Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio
16.4.2024
Mellungsbacka församlingscentrum. Bild: Dokumentärfilmen Ristisaatto (Korsprocessionen), Matti Reinikka
Skriven av Juhana Pohjola, översatt av Johan Lumme
Biskopen i Helsingfors dög inte för nattvard i Lutherstiftelsen – det inträffade söker sin like i kyrkohistorien
Så löd en rubrik i tidningen Kotimaa 8.4. 2004. I nyheten berättades hur biskopen i Helsingfors, Eero Huovinen, blivit uppmanad att inte komma till nattvarden i en mässa arrangerad av Lutherstiftelsen i församlingshemmet i Mellungsbacka. I artikeln intervjuades Eero Huovinen och undertecknad. Dessutom hade man begärt kommentarer av kyrkoherde Pentti Miettinen. Som dekan för Lutherstiftelsen och liturg vid mässan i fråga berättade jag att jag bär ansvaret för det inträffade. Denna sensationella nyhet spred sig på ett ögonblick till riksmedierna. Helsingin Sanomats rubrik (8.4.) löd: Två präster i Lutherstiftelsen hindrade biskop Huovinens nattvard. På Ilta-Sanomats paradsida (8.4.) stod det: Biskop Huovinen tilläts inte komma till nattvarden. Det hade blåst upp en stormvind i vars virvlar vi färdades de följande åren.
Iltasanomien otsikko 8.4.2004. Kuva: Ristisaatto-dokumentti, Matti Reinikka
Denna oväntade vattendelarincident präglade Lutherstiftelsens arbete för en lång tid framöver. Den inverkade avsevärt på Lutherstiftelsens ställning i Finlands evangelisk-lutherska kyrka och på förhållandet till väckelserörelsernas organisationer och den gjorde vår väg framåt tydligare mot Missionsstiftet, som grundades år 2013.
I denna artikel delar jag med mig av min personliga resa till dessa händelser. Min avsikt är inte att fördjupa mig i de teologiska grunderna för frågan om nattvardsgemenskap utan att ur min egen synvinkel redogöra för bakgrunder, händelseförloppet och dess följder.
Den tid som förflöt från biskop Huovinens besök i mässan i Mellungsbacka till Kotimaas nyhetsartikel var nästan en månad. Under denna tid skedde dock mycket som var fördolt för offentlighetens ljus. Jag skrev ett PM om händelserna på sommaren 2004. Det var ju fråga om en betydelsefull händelse för Lutherstiftelsens del. Jag har daterat mitt PM den 4 juli 2004. Jag offentliggör det nu för första gången. Fastän det är långt, bifogar jag det i dess helhet, eftersom det belyser detaljer som hänför sig till biskop Huovinens besök.
Vid fastetidens Oculi-helg 14.3. 2004 hälsade jag kyrkobesökare välkomna till mässan i Mellungsby församlingscentrum. Några minuter före mässans början steg biskop Eero Huovinen och hans hustru in. Situationen gjorde mig rådvill. Då jag hälsat dem välkomna, bad jag biskopen komma till sakristian, där nattvardsbiträdet pastor Sakari Korpinen samt söndagsskolläraren och mässbiträdet teol.stud. Markus Pöyry var närvarande.
Med darrande stämma sade jag att gemensamt brytande av brödet enligt Apostlagärningarna förutsätter enighet i apostlarnas undervisning. Jag konstaterade, att läran om herdeämbetet inte för kyrkan är bara önskvärd och god, bene esse, utan hör till dess väsensstruktur, esse. Vidare fortsatte jag att vi inte har tillräcklig läromässig enighet med biskop Huovinen och därför inte heller nattvardsgemenskap. Han frågade mig genast om detta hänför sig till nekandet av särvigningar och vidare om jag följaktligen inte delar ut nattvarden till honom. På detta svarade jag att jag hoppas att han inte skulle försätta mig i en svår valsituation. På detta svarade han med frågan om han får komma och sitta i bänken. På detta svarade vi med en mun: utan vidare. Han såg mig i ögonen och tackade mig för min uppriktighet och hoppades, att vi efter mässan kan samtala om saken. Så gick han och satte sig i bänken för den tid hela mässan varade. Jag hade en stor glädje och frihet i hjärtat att förrätta mässan.
Pohjola och Korpinen utdelar nattvarden. Bild: Dokumentären Ristisaatto (Korsprocessionen), Matti Reinikka
Efter mässan gick vi till sakristian, dit biskopen kom med sin maka. Förutom de var Sakari Korpinen, Raimo Savolainen, Jari Kekäle och undertecknad närvarande. Vi samtalade länge fredligt i god anda och till sist bad jag biskopen förrätta en bön för att vi skulle kunna finna gemenskap. Biskopen sade att han inte tänker skrida till vidare åtgärder med anledning av det inträffade. Diskussionen koncentrerades till frågan om kvinnopräster och särvigning. I vigningsfrågan hänvisade han till biskoparnas kollegiala beslut, som han själv inte varit med om men som han inte kunde avvika från. Han hänvisade även till att kvinnor länge också varit medlemmar av domkapitlet.
Vi klargjorde också utförligt vilken vision en sådan här gudstjänstgemenskap har. Vi sade också till honom att han säkert teologiskt förstår vår motivering, bäst i hela biskopskollegiet. Jari sammanfattade till slut vad det var fråga om: Så tror vi och så vill vi leva, får vi göra det i denna kyrka? Till slut sade Huovinen att det från hans sida inte blir några följder av det inträffade och han vet inte ens, vilken biskop som är vår herde och han tänker inte heller ta reda på det. Då han gick såg biskopen på mig och förundrade sig högt över att han för första gången sedan skriftskoltiden i sin egen kyrka blir utan nattvard!
