Stiftsdekan Joel Kerosuo behandlade resultaten från vårens medlemsenkät vid Sommarfesten i augusti. Bild: Kari Puustinen

 

På våren ombads våra församlingsmedlemmar svara på en enkät som hade framställts av Missionsstiftets konstitutionskommitté. Med hjälp av enkäten ville konstitutionskommittén utreda medlemmarnas synpunkter gällande bland annat deltagandet i Missionsstiftets verksamhet, medlemskap i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, registrering av Missionsstiftet som religionssamfund, samt kyrkans informationskanaler.

Enkäten fanns på både finska och svenska och besvarades av sammanlagt 712 personer. Svaren kan anses vara omfattande både med tanke på åldersfördelningen och geografin: Bland dem som svarade på enkäten fanns folk i olika åldersgrupper, från under 18-åringar till över 65-åringar. Över hälften av dem var över 50 år gamla. Svaren kom från alla prosterier, dock så att svaren från Sydöstra prosteriet och Tavastlands prosteri var färre i förhållande till medlemstalet, medan antalet svar från Nylands prosteri var förhållandevis stort i jämförelse med de övriga prosterierna.

Var femte har dubbelt medlemskap

Under de senaste åren har man inom Missionsstiftet diskuterat det så kallade dubbla medlemskapet. Vår kyrkas status som oregistrerat religiöst samfund har möjliggjort att medlemmarna samtidigt hör till en församling inom både Missionsstiftet och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Eftersom vår kyrka inte har ett gemensamt medlemsregister och eftersom man inte har fört bok över dubbelmedlemmar har man inte tidigare vetat hur många som är medlemmar även i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Enligt resultaten från enkäten är andelen ungefär var femte medlem. I medlemsänketens resultat framgår att 22 % av dem som svarade på enkäten är medlemmar i en församling inom både Missionsstiftet och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Medlemskap i Missionsstiftet och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland enligt hur länge man varit med i Missionsstiftets verksamhet.

 

Enligt resultaten tycks det dubbla medlemskapet inte hänga samman med ålder: Bland medlemmar i olika åldrar finns det ungefär lika många dubbelmedlemmar i alla åldersgrupper. Flest dubbelmedlemmar finns det bland dem som är under 18 år gamla. Däremot inverkar deltagandet i verksamheten i hög grad på antalet dubbelmedlemmar: Bland dem som varit med i verksamheten i under ett års tid är ungefär hälften dubbelmedlemmar, men av dem som varit med i minst ett år meddelar endast i medeltal 20 % att de är dubbelmedlemmar.

Positiv ställning till registrering

Under de senaste åren har Missionsstiftets konstitutionskommitté undersökt möjligheten att vår kyrka skulle registrera sig som religionssamfund. Kommittén grundades år 2021 och har undersökt och reflekterat kring det praktiska i en registrering, för- och nackdelar ur olika synvinklar. Samtidigt har tankar kring registreringen diskuterats i församlingarna och i olika verksamhetsorgan.

Två tredjedelar av dem som svarade på medlemsenkäten förhöll sig positivt till registrering som religionssamfund. 35,8 % önskade att Missionsstiftet ska registreras som religionssamfund. 30,1 % ansåg att registreringen är en bra målsättning, bara man går vidare med tillräcklig eftertanke. Ungefär 17 % tyckte att det är bra som det är i nuläget och att det vore vist att fortsätta på samma sätt. Ungefär 2,4 % ville inte gå in för en registrering och 0,7 % skulle inte vilja vara medlemmar ifall Missionsstiftet går in för en registrering. Ungefär 14 % av dem som svarade ansåg att de inte har någon stark åsikt i frågan.

Åldersfördelning och inställning till registrering som religionssamfund.

 

Registreringen som religionssamfund fick mest stöd bland dem som är under 35 år gamla. Bland dem som är över 51 år fanns flest av dem som anser att nuläget fungerar bra. De som starkt motsätter sig en registrering fördelades jämnt mellan under 50-åringar och över 50-åringar. Av de dubbelmedlemmar som svarat på enkäten förhöll sig knappt hälften (46 %) positivt till en registrering, 7 % understödde inte en registrering. Registreringen fick mest understöd bland dem som har kommit med i verksamheten senast.

Missionsstiftets stiftsdekan Joel Kerosuo anser att medlemsenkäten var av nytta. Enkäten gav information om många olika saker. I sin utredning konstaterade konstitutionskommittén att det av flera orsaker är en naturlig riktning för Missionsstiftet att gå in för en registrering. Enligt Kerosuo understöds detta också av att det är en stor andel som understöder tanken om en registrering.

– Just nu får vi fokusera på det goda grundarbetet i församlingarna, och sedan se i lugn och ro hur läget utvecklas, säger Kerosuo.

Också i sitt tal på sommarfesten i Loimaa reflekterade Kerosuo kring för- och nackdelar i en registrering, i ljuset av resultaten från enkäten. Enligt Kerosuo har Missionsstiftet redan i nuläget rätt omfattande frihet att verka som kyrka, också om man ser på det från samhällets synvinkel. Registreringen är inte ett brådskande ärende, och just nu skulle den stora mödan möjligen vara större än de fördelar som en registrering skulle ge.

