Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio
16.4.2024
Redan två gånger tidigare (2021 och 2022) har Missionsstiftet ordnat ett svenskspråkigt församlingsläger på Utterö lägerområde i Sundom, Vasa. Om Herren vill kommer lägret att ordnas också i år, på samma ställe. ”Tryggare kan ingen vara”. Församlingslägret hålls alltså enligt plan på Utterö den sista helgen i juli, 29-30.7.2023.
Redan i detta skede kan det alltså vara bra att skriva in detta i kalendern. Programmet och information om anmälning och avgifter meddelas senare.
I församlingarna ska man den här våren diskutera om medlemskapets betydelse. Det är inte första och knappast den sista gången då vi tillsammans reflekterar över vad medlemskapet innebär och varför det är viktigt. När gudstjänstgemenskaperna startades framhölls detta med medlemskap knappt alls. När det i offentligheten målades upp en dyster bild av Lutherstiftelsen ville man att de som hade frågor fick bekanta sig i lugn och ro, utan att räcka fram medlemspappren. När nästan alla var medlemmar i folkkyrkan handlade medlemskapet i en av våra gemenskaper snarare om ett verksamhetsbehov än om församlingsidentitet. I och med att gemenskaperna har blivit församlingar och i och med att Missionsstiftet har blivit en egen kyrka har situationen dock förändrats. Fortfarande finns viljan att ge ett genuint utrymme för dem som söker, på samma sätt som tidigare. En församling är dock något mer än en sammankomst av enskilda kristna. Det är med än förenings- och hobbyverksamhet. Medlemskapet är i allra högsta grad en andlig fråga.
För det första innebär medlemskapet att man är delaktig av Kristus och hans gåvor. Församlingsmedlemskapet innebär inte endast ett medlemskort i en skrivbordslåda eller ett namn i registret. Genom det heliga dopet blir vi medlemmar i Guds familj och delaktiga av frälsningen som lemmar i Kristus kropp. Det är inte jag som går med, utan jag blir upptagen i Kyrkans gemenskap. Det här är en gåva och handlar inte om förtjänster! Den Helige Andes verk i den världsvida kyrkan förverkligas alltid vid någon konkret dopfunt, predikstol och ett altare i det lokala kyrkliga livet. Medlemskapet innebär ett intyg på att du är döpt och har fått del av undervisning, att du är konfirmerad och delaktig av nattvarden. Sedan gammalt har man använt kyrkböcker för att människan själv och för att kyrkan med säkerhet ska veta att Kristi gåvor har kommit ända fram och blivit utdelade. Djupast sett är medlemspappret inte en människas organisatoriska viljeyttring, utan ett själavårdande intyg på delaktighet av frälsningens gåvor. Därför är det med nödvändighet så att en kristen är medlem i någon kyrka och församling. Vår tids individcentrerade motto om att tro utan att tillhöra (”believing without belonging”) är inte bibliskt. Något som inte heller är till nytta är att vara medlem utan att vara delaktig av Kristi nåds bord (”belonging without believing”).
För det andra innebär medlemskapet att man offentligt bekänner och binder sig till kyrkans tro och liv. Uppkomsten av tron är en gåva, men så som Bibeln säger: ”jag vet vem jag tror på” (2 Tim 2:12). Genom medlemskapet och delaktigheten i församlingens nattvardsbord uttrycker man offentligt att det är här som jag känner igen Herrens röst. På så sätt förenar jag mig med församlingens undervisning och praxis i glädje och i frihet. Därför kan en människa inte samtidigt vara medlem i samfund av olika bekännelse. Samtidigt uttrycker man att man tillhör den hjord som har en underherde, åt vilken Herren har gett ansvar för församlingen. Medlemskapet målar fram hjorden också för herden. På så sätt ”vakar [de] över era själar och ska avlägga räkenskap” (Hebr 13:17).
För det tredje uttrycker medlemskapet en vilja att bära ansvar för församlingens liv och missionsuppdrag. Genom att bli medlem blir det möjligt att tjäna i församlingen och delta i beslutsfattandet. Fastän församlingen är mer än en mänsklig organisation så är den inte mindre än så. För kontinuitetens och ordningens skull behövs en god administration och skötsel av ekonomin. ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens” (1 Kor 14:33). Efter allt kringresande och sökande uttrycker medlemskapet att man har hittat en plats där man får vila. Det är befriande att i ord och handling uttrycka: det är här som jag hör hemma. För de andra i församlingen berättar medlemskapet att man tillhör samma församlingsfamilj. Från den friheten föds en vilja att tjäna andra i kärlek och att vara med och inbjuda också andra till delaktighet av Kristi gåvor. Det skulle kännas bakvänt att inbjuda människor till en församling där man själv inte vill bli upptagen som medlem.
I Missionsstiftet är vår bön att var och en som Herren har sänt till våra församlingar kunde finna gudstjänsten till liv och ha församlingen som ett hem. Också utan att vara medlem kan man i frid och ro fundera: kunde den här församlingen vara mitt hem? Men varje dop och varje upptagande i församlingens medlemskap är en gåva och en orsak till fest. Ett hem har hittats!
Vad är din hemadress?
Texten är en översättning av den finska texten ”Seurakunnan jäsenyyden lahja” i Missionsstiftets vänbrev I/2023 (bilaga till Helgedomens Lampa 1/2023).
Om man betraktar de senaste seklen i världshistorien kan man knappast undgå att se vilken central roll Britannien har. Fastän det Brittiska imperiet inte längre finns så är Charles III inte endast Förenade konungarikets överhuvud, utan han är kung över femton självständiga stater. Ännu större inflytande kan man anse att den brittiska kulturen har. Inflytandet är idag kanske större än någonsin tidigare. I internationella sammanhang är det engelska språket självklart nummer ett. Runt om i världen lyssnar man till brittisk musik, och bland engelska författare finns många kända namn, allt från William Shakespeare till J. K. Rowling.
Den kristna kyrkans historia i Britannien är likaså lång och brokig. Den engelska kyrkan kan anses ha påverkat också Finland, åtminstone i ett, mycket betydelsefullt avseende. Enligt traditionen härstammade Finlands biskop Henrik (†1156) från England. Under historiens gång kom Finlands och Britanniens vägar dock att skilja sig från varandra. När Norden blev lutherskt på 1500-talet, tog Englands kyrka en egen riktning (anglikanismen), medan kyrkan i Skottland blev reformert.
Ändå finns det också idag en luthersk kyrka i Britannien, nämligen Evangelical Lutheran Church of England (ELCE), som också är vår systerkyrka. Jag bad därför ELCE:s ledare, pastor George Samiec, att presentera den kyrka som han företräder.
Ordförande George Samiec.
Den engelska lutherdomens rötter
Ordförande Samiec berättar att rötterna går längre tillbaka i tiden än vad vi kanske först kan ana:
– Bara veckor efter att teserna spikades i Wittenberg (1517) diskuterade man luthersk teologi i Cambridge i England.