Det var inte av en händelse som biskop Huovinen kom till Lutherstiftelsens mässa utan bakgrunden utgjordes av minst fyra faktorer, som hade väckt biskopens intresse. För det första hade kyrkoherden Pentti Miettinen konsulterat biskopen 4. 3. 2004 gällande Mellungsbys församlingsråds ledningsteams förslag, att Lutherstiftelsen inte skulle få fortsätta i församlingscentrets utrymmen fr.o.m. hösten 2004. Biskopen hade i samtalet enligt församlingsrådets protokoll (10.3. 2004) till Miettinen konstaterat att ”man borde inte begå samma misstag i Finland som i Sverige, där väckelserörelserna utestängdes från kyrkan.” Enligt hans åsikt borde det finnas rum för deras verksamhet inom kyrkan, fastän det också i några frågor skulle finnas olika synsätt. Biskopen ansåg Mellungsby församlings förfarande att ställa ett kyrkligt utrymme till förfogande för Lutherstiftelsens gudstjänster lämpligt. Enligt biskopen var det viktigt att församlingarnas gudstjänster var öppna för alla och in
te slutna, riktade endast till rörelsens egna medlemmar. Väckelserörelsernas gudstjänster borde ordnas så, att de inte ’konkurrerar’ med församlingens egna gudstjänster.”
Biskopen hade alltså förordat en fortsättning för oss i Mellungsby och detta förde han också fram i våra samtal, där han konstaterade att han ville se vad han hade förordat. I själva verket berättade han att han funderat på ett större och bättre utrymme för oss. Om dessa samtal var jag inte medveten före biskopens ankomst.
För det andra fanns i bakgrunden till denna händelse Simo Kivirantas begravningsmässa, där biskop Huovinen och många från framlidne professor Lauri Haikolas bastusällskap (bl.a. Eero Huovinen, Samuel Lehtonen, Tuomo Mannermaa, Jaakko Elenius, Juhani Forsberg, Jussi Talasniemi) var på plats. Vid samtalen konstaterade han, att såväl den ’vagnpredikan’ jag hållit som grundade sig på berättelsen om profeten Elia liksom också Lauri Kivirantas liturgi hade berört honom. Biskopen sade att han haft för avsikt att föra hälsningar från Simos begravning med sig till biskoparnas skidutflykt.
Simo Kivirantas begravning. Bild: Dokumentären Ristisaatto, Matti Reinikka
För det tredje verkade som biskopens teologiska sekreterare pastor Jussi Rytkönen, som är Raimo Savolainens gamla armékamrat. Rytkönen hade vid flera tillfällen stått i förbindelse med Raimo, eftersom han ville skriva en artikel för tidningen Sana om Raimo och gudstjänstgemenskapen. Den redan gjorda intervjun publicerades aldrig pga. händelsen. Raimo hade gett Rytkönen allt vårt material, vilket väl kunde gå vidare till Huovinen.
För det fjärde hade Simo Kivirantas begravning hos såväl Lutherstiftelsens pastorer som vissa av gemenskapens medlemmar förorsakat en samvetskris. Till detta återkommer jag senare. Sakari Korpinen skrev i sitt Lähetyskirje (Missionsbrev, 1/2004) följande:
”För denna outsägliga gåva vill vi med alla heliga och med hela den himmelska härskaran tacka och prisa ditt namn.” Vår lutherska bekännelse håller nattvardsgemenskapen i högsta ära. Och denna gemenskap sträcker sig alltså ända till den jublande församlingen! Men vissa av oss tyngdes mycket av det faktum, att den kämpande församlingens trupper vid Simos kista vid Herrens bord de facto var sinsemellan stridande, helt oeniga om vår heliga tro och lära. Jag tror, att Simo arbetade mycket för att t ex biskop Eero Huovinen ens på något sätt under de senaste åren skulle ha hjälpt oss bekännelsetrogna eller gammaltroende, vilket namn man nu väljer. Men biskop Eero Huovinen har fortsättningsvis vägrat t ex särvigningar. Han har i privata samtal och i offentliga ställningstaganden som stöd för sitt handlande vädjat till vår kyrkas kyrkomöte, aldrig till den heliga Skrift. Samtidigt har biskopen med sina beslut gett stöd åt, rent ut sagt, antikristendomens utbredning. I den s.k. Kylliäinenaffären nöjde han sig med att enbart samtala och på detta vis har all läromässig efterlåtenhet varit möjlig i vår kyrka. Jag visste, att Simo redan för länge sedan förordnat att det till hans välsignelseakt skulle höra också firande av Herrens Nattvard. Men i mitt hjärta bultade i Hagalunds kyrka hela tiden frågan: var det rätt? Vi som kommit till Herrens bord är visserligen medlemmar av samma lokalkyrka, men vissa har medvetet ändrat läran och dessutom med sina handlingar velat skjuta in de bekännelsetrogna i en återvändsgränd och sedan ut.
Förutom Simo Kivirantas undervisning fick jag som teologie studerande och ung präst intryck av Eero Huovinen. Vi var vänner. Och Eero bad på sin tid mig att fortsätta hans arbete i Evankelinen Ylioppilasliitto [det finskspråkiga evangeliska studentförbundet]. Men hur svårt var det inte att nu vara i kyrkan i Hagalund vid samma nattvardsbord. I min prästed har jag förbundit mig till den lutherska bekännelsen och jag har i mitt inre antagit denna bekännelse som förenlig med Guds heliga ord och vilja. I ett bekant avsnitt av Konkordieformeln (10) heter det bl. a.: ”Väsentligt är, att man är enig i läran, dess varje stycke, samt även i de heliga sakramentens rätta bruk.” [Ordagrann övers. från finskan, i Konkordiebokens svenska översättning: ”Vi tro, lära och bekänna, att den ena kyrkomenigheten icke skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest äro eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i de heliga sakramentens rätta bruk”.] Och den Heliga Skrift talar hårda ord om falsk gemenskap (Rom. 16:17, 2. Kor. 6:14—18, Tit. 3:10, 2 Joh. 10—11). Kraftigt uppmanar vår bekännelse att skilja sig (communio in sacris) från biskopar med falsk lära. Ämbetsfrågan hör till den rätta kyrkans kännetecken. Jag kommer inte ifrån att jag handlade fel. Jag ber om förlåtelse för detta inför Gud och inför Er. Kyrie eleison.”
