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.” 1 Kor 14:37.
Det förvånar också att Paulus skulle ta i med sådan kraft och hota med Guds eviga vrede över dem som påstås störa ordningen med pladder, som han gör i slutet av kapitlet. Om lalein skulle betyda pladdra, skvallra, så tycker man att församlingen själv borde kunna ta itu med sådan oordning.
”Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud. Den som inte erkänner detta blir själv inte erkänd.” 1 Kor. 14:37, 38. (Bibel 2000). Att inte ”bli erkänd” är det samma som att inte bli accepterad av Gud på domens dag.
Predikan på den tiden gick antagligen till som en dialogpredikan där en ställde frågor och en annan svarade. Den som i den här meningen ”ställde frågor” var den som valde ämne för undervisningen och som med följdfrågor styrde undervisningssamtalet (predikan).
Thurén drar slutligen följande slutsats: ”att tala = att fråga” och är det samma som att undervisa församlingen. Den som tar upp en teologisk fråga och den som talar över den (utlägger den) bör tala med ”insikt”. Den personen förutsätts ha bestående kunskap, känna traditionen och inte förlita sig på stundens inspiration. Med tradition avses här det lärostoff eller lära som traderats (förts vidare) från generation till generation oförändrad.
Eftersom att tala kan förekomma i så många olika situationer är det kontexten som avgör vad det är fråga om. lalein kan kombineras med olika ord som lalein ta rhemata, lalein ton logon (tala ordet) eller lalein ten oikodomen (tala till uppbyggelse) och lalein en te ekklesia (tala i församlingen som kommit samman för gudstjänst).
Det omedelbara sammanhanget ger alltså: lalein kan inte betyda pladdra eller skvallra, i den här kontexten, utan måste nödvändigtvis betyda ”att predika” (lalein en te ekklesia).