Fastän Martin Luthers tankar har haft sin inverkan också på anglikanismen och fastän den lutherska bekännelsen också har påverkat anglikanska skrifter, har de som höll sig till den lutherska läran inte alltid kommit så lätt undan. Bland de lutherska martyrerna räknar man ibland bland annat Patrick Hamilton (†1528) som avrättades i Skottland, samt Robert Barnes (†1540) som avrättades i London under kung Henrik VIII:s tid. Samiec berättar dock att det religiösa läget blev lugnare under drottning Elisabet I:s tid (Elizabeth Settlement 1559-1563), och bland annat lutheranernas situation förbättrades ytterligare genom den så kallade toleranslagen (Toleration Act, 1688).
Samiec betonar att Britannien sedan gammalt har haft många internationella kontakter. Över havet har handelsmän och sjömän kommit dit från kontinenten, också från Tyskland och Norden. Med stöd av sina hemländers kyrkor grundade dessa redan tidigt lutherska församlingar där man firade gudstjänst på olika språk, för att betjäna dem som hörde till de olika folkgrupperna. Samiec nämner att många av de här församlingarna, som representerade olika nationaliteter men vars ungdomar ofta hade engelska som första språk, i början av 1960-talet grundade en kyrka (Lutheran Church in Great Britain, LCiGB) som numera är medlem i Lutherska världsförbundet.
ELCE, som Samiec representerar, har en lite annorlunda berättelse:
– Sex tyska bagare som var bosatta i London grundade en församling och kallade en pastor från Amerika, från Missourisynoden. Tanken var att etablera den lutherska teologin på William Tyndales språk.
Under reformationstiden hade Tyndale översatt Bibeln till engelska. Den första församlingen grundades år 1896 och fick då namnet Immanuel Lutheran Church, men i och med att man tog i bruk en ny kyrkobyggnad blev namnet Luther-Tyndale Memorial Church.
Samiec berättar att de församlingar som bildats i England länge hörde till Atlantic District i Missourisynoden. ELCE grundades år 1954. Relationen till systerkyrkorna i Förenta staterna, Canada och Australien var stark. Bland annat var ELCE:s långvarige ordförande, pastor E. George Pearce hemma från Canada.
Efter andra världskriget gjorde kyrkan mycket missionsarbete. Det här draget är något som kännetecknar kyrkan fortfarande. Tidvis har satsningarna burit mera frukt, ibland mindre.
– Under årens lopp har församlingar både kommit och gått, konstaterar Samiec.
Teologiundervisningen utgör ett eget kapitel i den brittiska lutherdomen. Samiec beskriver hur man på 1950-talet i både Förenta staterna och England ville få igång luthersk teologisk undervisning i England. ÅR 1962 grundades Westfield House som verkade i samband med Fitzwilliam College och som nuförtiden är medlem i Cambridge Theological Federation. I Westfield House har också några finländare studerat eller bott.
Särdrag
Vår engelska systerkyrka har tjugo församlingar och gemenskaper (Missions). Det är mycket som vi har gemensamt. Vi läser samma Bibel och har samma bekännelseskrifter, som vi vill hålla oss till. Ändå finns det också olikheter, i synnerhet om man ser till historien och den omgivning där vi verkar. Jag frågar därför Samiec vilka särdrag den kyrka har som han representerar.
Det starka bandet till Missourisynoden är något som är synligt i vår engelska systerkyrka. Det här kommer till uttryck bland annat i att församlingarna är tämligen självständiga i förhållande till varandra och till kyrkoledningen. Efter ELCE:s första ordförande är det alltid någon av församlingarnas pastorer som väljs till ledare för en treårig mandatperiod. Till skillnad från Norden och Tyskland leds kyrkan inte av en biskop, men inte heller av president. Samiec berättar att ordet ”president” lät för främmande i engelska öron när det väl begav sig. Därför valdes benämningen Chairman, ”ordförande”. Som bäst håller man på att göra en strukturförändring i kyrkan. Ledarens roll kommer att vara ungefär den samma som hittills och mandatperioden är fortfarande treårig, men benämningen ändras till biskop.
Ett annat särdrag för ELCE är dess internationella prägel som syns både i församlingarna och bland prästerna. Sedan gammalt har kyrkan haft ganska få brittiska präster, de flesta har kommit från Förenta staterna, Canada eller Australien. En av ELCE:s pastorer är finländaren Tapani Simojoki, och Samiec själv kommer ursprungligen från Australien. Åtminstone i ett par församlingar ordnas regelbundet högmässor också på portugisiska. I en av de tre församlingar som Samiec ansvarar för finns det många amerikaner:
– I Britannien finns det många militärbaser som hör till kungliga flygvapnet (Royal Air Force) och som används av Förenta staternas flygvapen. Bland dess personal finns ofta också folk som hör till Missourisynoden och som kommer till ELCE:s församlingar.
Samiec berättar att gudstjänsterna inom ELCE följer en god liturgisk tradition. I kyrkan används Lutheran Service Book som publicerats av Missourisynoden. I gudstjänsterna sjunger man dessutom också sådana psalmer som hör specifikt till den engelska traditionen. På grund av prästbrist samlas inte alla församlingar till högmässa varje söndag. När en präst finns på plats firar man dock i regel en fullständig högmässa, där nattvarden ingår.
Inom ELCE satsar man på missionen. Församlingar har grundats och grundas fortfarande på olika håll i England – också Skottland och Wales har var sin ELCE-församling. Enligt Samiec fokuserar man i synnerhet på dem som ännu inte har hittat vägen till någon kyrkas gemenskap. Samiec nämner också ELCE:s nätradiokanal: Lutheran Radio UK. Kanalen sänder program dygnet runt. Tack vare det engelska språket och internet når kanalen ut till lyssnare runt om i världen.
Lutheranerna i minoritet
I Norden hör lutherdomen av hävd till det vanliga. Den lutherska tron har för sin del format vårt samhälle sådant som det är. Därför är lutherdomen vida känd hos oss, om inte annat så åtminstone som begrepp. Men hur är läget i Britannien?
– När människor hör att det talas om Luther kommer de först att tänka på Martin Luther King Jr.
Viss nytta har kyrkan enligt Samiec haft av att orden Church of England (engelska anglikankyrkans namn), som alla känner till och som finns med i namnet. Då får man också tillfälle att berätta vad det är fråga om i orden Evangelical Lutheran.
Kanske just på grund av sin olikhet verkar ELCE:s förhållande till Englands majoritetskyrka vara mer problemfri än vad till exempel Missionsstiftets förhållande till majoritetskyrkan i Finland är. Samiec berättar att ELCE-församlingarna på sina håll har fått använda anglikanska kyrkans utrymmen. På en del orter har även metodisterna öppnat sina kyrkorum för ELCE:s bruk.