Detta brev sade Sakari sig ha skickat till Eero, som i sakristian svarade, att han inte fått det. Sakari skickade det sedan på nytt. Efter att händelsen blivit offentlig, hade Kirsti Kiviranta ringt till Eero, som berättat för Kirsti att han nog varit medveten om innehållet i Sakaris brev. Han hade alltså blivit informerad om det. Med andra ord kunde biskop Eero väl veta vad vi tänkte om nattvardsgemenskap då han kom till Mellungsbacka!
I Helgedomens lampa (3/2004) har jag i min undervisande artikel förklarat sakens teologiska och praktiska motiveringar. Jag tänker inte gå in på dem i detta sammanhang. Det vill jag konstatera, att det här inte var fråga om någon planlagd provokation, hämnd eller krigsförklaring. Om vi skulle ha velat ha en sådan, så skulle biskop Riekkinen ha varit ett saftigt byte, däremot allra minst Huovinen, ”en evangelisk broder och klok dogmatiker” för att citera verksamhetsledaren Seppo Suokunnas karakteristik i tidningen Sanansaattaja! Det var fråga om en helt oväntad händelse. Fastän jag inte kunde förutse den, var jag inte oförberedd. Jag fattade inte beslutet förhastat eller på en stundens ingivelse utan det var en sak jag klargjort för mig själv och även offentligt undervisat om.
Vissa händelser hade bringat den till ytan under de föregående månaderna. För det första 13.1. 2004 på Raamattuopistos (Bibelinstitutet) teologdagar var det biskop Huovinens frågestund. På sitt retoriska sätt stramade han ibland åt tyglarna och ibland släppte han dem friare. Men inte för någon i salen kunde den rådande stora teologiska klyftan förbli oklar. Jag lämnade uppbragt Raamattuopisto, eftersom frågestunden följdes av en gemensam nattvard efter lunchen under ledning av biskopen. Den skulle jag under inga omständigheter ha deltagit i och jag höll den verkligen för problematisk. Detta konstaterade jag för Leif Nummela vid ytterdörren då jag for. Samma dag ringde jag också Simo Kiviranta och utgöt min smärta för honom. Han var av alldeles samma åsikt som jag.
Lutherstiftelsens ordförande TL Simo Kiviranta kallades hem till himlen 29.1. 2004. Efter att vi med Sakari hade förrättat bönerna i Jorvs sjukhus, då vi var tillsammans med Kirstis barn i hemmet i Näverskon, läste vi direktiven för Simos begravning. Av dem framgick, att det firas nattvard vid begravningen. Detta fick oss att genast inse situationens allvar. Själva begravningsmässan hölls 6.2. 2004. Sakari, som tillsammans med pastor Johan Helkkula biträdde vid nattvarden, hade på förhand skrivit en lapp som han ämnade ge biskop Eero: Där stod: ”Kom inte till nattvarden.” Den lappen överräcktes dock inte. Folk från Haikolas bastusällskap kom till nattvarden men inte till den sida, där jag distribuerade med Sakari. Några medlemmar av Markusgemenskapen kom inte till nattvarden. En av gemenskapens medlemmar sade också till mig: ”Jag uteblev i enlighet med din undervisning.” Vi förstod, att detta var slutet på en era och början på en ny. Jag sade också, att det var en lycka att vi inte mera kommer att råka ut för en sådan situation. Hur fel hade jag inte! Jag ser också att hela händelseräckan liksom blev satt igång av Simo bortom graven. Ordförandens sista tjänst för stiftelsen. Det kan inte vara en händelse, att vi en månad efter Simos hemfärd fick möta vår största strid hittills och därtill utan vår general. Vi har varit som allra svagast men kanske därför som starkast.
Simo Kivirantas minnesfest. Bild: Dokumentären Ristisaatto (Korsprocessionen), Matti Reinikka
Fastän Simos begravning var en väldig himmelsfest, där det inte för någon kunde förbli oklart att Lutherstiftelsen var Simos andliga hem, så var det tunga tankar som förutom sorgen svallade i hjärtat. Följande dag 7.2. 2004 hölls Markusgemenskapens styrelsemöte hos Savolainens. Där förde jag öppet fram min vånda för mitt agerande. Min avsikt var att i följande dags mässa be om förlåtelse för att jag som herde inte visat rätt exempel och att jag handlat i strid med det jag undervisat. Då jag diskuterat med Jari Kekäle den kvällen kom jag dock fram till det beslutet att detta inte i denna situation var en åtgärd som skulle uppbygga hjorden.
Själv har jag i olika sammanhang bett om förlåtelse för det inträffade fastän jag klart ser att man inte skulle ha kunnat handla annorlunda vid Simos begravning. Sakari redde sedan ut saken för egen del i sitt sändebrev, som framgick i det föregående. Frågan om nattvardsgemenskap med biskop Huovinen eller någon annan biskop i vår kyrka låg alltså verkligen på ytan och var genomdiskuterad redan före biskopens ankomst. Men att vi skulle möta frågan i vår egen gemenskap var jag alls inte beredd på.
Efter samtalet i sakristian konstaterade vi för biskopen att inte heller vi vill ha en offentlig tröskning. Vi strävade alltså till att hålla saken för oss själva. Det vet jag, att biskopen genast ringt Pentti Miettinen, eftersom kyrkoherden berättade detta för mig. Men till offentligheten hade biskopen uppenbarligen åtminstone inte gett den direkt. Detta framgick av hans telefonsamtal med Sakari och jag har på denna punkt inget skäl att misstro honom.
Kvällen före Paulussynodens kyrkodagar som hölls 2.4. 2004 var vi en teologgrupp hos Korpinens. Dit ringde biskop Huovinen och sade att information hade läckt till offentligheten och att han inte kan hindra den att bli offentlig. Följande kväll 3.4. ringde också tidningen Kotimaas redaktör Johannes Ijäs till mig och gjorde en intervju. Jag frågade honom direkt, vilka vägar han fått kännedom om saken. Han hänvisade till källskyddet och svarade inte. Efter Kotimaas artikel 8.4. började sedan medietumultet.
