”Människan förmår inte ge något åt Gud, utan endast att ta emot av honom. För det passar för Gud att ge, men inte att ta emot.” Med anslutning till psaltarpsalm 51 undervisade Luther om hur Guds väsen är att vara alltings givare (”Andlig skattkammare”, Hengellinen aarreaitta, 315). Vårt andliga liv är ett kontinuerligt mottagande och att vara föremål för Guds goda gärningar. Och mottagandet berör inte endast det andliga, utan likaså vårt liv och vår egendom. I den här texten funderar jag därför på vad det innebär för oss att ta emot Guds gåvor.

 

Delaktighet av Guds faderliga godhet

Fastän vi jobbar hårt för vårt uppehälle så är det ändå Guds givmilda hand som finns i bakgrunden för allt. För katekesens välsignelse av maten valde Luther ett ställe ur en psaltarpsalm: Allas ögon hoppas på dig, och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öppnar din hand och mättar allt levande med nåd. (Ps 145:15–16) Så blir vi vid matbordet påminda om att vi är mottagare av Guds godhet.

Varje andetag och varje hjärtslag är en gåva från Gud. Gud ger glatt, av hjärtats lust. Gud har ju skapat mig med avsikt, gett mig kropp och kläder, och han beskyddar mig. ”Allt detta gör han endast på grund av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag på något sätt förtjänat det.” (Lilla katekesen, första trosartikeln) Det är som om Gud inte fick nog av att ge gåvor.

 

Att delta i Guds kärleksarbete

Paulus väckte församlingen i Korint till att se Guds gåvor: Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk. Skriften säger: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet består för evigt. Han som ger såningsmannen säd till att så och bröd till att äta, han ska ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god skörd. Då blir ni rika på allt och kan vara generösa i allt. (2 Kor 9:8–11)

På allt det goda följer dessutom en speciell överraskningsgåva. Eftersom Fadern är fullheten av människokärlek och godhet, tar han med sig sina människobarn i arbetet med det goda. Liksom en jordisk far eller mor tar sina barn till hjälp i vardagssysslorna, så tar Gud oss med i sitt goda arbete. Gud utrustar dig för att du ska kunna visa givmildhet. Det goda görs på livets olika delområden: i familjen, jobbet, samhället och kyrkan.

I kyrkan är vi genom tron med i Guds rike som en gång synligt ska fylla hela allheten. ”Guds rike kommer av sig självt”, så som Luther förklarar den andra bönen i Herrens bön. Även om vi inte bad på detta sätt, så skulle riket ändå komma. Vi ber alltså att riket skulle komma också till oss. Vi ber om att få vara med vid dess ankomst.

 

Att ge gåvor till det andliga hemmet

Paulus talade om att delta i rikets arbete med egen verksamhet och egna tillgångar. Aposteln manipulerar inte, han tvingar inte och lovar inte stora under för att få folk att öppna sin plånbok. Ändå litar han på att kristna ger gåvor rikligen och glatt. Han undervisar i att planera: fundera på förhand hur mycket du regelbundet ger. Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare. (2 Kor 9:7) När man planerar är givandet av tionden en bra utgångspunkt (jfr. Luk 11:42). Man kan hålla i minnet att Israel gav den bästa delen av förstlingsfrukterna som gåva (jfr. 2 Mos 23:19).

I våra församlingar får vi kontinuerligt öva oss i att leva utan kyrkoskatt. En kristen växer så småningom, tillsammans med församlingen, också när det gäller givandet. I församlingen lär vi oss, så som i en familj, att planera ekonomin långsiktigt och målmedvetet. Tillsammans tar vi hand om vårt andliga hem. Det är viktigt att kyrkan inte är beroende av utomstående understöd. Ekonomisk självständighet ger mod att förkunna evangeliets budskap oavkortat.

I högmässan uppbär man alltid kollekt, ett tackoffer. Det är en väsentlig del av högmässan och symboliserar hur vi som kristna får ge oss själva som tackoffer åt Gud (Rom 12:1). Pastorn välsignar kollekten, och säger möjligtvis: ”Herre, av ditt eget ger vi; din gåva delar vi. Ta emot oss och vår gåva, genom din Son Jesus Kristus.” Gud har gett oss rikliga gåvor för att de ska användas med vishet. Må dessa vara till välsignelse både för oss själva och för andra.

 

Skribenten är pastor för Missionsstiftets församlingar i Rovaniemi, Sodankylä och Havslappland.

Texten är en översättning av artikeln ”Ihminen Jumalan lahjojen vastaanottajana” i Helgedomens Lampa 3/2022.

Missionsstiftets församlingsläger hålls i år 20–21 augusti på Utterö lägerområde i Sundom skärgård i Vasa.

I lägerprogrammet ingår undervisningspass både för barn och vuxna, gemensamma andakter, högmässa på söndagen samt ledda och fria aktiviteter. På Utterö finns även möjlighet till bad och sport. Biltransport från Vasa ordnas för dem som inte kommer med egen bil.

Övernattningen sker i stugor med 2–6 sängplatser. Antalet stugor är begränsat så övernattning i ex. egen husvagn rekommenderas för dem som har möjlighet till det. Vi försöker hitta plats åt alla, ifall platserna tar slut ges plats i anmälningsordning. 

Anmäl dig senast 30 juni. via följande länk: 

Anmälan till församlingslägret 20-21.8.2022

Heidi Östman (tfn. 050 516 7443, ostman.heidi(at)gmail.com) eller Martin Ventin (tfn. 050 523 4150, martin.ventin(at)gamil.com).

 

PROGRAM

Lördag: 

12:00 Ankomst och lunch 

13:00 Välkommen!

13:30 Undervisningspass  “Att tro att man vet eller veta att man tror” (Patrik Saviaro)

(Parallell undervisning för barn & ungdom)

14:30 Kaffe

15:15 Diskussion/förbön

17:00 Middag

18:00 Gemensam utomhusaktivitet och fritid. 