Enligt Samiec förhåller sig samhället i regel välvilligt till lutheranerna. Också lutherska präster har ombetts att tjäna med sina gåvor även utanför församlingen. Samiec nämner att han vid sidan av församlingsarbetet också tjänar som präst för poliserna på Suffolks område, som akutsjukhuspastor på ett lokalsjukhus, och som präst för kungliga flottans reserv (Royal Naval Reserve), där han betjänar sjökadetterna.
Besök i Britannien?
Britannien är bekant för många finländare, och många har också fått bekanta sig med landet på ort och ställe. Kanske har man redan planerat in en resa till London? Eller kanske är det någon som håller på att avsluta gymnasiet som funderar om man kunde komma in på något uppskattat brittiskt universitet? Det är bra för en finländsk lutheran att veta att bara i området kring London finns det hela fem ELCE-församlingar, och Cambridge och Oxford har var sin församling.
Samiec önskar alla välkomna:
– Tala först med din pastor i Finland. Om du kan välja var du bor, försök komma i närheten av någon av våra församlingar! I vart fall strävar vi till att göra vårt bästa för att du ska få vara delaktig av församlingens liv.
Artikeln har publicerats i något kortare format på finska i Helgedomens Lampa 1/2023.
Evangelical Lutheran Church of England (ELCE)
ELCE:s nätradio Lutheran Radio UK finns på adressen https://lutheranradio.co.uk/
”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” (2 Kor 8:9)
I denna julpredikan på bara en vers lyfter Sankt Paulus upp en specifik aspekt i vår Herres Jesu Kristi kallelse, nämligen hans fattigdom. Aposteln påminner oss om Kristi Jesu ödmjukhet. Vad var det som jungfrun Maria från byn Nasaret sjöng? ”Han har sett till sin
tjänarinnas ringhet.” (Luk 1:48) Vilket tecken gavs åt herdarna? ”Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk 2:12) Var är hans egendom, hans jordiska ägodelar, om ”Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud”? (Luk 9:58) Konungarnas konungs födelse inramas verkligen i ödmjukhet och fattigdom. Fattigdom betyder inte endast brist på materiell välfärd, utan där ingår även kraftlöshet. Hur kunde det här lilla spädbarnet och hans familj skydda sig mot den mäktige kung Herodes vrede och hans armé? Vart kan de rikta blicken för att få hjälp, om de inte ens kan förtrösta sig på sin familj och släkt, utan tvingas ensamma fly utomlands, till Egypten? Fridsfurstens födelse omringas verkligen av fientlighet, förtryck och flyktingskap.
När vi nu i jultider ser på vackert dekorerade installationer med den heliga familjen vid krubban, då behöver vi hålla båda ögonen öppna. Å ena sidan: ifall vi möter ekonomiska problem, osäkerhet, ensamhet och förtryck, så ska vi inte misströsta utan se att vår Herre har upplevt fattigdom i alla dess former och vet vad vi går igenom, och han lovar att vara med oss. ”Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd.” (Hebr 4:15) ”Ja, han ska rädda den fattige som ropar och den förtryckte som ingen hjälpare har.” (Ps 72:12)
Å andra sidan: om vi har fått materiellt överflöd, jordiska ägodelar och andliga resurser, så ska vi i tacksamhet njuta av dem men också dela med oss av dem i nåd och mission, och komma ihåg Sankt Paulus ord: ”Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk. Skriften säger: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet består för evigt.” (2 Kor 9:8-9)
Aposteln Paulus anger dock en ännu djupare mening för vår Herres fattigdom. Den här fattigdomen innebär också ödmjukhet i framträdandet, när Herren visar sig för oss. Ordet blev kött. Guds Evige Son gömde sig själv och sin härlighet och makt i den svaghet och skörhet som ett litet pojkbarn har. Treenig Gud uppenbarar sig själv i det mänskliga köttets fattigdom. Att söka och finna nådig Gud, det sker inte i de himmelska salarna och i andliga riken, utan på jorden, i Kristi Jesu mänskliga kött. Sankt Paulus understryker att Herren blev fattig för vår skull. Det gudomliga kan vi människor möta i honom. Den Helige kan vi som är oheliga beröra i honom. Den Evige kan vi som är dödliga omfamna i honom. Det är därför som Doktor Martin Luther var tillräckligt modig, så att han kunde säga: ”Jag känner ingen annan Gud utom den som blev kött, och jag vill inte heller ha någon annan. Och det finns ingen annan Gud som kunde rädda oss, utom den Gud som har kommit i köttet.”
Herrens fattigdom är ännu större än hans framträdande i det mänskliga köttets ödmjukhet. Han tog inte på sig endast vår fattigdom i fråga om jordiska och kroppsliga behov, utan också vår djupaste fattigdom, alltså vår andliga konkurs, våra överträdelser och vår brist på rättfärdighet inför Gud. I samma brev ger aposteln också en påskpredikan på bara en vers: ”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5:21) Krubban och korset, julnatten och långfredagen – de förenas i en enda gudomlig plan och frälsargärning. För din skull blev den Rike fattig. För din skull blev den Syndfrie gjord till synd. Han tog all din fattigdom och all din synd på sig själv. Varför? För att du som är fattig skulle bli rik. För att du som är syndare skulle bli förlåten och förklarad rättfärdig, ren och helig i Guds ögon. All ditt livs fattigdom är hans, och all hans nåds rikedom och kärlek är din. Vilket saligt byte av julgåvor!
Under det här året har vi sett stor förödelse och väldiga mänskliga tragedier. Vi möter en värld med stor fattigdom och svält, krig och naturkatastrofer, förtryck och förföljelse mot kristna. På många sätt har vi gått in i en tid av större osäkerhet. Men mitt bland dessa prövningar har vi en ännu större verklighet och en gudomlig visshet som hela kristenheten firar: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren.” (Luk 2:11)
Vi samlas och kallar människor som lever i fattigdom till livgivande altaren, där vi möter Gud som kommit i köttet i krubban, Herren som blev korsfäst och uppstod och som förkunnar: Min kropp och mitt blod, för dig utgiven och för dig utgjutet, till alla dina synders förlåtelse!
Vem av oss kan egentligen vara fattig, då vi har alla himmelska skatter i Kristus! Vem av oss är egentligen kraftlös och hjälplös, då den Mäktige Frälsaren är med oss? Vem av oss döende och multnande dödliga kunde misströsta, då vi har Liv och Frälsning i honom!
Vilken glädjefull inbjudan att sjunga, predika och fira, i hem och församlingar: För allas vår skull blev Herren Jesus Kristus fattig, för att vi alla ska få bli rika i honom!
Kyrkan har ibland beskrivits med hjälp av uttrycken ”synlig” och ”osynlig”. Dessa avser inte två olika kyrkor, utan de är två olika sidor av en och samma kyrka. Kristi sanna kyrka är ju synlig, Herren jämför ju henne med en stad som är uppe på ett berg och som inte kan hållas dold. Det att denna kyrka är just kyrka, alltså Guds tempel och ”sanningens pelare”, är dock något som inte är lika tydligt åskådligt för alla. En slumpmässigt vald betraktare kan inte vid sin undersökning av kyrkan med sina sinnen se, med förnuftet komma fram till, eller genom erfarenhet bli övertygad om detta.