Vilken väg läckte informationen alltså? Fast man strävade att hålla informationen om det inträffade i en liten inre krets, måste den spridas inom gemenskapen. Själv berättade jag om den för några personer. Man hade ju nogsamt lagt märke till att biskopen uteblev från nattvarden. Det är alltså omöjligt att peka i någon riktning eller anklaga någon för att ha läckt saken. Detta var helt enkelt en förbryllande och spännande sak av den storhetsordning som inte kan förbli hemlig. Jag konstaterade redan att några dagar efter händelsen diskuterades den allmänt t.ex. i Finlands teologiska instituts kuloarer. Redaktör Ijäs hade som ung teologie studerande helt öppna förbindelser till oss närstående kretsar. Det vara alltså bara en tidsfråga när saken skulle bli offentlig.
Redan innan saken blivit offentlig hade Raimo genom Rytkönen bett biskopen om en audiens i domkapitlet. Rytkönen konstaterade att det pga biskopens bråda tidtabell passade någon gång efter påsk. Överraskande ringde sedan biskopens sekreterare dock efter ett par dagar att biskopen tar emot oss (ändå) redan före påsk. Stilla veckans tisdag 6.4. kl. 14 träffade Sakari, Raimo och undertecknad biskop Eero och pastor Rytkönen i domkapitlet. Vi hade i förväg uttryckt vår vilja att överlämna Martin Luthers utläggning av Första Mosebok 1—7 (Ensimmäisen Mooseksen kirjan selitys 1—7), som Lutherstiftelsen publicerat, till biskopen personligen. Den hade just kommit från trycket och vi hade föregående dag fört exemplar av den till översättaren, biskopens gudfar, professor emeritus Heikki Koskenniemi, som gett vårt avgörande sitt fulla stöd. Med dessa beledsagande ord överlämnade jag boken till biskopen:
Vi har den stora glädjen att till biskop Eero överräcka den av Lutherstiftelsen publicerade boken Martti Lutherin Ensimmäisen Mooseksen kirjan selitys 1—7 [Martin Luthers förklaring över Första Mosebok 1—7]. Nästan femhundra år har man väntat på att få denna på det finska språket. Den som väntar på något gott, väntar inte förgäves. Jag tänker mig att man i detta rum förstår och inser värdet och betydelsen av vår lärofaders teologiska testamente.
Min första beröring med Luthers Genesiskommentar fick jag i Tölö biblioteks läsesal, då jag i början av 1990-talet skaffat böckerna för inträdesförhöret till teologiska fakulteten. Jag läste ivrigt en sådan bok som Kuolemattomuudesta osallinen (Eero Huovinen, ”Delaktig i odödligheten”). Det var litet svårt att få grepp om undersökningens teologiska terminologi, men åtminstone Luthercitaten var klara, de inspirerade och tände.
Jag kan tänka mig att denna bok har en särskild betydelse också för Dig personligen, biskop Eero. Det är nämligen två personer som oskiljaktigt hör till ditt liv som står bakom den: Heikki Koskenniemi och Simo Kiviranta. Dessa teologins jättar förde nästan dagligen telefonsamtal både om Simos Abendmahl och Heikkis Genesis. Själv fick jag emellanåt följa detta teologiska och filologiska blixtrande från sidan. Simo var ju redaktör för denna hans sista bokserie ’Totuuden aarre’ [Sanningens skatt]. Vid sin dödsbädd hade han Genesisstapeln bredvid sig och fram till sidan trettio fanns de Simos blyertsanteckningar som Du väl känner. För honom blev redigerandet av boken på hälft. Igår fick vi föra boken till Heikki Koskenniemi på Östra Långgatan i Åbo. Det är en glädje att framföra hälsningar också därifrån. Den gamle professorn var verkligen skarp. Han berömde Luthers latin och sade att han ännu inte hittat ett enda grammatiskt fel hos Luther. Men den gamle professorn beklagade att han inte orkar översätta mera än fyra sidor av Weimar om dagen. Han skickade med mig kapitlen 18—20 att redigera och sade att han påbörjat översättandet av kapitel 21. Översättningsarbetet är också hans svar på förlusten av Simo men även på hans bekymmer för vår kyrkliga situation. Vi gläder oss över möjligheten att med publicerandet av denna bok tjäna den kyrka som är oss kär!
I själva diskussionen i sak ställde biskopen närmast frågor och han gick inte med på att besvara våra frågor. Han svarade t ex inte på hur biskoparna skulle ställa sig till präster vigda i Missionsprovinsen i Sverige, utan han sade att han skulle tala om det med de andra biskoparna. Han försökte alldeles klart föra oss tillbaka in i ledet, vilket han kallade biskop Rimpiläinens modell. Han visste att biskop Olavi inte helt förenat sig med vårt avgörande. Han hade nämligen ringt Rimpiläinen och frågat om vi menade allvar och vad vi hade för avsikt. Med Rimpiläinens modell avses det traditionella sättet, att man i skriftetalet kan varna och förmana men sakramentet utdelas åt var och en som kommer till nattvarden. Biskop Eero sade att med denna modell kunde vi komma framåt. Han påpekade att jag tagit den kyrkliga makten i mina egna händer. Vidare konstaterade han, att den brutna nattvardsgemenskapen betyder grundande av ett eget kyrkosamfund. Han frågade oss också, varför vi då ännu vill höra till denna irrläriga kyrka, varför vi inte lämnar den.
Ett litet komiskt drag fick samtalet då Sakari Korpinen som känt biskopen väl i årtionden lovade ge honom nattvarden, om Eero på skidutfärd skulle få ett sjukdomsanfall och ångrande sina synder bad honom om sakramentet. Till detta svarade biskopen att också påven skulle ge honom det i den situationen. Sakari sade att denne inte skulle ge det. Biskopen för sin del hävdade att han skulle ge. Denna ja-nej-dialog varade några varv, tills biskopen redan litet uppbragt sade att han säkert visste bättre, hur man i Roms kyrka skulle handla i en sådan situation. Med detta lät Sakari sig nöja.