20:00 Sångstund med andakt och förbön – Korvgrillning – Bastu

Söndag: 

08:00 Frukost

09:15 Morgonandakt

9:30 Undervisningspass  “Se på Jesus”(Richard Eklund)

(Parallella aktiviteter för barn & ungdom)

11:30 Lunch

13:00 Högmässa (Otto Granlund)

14:30 Kaffe 

 

Avgift

OBS! Maximiavgiften för en familj är 120 e.

Vuxna:                  50 e/pers.

Barn 8–17 år:       10 e/pers.

Barn 3–7 år:         5 e/pers.

Barn 0–2 år:         gratis

Pris för dem som ordnar eget logi (enligt samma åldersuppdelning): 40/5/3/gratis

Pris för dem som deltar endast lördag (ingen övernattning): 30/3/gratis/gratis

Pris för dem som deltar endast söndag (ingen övernattning): 20/2/gratis/gratis

OBS! Söndagens högmässa är naturligtvis gratis. Alla välkomna!

Finland och Sverige har en lång gemensam historia. Missionsstiftets rötter knyts också samman med Missionsprovinsen i Sverige. Till vår gemensamma nordiska kyrkofamilj hör dock även vår norska systerkyrka, Det evangelisk-lutherske stift i Norge (DelsiN). Men vad är dess berättelse? För att ta reda på detta inbjöd jag pastor Erik Okkels till en intervju. Han är pastor för församlingarna i Balsfjord och Tromsö.

Pastor Erik A. H. Okkels. (Foto: privat)

 

Historiens och geografins inverkan

För en som kan svenska är det norska språket speciellt i och med att man kan läsa det utan problem. En diskussion kan man också föra utan desto större bekymmer. När man använder nästan samma språk kan det dock hända att man missar de kulturella skillnaderna. När en finländare ser på världen och även den lutherska tron, då har han på sig ett visst slags ”glasögon”, medan en norrman ser det hela lite annorlunda. Liksom våra egna erfarenheter formar oss som individer, så formar också historien ett helt folk.

Redan i början av intervjun visar det sig därför att jag nu får tala med precis rätt man. Vårt tema är det norska stift som grundades år 2013. Men pastor Okkels tar avstamp ganska långt tillbaka i historien:

– Under digerdödens tid (1300-talet) omkom största delen av Norges egen adel på grund av farsoten. Norge kom under Danmarks välde. Senare fick reformationen stöd hos Danmarks kung och också bland borgarna, men i Norge sågs den som en förnyelse påtvingad av danskarna.

Dels på grund av detta hade man inte så höga tankar om statskyrkans präster, vilket i sin tur gav grogrund för en pietism där lekmännen hade en ledande roll. Okkels berättar om den danske biskopen Erik Pontoppidan (1698–1764) som under en tid tjänade även i norska Bergen. Hans katekesförklaring var omtyckt och användes länge i Norge, fastän det gavs ut nyare katekeser i Danmark. Under Napoleonkrigen i början av 1800-talet spred sig den så kallade haugianismen som står i bakgrunden till flera rörelser och kyrkor också i vår tid. Nordnorge präglas däremot av Lyngen-læstadianismen. Något som är speciellt för den är en betoning på det sakramentala och en stor uppskattning för Luthers Huspostilla och de lutherska bekännelseskrifterna.

Okkels betonar att också geografin har påverkat det andliga livet. I synnerhet i Vestlandet har fiskarna haft goda kontakter till Skottland. På så sätt har den reformerta kristligheten också haft sin inverkan. Också inom Norge har terrängen inverkat på ett sätt som en finländare kanske inte spontant kommer att tänka på:

– När man mäter avstånd är fjäll och fjordar viktigare än kilometrar. Man har vant sig vid egna små kulturer.

 

Biskop Børre Knudsen och det lutherska stiftet

När man talar om vår norska systerkyrka kan man omöjligen låta bli att nämna biskop Børre Knudsens (1937–2014) namn. Också internationellt har han blivit känd för sitt försvar av ofödda barn.

Mot slutet av 1970-talet godkände Norges storting en lag som legaliserade abort. Det skedde under en tid då Norska kyrkan ännu var statskyrka. Kyrkans präster fick sin lön av staten. Biskopen för Borgs stift, Per Lønning, avgick i protest. Lønning hade prästvigt Knudsen, som var kyrkoherde i Balsfjords församling. Knudsen beslöt att fortsätta i tjänsten, men han vägrade ta emot lön från staten.

Knudsens agerande kan verka radikalt, men det följer en förebild som vi finner i Norges närhistoria. Okkels berättar om hur tyskarna ockuperade Norge under andra världskriget. De insatte en ny regering som också blandade sig i kyrkans ärenden och frågor kring barnuppfostran. Kyrkan var tvungen att reagera. År 1942 publicerades bekännelsen Kirkens grunn, och många präster slutade ta emot lön från staten. Børre Knudsens far var en av dem.

I anslutning till abortdiskussionen i Norge påpekar Okkels att även om Knudsen blev frontfigur för proteströrelsen så var han på inget sätt den enda ledargestalten. När rörelsen var som störst samlade den omkring 600 000 människor.

Knudsens protest och ageranden behandlades till och med i Norges högsta domstol. Slutligen kunde han inte fortsätta i Norska kyrkans tjänst. Enligt Okkels hade Knudsen knappast fortsatt som präst om det inte var så att Balsfjords församling krävde det.

– När Knudsens efterträdare skulle installeras som kyrkoherde gick Knudsen ut ur kyrkan sjungande. Men många församlingsmedlemmar följde med honom. Han var deras präst. Det var också flera präster som följde Knudsens exempel, och ännu fler präster som sympatiserade med honom.