Under sin vandring på jorden såg Jesus Kristus ut som en alldeles vanlig människa, och den tidens människor kunde inte med ögonen se att han är Guds Son. Mitt i den här världen ser Kristi kyrka likaså ut som en människogemenskap och inget annat. Endast den Helige Ande kan, genom ordet, övertyga oss om att det vi verkligen har här är ”ett heligt prästerskap” och ”Kristi brud”. De som inte tror kan inte igenkänna kyrkan sådan som hon andligen är, eftersom de inte känner kyrkans Herre och inte lyssnar till hans ord. Även kristna kan igenkänna kyrkan som just Kyrkan endast i den mån de lyssnar till Guds ord och börjar följa Kristus som leder dem in i sin församling. De kristnas kyrkouppfattning är inte romantiserande och handlar inte om dagdrömmeri, men den är nog andlig och grundar sig på Guds uppenbarelse.
Det fanns inte två olika Kristusar – gud och människa – utan en enda. På samma sätt finns det inte två kyrkor – en osynlig och andlig samt en synlig och mänsklig – utan en enda kyrka vars vissa sidor är uppenbara för människans sinnen och erfarenhet, medan dess andra sidor omfattas i högre grad genom tron. Fastän det ena inte är mera värdefullt än det andra så finns det en viss tågordning mellan dessa. Just som Galiléens och Jerusalems invånare kom att känna Guds Sons mysterium genom att möta människan Jesus från Nasaret, på samma sätt kan man komma fram till kyrkans osynliga, underbara sanningar endast genom att först komma inom räckhåll för den synliga, erfarbara och konkreta kyrkan.
Den synliga kyrkan möter vi i synnerhet på tre sätt: i gudstjänsten som byggs upp kring ordet och sakramenten, i andra kristna, och i den institutionella, alltså organiserade, kyrkan.
Ordet och sakramenten som knutpunkter mellan det synliga och det osynliga
Enligt Augsburgska bekännelsen (artikel VII.) grundar sig den sanna kyrkans väsen på ren förkunnelse av ordet och förvaltningen av de sakrament som Kristus instiftat. Dessa är inte endast tecken på vilka man kan känna igen den rätta kyrkan, utan genom dessa föds och bevaras kyrkan. I de här nådemedlen är Jesus Kristus själv närvarande som församlingens byggare och herde. Hans ord är ”ande och liv”, hans efterföljare döps ”till en kropp” och de bevaras som lemmar i denna kropp, eftersom de alla ”blir delaktiga av detta enda bröd”.
Förhållandet till ordet och sakramenten påverkar alltid också det hur kristna förhåller sig till kyrkan. Där man (felaktigt) tänker att Gud talar till oss och meddelar sin vilja i mystiska erfarenheter också vid sidan om och över Guds ord, eller där man inte betraktar sakramenten som Guds nådefulla verk för att frälsa människan, utan som yttre uttryck för redan frälsta människors tro, där blir också kyrkouppfattningen spiritualistisk, inomsjälslig, mystisk.
Den lutherska kyrkouppfattningen grundar sig däremot på det konkreta ordet och de konkreta sakramenten som verkar andligt. Å ena sidan uppbyggs församlingen genom dem, och utan ordet kan det inte finnas någon kyrka. Å andra sidan kan nådemedlen inte hänga i luften för sig själva, utan just genom församlingens arbete blir ordet förkunnat och sakramenten utdelade, och på så sätt förverkligar kyrkan sitt uppdrag. ”[F]ör detta ändamål har [den Helige Ande] på jorden inrättat en församling, genom vilken han talar och uträttar allt.” (Stora katekesen, ”Om tron”, III artikeln)
Samtidigt ställer ordet och sakramenten en allvarlig och sund gräns för kyrkans ”kyrklighet”. En kristen gemenskap kan bevaras som sann kyrka endast genom att hålla sig under Guds ord. I Uppenbarelsebokens församlingsbrev ingår en varning också till en sådan församling: Om den inte gör bättring, flyttas dess ljusstake bort, det vill säga den hamnar utanför Kristi Kyrka.
Kristna människors gemenskap
Ordet och sakramenten får inte sin kraft av människor. Däremot uppstår ”de heligas samfund”, så som Augsburgska bekännelsen beskriver kyrkan, där ordet förkunnas och sakramenten delas ut.
Heliga är de inte på grund av sin egen moraliska förträfflighet eller fromhet, utan för att den Helige Ande har, genom ordet och sakramenten, hos dem åstadkommit tron på Kristus, och på grund av den här tron får de Jesu helighet som sin egen. Det här är bra att komma ihåg också när kristna möter varandra. Å ena sidan beskyddar det oss mot en vilja att döma och mot förbittring, å andra sidan förebygger det ett sådant läge där den kristna gemenskapen börjar kretsa kring en egen, förmodad, förträfflighet.
Kyrkan är inte en serviceproducent som eftersträvar en så stor skara av kunder som möjligt. Ibland har räknandet av deltagarantal lett till att hela kyrkans andliga grund blivit snedvriden. Fulla bänkar har blivit den enda måttstocken för sanningen. Det är mot sådant marknadstänkande som konfessionella präster och församlingar alldeles med rätta betonat troheten mot ordet i stället för samlandet av stora skaror.
Ändå är också det sant att Jesus Kristus har kommit för att frälsa just människor. Han ger sitt ord och sina sakrament åt kyrkan just för det syftet att den Helige Ande med dessa som medel kunde dra så många syndare som möjligt till bättring och Kristi nåd. Därför är också människorna ytterst viktiga. Just för deras salighets skull har Kristus dött. Kyrkan är alltså där för att betjäna människor – men det här betjänandet tar inte sin form från den här världens marknadskrafter eller otrogna människors önskningar, utan från Guds eget ord som ensamt har kraften att bära sådan frukt som består.
Kyrkan och ordningen
För att Guds ords förkunnelse ska kunna fortsätta stadigt och effektivt har kyrkan en ordning. Stora katekesen säger: ”Därför är allt i kristenheten därtill inrättat, att man där dagligen skall genom ord och tecken hämta syndernas förlåtelse till att trösta och upprätta vårt samvete, så länge vi leva här.” På tyska talas det om att ordna: ”ist geordnet” – allt ’är därtill ordnat, att…’ Den kyrkliga organisationens mandat och mål är att se till att ordet och sakramenten kontinuerligt får utföra sitt verk i församlingen.
Därför kan ”ordningsfrågor” i kyrkan aldrig vara helt oandliga eller skilda från teologin. Den tanken är farlig att man kunde separera ”administrativa frågor” som en egen grupp som inte skulle ha någon inverkan på kyrkans andliga liv, eller att Guds ord och kyrkans tro inte skulle ha någon plats vid lösandet av sådana frågor. Där en sådan separation görs, där ökar den här världens lagbundenheter och människans naturliga förstånd hela tiden sin egen makt, medan kyrkans tro och teologi får en hela tiden minskande roll.