Fortsättningen avgörs i november

Under sommaren har Missionsstiftets konstitutionskommitté analyserat resultaten från medlemsenkäten. På basis av enkäten och tidigare arbete kring frågan har kommittén sammanställt en slutrapport. Rapporten kommer att behandlas offentligt vid Missionsstiftets årliga stiftsmöte i november. Med konstitutionskommitténs utredning som grund fattar stiftsmötet beslut om hur kyrkan går vidare med frågan om registrering som religionssamfund. Nu, på slutrakan av sitt arbete, vill konstitutionskommittén tacka alla dem som svarat på medlemsenkäten och alla dem som under de senaste åren deltagit i diskussionerna, gett av sin tid och bidragit med synpunkter.

Texten är en översättning av stifssekreterare Pauliina Pylvänäinens finska text ”Kevään jäsenkyselyn tuloksia”.

Vår kyrkas svenskspråkiga arbete förstärks denna sommar när två av de män som prästvigs under sommarfesten vigs till att tjäna i våra svenskspråkiga församlingar. I S:t Jakobs församling i Jakobstad börjar Lennart Ahlvik tjäna som hjälppastor vid sidan om sitt arbete. Dessutom vikarierar Lennart andra pastorer i Österbotten både i svenska och finska församlingar. I S:t Gabriels församling i Åbo börjar Niklas Antonsson å sin sida tjäna med en deltidsanställning.

Koronaåren klargjorde församlingens betydelse

Lennart Ahlvik bor i Larsmo med fru och två små pojkar. För tillfället jobbar han i livsmedelsbranchen. På fritiden kompleterar han sin teologie magistersexamen med en STM-examen vid Församlingsfakulteten i Göteborg. 

Gud har lett Lennart till den plats han är idag genom S:t Gabriels församling i Åbo. Församlingen blev hans och hans frus andliga hem när de flyttat dit från Österbotten för att studera. Efter två år återvände de till Österbotten och han började arbeta inom den svenskspråkiga laestadianska rörelsen vid sidan om studierna, först med ungdomsarbete och sedan med kristet radioarbete.

–Det var på många sätt en givande tid att tjäna i de här uppgifterna, men vissa saker gällande min uppgift och ämbetsteologi gjorde att jag slutligen bestämde mig för att avsluta min tjänst, berättar Lennart om sin anställning. 

Under den här tiden levde vi i ”koronaåren”. Han märkte hur viktigt församlingsgemenskapen och gudstjänsten är i den kristnes liv:

–Jag saknade det gudstjänstliv kring ordet och sakramentet som vi tidigare hade fått leva ett par år. 

Därför började familjen våren 2022 besöka S:t Jakobs mässor. Församlingen har blivit kär för familjen. Lennart gläds över att de som familj trivs där. 

Lennart tar emot kallelsen till herdeämbetet med glädje, samtidigt väcker den kommande prästvigning även andra känslor:

–Förstås är det en stor glädje att få tjäna i ”försoningens ämbete” och dela Kristi nådegåvor till andra människor. Samtidigt stiger den egna svagheten, bristfälligheten och syndfullheten lätt fram inför mina ögon. Den stora trösten är att i detta ämbete tar man inte av det egna utan ur Guds förråd. Han kallar och sänder. Han utrustar också och ger allt det som behövs.

Från församlingsbyggare till herde

Niklas Antonsson kommer från Sverige, men bor numera i S:t Karins. Han jobbar som lärare i kyrkohistoria vid Församlingsfakulteten i Göteborg, där bland annat många av Missionsstiftets pastorer tidigare har avlagt eller avlägger som bäst STM-studier med fördjupning i konfessionell luthersk teologi.

Niklas har varit med i S:t Gabriels församling i Åbo sedan 2011. Han var alltså med redan då församlingens verksamhet inleddes. Niklas hade tidigare studerat teologi och fortsatte sina studier vid Åbo Akademi.

–Jag har stegvist fått växa i olika uppgifter i församlingslivet och har nu även fått kallelsen som herde, berättar Niklas om sin väg. Hans önskan och bön är att hans verk som pastor skulle vara till välsignelse för den bekanta hemförsamlingen. 

Begåvade och motiverade män till pionjärarbete

Dekan Joel Kerosuo väntar med glädje och tacksamhet på sommarfesten, där de blivande pastorerna Niklas och Lennart vigs till det heliga herdeämbetet:

–Min feststämning inför sommarfesten i Loimaa har blivit bättre för varje vecka i takt med att jag fått bekräftat församlingarnas kallelser till pastorerna och de kommande prästvigningarna. Det är en stor gåva att vi får ansluta även Niklas och Lennart till denna skara med vigda. 