När biskopen sade att han fruktade att hans möjligheter att hjälpa oss var obefintliga, konstaterade Raimo, att det inte kan vara så. Man måste tänka på den hjord som i annat fall skulle hamna på gatan utan gudstjänstgemenskap. Raimo bad honom minnas, att hjorden inte är någon grupp som hetsats upp av stiftelsens prästerskap utan människor som betalar sin kyrkoskatt och tillhör församlingar, som ledda av sitt samvete kommit till det rena ordet och sakramenten. Då det var tal om begränsning av admission till nattvarden, konstaterade vi, att denna praxis varit i kraft från början eller från hösten 2000 och att ingen hade åstadkommit oväsen eller kommit och hävdat att nattvarden hade varit sluten. Ingen väljs bort vid dörren utan för var och en berättas om nattvardspraxis på baksidan av mässformuläret. Raimo tog ett exemplar ur fickan som han gav biskopen att läsa. Han studerade noga instruktionen.
Huovinen varnade oss för alltför stor optimism och sade att när saken blir offentlig är han maktlös när det gäller att hjälpa oss. Flera gånger hänvisade han till detta i syfte att skrämma oss, ännu sista gången då han gav sig av, att fram till torsdag (då Kotimaa utkommer) har vi ännu tid att fundera på saken. På det svarade jag att vi inte ändrar vår inställning. Vi har beräknat kostnaderna.
Vi gick från domkapitlet till caféet på översta våningen i Stockmann för att ännu idissla audiensen. Vi förundrade oss över hur kraftlöst Huovinen försökte bringa oss tillbaka i ledet med väckelserörelserna. Vårt goda humör och vår optimism kanske irriterade honom. Han har haft verkligt svårt att tro att vi menar allvar. Jag tror i stället att han räknat med att senast mediestormen och vågen av frisägelser från Lutherstiftelsen skulle få oss att ta förnuftet till fånga. Vid OPKO:s [Student- och skolungdomsmissionen] 40-årsjubileum 24.4. kom han vid kaffebordet ännu enkom till Jari Kekäle för att fråga: ”Menar gossarna allvar?” Det var ju förståeligt, då Raimo Mäkelä inför biskopen strax förut dundrat: ”Studentmissionens unga teologer var från början – också som barn till Muroma och Tiililä – kritiska till kyrkan och även biskoparna men utgångspunkten var kärlek och även ödmjukhet. Att stänga ute biskopen från nattvarden i hans egen kyrka skulle ingen ha kommit att tänka på, fastän det säkert då och även senare förekom svärmeri och annan lagiskhet.”
Menar vi då allvar? Efter allt det inträffade, då jag emellanåt i stor nöd bett i tårar på mina knän, har jag inte en enda gång upplevt att jag skulle ha handlat fel. Däremot vet jag med säkerhet, att något i mig svårt skulle ha trasats sönder och gått ur led, om jag handlat annorlunda. Jag tror inte att jag efter det hade kunnat verka som pastor i denna kyrka, eftersom jag inte i praktiken skulle kunna verka enligt mitt till bekännelsen bundna samvete. Jag vet också att vår gemenskap inte skulle ha uthärdat det. Om medlemmarna i vår gemenskap i denna situation hade tvingats väja i sitt eget hem, vad garanterar då, att det inte skulle upprepas ständigt på nytt. Då vi själva inte valt detta och sökt det, så har vi fått ta det av Guds händer, och han menar alltid allvar med sitt Heliga Ord. Kyrie eleison!
En sådan promemoria hade jag med känsla och i stridens hetta bevarat av händelserna våren 2004. Rabaldret upphörde inte därmed utan det fortsatte länge.
Den press som offentligheten och den kyrkliga överheten skapat kring ärendet var påtaglig. Detta var enligt alla mått den största krisen för den nu fyra år verksamma Lutherstiftelsen. Och den då 32-åriga dekanen var inte alltför tyngd av ålder och erfarenhet! Och inte blev läget bättre av det teologiska ledartomrum som Simo Kivirantas död lämnat efter sig. Det var en stor fråga hur våra egna led skulle uthärda denna press.
I Finska Lutherstiftelsens styrelseprotokoll 19.5. 2004 finns en paragraf: Diskussion om biskop Eero Huovinens besök i Lutherstiftelsens mässa 14.3. 2004. Under denna står det: ”Dekan Pohjola klargjorde för styrelsen händelsens bakgrund och förlopp. Styrelsen gav stiftelsens pastorer sitt enhälliga stöd i saken.” Två korta meningar, men fulladdade. Vi stod stadigt i samma front under ledning av den nye ordföranden Raimo Savolainen. Styrelsens led vacklade inte en millimeter utan vi fick fullt stöd. Det var inte enbart personligen betydelsefullt utan också avgörande för arbetets kontinuitet.
Ett annat viktigt stöd var ”arbetsgänget”. Vi var inte många avlönade då: jag och Sakari Korpinen. Det var ett sannskyldigt under att vi, inte av en händelse, utan genom Guds goda ledning båda tjänade vid mässan i Mellungsbacka söndagen i fråga. För det mesta var det ju så att den ena reste runt på predikoresor. Vi fick sedan tillsammans bära detta ok i ära och skam. Vårt förhållande och vår teologiska linje var också utan sömmar.