Då vi förstår den kyrkliga ordningen som en evangeliets tjänare, då förstår vi att den här uppgiften naturligt hör till deras kallelse, som i Kristi kyrka har ställts i översyningsmannens ämbete. I biskopsämbetet har ju sedan gammalt ingått, vid sidan om ordets predikan och sakramentsförvaltningen, också en stark förpliktelse att ha översyn och värna om god ordning.
I frågor kring kyrklig ordning behöver vi komma ihåg den gamla distinktionen mellan sådant som Gud instiftat och befallt och som åtföljs iure divino, enligt gudomlig rätt, och sådant som människor bestämt och som åtföljs iure humano, enligt mänsklig rätt. Det sistnämnda kan aldrig stå upp mot det förstnämnda. Om den skulle försöka sig på något sådant så skulle den mista sin legitimitet. I synnerhet under reformationstiden behövde lutheranerna klargöra hur man inte är tvungen att följa den kyrkliga administrationens befallningar när de står emot evangeliet eller då de presenteras som är bindande för samvetena i likhet med Guds lag.
När den kyrkliga ordningen inte står i strid med Guds ord ska dock kristna följa den, för Gud är ”ordningens Gud”. Augsburgska bekännelsen konstaterar: ”biskoparna och prästerna äro berättigade att uppställa vissa regler, så att allt sker med ordning i kyrkan, men icke för att vi därigenom skola … tillfyllestgöra för våra synder eller samvetena förbindas till lydnad eller anse dem såsom nödvändiga former av gudsdyrkan … Sådana föreskrifter böra församlingarna ha för kärlekens och lugnets skull och följa dem i sådan utsträckning, att den ene icke blir till anstöt för den andre, utan att allt sker i församlingarna med ordning och utan oro”.
En sådan här kyrka är för de kristna samtidigt både en gåva och en kallelse, både Guds nådefulla verk och ett uppdrag som har getts åt människorna. I byggandet av den synliga kyrkan sår och vattnar Paulus och Apollos, men Gud ensam är den som ger tillväxten. Ändå behövs, enligt Guds vilja, både de som sår och de som vattnar. På samma sätt behövs varje kristen i byggandet av kyrkan!
Skribenten är pastor för Missionsstiftets församling i Tammerfors.
Texten är en översättning av artikeln ”Näkyvä kirkko ja sen elämä evankeliumin palvelijana” i Helgedomens Lampa 4/2022.
(Språkligt korrigerad 14.12.2022.)
Den 24 november 2022 meddelades att pastor Harry S. Backström har upptagits i Missionsstiftets prästkollegium. Samtidigt avsade han sig prästrättigheterna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, liksom också medlemskapet.
I Missionsstiftets nät-TV Studio Krypta finns nu ett program där Backström intervjuas av Ida Heikkilä. Hurdan var hans väg till Missionsstiftet? Hur var det att komma till Missionsstiftets församling i Salo? Och vad har han för planer för framtiden, hur vill han tjäna Kristi kyrka framöver?
Till intervjun kommer du genom att trycka på länken nedan:
Harry Sanfrid Backström blir präst i Missionsstiftet – kirkkoherra vaihtoi Lähetyshiippakuntaan
Harry Backström medlem i prästkollegietKonsistoriet för Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland har vid sitt möte den 24 november 2022 godkänt TD Harry Backström som medlem i Missionsstiftets prästkollegium. Backströms personliga pressmeddelande kan du läsa här: Pressmeddelande – Lehdistötiedote Harry Backström.
Prostar för perioden 2023–2024
Vid samma möte utnämnde konsistoriet även distrikstprostar för åren 2023–2024. Under den kommande perioden tjänar följande pastorer även som prostar:
Lördagen den 19 november 2022 hölls Missionsstiftets årliga stiftsmöte i Helsingfors. De samlade bestod av nästan etthundra representanter från församlingarna. Knappt hälften av dem var på plats i verksamhetscentret Koinonia i Helsingfors, medan resten deltog på distans. Vid mötet summerades den tid som gått, varefter blicken riktades framåt.
I sitt öppningstal behandlade biskop Juhana Pohjola både Missionsstiftets situation, liksom även aktuella teman i vidare bemärkelse.
”Efter två svåra pandemiår har vi igen fått öva oss i att samla på nytt. I många församlingar har man svårt att orka med basverksamheten, men det finns också uppmuntrande tecken. Det är alltid ett stort under när en ny församling ansluter sig till vår kyrka, så som Aposteln Johannes församling i Salo, nu i höst. Det är fröjdefullt att se hur den Helige Ande har tänt hjärtan i Pieksämäki och Lieksa, så att de törstar efter Kristi gåvor i den lutherska mässan. Må Herren ge tillväxt åt dessa plantor! Jag fick vara där och bevittna när rekordmånga små plantor var samlade till ungdomsevenemanget ’Du är kallad’ i Björneborg i september. Ungdomsarbetet har burit frukt också på det sättet att studerandeverksamheten har tagit stora steg framåt.”
Förutom församlingsarbetet behandlades också det riksomfattande arbetets teman mångsidigt vid mötet. Bland sådant som togs upp kan nämnas till exempel sommarfesten och Missionsstiftets mediearbete. Det uttrycktes glädje över de arbetsformer som gått framåt och man framhöll vikten av att deras framtid och finansiering kunde säkras på ett sätt som är hållbart för kyrkan. Bland de samlade uttrycktes också oro över ekonomin och en önskan om att den kunde fås i balans. Stiftsdekan Joel Kerosuo beskrev den ekonomiska situationen:
”Det råder inte krissituation i ekonomin, men nog kräver den speciell uppmärksamhet just nu. Vår ekonomi har dock hela tiden gått framåt, bortsett från tillfälliga sämre perioder under coronatiden. Vi kan alltså anta att om varje församling lyckas förbättra läget lite grann, och om vi samtidigt är försiktiga med ökandet av utgifterna, så får vi läget i god balans.”
Vid föregående stiftsmöte (2021) godkändes ett initiativ där det föreslogs att man skulle utreda på vilket sätt det skulle påverka Missionsstiftet om man gick in för att registrera sig som trossamfund, eller om man bevarade den nuvarande organisationsformen. Redan tidigare på hösten hade stiftsmötesrepresentanterna fått behandla arbetsgruppens utredning. Efter en livlig och givande diskussion gav stiftsmötet mandat åt arbetsgruppen att fortsätta med utredningsarbetet och att reflektera över hur utredningen kunde behandlas i församlingarna. Målet är att samla information, diskutera om sådant som har att göra med frågan och att svara på de frågor som stiger fram i församlingarna. Biskop Pohjola kommenterade ärendet:
”Som kyrka frågar vi tillsammans och diskuterar i lugn och ro, vilken organisationsform vore bäst med tanke på både våra församlingar och det gemensamma arbetet, liksom också i förhållande till samhället. Vi har tid och rum att reflektera och be för saken i lugn och ro. Det viktiga är att vi tillsammans får fördjupa oss i vad det är för en gåva som vi har i församlingen, och i medlemskapet i den. Också i den här frågan får vi lita på Herrens goda ledning.”