Kerosuos främsta känsla är en stor glädje och tacksamhet att Gud sänder så begåvade och motiverade personer till vår lilla lutherska kyrka. Han hoppas att de kommande prästvigningarna också i bredare bemärkelse skulle förstärka Missionsstiftets svenskspråkiga arbete:

–Genom åren har det funnits utmaningar och pionjärarbete är ofta krävande. Vi har i små steg försökt utveckla det svenskspråkiga arbetet, t.ex. genom att utnämna en koordinator, samt att ge ut ett helt svenskspråkigt nummer av tidningen Helgedomens lampa. Genom Lennart och Niklas förstärks helheten än en gång. Med små steg och med knäppta händer går vi vidare framåt, konstaterar dekanen.

 

Artikeln är en översättning. Läs den ursprungliga artikeln här!

När det talas om kyrkogemenskap riktas blicken lätt till utlandet. När man ser åt det hållet ska man dock inte glömma att också se på det som finns nära. Kristi kyrka är spridd i hela världen, men samtidigt är hon lokal. Trosgemenskapen förverkligas framför allt i en församling som samlas kring nådemedlen.

Av Guds nåd har Missionsstiftet funnit och nyligen också erkänt en sådan gemenskap på finsk mark. Redan under flera års tid har Missionsstiftet fört lärosamtal med Evangelisk-lutherska församlingsförbundet (på finska: Suomen evankelisluterilainen seurakuntaliitto). I februari 2024 undertecknade biskop Juhana Pohjola och Församlingsförbundets förman, pastor Seppo Salo, det dokument som erkänner kyrkogemenskapen.

Jag bad därför pastorn för Församlingsförbundets församlingar i Vetil och Karstula, Esa Yli-Vainio, att presentera kyrkan för oss.

Pastor Esa Yli-Vainio.

 

Hundra år gammal kyrka

Till skillnad från vad man ibland tänker så var inte allting bättre förr. Problemen inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland började inte med att man öppnade dörren för kvinnliga präster. Redan långt tidigare slets kyrkan åt olika håll på grund av många strider. Olika slags villfarelser har kommit in och fått dominerande ställning. Pastor Yli-Vainio berättar om läget för ungefär hundra år sedan, då de första stegen togs för att bilda Församlingsförbundet:

– Vid synodalmötet i Borgå 1922 föreslog pastor Julius Engström att de präster som inte undertecknar Augsburgska bekännelsen borde avkragas. Det hade inneburit att största delen av prästerna skulle ha avkragats.

Majoritetskyrkan hade alltså redan då till stor del fjärmat sig från den lutherska bekännelsen. Yli-Vainio påpekar att utvecklingen därefter, under krigen, faktiskt till och med gick åt ett bättre håll. På 1920-talet var det dock nödvändigt att agera.

– Den konfessionella falangen inom den evangeliska rörelsen var missnöjd med tillståndet i folkkyrkan. Lekfolket var isolerat och saknade nattvarden, konstaterar Yli-Vainio.

Vid den här tiden möjliggjorde religionsfrihetslagen som trätt i kraft år 1923 det att man bildar ett registrerat religionssamfund. Många lekmän och sju präster lämnade då majoritetskyrkan och den evangeliska rörelsen. Man grundade fria (det vill säga självständiga) lutherska församlingar som senare bildade Församlingsförbundet. Yli-Vainio berättar att den första församlingen bildades i Luopioinen år 1923. Av Församlingsförbundets nuvarande församlingar grundades året därpå församlingarna i S:t Mårtens, Tammerfors, Vetil (och Ilmola) samt Karstula. År 2024 firar dessa församlingar därför hundraårsjubileum.

 

Genom svårigheter tillbaka till kännetecknen

Särskilt pastor Heino Pätiälä var en ledargestalt för Församlingsförbundet. Yli-Vainio berättar att redan innan man lämnade kyrkan hade det uppstått kontakter med Missourisynoden i Förenta staterna, något förvånande tack vare Pätiäläs intresse för språket esperanto. Från Missourisynoden tog man också modell för församlingarna, vilket medförde att församlingarna är tämligen självständiga. Yli-Vainio nämner att pastor Martin Willkom från den tyska lutherska frikyrkan (nuvarande ELFK) redan tidigare hade kommit till Finland för att behandla kyrkofrågan vid ett evangeliskt prästmöte.

Redan på 1920-talet plågades dock församlingarna av inre stridigheter. Yli-Vainio berättar att Jesu försoningsverk var något som från första början betonades inom Församlingsförbundet. I Kristi blod och död har vi allt. Enligt den lutherska uppfattningen tillräknas dock även Jesu aktiva lydnad till den kristnes förmån.

– Pätiäläs egen uppfattning var att Bibeln inte i något ställe direkt undervisar om Kristi aktiva lydnad, konstaterar Yli-Vainio.

Striden ledde till att den unga kyrkan splittrades. Av prästerna stannade Pätiälä och B. A. Uusitalo i Församlingsförbundet, men resten blev präster inom Finlands Konfessionella Lutherska Kyrka (Suomen Tunnustuksellinen Luterilainen Kirkko, STLK). Delningen ledde till prästbrist, vilket också syntes i församlingarnas liv. Lekmännen tog en ledande roll i församlingarna, medan prästerna reste runt i församlingarna i mån av möjlighet.