Sakari Korpinen installeras i sitt ämbete. Bild: Dokumentären Ristisaatto, Matti Reinikka
Hur orkade Markusgemenskapen som samlats i Mellungsbacka och organiserat sig år 2003 mitt ibland allt detta? Då jag rörde mig i Helsingfors och läste tidningskioskernas löpsedlar om Lutherstiftelsen undrade jag, vem som någonsin vågar delta i våra mässor. Det var viktigt att under våren tillsammans med Jari Kekäle, som var mitt stöd i allt, efter mässan få leda diskussionstillfällen, där människorna fick dela sina känslor och öppet ställa frågor. Öppenheten skapade trygghet. Om och om igen under åratal framåt talade man om denna händelse också med alla nykomlingar. De flesta hade ju i tankarna en ömtålig fråga: Om biskopen inte fick nattvarden här, hur skulle då jag duga…
Mellungsby församling vill slippa Lutherstiftelsen. Bild: Dokumentären Ristisaatto, Matti Reinikka
Ett särskilt besvär medförde det att församlingsrådet i Mellungsby vid sitt möte 9.6. 2004 beslöt att församlingen inte länge upplåter det mot bruksavgift uthyrda församlingscentret för Lutherstiftelsen. Trots vädjan av de tjugotvå medlemmar av Mellungsby församling som deltagit i våra mässor måste vi emigrera. Då vände vi oss till adventskyrkan i Helsingfors. Där fanns beredskap att hyra ut utrymmen åt oss. Tanken att flytta från lutherska församlingsutrymmen till adventskyrkor var alls inte lätt. Tröskeln till ett annat kyrkosamfunds sakrala utrymmen var hög. Men då andra dörrar stängdes och dörren till adventskyrkan öppnades, var det därefter lätt att gå in genom den också på andra orter. Lutherstiftelsens och senare Missionsstiftets normala modell för att få kyrkliga utrymmen fick alltså sin början när utrymmena i Mellungsbacka förlorades.
Mässorna på Annegatan i Helsingfors började 26.9. 2004. Det är ett faktum att många som varit med i gemenskapen stannade borta. Det var för herden det allra tyngsta i hela processen. Detta berodde som jag tror inte så mycket på den kritik som kyrkans ledning riktat mot Lutherstiftelsen utan på väckelserörelsernas motstånd och offentlighetens tryck. Men då man läser Lutherstiftelsens verksamhetsberättelse för år 2004, ser man en överraskande siffra: Mellungsbacka besöktes av i medeltal 108 nattvardsgäster, Annegatan av 114. Mängden besökare fortsatte trots allt att växa!
Hur orkade alla vänner och understödjare av vårt arbete på olika håll i Finland med störtfloderna i medierna? Lutherstiftelsen kom ju i hela folkets medvetande som en följd av detta och inte i en smickrande betydelse. Mitt i den offentliga avbasningen fick jag min egen replik i vänbrevet 3/2004:
Du har säkert vid kaffebordet bland vänner eller släktingar fått svara på frågan och även beskyllningen, att vad är det man där i Lutherstiftelsen egentligen menar? Det har säkert inte varit lätt, när du närmast bara haft tidningsuppgifter att ty dig till utan en klar bild av händelseförloppet och den teologiska bakgrunden. Det bästa denna härva kunde föra med sig vore att var och en av oss med iver satte sig in i och studerade vad Guds ord och den lutherska bekännelsen lär om nattvardens underbara gåva och om nattvardsgemenskapens betydelse. Då skulle vi inte vara utsatta för varje vindkast i tidningsnotiserna. Det viktigaste är dock att ingenting får ta ifrån oss den glädje och frid, som Kristi blodsevangelium fritt skänker var och en av oss!
I informationstidningen Helgedomens lampas 3/2004 ledare redogjorde jag kort för bakgrunden till händelserna i Mellungsbacka och för grunderna för våra avgöranden. I samma tidning skrev jag utförligare om nattvardsgemenskapens teologiska förutsättningar: Jag tror på de heligas samfund – frågan om nattvardsgemenskap i granskning. I vårt land, som historiskt sett varit lutherskt, har frågorna om nattvardsgemenskap förblivit främmande också för de kristna. Och ändå har just brytandet av nattvardsgemenskapen pga. avsaknad av läromässig enighet alltid varit en självklarhet i kristenheten. Förutsättningen för gemenskapens måltid är enighet i läran. Först försonas man, sedan äter man!
En teologiskt tungt vägande och djuplodande analys beträffande den kyrkliga situationen gjorde TD Anssi Simojoki, vars pamflett ”Herran Kristuksen seuraaminen – kuinka eteenpäin Suomen kirkossa?” (Att följa Herren Kristus – hur gå framåt i Finlands kyrka?) Lutherstiftelsen publicerade i november 2004. Där förklarades den rätt församlingsmedlemmarna fått till Kristi gåvor i ordet och sakramenten, till förnyelse av kyrkan och vid behov till prästvigningar. Dessutom underströk Simojoki att nattvardsgemenskap tillkommer enbart dem som delar samma tro. Fastän vi badade i offentlighetens ljus och färdades i ett regn av kommentarer, kvitterades skriften med tystnad. Den verkade ha träffat sitt mål.
Lutherstiftelsen arbete fick pröva bakslag. Vi förlorade lokalförsamlingarnas utrymmen i Esbo och Vanda. Finlands evangelisk-lutherska kyrkas kyrkoutrymmen började stängas för oss för alltid som en följd av detta. Men arbetet gick framåt. Andligt stärktes vi. Mässor startade på nya orter och det ekonomiska understödet fortsatte att växa.
Den svenska kyrkans andligt-teologiska söndersmulning hade lett till att de Bibel- och bekännelsetrogna i början av århundradet förde diskussioner om grundandet av ett alternativt stift. Vad som lett till denna situation var att den sista gammaltroende biskopen Bertil Gärtner gått i pension år 1991. Den svenska kyrkans biskopsmöte beslöt år 1993 att teologie kandidater som motsätter sig kvinnopräster inte längre prästvigs. Ordinationsstoppet framtvingade sökandet efter nya lösningar. Sökandet efter alternativ fick fart av det teologiska institut som grundades i Göteborg år 2000, Församlingsfakulteten, med dess treåriga prästutbildning. På olika håll i Sverige hade det också uppstått självständiga gudstjänstgemenskaper och koinoniorna behövde präster. Vem skulle prästviga dem och inom vilken kyrklig struktur? Svaret fick man i Göteborg 6.9. 2003 då Missionsprovinsen i Sverige bildades. Den definierade sig själv såhär i sin ordning:
Missionsprovinsen är en del av ”en, helig, gemensam och apostolisk kyrka”. Den är ett fritt stift i Guds kyrka och i församlingen i Sverige, på den oförändrade evangelisk-lutherska bekännelsen. Den för vidare det andliga arv som varit rådande och tillväxt i Svenska kyrkan och den anser sig själv vara ett icke-territoriellt stift inom denna.