För lutheraner är troheten mot Guds ord i Bibeln och dess rätta tolkning, framlagd i våra bekännelseskrifter, en självklar utgångspunkt för hela det kristna livet. Samtidigt vet vi att flera av de stora konflikterna under Kyrkans historia ofta kretsat kring kyrkoordningar. Mot denna bakgrund kan man förstås fråga sig om det klokaste kanske är att inte ha någon kyrkoordning alls och låta Bibeln och bekännelseskrifterna ensamma vara ledstjärnor för allt som händer i Kyrkans liv.
Vi vet att Paulus och de första apostlarna ofta talade om behovet av kyrkoordning. Urkyrkan insåg att det fanns ett behov av att för kyrkolivets stabilitet och tillväxt enas även om sådana saker som rent principiellt är fria. Vi kan nämna det kända apostlamötet i Jerusalem (Apg 15 och Gal 2) som i viss mån handlade om kyrkoordningsfrågor, men ännu tydligare exempel hittar vi i Paulus brev, där han i vissa fall är mycket tydlig med att han enbart ger personliga råd och inte Herrens uttryckliga befallningar (t ex 1 Kor 7:6 och 35). Vid andra tillfällen skärper Paulus tonen och säger att vissa enhetsuttryck är Herrens bud och att gudstjänstlivet ska vara ”värdigt och med ordning” (1 Kor 14:39). Denna vers blev av oerhört stor betydelse den första lutherska kyrkoordningen för Sverige och Finland år 1571.
Reformationens komplexa förhållande till kyrkoordningar
När de första lutheranerna stod inför den viktiga uppgiften att reformera kyrkan fanns det alltså en lång tradition av kyrkoordningstänkande, som ytterst går tillbaka till Nya Testamentet. Didache, de tolv apostlarnas lära, är en text från omkring år 150 som har en tydligare profil än antydningarna i Nya Testamentet och som ligger till grund för ytterligare kyrkoordningar i fornkyrkan. Det är bland annat i den här texten som traditionen att fasta på onsdagar och fredagar nämns för första gången.
Dessutom finns den rent psykologiska insikten att var än vi befinner oss behöver vi regler (skrivna eller oskrivna) för hur vi ska uppföra oss. Vi kan tänka på vårt vardagsliv, där skolan, fotbollsplanen, arbetsplatsen och föreningslivet har sina regler, som mer eller mindre tydligt styr oss i en riktning som ska underlätta att vi når målet med de aktiviteter som vi är engagerade i.
Reformatorerna kände förstås till både de fornkyrkliga och psykologiska argumenten för skrivna kyrkoordningar. Samtidigt visste de också om problemen och farhågorna som denna artikel inleddes med; det var ju i hög utsträckning kyrkoordningsfrågor som hade skapat de allvarliga konflikter som först ledde till brottet med påven och sedan ledde till att flera protestantiska grupper gick en annan väg än den lutherska.
Ambitionen i Tyskland blev därför att tillåta ganska stor flexibilitet utifrån de regionala villkoren på olika platser. Samtidigt var Luther och Melanchthon personligen engagerade i att arbeta fram kyrkoordningar som kunde tjäna som förebilder för lutheraner i andra delar av världen utan att för den skull vara nödvändiga för enheten i läran.
I Sverige tog Laurentius Petri dessa insikter till en sådan nivå att kyrkoordningen från år 1571 alltjämt kan sägas vara den mest föredömliga kyrkoordningen i världen. Givetvis följer han i allt väsentligt insikterna från Wittenberg och ibland är överensstämmelsen nästan ordagrann. Samtidigt utnyttjar han den relativa friden och enheten i det svenska riket, så att Kyrkans egen integritet och frihet från makthavare som inte delar den lutherska tron bevaras. I vår historia fick ju detta sitt tydligaste uttryck när den polske kungen Sigismund, som blev kung också av Sverige, aldrig tillträdde som kyrkans överhuvud, då han inte var lutheran.
Ett annat viktigt bidrag till kyrkoordningspraxis är att Laurentius Petri kombinerar den tyska lutherdomens distinktion mellan lärofrågor (där endast en hållning är rätt) och ordningsfrågor (där olika praktiker kan tillåtas) med en annan distinktion, som kan illustreras med de gammalsvenska uttrycken ”av nöden” och ”till intet gagn” (jfr. ”onödigt”). Uttrycket ”av nöden” låter kanske negativt, men syftar på något som är viktigt och till nytta för Kyrkan och som människor frivilligt ska tillämpa i kyrkorna. Det kan gälla ordningar för extra gudstjänster under fastan och advent eller kollektgivande och diakonal verksamhet.
Motsatsen är de saker som är ”till intet gagn”. Dessa saker är i och för sig fria, men då de inte rimligen kan utföras på ett sätt som tjänar församlingens uppbyggelse ska de kristna frivilligt avstå från dem. Exempel på sådana frågor kan vara andliga sånger med oklart innehåll, pilgrimsvandringar eller gudstjänster som firas för döda personer. Rent generellt kan man säga att Laurentius Petri i hög grad lyckas ge flera gamla kyrkliga bruk en ställning som gör dem ”av nöden”, genom att de förstås på ett evangelisk-lutherskt sätt. Endast sådana fenomen som har en tydlig koppling till påvekyrkans villfarelser avfärdades som ”till intet gagn”. I tysk tradition har adiafora ofta kommit att betyda att var och en (som individ) får göra som han vill. Det ursprungliga syftet var dock att de kristna gemensamt skulle komma fram till en hantering av varje sak som är ett adiaforon och sedan frivilligt följa det gemensamma beslutet.
Även tyskinspirerade kyrkor som än idag är oberörda av 1571 års kyrkoordning medger oftast att Laurentius Petri ”träffar rätt” i urkristen mening; kyrkliga praktiker som har hundratals, ibland till och med tusentals, år på nacken bör alltid i första hand behållas och ges en biblisk motivering. Att upphöra med sådana traditioner bör alltid vara en andrahandslösning som man endast tar till när kopplingen till rena villoläror är uppenbar och ofrånkomlig.
Kyrkoordningars andliga innehåll
Som vi ser är kyrkoordningstänkandet redan i Nya Testamentet knutet till frågan om hur Kyrkan med de sju kännetecknen ska kunna framträda i kraft och trohet mot sin Herre. När reformatorerna sedan skrev de första lutherska kyrkoordningarna visste de att dessa texter definierade Kyrkan i den specifika kontext som de verkade i. Djupast sett kan man därför säga att grunden och formerna för kyrklig gemenskap är kyrkoordningars viktigaste innehåll.