Yli-Vainio betonar att själva tvistefrågan nuförtiden är ett passerat stadium i Församlingsförbundets historia. Församlingsförbundet förbinder sig till den lutherska bekännelsen utan förbehåll och undervisar också att även Kristi aktiva lydnad räknas de kristna till rättfärdighet. Överlag har 1990- och 2000-talen enligt Yli-Vainio inneburit att man återvänt till rötterna: till den lutherska bekännelsen och kyrkans kännetecken. Under de senaste tio åren har kyrkan också fått flera nya präster. Yli-Vainio berättar:

– Det har funnits behov av att viga nya präster. Delvis på grund av naturligt utträde, delvis på grund av ett ämbetsteologiskt uppvaknande. Det här hör samman med återvändandet till rötterna – det är Guds ord som verkat detta.

Som en viktig faktor nämner Yli-Vainio också det att pastor Aulis Jalonen kom med i Församlingsförbundet i slutet av 1990-talet. Jalonen har haft en central roll i Församlingsförbundets prästutbildning.

 

Glädje över att få vara Guds barn

Församlingsförbundet skiljde sig från majoritetskyrkan för ungefär hundra år sedan. Därför är det naturligt att Församlingsförbundet har en egen tradition och egna betoningar.

Som särdrag för Församlingsförbundet nämner pastor Yli-Vainio den evangeliska glädjen och friden i samvetet, samt det att man betonar tryggheten i att få vara Guds barn. Man erkänner Guds ord som absolut auktoritet, Bibeln är Guds ofelbara ord från pärm till pärm. I förkunnelsen inom Församlingsförbundet betonas också hela världens salighet, att Kristus har sonat hela världen. Det här får man ta emot och äga genom nådemedlen. Betoningen kommer från den evangeliska rörelsen.

– I Församlingsförbundet är vi fortfarande evangeliska, fastän vi är en självständig kyrka. Den hedbergska betoningen finns där fortfarande, konstaterar Yli-Vainio.

I synnerhet mot slutet av 1900-talet utvecklades gudstjänstlivet inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland mot ett mera liturgiskt rikt håll. Den liturgiska rikedomen är något som man velat bevara också inom Missionsstiftet. Enligt Yli-Vainio innehåller Församlingsförbundets gudstjänst mycket av det samma, men det finns också skillnader:

– I gudstjänsten följer vi kyrkohandbokens liturgi, fastän den till det yttre är något avskalad. Heino Pätiälä kunde inte sjunga, och därför har man inte haft som vana att sjunga liturgin.

I likhet med många andra kristna kyrkor och rörelser har också Församlingsförbundet en egen sångbok: Seurakunnan lauluja (”Församlingens sånger”). Där ingår psalmer och sånger både från kyrkans gamla psalmböcker och från Siionin kannel (jfr. Sionsharpan). Till skillnad från de flesta rörelserna och kyrkorna – också Missionsstiftet – har Församlingsförbundet också en egen översättning av Nya testamentet. Översättningen gjordes av Pätiälä och var färdig år 1935.

– Pätiäläs översättning är ordagrann, men den finska som används i översättningen är också smidig, berättar Yli-Vainio.

 

Gemenskapen med Missionsstiftet är ett glädjeämne

Som självständig kyrka är Missionsstiftet fortfarande ung. Många – kanske de flest av oss – har den andliga bakgrunden i något annat sammanhang som vi ännu har ett känsloband till. I Församlingsförbundet är läget dock nästan det motsatta. Kyrkans hundraåriga historia bidrar till detta. De flesta församlingsmedlemmarna har levt hela sitt liv i Församlingsförbundet.

Under historiens gång har Församlingsförbundet inte haft så många kontakter till andra rörelser och kyrkor. En del kontakt har man dock haft med den finska evangeliföreningen, SLEY. Den i och för sig goda betoningen på församlingslivet på lokalplan har enligt Yli-Vainio tidvis lett till att man inte har ansett att det är så viktigt att upprätthålla kontakten till andra. Han fortsätter dock och säger:

– Kristi kyrkas sanna enhet är en viktig sak. Vi har den glada rättigheten och till och med skyldigheten att erkänna enheten där den finns, i och med att man har en gemensam tro, lära och bekännelse.

Därför nämner Yli-Vainio det som ett stort glädjeämne att man funnit gemenskap med Missionsstiftet. På den gemensamma trons grund har man också redan nu gjort konkret samarbete. Till exempel i Vetil har man nyligen ordnat en undervisningsserie om Kyrkans kännetecken.

Yli-Vainio önskar alla välkomna att bekanta sig med Församlingsförbundets församlingar:

– Vi har samma evangelium och lära, låt inte yttre skiljaktigheter bedra! Ännu för femtio år sedan hade man kanske på vår sida varit lite blyga, men nuförtiden tas gäster emot med äkta värme.

 

Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 2/2024.