De församlingar som uppstod i och med detta bildade tillsammans Strandebarms prosti. Det var en löst sammankopplad helhet som Knudsen vigdes till biskop för år 1997. Han tjänade som biskop fram till år 2008. Enligt Okkels ansåg Knudsen att det med tanke på rörelsens fortsättning var viktigt att skapa en stärkt och fungerande organisation till stöd för församlingarna. Det här arbetet pågick åren 2008–2013, då man försökte få med de församlingar som Knudsen ansvarade för. Under den här tiden fick norrmännen viktigt stöd från Sverige.

– Missionsprovinsen var observatör. Biskoparna Arne Olsson och Roland Gustafsson fick se alla dokument och Knudsen gav sitt avskedsbrev åt Olsson. Processen hade Knudsens stöd.

Slutligen grundades Det evangelisk-lutherske stift i Norge år 2013, ungefär samtidigt som Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland grundades. Redan året innan hade Thor Henrik With vigts till biskop för de församlingar som bildade stiftet och han blev efterträdare till Knudsen. Med vid vigningen var också biskop Matti Väisänen från Finland.

 

Hurdan kyrka?

Det evangelisk-lutherske stift i Norge har numera fyra församlingar, två i syd och två i norr. I syd finns en församling Drammen, sydväst om Oslo, och en i Trondheim. De nordliga församlingarna där Okkels tjänar som pastor finns i Balsfjord och Tromsö. Församlingarna samlas i hyrda utrymmen.

I likhet med Missionsstiftet samlar också Det evangelisk-lutherske stift i Norge lutherska kristna med lite olika bakgrund. I synnerhet i Nordnorge är det många som har læstadiansk bakgrund. Många har bakgrund i haugianismen. Okkels betonar att det norska stiftet håller sig till Norges lutherska tradition:

– Vi har inte velat vara på något sätt särskilda, utan fortsätta det som Norska kyrkan en gång var, utan att binda oss till någon viss fromhetstradition.

Okkels konstaterar att församlingarnas gudstjänster är något olika i jämförelse med varandra. I stiftet uppskattas en biblisk och klassisk liturgi, men den behöver inte vara exakt likadan i varje församling. I enlighet med Norska kyrkans tradition används psalmboken rikligen i högmässan.

I något skede av intervjun lägger jag märke till det att fastän Det evangelisk-lutherske stift i Norge har kommit till ungefär samtidigt som dess systerkyrkor i Finland och Sverige och fastän det finns många likheter så kan man lägga märke till en betydande skillnad. I Missionsstiftets och Missionsprovinsens historia betonas behovet av en biblisk lösning i ämbetsfrågan. I bakgrunden till Det evangelisk-lutherske stift i Norge finner vi däremot abortfrågan. Okkels konstaterar att frågan om kvinnliga präster dock aldrig har varit oklar i det norska stiftet. Han betonar också att man inte kan bygga kyrka endast på en viss tvistefrågas grund.

 

Enhet över gränserna

I diskussionen med pastor Okkels är det hela tiden klart att han gärna skulle se att gemenskapen och samarbetet skulle fördjupas. Redan från förr känner han finländska bröder och systrar som också har funnit sin väg till stiftets församlingar. Okkels har också varit aktivt med i Nordeuropeiska Lutherakademins (NELA) nätverk som samlar folk från olika håll i Norden, också från finska Missionsstiftet. Eftersom de lutherska kyrkorna i vår del av världen är små är det desto viktigare att vi upprätthåller kontakten till varandra.

Det evangelisk-lutherske stift i Norge är inte den enda bekännelsetrogna lutherska kyrkan i Norge. Av historiska skäl är det kyrkliga landskapet splittrat redan från och med 1800-talet. Därför är det viktigt att värna om kontakten också inom Norge. För detta syfte har man bildat Nettverk for evangelisk-luthersk kirkesamarbeid där Okkels är med som representant för sin kyrka.

Okkels har alltså bra koll på Norges kyrkliga landskap. Den här kännedomen ställer han gärna också i finländska bröders och systrars tjänst. Kanske ska du i något skede besöka Norge eller till och med bo där en tid? Var kunde man finna en församlingsgemenskap? Pastor Okkels ställer tröskeln lågt:

– Välkommen att bekanta dig med våra församlingar! Om du kommer till en ort där vi inte har en församling kan du ändå ta kontakt. Också på sådana orter kan det finnas församlingar som jag kan rekommendera.

 

Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 3/2022.

 


Det evangelisk-lutherske stift i Norge (DelsiN) 

Otto Granlund

Pastor

Vasa ,

Kapellet vid Concordia Theological Seminary har ritats av arkitekten Eero Saarinen. (Bild: ctsfw.edu)

Concordia Theological Seminary (Fort Wayne) som tillhör Missionsstiftets systerkyrka The Lutheran Church Missouri Synod har beslutat att tilldela biskop Juhana Pohjola en hedersdoktorsgrad (Doctor of Divinity, honoris causa).

Enligt seminariets president, doktor Lawrence Rast, ges denna hedersbetygelse åt biskop Pohjola som erkännande för dennes ledarskap i Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland.

– Biskop Pohjola har troget och modigt försvarat bibliska sanningar och religionsfriheten också under förtryck. Vi är tacksamma för hans tjänst i Guds rikes arbete och vi uppskattar vår vänskap i Kristus Jesus, säger president Rast.

Biskop Pohjola tar emot hedersbetygelsen som en glad överraskning.

– Jag ser det här som ett erkännande för allt det som vi tillsammans har byggt upp i Missionsstiftet och dess församlingar. Det är tilltalande att man runt om i världen ber för oss och följer med vårt arbete noggrant. Också mitt bland allt motstånd är det värdefullt att få en sådan här gemensam uppmuntran till att uthålligt fortsätta med Guds ords och Kristi evangeliums förkunnelse, kommenterar Pohjola.