Hur Guds ord ska vara verksamt, hur dop och nattvard ska firas och hur nycklamakten ska användas av rätt insatta ämbetsbärare är därför frågor som utgör ryggraden i varje luthersk kyrkoordning. Helst bör man också gå in på de sjätte och sjunde kännetecknen, nämligen lovsången/bönen och korset/det gemensamma Kristuslidandet i församlingen. Det säger sig självt att skrivningarna kring dessa två kännetecken måste skifta beroende på plats och tidpunkt, men för Kyrkans gemenskap är det viktigt att man har ett gemensamt tänkande också kring dessa frågor.
När ordningen kring Kyrkans sju kännetecken väl är på plats är det oftast tämligen enkelt att också, åtminstone i generella ordalag, positionera sig kring hur personer som inte är medlemmar i den specifika organisationen kan få tillträde till det församlingsliv som kyrkoordningen reglerar. Frågan om kyrkogemenskap med andra samfund och enskilda medlemmar från andra samfund är egentligen ett annat område, men utifrån temat för denna artikel kan man säga att en välskriven kyrkoordning skapar tydlighet kring sådana fall där man möter kristna som för kortare eller längre perioder lever sitt kristna liv inom en annan kyrklig struktur än sin egen. Att vara öppen för alla genuint kristna i hela världen är ju en del av kyrkans katolicitet som vi bekänner varje söndag i gudstjänsten. Att balansera denna öppenhet med den tydlighet som krävs för en gemenskapskänsla (som kan sägas vara en aspekt av Kyrkans enhet och helighet, som vi ju också bekänner söndagligen) är den komplicerade balansgång som alla kyrkoordningar har att hantera.
Kyrkoordningars världsliga innehåll
Egentligen är allt viktigt redan sagt ovan. För fullhetens skull bör vi dock också ta upp att många kyrkoordningar går ganska detaljerat in på världsliga saker. Dessa världsliga frågor är normalt sett av två olika slag. För det första berör de hur den kyrkliga organisationen förhåller sig till världslig lagstiftning och rådande rättspraxis i det omgivande samhället. För det andra handlar de om hur den egna organisationen ska hantera sådana frågor som inte i direkt mening är andliga men som ändå behövs för Kyrkans upprätthållande. Givetvis är frågan om relationen till världen aldrig det viktigaste för kristna, men i Apg 2:47 läser vi att de första kristna, just vid en tidpunkt när Kyrkans sju kännetecken betonades starkt, också var ”omtyckta av hela folket” och att kyrkans medlemsantal växte. Att i möjligaste mån värna om goda relationer till världen är därför alltid en angelägenhet för lutherskt kristna och här är kyrkoordningarna viktiga.
Till den första slaget av världsliga frågor hör förhållandet till staten eller andra organisationer inom samhället, såsom finansiering och rättskipning. En liten, men viktig, sak inom denna kategori är prästers och eventuellt andra medarbetares tystnadsplikt. För den händelse att en präst kallas att vittna inför en världslig domstol är det oerhört viktigt att kyrkoordningen har tydliga skrivningar om att han har absolut tystnadsplikt i sådant som har med enskilda personers andliga liv att göra. Som enskilda bör frågan om tystnadsplikt i kyrkoordningen vara en av de första saker vi kontrollerar när vi eventuellt flyttar och ansluter oss till en ny kyrkoorganisation.
Till den andra kategorin hör frågor om förvaltning av organisationens egendomar samt hur olika personer ska ta ansvar för frågor om diakoni, utbildning, informationsspridning och så vidare. Det säger sig självt att detta sista inte behöver vara detaljerat beskrivet, särskilt inte i en kyrka som är ung eller ganska liten. Å andra sidan kan ett teologiskt välgrundat tänkande kring dessa områden, om det får komma till uttryck i kyrkoordningen, visa hur man tänker kring det allmänna prästadömet, som ju har som en av sina viktigaste uppgifter att vara stenar i det andliga tempelbygge som förkunnar Herrens gärningar (1 Petr 2:4-10).
Artikeln har tidigare publicerats i något kortare format i Helgedomens Lampa 4/2022.
Kristi kyrka är tidlös och gränslös. Evangeliets budskap är lika absolut nödvändigt på varje håll i världen och i varje tid. Ändå innebär kyrkans tidlöshet och gränslöshet inte att Guds ledning och välsignelse inte tidvis alldeles specifikt skulle riktas till en viss plats, under en viss tid. I Kristi kyrka står en plats inte mot den andra, och det förflutna är inte motsats till nuet. Också Jesus föddes, dog och uppstod i en specifik plats och i en bestämd tid. Och därför finns nu i Jesus Kristus frälsning och salighet för hela världen, i alla tider.
Ur finsk synvinkel är reformationstiden en sådan viktig tid och dess hemland Tyskland en sådan viktig plats. Av våra biskopar hade både Mikael Agricola och Paul Juusten studerat hos Martin Luther och Philipp Melanchthon i Wittenberg. Gemenskapen med Tyskland begränsas dock inte till 1500-talet, utan den fortsätter ännu idag. Till exempel konstaterades år 2019 kyrkogemenskap mellan Missionsstiftet och tyska Självständiga evangelisk-lutherska kyrkan (Sebständige Evangelisch-Lutherische Kirche, SELK). För att vår systerkyrka skulle bli bekantare för oss inbjöd jag Armin Wenz, professor i Nya testamentet och präst inom SELK, till en intervju.
Professor Armin Wenz.
Stormig historia
När vi talar om ”Luthers hemland” är det viktigt att komma ihåg att ett enat Tyskland är ett tämligen nytt fenomen. Tyskland enades som ett kejsardöme så sent som år 1871, och också därefter har landet varit delat mot slutet av 1900-talet. Fortfarande är Tyskland en förbundsstat som består av flera delstater (Länder). Under reformationstiden och långt senare bestod Tyskland av flera små länder som var och en hade var sin monark, men också var sin kyrka. När man ser på Tyskland från det av hävd lutherska Norden kan landet därför verka till och med förvånande splittrat. Tyskland har aldrig varit entydigt lutherskt, utan där har funnits förutom flera lutherska också reformerta kyrkor, vid sidan om den romersk-katolska.
Från första början var lutheranernas situation inte fri från problem. Professor Wenz påpekar att det var så här redan under Luthers och Melanchthons tid:
– Separationen mellan kyrka och stat löstes inte på ett optimalt sätt. Hertigen eller fursten i respektive land var sin kyrkas ”främste medlem” och kunde utöva sin makt också i kyrkan.
I praktiken kunde monarken alltså avgöra vilken tro det var som offentligen bekändes och undervisades i hans rike. Det här är en av orsakerna till att också det andliga landskapet var brokigt i det också i övrigt splittrade Tyskland.