S:t Jakobs församling ordnar ett familjeläger 24–25.8 på Merilä lägergård i Jakobstad.

I lägerprogrammet (se längst ner) ingår undervisningspass för både barn och vuxna. Pastor Ville Typpö från Seinäjoki undervisar oss på lördagen. Dessutom ordnas gemensamma andakter, högmässa på söndagen (i Ebeneserkyrkan), samt aktiviteter och lekar. På området finns även möjlighet till bastu, bad och sport.

Observera ändringen vad gäller högmässan på söndag! Vi firar högmässan samma tid som meddelats tidigare, alltså kl. 13. Men vi firar den i Ebeneserkyrkan, inte på Merilä lägergård.

 

 

Inkvartering:

Övernattning sker i 2–4 personers rum eller i egen husvagn/husbil eller tält.

Avgift:

Vuxna 50€, barn (0-20år) deltar gratis

Ifall du endast deltar lördag eller söndag är priset följande: lördag 30€, söndag 20€

Anmäl dig senast 30.06 via följande länk: https://forms.office.com/r/pFUK4BRaaF

Kontaktpersoner:

Sarah Sundström 050–3362732, [email protected] eller

Johanna Saviaro 040-7636082, [email protected]

 

Lägerprogram

Lördag

11:00-12:00 Anmälan och mat

12:30 Välkommen och Middagsbön

13:00 Undervisningspass 1

           ”Framtid & hopp – ur församlingens perspektiv” (Ville)

            Parallellt program för barn

14:30-15:00 Kaffe

15:30 Undervisningspass 2

          ”Framtid & hopp – ur den enskilde kristnes perspektiv” (Ville)

           Utelekar för barnen

17:00-18:00 Middag

19:30 Kvällsandakt / Vesper

20:00 Grillning och Bastubad

21:00 Ungdomsprogram

Söndag

7:30-9:00 Frukost

9:15 Morgonandakt / Laudes

11:30-12:30 Lunch

Efter lunchen förflyttar vi oss till Ebeneserkyrkan på Södermalmsgatan 1 i Jakobstad för att avsluta lägret med högmässa och kaffe

13:00 Högmässa

14:30 Kaffe

 

Mission i avfallstider

Sankt Jakobs församling ordnar en bibelhelg i Jakobstad 6-7.4.2024.  Vi har glädjen att ha med oss missionsbiskop emeritus Roland Gustafsson från Missionsprovinsen i Sverige! Biskop Roland har bland annat verkat som missionär i Kenya, som lärare i Församlingsfakulteten i Göteborg och senast som missionsbiskop i Missionsprovinsen.

Lördagens program ordnas i Kyrkostrands skola (Bagarnäsvägen 32) och söndagens i Ebeneserkyrkan (Södermalmsgatan 1). Under helgen ordnas också program för barnen och det hittas när ni skrollar ner.

Man får gärna anmäla sitt intresse på den här blanketten. Anmälan är inte bindande utan till för att underlätta planeringen. Helgen är gratis, men för mat (saltpaj och sallad) och kaffe tas in en liten avgift. Priset för vuxna är 15€, och för barn 5€. Barn under 5 år får äta gratis, och maxpris för en familj är 45€.

Program

Lördag 6.4.2024 @Kyrkostrands skola

13:00 Pass 1. Petrus andra brev och Judas brev, del I – Roland Gustafsson

14:30 Kaffepaus

15:30 Pass 2. Petrus andra brev och Judas brev, del II – Roland Gustafsson

17:00 Middag

18:30 Aftonandakt med sångstund

20:30 Ungdomssamling: Mission – Vi har ett uppdrag – Richard Eklund

Söndag 7.4.2024 @Ebeneserkyrkan

 

Barnprogram

Lördag 6.4.2024 @Kyrkostrands skola

13:00 Kom med på roliga lekar utomhus! En inhängnad lekpark väntar på de minsta äventyrarna!

14:30 Kaffepaus

15:30 Bibelberättelser och pyssel för barn i åldrarna 3-6 – 

           Bibelundervisning för 7-12 åringar

Söndag 7.4.2024 @Ebeneserkyrkan

 

 

 

 

 

 

 

Andreas lutherska församling i Karleby ordnar en bibelstudieserie på svenska våren 2024. Är du intresserad av att veta mera om de här temana, kom med!

• 4.2 Guds ord om Guds ord – Richard Eklund & Jimmy Svenfelt

• 25.2 Gudstjänsten som liv – Jimmy Svenfelt

• 24.3 Församlingen som hem – Richard Eklund
  

• 28.4 Jag är kristen, nu då? – Otto Granlund

• 26.5 Kristen, ända till slutet – Lennart Ahlvik

Vi träffas kl. 18 på Allkristen bokhandel (Packhusgatan 9, Karleby). Välkomna!