I Lutherstiftelsen hade vi med intresse följt diskussionerna vid uppkomsten av Missionsprovinsen men vi hade inte deltagit aktivt i dem. Vi i Finland var klart på efterkälken. Dock hade läget också på denna sida av Bottniska viken förändrats just beträffande prästvigningarna då Olavi Rimpiläinen gått i pension år 2000. Själv hann jag få min prästvigning i Uleåborg i december 1999 för arbete inom Lutherstiftelsen. Frågan om särvigningar (ordination för enbart manliga prästkandidater) låg på ytan. Ledarna för väckelserörelserna hade diskuterat särvigningar med biskoparna, dock utan resultat. I våra egna samtal och rådslag fann vi Sveriges modell god och möjlig för framtiden även i Finland.
Efter händelsen i Mellungsbacka blev vägen kortare med en gång. Vid samma möte i styrelsen för Lutherstiftelsen 19.5. 2004, där händelsen i Mellungsbacka avhandlades, konstaterar man: Lutherstiftelsen sänder dekanus Juhana Pohjola till Göteborg 24—25.5. 2004 för att följa Missionsprovinsens möten. Detta beslut var ett klart svar på den nya verklighet som vi hamnat i. Rutterna i Finland var stäckta men farleden till Sverige öppen.
Jag for första gången till Göteborg som observatör vid Missonsprovinsens konsistoriums och missionsrådets sammanträden. Det var en erfarenhet som öppnade ögonen på mig. Där fanns en klar kyrklig struktur och planer på att viga herdar för gudstjänstförsamlingarna. Öppenheten, vänligheten och den andliga gemenskapen var talande. Efter detta gick all Missionsprovinsens post också till mig. En tät kontakt inleddes.
Arne Olsson, som valts till biskop, och generalsekreteraren Bengt Birgersson gästade vårt hem 8.1. 2005 för att berätta om Missionsprovinsen. Enligt gästboken var Sakari Korpinen och Niko Vannasmaa samt en grupp teologie studerande som kommit från ett OPKO:s evenemang på plats för att ta emot visionens frö: Markus Pöyry, Antti Lehrbäck, Hannu Mikkonen, Kalle Väätäinen, Esko Murto, Antti Leinonen och därtill Jari Kekäle. Skörden uppbars snart under de kommande åren vid prästvigningar i Sverige. Gästbokens bönesuck besvarades: ”Utredning om ett nytt stift vid nordiskt möte. Hjälp oss Helige Gud framåt!”
Göteborg 2005. Bild: Dokumentären Ristisaatto, Matti Reinikka
Den kenyanske biskopen Walter Obare vigde Arne Olsson till biskopsämbetet 5.2. 2005. På plats var förutom folk från Finlands Lutherstiftelse och andra gäster två TV-team. Samma dag ordinerades den första finländska teologen, Niko Vannasmaa. Vigningarna i Sverige fortsatte: Janne Koskela (2006), Kalle Väätäinen, Markus Pöyry, Esko Murto, Antti Lehrbäck (2007) Hannu Mikkonen och Jyrki Anttinen (2009). Dessa vigningar möjliggjorde en explosionsartad tillväxt av församlingar i Lutherstiftelsen och en utvidgning av verksamheten till att omfatta hela Finland. Vigningen av TD Matti Väisänen till biskopsämbetet i Missionsprovinsen i Sverige och Finland 20.3. 2010 beredde vägen för Missionsstiftet.
Bilderna ovan från dokumentären Ristisaatto, Matti Reinikka
10.3. 2005 lämnade Lutherstiftelsen i Finland in en ansökan om understödjande medlemskap i Missionsprovinsen. Nästan jämnt ett år efter händelserna i Mellungsbacka hade vårt arbete förankrats vid gemenskap med det självständiga stiftet i Sverige. Nu färdades vi i gemenskap med en annan kyrklig struktur. Jag tror att detta steg hade tagits i vilket fall som helst, eftersom det var förenligt med visionen för vårt arbete, men händelserna våren 2004 var en uppmuntran som den Helige Ande gav och en impuls att stiga ombord.
En stor del av Lutherstiftelsens ansvarsbärare och understödjare hade starka förbindelser till olika väckelserörelser och framför allt till dessa organisationer: Evankeliumiyhdistys, Raamattuopisto, Opiskelija- ja koululaislähetys, Kansanlähetys och Länsi-Suomen Rukoilevaisten yhdistys. Dessutom hörde Finlands teologiska institut och Paulussynoden, som samlade konfessionella församlingspastorer, till vårt andliga bakgrundslandskap.
Fastän det också fanns teologiska skillnader mellan rörelserna, hade framför allt Simo Kiviranta samlat bekännelsefronten i kyrkokampen om Bibelns auktoritet och det apostoliska ämbetet. I många organisationer var man främmande för och tom. motsatte sig grundandet av Lutherstiftelsen, utgående från organisationens intressen. Fastän Lutherstiftelsen betonade att den utgjorde ett alternativ till lokalförsamlingarna och inte till väckelserörelserna, välkomnade man i organisationerna inte nykomlingen. På organisationsplanet ville man förståeligt nog hålla fast vid den egna rörelsens enhetlighet, ansvarsbärare och understödjare. Men säkert delade man långt den uppfattningen att vi står tillsammans för den lutherska tron mot kyrkans liberalisering.
Episoden i Mellungsbacka förändrade läget. Väckelserörelsernas ledare och de konservativa församlingsprästerna fick svara på två frågor. Kyrkans ledning frågade: Tänker ni och handlar ni lika som Lutherstiftelsen eller inte? De egna understödjarna frågade: Handlade Korpinen och Pohjola rätt och teologiskt grundat eller fel och grundlöst? Frågan om nattvardsgemenskap ställde på ett eller annat sätt alla vid en vattendelare. Överallt måste man ta ställning till detta heta ämne. Om nattvardsgemenskap talades mera än säkert någonsin tidigare.