Wenz berättar att lutherdomens kärnområde traditionellt låg i Tysklands östliga och norra delar. En stor del av det här området låg vid ingången av 1800-talet i konungadömet Preussen, som utvidgades kraftigt. På Preussens område fanns både lutherska och reformerta kyrkor, men makthavarna önskade att de kunde förenas. På kung Fredrik Vilhelm III:s befallning tvingades kyrkorna i en kyrkounion år 1817.
– Kungen var en from man, men ingen god teolog, konstaterar Wenz.
Professor Wenz berättar hur det var omöjligt för dem som ville hålla sig till den lutherska bekännelsen att gå med på det påtvingade förbundet. Ett oöverkomligt hinder var och är fortfarande de reformerta kyrkornas symboliska nattvardsuppfattning, enligt vilken brödet och vinet endast symboliserar, men inte är, Jesu sanna kropp och blod. Kravet på enhet försatte lutheranerna i en svår sits. På sina håll använde statsmakten till och med våld för att tvinga församlingarna att använda unionkyrkans nya gudstjänstagenda. En del flydde till västra Tysklands lutherska landskyrkor, andra till Förenta staterna. Händelserna i Preussen finns alltså i bakgrunden till en annan av våra systerkyrkor, nämligen Missourisynoden.
När Fredrik Vilhelm III dog efterträddes han av sonen Fredrik Vilhelm IV. Wenz förklarar att läget då blev något lättare för de preussiska lutheranerna:
– Gammallutheranerna (Altlutherisch) fick inte använda sina gamla kyrkobyggnader, men de fick tillstånd att bygga nya kyrkor. De fick dock inte se ut som kyrkor, till exempel fick de inte ha torn eller kyrkklockor. Så småningom växte friheten mot slutet av 1800-talet.
Nutida SELK:s rötter sträcker sig alltså till gammallutheranerna i Preussen på 1800-talet. I bakgrunden finns dock även västra Tysklands lutherska frikyrkor som bildades som reaktion till landskyrkornas liberala bibeluppfattning, likaså i slutet av 1800-talet. Wenz berättar att de här bakgrunderna fortfarande syns inom SELK. Bland gammallutheranerna betonades speciellt nattvarden, medan de lutherska frikyrkorna betonade Bibelns auktoritet. Båda betoningarna är viktiga!
Ändå tog det ännu sin tid innan de små lutherska kyrkorna förenade sig. Det hände först efter andra världskriget, då Tyskland också i övrigt behövde återuppbyggas. Wenz beskriver hur behovet av ett prästseminarium förde lutheranerna samman:
– Efter kriget låg den lutherska kyrkans kärnområden i Östtyskland och Polen. Då gick man också miste om de prästseminarier som fanns på området. Med hjälp av en amerikansk officer som hörde till Missourisynoden och som tjänstgjorde i Tyskland grundades år 1948 ett gemensamt seminarium i Oberursel. Tack vare högskolan växte kyrkorna närmare varandra och följden var att SELK bildades år 1972.
Efter Tysklands förening i början av 1990-talet förenades också Östtysklands gammallutherska kyrka med SELK.
Hurdan kyrka?
Från och med år 2021 tjänar Armin Wenz som professor i Nya testamentet vid redan nämnda högskola (Lutherische Theologische Hochschule) i Oberursel. Dessförinnan har han hunnit tjäna som pastor i flera församlingar på olika håll i Tyskland. Därför känner han kyrkan som sina egna fickor och kan berätta hur livet ser ut i församlingarna.
Professor Wenz beskriver SELK:s gudstjänstliv som tämligen enhetligt:
– Länge använde man de lutherska landskyrkornas gudstjänstagendor. Med tiden började kyrkornas liberalisering dock synas även i agendorna. Därför skapade man en egen och enhetlig liturgi för SELK.
Enligt Wenz finns det dock en del sinsemellan olika seder i församlingarna. I många – men inte alla – församlingar firas nattvard varje söndag. Det finns också skillnader till exempel i under vilka moment i gudstjänsten församlingen knäböjer. Något som är gemensamt för SELK:s församlingar är en rik liturgisk gudstjänst. En tradition som torde vara rätt obekant för finländare är seden att ha en skild biktgudstjänst före högmässan. I biktgudstjänsten får varje gudstjänstdeltagare personligen ta emot syndaavlösningen vid altaret.
Liksom många andra kyrkor har också SELK påverkats av coronatiden. Wenz berättar att något som väckt diskussion under den här tiden är bland annat skillnaderna i nattvardspraxis samt frågan om i vilken mån staten får ställa krav på kyrkan.
Wenz vill också påminna nordiska trossyskon om att SELK till exempel i jämförelse med Missionsstiftet är en tämligen gammal kyrka. En ung kyrka har sina egna problem, medan en gammal kyrka har sina egna. Det finns en viss skillnad mellan dessa. Wenz beskriver hur lutheraner i minoritetsställning för det första kan ha en benägenhet att sluta sig för omvärlden. Hos andra kan däremot ensamhetskänslan leda till att man skulle vilja vara så som andra. På grund av detta är en del inom SELK öppna för till exempel prästvigning av kvinnor.
Wenz betonar därför också vikten av internationella kontakter. Han påpekar att i förhållande till befolkningsantalet är Missionsstiftet i Finland till och med större än SELK i Tyskland.
– Egentligen är vi inte så små som det kan kännas när man ser på den egna kyrkan. Vi tillhör en världsvida luthersk kyrkofamilj där det finns små grupper runt om i världen.
Wenz gläder sig också över något som inte tidigare var möjligt:
– Till exempel vid internationella lutherska ungdomsevenemang träffade vi förr inga unga från Norden, eftersom vi inte hade systerkyrkor i Norden. Men nuförtiden har vi sådana!
Som finländsk lutheran i Tyskland?
Tyskland är en av Europas största länder och det finns ett starkt band mellan Finland och Tyskland. Det är inte ovanligt att en finländare besöker Tyskland till exempel på en arbetsresa. Kanske får man i och med arbetet bo i Tyskland till och med en längre tid? Jag frågar därför hur en finländare kunde hitta en luthersk församling i Tyskland. Wenz uppmanar först till kontakt med den egna pastorn, som säkert kan ge råd.
– På vår webbplats (www.selk.de) finns en lista över alla församlingar inom SELK. Man kan också göra en enkel sökning på nätet, till exempel med orden ”SELK München”. Man kan också skicka e-post till Hannover (SELK:s kansli).
Om man ska vara en längre tid i Tyskland är det givetvis bra att lära sig det tyska språket. Men också under en kortare visit lönar det sig att söka sig till en gudstjänst inom SELK. Wenz berättar vad han själv upptäckte då han deltog i en finsk högmässa:
– Fastän man inte kan språket så kan man förstå nästan allt som händer i gudstjänsten.
Här har vi en av den liturgiska gudstjänstens många goda drag. Den förenar systrar och bröder som tillhör olika folk och talar olika språk, men som har en och samme Herre och Frälsare: Jesus Kristus.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 4/2022.
Selbständige Evangelisch-Lutherische Kirche (SELK)