För läsaren kan berättelsen om Jesu födelse te sig som en vacker men slumpmässig händelse i den avlägsna staden Betlehem, för länge sedan. Vid en närmare anblick märker vi dock hur var och en – också motståndarna, fastän omedvetet – måste betjäna barnet i krubban. Med hjälp av Quirinius ordnar kejsar Augustus en skattskrivning i Judéen. Kung Herodes meddelar de vise männen att Messias ska födas i Betlehem. Också stjärnornas rörelser i rymden får tjäna den kung som kommer. Men det var de vise männen från Östern som var de första som positionerade sig själva i förhållande till julens barn: ”Vi … har kommit för att tillbe honom.” (Matt 2:2) En bugning är ett utvärtes uttryck för respekt, till och med tillbedjan. Ytterst sett uttrycker en bugning vem det är som man fruktar och älskar.

Det här är ett tema som Matteus återkommer till genom hela sitt evangelium. Först svarar Herodes, med listighet och mordlust: ”Meddela mig … så att också jag kan komma och tillbe det.” (Matt 2:8), fastän han inte bugade för något annat än sin egen makt och sina egna begär. Djävulen i sin tur erbjöd Jesus all världens skatter och njutningar, ”om du faller ner och tillber mig” (Matt 4:9). En synagogföreståndare ”föll ner för honom” (Matt 9:18). Han var på sina knän inför Jesus på grund av sin dotters sjukdom och dödsfara, men inte för Jesu egen skull. Många andra har bugat av olika orsaker men evangeliet avslutas med att lärjungarna, som hade förnekat sin Herre, möter den Uppståndne: ”De kom fram och höll om hans fötter och tillbad honom.” (Matt 28:9)

Matteus påstår och frågar: Var och en bugar för någon. En del gör det medvetet, andra omedvetet. En del tillber Levande Gud, andra tillber en avgud. Vem bugar du för? För dig är det här den viktigaste av julens frågor. Alla andra frågor är triviala i jämförelse med ditt svar på den här frågan, som sträcker sig in i evigheten. Barnet i krubban frågar dig: Har du ställt ditt hopp till mig, eller till de idéer och idoler som snart förgår? Förtröstar du på mitt ord, eller på människors löften och möjligheter? Förenar du dig med dem som tillber mig, eller med dem som bugar för den här världens gud? (Upp 4:10, 13:4)

Konungarnas konung som frågar detta av dig är samtidigt Kristus som blev korsfäst på grund av vår synd. Han kom inte för att bli tillbedd, utan för att böja sig ner till dig. ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mark 10:45) Inför honom bugar vi oss inte av slavisk rädsla eller för att visa lydnad, inte heller för att genom att smickra honom få något av honom. Den kristna Kyrkan bugar inför Herrens krubba och altare eftersom hon älskar honom som först älskade oss och fortfarande älskar oss, bär oss med sin nåd och fyller oss med sina gåvor.

I julnatten förenas därför kristenheten i en jubelpsalm som ekar genom dödens, rädslans och hopplöshetens mörker:

Gud av Gud Fader,
ljus av ljusens källa,
Människosonen av Maria född.
Så Gud sin kärlek
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre och Gud.

(Psb 25:2)

Vid sitt möte den 7 december 2023 beslöt stiftsrådet att utnämna pastor Richard Eklund till koordinator för det svenska arbetet för perioden 2024–2025. Vi bad därför honom presentera sig själv och sina tankar kring det svenska arbetet, med hjälp av några frågor.

Pastor Richard Eklund.

 

Vem är Richard Eklund?

– Jag är ansvarig pastor i Sankt Jakobs församling i Jakobstad. Jag bor i ett egnahemshus i Jakobstad tillsammans med min fru Hanna, och våra fyra barn, Alfred, Miisa, Elli och Theo. Vårt liv kretsar ganska mycket kring församlingen och ett intensivt familjeliv. Hanna arbetar några timmar i veckan, och två av barnen går i skola och har sina fritidsintressen. Från och med nästa år ska jag gå in i en ny tjänst som koordinator för det svenska arbetet, och det tycker jag att är spännande och inspirerande.

Hur kom du med i Missionsstiftet?

– Jag bekantade mig med Missionsstiftet under min studietid i Åbo. Med Hanna hittade vi till Sankt Gabriels församlings högmässor och vi besökte gudstjänsterna regelbundet. Under tiden i Åbo funderade vi mycket på församlingstillhörighet och saker som berörde det gemensamma kristna livet. Frågor gällande församlingsliv blev speciellt aktuella när vi fick vårt första barn. Vi brottades med många frågor och lärde oss mycket.  Missionsstiftets vision, ”Gudstjänsten som liv och församlingen som hem”, blev viktig för oss, och det berättar ganska mycket om vilket kristet liv vi vill leva. I januari 2016 flyttade vi till Jakobstad där jag några år arbetade som ungdomsarbetare i LFF. Mitt arbete som ansvarig pastor i Sankt Jakobs församling började jag i september 2021. Vi är glada över församlingen och det känns tryggt för oss att få leva där.

Vilka utmaningar har det svenska arbetet?