Hedersdoktorsgraden ges åt Pohjola vid Concordia Theological Seminarys 175:e läsårsavslutning i Fort Wayne 20.5.2022. Biskop Pohjola har ombetts att hålla festtal vid tillfället.

Man kan följa med direktsändningen på fredag 20.5 kl. 23 på Concordia Theological Seminarys nätsida:

ctsfw.edu/DailyChapel

eller seminariets Facebooksida:

facebook.com/ctsfw

Sami Niemi

Stiftssekreterare

Både judar och kristna firar påsk. För båda religionerna är påsken den viktigaste årliga festen. Påsken miste inte sin betydelse i och med kristendomens framkomst, men den fick ett nytt innehåll. Därför finns det orsak att se närmare på hur den judiska påsken blev en kristen festhögtid.

Oftast tänker man att judarna firar påsk för att minnas hur folket under Mose ledning leddes ut ur slaveriet i Egypten. Strikt taget är det här dock inte kärnan i påskfirandet.

 

Skydd mot döden

Judarna kallar nämligen påsken för pesah, vilket kommer från ordet pasah, vilket betyder ”gå förbi” eller ”stå över”. Ordet syftar till den tionde av Egyptens plågor, dödandet av de förstfödda. Genom Mose framförde Gud ett meddelande åt farao: ”Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. Då ska allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen” (2 Mos 11:4-5).

Åt de israelitiska familjefäderna gav Gud däremot befallningen att slakta ett lamm och stryka dess blod på husets dörrposter och det övre dörrträet. På blodet skulle Gud känna igen sitt eget folk, låta bli att döda dem och i stället gå förbi (hebr. pasah). Lammets blod beskyddade alltså Israels folk mot Guds straff och döden.

För att värna minnet av den här märkliga händelsen befallde Gud att folket framöver skulle fira påsk. När barnen frågade varför man då åt lamm och firade, skulle man svara dem: ”Det är ett påskoffer åt Herren, för han gick förbi Israels barns hus i Egypten. När han slog egyptierna skonade han våra hus” (2 Mos 12:27). Lammet uppfattades alltså som ett offer för folket, som ett skydd mot döden.

 

Festhögtid med spänning

Efter ankomsten till det utlovade landet firades varje år påsk i Jerusalem. Festen samlade tiotusentals människor från hela landet. Den judiske historikern Josefus berättar att ”den romerska stridsavdelningen var placerad på taket ovanför templets pelare, för alltid under festligheterna var de beväpnade, så att folket som samlats inte skulle ställa till med oroligheter.” (Om det judiska kriget 1.223).

Ett judiskt talesätt gällande påsken lyder: ”Den natten blev de befriade och den natten blir också vi befriade”. Enligt många judiska källor skulle Messias anlända just i påsknatten: ”Messias, som kallas den förste (t.ex. Jes 41:27) ska komma i den första månaden”, alltså månaden Nisan, då påsken firades. Det är därför inte så märkligt att stämningen vid påskfirandet var mycket laddad när Jesus red in i staden på en åsna, medan folkhoparna ropade: ”Välsignat är vår fader Davids rike som kommer” (Mark 11:10).

 

Befrielse från slaveriet

För israeliterna blev Egypten en symbol för ”träldomshuset” (2 Mos 13:3). Det blev en symbol för människans ställning under Satan och alla fördärvsmakter. Med alla sina rikedomar och lockelser började Egypten också representera syndens verklighet för dem. I sista hand blev Egypten också dödens land. Därifrån kunde man befrias genom Guds förunderliga frälsningsverk, lammets blod.

Det här är den gemensamma grunden för både det judiska och det kristna påskfirandet. I båda två är innehållet verkligen ”påsken”, alltså befrielsen från syndens, dödens och Djävulens välde, avfärden mot det Utlovade landet. Också den förunderliga färden genom Röda havet sågs som en gemensam händelse som Paulus tolkar som en förebild för det kristna dopet. Mannaundret kopplade Paulus däremot till nattvarden och vattenundret till Kristus, från vars sida blodet och vattnet flöt ut (1 Kor 10:1-45). Paulus fortsätter alltså i den judiska traditionen och tolkar den på djupet.

 

Förväntningarnas uppfyllelse

Judarnas messiasförväntningar blev noggrant uppfyllda i Jesus Kristus. I Kolosserbrevet säger Paulus att ätandet och drickandet, firandet av fester (också påsken) och nymånad och sabbat, endast är ”en skugga av det som skulle komma”. De är en skugga och förebild för det verkliga som dessa fester pekar fram emot, nämligen Kristi kropp. Också påskmåltiden är därför endast en försmak av Kristi kropps offer (Kol 2:16-17).

Det slaktade lammet syftar således tydligt till ”Guds Lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Också Jesus slaktas på korsets trä och Hans blod blir utgjutet för att vi skulle befrias från ”träldomshuset”, synden, döden och Djävulen. Det slaktade lammets blod stryks på oss i form av ett kors redan då när vi blir döpta till Honom. Och om och om igen får dricka Hans blod i nattvardsbordet. På det här sättet markerar Gud sina egna, så att döden inte har någon makt över oss. Bödeln går förbi (hebr. pesah) då vi skyddas av Lammets blod.

 

Befrielsen från döden

Den kristna påskens kärna är den samma som den judiska påskens: befrielse från döden tack vare offerlammet. Det kristna frälsningsbudskapet kulminerar i Frälsarens uppståndelse på påskmorgonen. Det judiska påskalammet uppstår inte från de döda, men Kristus fullbordar sin frälsargärning fullständigt. Hans uppståndelse är för oss en bekräftelse på att alla ondskans makter har fått ta emot sin dödsstöt.

Messias anlände verkligen som vinnare just i påsknatten, så som judarna förväntade sig. Den förste uppstod ”som förstlingen av de insomnade” … ”Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus. Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och därefter, när han kommer, de som tillhör honom” (1 Kor 15:20, 22-23).