– Den stora utmaningen är att verksamheten i vår kyrka går till stor del på finska, och svenskspråkiga församlingar har på grund av språket svårare att hitta sin plats i Missionsstiftet. En annan utmaning är att vi har tre församlingar i ganska olika storlekar och situationer, utspridda över västkusten (Åbo, Vasa, Jakobstad). Det har visat sig vara svårt att hitta gemensamma verksamheter som tjänar alla församlingar likvärdigt.

Vilka styrkor har det svenska arbetet?

– Det att vi har församlingar i tre städer är ju också en stor möjlighet för oss. Församlingarna har en viktig uppgift på den plats de befinner sig, både i att tjäna kristna i livet men också i att bära vittne för andra. Det att man under många år regelbundet firat högmässor på olika orter är ju redan en fantastisk sak! En annan styrka är språket. Vi har ju en fördel när det gäller kontakter till våra systerkyrkor i Sverige och Norge. Det hoppas jag att vi kan utnyttja! En styrka tror jag också att de svenskspråkiga församlingarna har i och med sin egen prägel. Vi har säkerligen saker att tillföra i Missionsstiftet som helhet.

Har du några visioner för det svenska arbetet?

– Vi behöver naturligtvis komma ihåg vad som är centrum i det kristna och kyrkliga livet och hjälpa församlingarna i det arbetet. Missionsstiftets vision, ”Gudstjänsten som liv och församlingen som hem”, klingar kanske inte lika fint på svenska som det gör på finska (”Jumalanpalvelus elämäksi, seurakunta kodiksi”) men visionen är lika bra ändå. Till det hör också att svenska arbetet behöver komma ihåg missionen att nå nya människor och att stöda grundandet av nya svenskspråkiga församlingar. Och jag tror att det finns potential i att utveckla det svenska arbetet. Jag hoppas att vi som har svenska som modersmål mera och mera kan ta del av verksamheter och evenemang över språkgränserna, men också vid behov utveckla arbetet på eget håll. Jag tänker kanske främst på en svenskspråkig skriftskola men också på olika gemensamma församlingsevenemang. Vi behöver fundera och diskutera tillsammans med församlingarna vad som tjänar oss bäst, och lyssna på vad medlemmarna har för behov och önskemål. Mycket kan kännas stort att ta tag i, men om vi tar en sak i taget så går det framåt.

Missionsstiftets stiftsråd har vid sitt möte den 7 december 2023 utnämnt koordinator och ledningsgrupp för Missionsstiftets svenska arbete.

Redan tidigare har det svenska arbetet haft en ledningsgrupp. Framöver har ledningsgruppen ett tydligare uppdrag att stöda arbetet i församlingarna genom att arbeta med de frågor som är gemensamma för Missionsstiftets svenska församlingar, så som gemensamma evenemang och publikationer. Ledningsgruppen har likaså en viktig uppgift som kontaktpunkt mellan de geografiskt utspridda svenska församlingarna. Ida Heikkilä fortsätter som ordförande för ledningsgruppen. Ledningsgruppens medlemmar utnämns för ett år i taget.

Koordinatorns uppgift är ny, tidigare har det inte funnits en koordinator för det svenska arbetet. Koordinatorn har i uppdrag att hålla sig uppdaterad om läget i de svenska församlingarna, för att också kunna bistå Missionsstiftets kansli med information och framföra behov och önskemål. Koordinatorn håller kontakt med prästerna i de svenska församlingarna och leder arbetet bland dem, och är även medlem i ledningsgruppen.

Till koordinator för det svenska arbetet utses någon av Missionsstiftets präster. För perioden 2024–2025 har stiftsrådet utnämnt pastor Richard Eklund till koordinator.

Missionsstiftets högsta beslutande organ, stiftsmötet, samlas varje år på den tredje lördagen i november. I år hölls mötet lördagen den 19 november med hybridmodell, det vill säga man kunde delta både på plats i verksamhetscentret Koinonia och via internet. Från varje församling i Missionsstiftet hade man valt två representanter till mötet, och en pastor. Dessutom hade medlemmarna i stiftsrådet, Finska Lutherstiftelsens styrelse och konsistoriet bjudits in till mötet.

Före det egentliga stiftsmötet hade representanterna haft tillfälle att delta i ett distansmöte där verksamhetsberättelsen och bokslutet för år 2022 behandlades mera detaljerat. En av de frågor som behandlades där togs upp också i det egentliga stiftsmötet. I slutet av föregående år beslöts det att arbetsförhållandet för pastorn i Jyväskylä skulle göras om till en deltidstjänst från och med juli. Stiftsdekan Joel Kerosuo gick igenom utvecklingen under de senaste åren i Jesajan seurakunta: församlingen hade fört diskussioner med dekanen, man vidtog åtgärder och gjorde målsättningar. Församlingen lyckades fint med att förbättra ekonomin. Samtidigt verkade det ändå vara så att bördan låg på för få personer, och man lyckades inte få helheten i balans.

Församlingsrådets ordförande Tero Salmela kommenterade situationen: – Också vi tog först emot budskapet med blandade känslor, när Joel berättade om läget. Efter att det diskuterats öppet om frågorna var det lättande att börja bygga upp ny tillväxt och en ekonomi som inte längre går på minus. När man framöver grundar nya församlingar, eller då vi någon gång igen får en 100% pastor i Jyväskylä, behöver verksamheten utvecklas med beaktande av ekonomin på så sätt att församlingen växer tillsammans med verksamheten. Efter alla tråkigheter ser vi till och med mycket ljust på framtiden, och vi är vid gott mod. Jag vill tacka Missionsstiftet, dekanen och biskopen, samt distriksprost Kalle Väätäinen för stöd och uppmuntran, och för att de vandrat vid vår sida. I inget skede har vi blivit lämnade ensamma med ekonomin och alla andra frågor, och vi har bra planer för framtiden.

 

Ekonomi och strategiska planer 

Vid behandlingen av bokslutet för år 2022 visade det sig att helhetsresultatet var kraftigt på minus. Stiftets arbete hade ett underskott på 36 000 euro, tillsammans med församlingarna 132 000 euro. – Utgifterna kom från tidigare inledda arbetsområden och inte från nya insatser, konstaterade stiftssekreterare Sami Niemi.

Verksamhetsgranskare Ida Heikkilä konstaterade i sitt uttalade att Missionsstiftets ekonomi har omhändertagits på ett ändamålsenligt sätt. Heikkilä lyfte fram ett önskemål om att öka öppenheten i förhållande till Finska Lutherstiftelsen som är understödande medlem i Missionsstiftet. Redan i år innehöll budgeten för år 2024 en strukturförändring: Utöver att vissa kostnadsställen ändras kommer Missionsstiftets stiftsavgift och Lutherstiftelsens stiftelseavgift att förenas som en gemensam stiftsavgift för församlingarna. Dess storlek bestäms på basis av deltagarmedeltalet vid högmässorna år 2022. År 2024 är församlingens stiftsavgift 3,583 €/högmässodeltagare. – Målet med förnyelsen är att göra detta tydligare. Med denna summa försöker vi åskådliggöra kyrkans arbete på de olika arbetsområdena och som helhet, allt från barnläger till nattvardsbröd och från biskopens tågbiljetter till kansliets kuvert, beskrev stiftsdekan Kerosuo.

Vidare gav stiftsmötet mandat åt konstitutionskommittén att fortsätta arbetet under år 2024. Av stiftsmötet har konstitutionskommittén tidigare fått mandat att utreda vilka för- och nackdelar det skulle medföra om Missionsstiftet registrerade sig som religionssamfund. Denna utredning blir tillgänglig för församlingarna under den kommande våren. I samband med detta är målet att höra församlingsmedlemmarna och församlingarna och att få en djupare uppfattning om olika synpunkter i denna fråga. År 2024 presenteras konstitutionskommitténs slutrapport för stiftsmötet.

I samband med verksamhetsplanen framhölls strävan till att förstärka Missionsstiftets strategiska arbete under det kommande året.

 

Erkänd kyrkogemenskap med Församlingsförbundet 

Mot slutet av stiftsmötet gjordes kyrkohistoria. Enligt förslag konstaterade stiftsmötet kyrkogemenskap mellan Missionsstiftet och Församlingsförbundet (Seurakuntaliitto). Biskop Juhana Pohjola inledde sin presentation genom att berätta att Församlingsförbundet är en självständig luthersk kyrka som grundades på 1920-talet och som nu firar sitt 100-årsjubileum. Missionsstiftet och Församlingsförbundet har fört lärosamtal sedan år 2015.  – Gemenskap i läran konstaterades redan tidigare, men en gemensam uppfattning är inte i sig tillräckligt, konstaterade biskopen och fortsatte: – Något som också behövs är att arbetarna och församlingarna får bekanta sig med varandra. Det här har pågått under flera års tid. Detta har lett till att vi kan bekänna och konstatera att vi har enhet i tron och läran. För oss är detta historiskt, för det här är den första finska lutherska kyrkan som vi har gemenskap med. Här ser jag Guds goda, kallande och samlande verk.

När stiftsmötet hade konstaterat lärogemenskap med Församlingsförbundet befullmäktigades biskop Juhana Pohjola att underteckna dokumentet med Församlingsförbundet. Den historiska stunden uppmärksammades med att de samlade stod upp och sjöng första versen av psalmen ”Herraa hyvää kiittäkää” (”Lova Gud i himmelshöjd”, Psb 292) och med gemensam bön.

Stiftsmötet avslutades med bokutgivning, vilket redan blivit tradition. Biskop Juhana Pohjola presenterade Årsboken 2023 och pastor Juuso Mäkinens verk med namnet ”Kristuksessa valitut pelastukseen. Pelastusvarmuus ja ennalta määrääminen” (”Utvalda till frälsning i Kristus. Frälsningsvisshet och förutbestämmelsen”).

 

Denna text är en översättning av Pauliina Pylvänäinens artikel ”Hiippakuntakokous summasi mennyttä vuotta ja linjasi tulevaa”, 20.11.2023.