 

Den kristna påskmåltiden

På skärtorsdagen firade Jesus påskmåltid med sina lärjungar enligt judisk sed. De åt lamm och bittra örter och de drack vinbägarna. Allt gjordes i sedvanlig ordning, ända fram till den sista, alltså den fjärde bägaren. Då tog Frälsaren det osyrade brödet i sin hand, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och är. Detta är min kropp”. Sedan tog han den fjärde bägaren och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:26-28).

Man kunde säga att det här var början på den kristna påskmåltiden. Kristus ställde nu sig själv som offerlamm, som syndernas förlåtare och som den som besegrat döden, liksom också som innehållet i förbundet mellan Gud och folket. Lagen (torah) hade tidigare varit förbundets innehåll, men nu var dess centrala kärna just Kristus, Guds Son.

 

Trons kärna byts ut

Hur trons kärna förändras kan man se tydligt genom att jämföra Moseböckerna med Paulus brev. Efter uppbrottet från Egypten fick Israels folk de tio buden och hela så kallade Mose lag av Gud. Gud sade: ”Det bud som jag i dag ger dig … Det är inte i himlen, så att du behöver säga: ’Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det åt oss …?’ Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det.” Också det judiska påskfirandet hör till det att man följer den här lagen.

På lagens plats ställer Paulus dock något annat. Han säger: ”Fråga inte i ditt hjärta: Vem ska stiga upp till himlen? – alltså för att hämta ner Kristus – eller: Vem ska stiga ner i avgrunden? – alltså för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar” (Rom 10:6-8).

Den kristna påsken handlar alltså inte om att man följer lagen, utan den är tro på Kristus som har uppstått från de döda och besegrat allt det som hotar och plågar oss. Honom får vi till vårt liv, vår mun och vårt hjärta genom evangeliets ord som förkunnas för oss och i nattvardens bröd och vin som vi får ta emot.

 

Skribenten är pastor för Missionsstiftets församlingar i Kouvola och Kotka.

Texten är en översättning av artikeln “Kuinka juutalaisesta pääsiäisestä tuli kristillinen?” i Helgedomens Lampa 2/2022.

Finland och Sverige har mycket gemensamt. Märkligt vore det annars: under sin historia har Finland varit en del av det Svenska riket under en längre tid än de sydligaste delarna av vår tids Sverige! I Finland organiserade sig kyrkan i tiden som Åbo stift och Viborgs stift, men ärkebiskopen fanns i Uppsala.

De kyrkliga banden till vår västra granne är alltså historiskt sett starka. Bandets styrka syntes i början av 2000-talet också på det att Finska Lutherstiftelsens församlingar hörde till Missionsprovinsen i Sverige och Finland. Många av vår kyrkas präster har före år 2013 prästvigts just inom Missionsprovinsen.

Ändå kan vår västliga systerkyrka vara rätt så okänd för många av våra församlingsmedlemmar. Därför bad jag Missionsprovinsens missionsbiskop Bengt Ådahl ställa upp på en intervju, så att han kunde presentera för oss den hjord som han fått ansvar för.

Missionsbiskop Bengt Ådahl i Immanuelkyrkan i Göteborg. (Bild: Henrik Vestergård)

 

En rörelse som förenade rörelser

Vi möts på Zoom en dag som nedtecknas i historieböckerna som en mörk dag. Tidigt på morgonen 24.2.2022 började kriget i Ukraina. Tillsammans ber vi för de bröder och systrar som drabbas av kriget. Så småningom går vi över till huvudsyftet för vårt möte.

Varför kom Missionsprovinsen till? Vad fanns i bakgrunden? Biskop Bengt berättar utförligt om de händelser som ledde till grundandet av Missionsprovinsen.

– I bakgrunden hade vi det läget att unga prästkandidater som hade kallelse vägrades prästvigning. Detta ledde till att Svenska kyrkans fria konsistorium bildades för att granska kandidaterna och bekräfta deras kallelse. Mer än så kunde konsistoriet dock inte göra.

Biskop Bengt berättar att en del unga män sökte sig utomlands för att få prästvigning. Till Lettland åkte till exempel Hans Jönsson – han tjänar numera som biskop för Liepāja. I millennieskiftet berörde prästbristen dock även Svenska kyrkan och dess väckelserörelser. Det här behovet noterade även Bertil Gärtner, biskop emeritus i Göteborg.

– Gärtner sammankallade representanter för rörelserna till så kallade Linköpingsmöten. Sedan gammalt hade de bibeltrogna rörelserna missförtroende mot varandra. Dessa möten var till hjälp för att överbygga klyftorna, konstaterar biskop Bengt.

Biskop Bengt berättar att Gärtner dock inte förespråkade grundandet av Missionsprovinsen vid det avgörande mötet i Falköping. Man fann därför inte enhet i den frågan. Projektet gick ändå vidare. Missionsprovinsen grundades år 2003, varefter Arne Olsson vigdes som biskop 2005 och Lars Artman och Göran Beijer som biträdande biskopar 2006.

– I Missionsprovinsen har man ansett att det är viktigt med biskoparnas vigningssuccession. Därför inbjöds biskop Walter Obare från Kenia som vigningsförrättare, berättar biskop Bengt.

Redan under den här tiden blev kopplingen till Finland enligt biskop Bengt viktig för Missionsprovinsen. Finska Lutherstiftelsen var under flera års tid med i Missionsprovinsen och Matti Väisänen tjänstgjorde som biträdande biskop från 2010 fram till att Missionsstiftet grundades 2013.

 

Missionsprovinsens särdrag

Missionsprovinsen som snart fyller tjugo år har alltså en till stor del likadan historia som Missionsstiftet. Under årens gång har dessa två också på olika sätt bundits samman. Men vilka säregna drag har Missionsprovinsen? Hur ser det ut inuti?

– Det som är gemensamt för Missionsprovinsen är troheten mot Kristus, Bibeln och tron. Provinsen samlar människor från olika traditioner och därför ser också församlingarna olika ut i jämförelse med varandra, vilket också syns i gudstjänsten. För att värna om enheten har man beslutat att använda Svenska kyrkans år 1986 antagna gudstjänstordning vid gudstjänsterna. Därför råder en god liturgisk ordning i församlingarna. I högmässorna betonas fullheten av Guds ord och predikan har en central plats i gudstjänsten.

Biskop Bengt berättar att Missionsprovinsen har församlingar (som ofta kallas koinonior) på olika håll i Sverige, från Lund i syd till Pajala i Norrbotten. För närvarande finns det 17 församlingar och två som är i startskedet. Dessutom finns det några församlingar som inte är medlemmar men som betjänas av Missionsprovinsens präster. Av prästerskapets 49 medlemmar bor och tjänar en stor del i Göteborstrakten och en del i södra Sverige. Det har varit svårt att hitta präster till Stockholmstrakten. I likhet med Finland samlas de flesta församlingarna i hyrda utrymmen, men till exempel i Göteborg och Umeå har man egna lokaler. I Göteborg finns också Missionsprovinsens kansli. Gällande ekonomin konstaterar Bengt att grunden inte är så stadig som man kunde önska.

– Vår målsättning är att prästerna kunde anställas på 50 procent.

I Finland har Missionsstiftet haft sin egen väg fram till den punkt att man kunnat konstatera att Missionsstiftet är en luthersk kyrka i Finland. Jag frågar biskop Bengt hur läget är hos vår västra granne.

– Vi är ett fritt stift i Svenska kyrkans tradition. Diskussionen om vår identitet fortsätter fortfarande. Något som påverkar läget är också det att en del av våra präster fortfarande är präster också i folkkyrkan.

Biskop Bengt berättar att Missionsprovinsen känner stor samhörighet med alla dem som har samma tro och bekännelse, oberoende av organisationernas gränser. Jag tycker mig höra en likadan betoning som en gång i tiden framhölls av en annan uppskattad svensk biskop: Bo Giertz, som ju är bekant också för många i Finland. Jag kan därför inte låta bli att fråga i vilken grad Giertz undervisning påverkar Missionsprovinsen. I det här skedet tar biskop Bengt fram en inramad bild som finns på väggen i hans arbetsrum och han visar bilden åt mig. På bilden syns biskoparna Giertz och Gärtner.

– De har betytt väldigt mycket för mig. Gärtner prästvigde mig 1975. Och under flera års tid sammankallade biskop emeritus Giertz unga präster hem till sig för att tillsammans läsa Nya testamentet på grundspråket. De här samlingarna var väldigt viktiga för mig, och säkert var de det också för andra präster.

 

Som konfessionell lutheran i vår tids Sverige

Både i Finland och i Sverige utgör konfessionella lutheraner en liten minoritet. Både i samhället i stort och i kyrkliga kretsar har svenska lutheraner likadana utmaningar som de finska. Biskop Bengt varnar för risken att bli ensam. Till exempel för den som tjänar i folkkyrkan kan frestelsen vara stor att så småningom och omärkt anpassa sig till den rådande situationen. Med tanke på den konfessionella lutherdomens kontinuitet har Missionsprovinsen en nyckelroll i Sverige.

– Vi behöver trygga gudstjänstplatser. Det är också mycket viktigt att man finner gemenskap mellan församlingarna.

För att gemenskap ska uppstå måste man aktivt arbeta för det syftet. Biskop Bengt berättar om några satsningar som äger rum under våren 2022:

– I maj ordnas Missionsprovinsens första ungdomsläger i Stockholm. Där hålls också en kyrkodag i april, i Linköping redan tidigare. Tanken är att människor på det här sättet kunde finna varandra.

Biskop Bengt berättar också om Sankt Sigfrids trosgemenskap som hör till Missionsprovinsen. Den är avsedd för dem som bor långt ifrån närmaste församling inom Missionsprovinsen men som gärna vill höra till dess gemenskap. Gemenskapen har en ansvarande pastor som har kontakt med medlemmarna. Också på det här sättet kan det öppnas en väg till att nya församlingar bildas.

 

Som finländare i Missionsprovinsen?

I Sverige bor en anmärkningsvärt stor minoritet av finländare. Det torde inte vara omöjligt att en och annan finländare i något skede hittar sig själv i Sverige, sökandes efter en församlingsgemenskap. Men hur kunde man finna en sådan?

– Enklast är det att gå in på Missionsprovinsens nätsida och kolla var den närmaste församlingen finns. Själva gudstjänsten känns säkert bekant. Den är mycket likadan som högmässan i Finland, konstaterar biskop Bengt.

Ännu i slutet av vårt möte betonar biskop Bengt hur han också personligen gläds över gemenskapen mellan bröderna och systrarna i Sverige och Finland. Redan omkring tio år sedan fick han bekanta sig med Missionsstiftet när hans son Jonatan med familj bodde i Åbo under ett par års tid. Förra sommar fick han också delta i Missionsstiftets sommarfest i Loimaa.

– Det var en mycket fin upplevelse. Där var en stark känsla av samhörighet!

När intervjun är slut kan vi båda konstatera att vi önskar att gemenskapen och samarbetet mellan våra kyrkor fortfarande fördjupas.

 

Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 2/2022.

Otto Granlund

Pastor

Vasa ,

Biskop Juhana Pohjola vid Helsingfors tingsrätt 24.1.2022

Helsingfors tingsrätt gav 30.3.2022 kl. 13 sitt beslut gällande åtalen (hets mot folkgrupp) mot riksdagsledamot Päivi Räsänen och biskop Juhana Pohjola. De tre domarna gav en enhällig befriande dom och förkastade alla åtalspunkter.

– Tingsrättens beslut var förväntat. Det här är inte en seger endast för oss, utan för yttrande- och religionsfriheten både i Finland och även i vidare mening. I sin strävan till att kriminalisera den kristna sexualundervisningen har åklagarens agerande kastat en rädslans skugga över samhället. Det var viktigt att tingsrätten gav en stark signal för att beskydda våra grundläggande rättigheter som medborgare och som kristna. Det var viktigt att från domstolen få höra att vi inte har gjort oss skyldiga till ett hetsbrott, eftersom vi alltid har tagit avstånd från kränkande tal. Däremot har vi undervisat om äktenskapet i enlighet med den naturliga lagen och Bibeln. Så har vi undervisat och så kommer vi som kyrka alltid att undervisa, både enskilt och offentligt. Samtidigt som jag gläder mig över detta anser jag det problematiskt att tingsrätten i sina motiveringar anser att Päivi Räsänens skrift Till man och kvinna skapade han dem innehåller kränkande tal, även om det inte anses att Räsänen skulle ha kränkt någon i den mening som lagen avser, kommenterar Pohjola strax efter beslutet.

Åklagarens åtal mot Räsänen och Pohjola har behandlats i Helsingfors tingsrätt 24.1. och 14.2.2022. Biskop Pohjola åtalades för att han i egenskap av chefredaktör ansvarade för publicerandet och spridandet av skriften Till man och kvinna skapade han dem, som Räsänen skrivit. Enligt åklagaren skulle häftet vara kränkande mot homosexuella. Åklagaren hade krävt sextio dagsböter åt Pohjola och 10 000 euro i samfundsbot åt Finska Lutherstiftelsen.

Bibelrättegången har fått mycket publicitet både i hemlandet och internationellt. Under hela processens gång har det uttryckts brett stöd för de åtalade både enskilt och offentligt.

– Jag vill tacka alla dem som gett stöd och uppmuntran under den här långa processen. Det har funnits mängder av förebedjare runtom i världen. I grund och botten är det fråga om en andlig strid och om Kristi evangelium, fortsatte Pohjola.

Åklagaren är berättigad att överklaga beslutet och föra ärendet vidare till hovrätten. Tingsrättens beslut har således inte ännu vunnit laga kraft.

 

Detta är en förkortad version av den finska artikeln ”Käräjäoikeus hylkäsi syytteet” som även innehåller Pohjolas försvarsadvokat Jyrki Anttinens kommentarer strax efter beslutet.

 

Sami Niemi

Stiftssekreterare

Här är vägen – välkommen till Loimaa 29-31.7.2022!

Sommarfestens tema ”Här är vägen” kommer från Jesajas bok (30:21). Bakgrunden till temaversen är den nöd och ångest som Gud tillåter, bland vilka Han i sin nåd visar den väg som är Kristus själv. Herren döljer sig inte, utan kommer fram och visar sig. Kristi kyrka gömmer sig inte heller i tidens ideologier utan förkunnar både lag och evangelium. I församlingens gemenskap kan också möta Honom i Ordet och sakramenten, och då finner du Honom som har sonat din synd. Dina öron får lyssna till trygg vägledning som leder dig tillbaka från irrvägar och som bevarar dig på den rätta vägen. Här är vägen som för dig ända fram till det himmelska hemmet.

Å festledningsgruppens vägnar, pastor Ville Typpö

Mera information om sommarfesten hittar du på den finska sommarfestsidan.

Från och med år 2014 har amerikanska Concordia Theological Seminary (Fort Wayne, Indiana) tillsammans med Församlingsfakulteten i Göteborg ordnat teologisk vidareutbildning med europeiska studeranden som målgrupp. Efter nio intensivkurser och ett slutarbete är resultatet en S.T.M.-examen, det vill säga Master of Sacred Theology (förkortningen kommer från det latinska namnet Sacrae Theologiae Magister). Studierna finansieras av amerikanska Bo Giertz Fund som fungerar med gåvomedel. Studerandenas logi under kursens gång arrangeras av Immanuelförsamlingen, som är Missionsprovinsens församling i Göteborg. Missionsstiftets präster har både med tid och ekonomiskt understötts av Finska Lutherstiftelsen, som bland annat bekostat S.T.M.-studerandenas resor till och från studieorten.

Till min stora glädje fick också jag avlägga S.T.M.-studier under åren 2014-2020. Jag deltog i kurser åren 2014-2018, åtta gånger i Göteborg och en gång i Wittenberg. Kurserna har behandlat en bred skala av ämnen inom systematisk teologi, exegetik, kyrkohistoria och praktisk teologi. Fastän respektive kurs har sitt fokus i något av dessa ämnen behandlas de dock inte separat från varandra, utan de knyts samman. Den kristna läran grundar sig på Bibelns ord, som kyrkan genom historien förkunnat. Ofrånkomligen syns bekännelsen också i församlingens liv och praxis. Man kunde därför säga att församlingslivet är både startpunkt och ändstation för studierna. Undervisning ges för att dess frukt ska bli till näring för församlingarna.

Jag blev färdig med mitt slutarbete under våren 2020. Ett S.T.M.-slutarbete ska också muntligen försvaras, medan de på förhand utsedda läsarna ställer kvistiga frågor. Det måste medges att detta förhör på förhand orsakade viss nervositet! På grund av koronapandemin blev dimissionen uppskjuten till denna vår; den festliga ceremonin hölls i Göteborg söndagen den 6 mars 2022. Det var tre som utexaminerades: Vesa Pöyhtäri från Finland och Gints Graudiņš från Lettland, samt undertecknad.

Vid festligheterna åskådliggjordes något som också i övrigt varit kännetecknande för studierna, nämligen hur internationellt S.T.M.-programmet är. I början hölls en tidebön där min gode vän, den svenske pastorn Jonatan Ådahl, var liturg. Predikan hölls av Församlingsfakultetens lektor i Nya testamentet, doktor Timo Laato från Finland. Högskolan i Fort Wayne representerades av S.T.M.-programmets direktor, doktor Naomichi Masaki från Japan, som tillsammans med doktor Daniel Johansson presenterade de utexaminerade från Finland och Lettland. Festtalet hölls av doktor Rune Imberg från Sverige. En hälsning framfördes även av Missionsprovinsens biskop Bengt Ådahl och Församlingsfakultetens rektor, doktor Torbjörn Johansson. Närvarande var åtminstone en gäst från Etiopien; flera finländare fanns på plats. I sitt festtal framhöll Rune Imberg också det hur många nationaliteter som faktiskt är representerade bland S.T.M.-studerandena. Det här kan jag också själv bekräfta. Bland kurskamraterna har det funnits män från respektive land i Norden, men dessutom också från Lettland, Ryssland, Ukraina, Rumänien, Moldova, Japan och Förenta staterna.

Internationalitet är kanske inte ett ändamål i sig, i världslig bemärkelse. För Kristi kyrka är det dock något nödvändigt; annars finns risken att vi missar en viktig egenskap som kyrkan har. Vi är ett enda Guds folk, fastän vi till vår bakgrund kan vara greker eller judar. Som gemensam egendom har vi Guds ord som vi fått som gåva, en enda tro och en bekännelse. I Jesus Kristus är vi bröder och systrar, och vi behöver varandra.

I Kristi kyrka har var och en sin givna plats i ett visst land och en viss kultur, i en bestämd stad och församling. I varje land har kyrkan sina säregna utmaningar som kräver att kristna i allmänhet och präster i synnerhet fördjupar sig i Guds ord för att få den hjälp som behövs. Varje kyrka har likaså sina säregna gåvor; något som kyrkan tack vare sin erfarenhet kanske ser klarare än vad en systerkyrka gör. I samband med studierna – kanske i synnerhet i diskussionerna efter föreläsningarna – har vi som deltagit fått dela med oss av dessa gåvor. Kanske har man lyckats ge något åt en broder? Åtminstone har man fått ta emot väldigt mycket!

Fastän S.T.M.-studierna nu är avslutade för min egen del, erbjuds också framöver god undervisning i S.T.M.-programmet. Där ges också tillfälle att dela med sig och ta emot av de goda gåvor som Gud har gett för vårt gemensamma bästa. Må Herren välsigna programmet och leda det så att flera får ta del av undervisningen – kanske också någon från Finland?

Otto Granlund

Pastor

Vasa ,

Biskopen för Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland, Juhana Pohjola, kommenterar följderna av de krigshandlingar som Ryssland inlett i Ukraina och det förändrade säkerhetsläget i Europa.

Vi lever i en allvarlig och exceptionell tid efter att Rysslands armé har anfallit Ukraina. Krigets mörka skugga har sänkt sig över Europa. Vi vet inte vad allt denna mänskliga tragedi kommer att leda till, men på ett eller annat sätt berör den oss alla. Våra tankar och böner är hos dem som på grund av kriget fruktar för sin egen och för sina närståendes del. Mitt bland all osäkerhet och nöd får vi åkalla Konungarnas Konung till Hjälp; honom som är Fridsfursten. Vårt eget och alla folks öde ligger i hans starka och trygga händer, uppmuntrar biskop Pohjola.

Juhana Pohjola påminner att Gud i sitt ord varnar dem som uppviglar till krig och ger löften åt dem som skapar frid, liksom åt dem som lever mitt bland rädsla. ”Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” (Matt 26:52) ”Saliga är de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn.” (Matt 5:9) ”Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om, för jag är din Gud.” (Jes 41:10)

– Jag önskar att församlingarna både i hemmen och i högmässan ber om fred för Ukraina. Låt oss be om vishet för vår egen överhet. Låt oss be att människor skulle vända sig till Kristus som ger den sanna friden och hoppet.

Bön om fred:

Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över oss! Hjälp dem som lider i Ukraina. Var ett skydd för dem som måste lämna sitt hem när kriget hotar. Beskydda särskilt mödrar och små barn, dem som väntar barn, sjuka och skadade.

Du har lagt dödens makt under dina fötter; vi ber dig – hjälp och trösta dem som går miste om familjemedlemmar på grund av kriget. Låt dem som stupar få dö i tron på dig, och så komma till dig i ditt himmelska rike.

Välsigna dem som är tvungna att utsätta sig för fara, då de försvarar den lagliga överheten. Ge dem mod och skicklighet att fylla de krav som deras kallelse ställer till dem. Låt det ske att de också när de strider följer rättvisan, och att de behandlar även sin fiende värdigt.

Välsigna allt arbete för att återställa freden. Ge vishet och mod åt de ledare som söker ett rättvist slut till detta krig. Välsigna överheten i vårt eget land och beskydda oss för krig.

Du, Herre, vill ha sanning och rättvisa, men du är också kärleksfull och nådig mot dem som fallit. Väck samvetet hos dem har uppviglat till krig och som har orsakat våld bland folken. Led dem till ånger och tro, så att de får sin synd förlåten, när nådens tid ännu varar. Herre, fräls deras själar! Var nådig också mot dem som mot bättre vetande strider för orättfärdiga ledare.

Jesus Kristus, du Livets bröd, som kom ner från himlen för att ge liv åt hela världen; i din hand är dödens och helvetets nycklar. Du ödmjukade dig och lät dig bli hånad av dina fiender. Du lät dig själv bli korsfäst, för att döden genom din död skulle besegras. Låt nyheterna om krig och våld få väcka många både i vårt land och runt om i världen, så att de söker frälsning och evigt liv i dig som är den sanne Fridsfursten. Väck din kyrka till bön och till att flitigt lyssna och förkunna ditt ord. Låt till och med denna ondska betjäna evangeliets spridning och människors eviga salighet. Herre, förbarma dig över oss!

Hör oss, du vår allsmäktige och nådige Fader, genom din Son Jesus Kristus, vår Frälsare. Amen.