Själv noterade jag tre slags svar i väckelserörelsernas reaktioner. Den första modellen var att döma vårt avgörande och offentligt ta avstånd från det. Den andra modellen var att vårt avgörande inte ansågs gott eller efterföljansvärt men det sågs som ett förståeligt nödrop för de bekännelsetrogna. Härvid ansåg man att det inte var bra att ställa sig i samma front som det liberala prästerskapet mot oss. För det tredje fanns det fåtal som ansåg vår linjedragning riktig och teologiskt hållbar.
Det synligaste avståndstagandet var en inlaga publicerad i Helsingin Sanomat (HS 13.4. 2004) av Finlands teologiska instituts styrelseordförande Raimo Mäkelä och generalsekreteraren Leif Nummela. Orsaken till inlagan var att Lutherstiftelsen och FTI kopplats samman i HS:s artikel. I skrivelsen som godkänts av FTI:s styrelse bestående av väckelserörelsernas ledare konstaterades:
Stiftelsen är inte medlem i FTI, de har inget samarbete, och FTI godkänner inte ifrågavarande Lutherstiftelsens prästers tillvägagångssätt utan tar avstånd från sådant i princip och i praktiken.
I tidningen Sanansaattaja tog chefredaktören Seppo Suokunnas avstånd från stiftelsens avgöranden (22.4. 2004). Likaså avsade sig generalsekreteraren för Kansanlähetys, Timo Rämä, i starka ordalag från Lutherstiftelsens linje, som skadade förutsättningarna för kyrkans yttre enhet. Raamattuopistos förgrundsgestalt Raimo Mäkelä ansåg vårt handlande vara andligt våld (Kotimaa 27.8. 2004). OPKO:s generalsekreterare Lauri Seppänen ansåg Lutherstiftelsens handlingssätt vara en överdrift som man inte kan identifiera sig med (K&k 2.6.2004).
Många tolkade det så, att Lutherstiftelsens linje skärpts efter Simo Kivirantas död och att vi från Lutheran Church Missouri Synod som importgods hämtat en för den finländska traditionen främmande nattvardspraxis. Vi fann oss själva i en ny situation debatterande med förutom den liberala kyrkoledningen även bekanta konservativa. Undrandet och frågandet var förståeliga. Vi stod dock inte för någon teologisk nyhet och inte heller en modell som hämtats från Nordamerika utan gammalkyrklig praxis. Fastän det i kristenhetens historia varit en norm att grundläggande teologisk oenighet framgår genom att nattvardsgemenskapen bryts, var den linje vi företrädde en nyhet bland de konservativa kristna i Finland. Att komma till nattvarden hade ju i vår statskyrkliga tradition förståtts nästan som allemansrätt. Många bekännelsetrogna präster lät nog bli att gå till nattvarder som förrättades av s.k. kvinnliga präster men de delade ut nattvarden till alla efter avlösningens ord med uppmaning till bättring. Fastän man var kritiskt inställd till biskoparna, knäböjde man vid samma bord t.ex. vid rörelsernas sommarfester. Betecknande för olikheterna i linjedragningen var att samma år som biskop Huovinen inte kom till nattvarden i Mellungsbacka, inbjöds han inte bara till Raamattuopistos teologdagar utan också till att predika vid mässan i finska Evangeliföreningens Det heliga hjärtats kapell. Det är inget under om många kristna var förvirrade.
Det strömmade in frågor till oss om Judas nattvard, om det lilla bannet, om lagiskhet, om grunderna för villolära osv. Det var viktigt att fördjupa sig i teologin men de egentliga svårigheterna att mötas fanns på annat håll. Själv ser jag att två ramverk gjorde inbördes förståelse svår. Visst fördes också samtal i saken. Ett exempel på detta var seminariet med inbjudna gäster Vaihtoehto kansankirkossa (Alternativ i folkkyrkan) för påverkare inom de konservativa rörelserna på Enä-Seppä lägerområde i Vichtis 14.10. 2004. TD Timo Junkkaala skisserade i sin inledning åtta teser, som alla skulle kunna kunde förena sig i. Jag lyfter fram två teser som avslöjar olikheten i tankemodellerna:
Tes 6 Förkunnelse i enlighet med Guds ord och gudstjänster som håller sig till den gamla ämbetssynen bör fortsättningsvis ordnas.
Tes 7 Vi bekänner Luthers sju kännetecken. Vi håller oss dock till vår kyrkas nattvardspraxis. I skriftetalet bör uppmanas till att göra bättring.
Den första ramverket var gudstjänster enligt den gamla ämbetssynen. Lutherstiftelsen hade inget emot dessa men vår verksamhetsvision var mera än gudstjänstverksamhet. Den var ingen arbetsform bland andra. Vi arrangerade inte enbart mässor utan kvinnliga präster utan vi byggde gudstjänstförsamlingar med en helhetssyn. Vår vision var inte att erbjuda individerna andlig service utan att bygga upp gemenskaper. Det räckte inte för oss att det skulle finnas tillgång till olika gudstjänster som förrättades av gästande manliga präster. Vi talade om herdeskap, där en herde svarar för utfordrandet av flocken.
Lutherstiftelsens nattvardspraxis var annorlunda, eftersom dess arbetsvision var ny och annorlunda i förhållande till alla organisationer och lokalförsamlingar. Pga. församlingsbyggarvisionen kunde och måste nattvardspraxisen också vara annorlunda. Frågan om nattvardsgemenskap är annorlunda i folkkyrkans modell som grundar sig på att alla betjänas, än i en gemenskap där man frivilligt ansluter sig till bekännelsen och på dess grundval lever i herdevård vid samma altare och predikstol. Primärt gäller ju saken inte det, vem vi ger nattvarden, utan vem som vill leva i vår församlings gemenskap. Att komma till nattvarden uttrycker ju en vilja att ansluta sig till den undervisning och tro som församlingen i fråga representerar. För biskop Huovinens del var det helt enkelt fråga om att han inte delade Markusgemenskapens bekännelse och praxis utan delvis rentav stred mot dem, fastän han säkert också vänligt ville erbjuda oss livsrum i folkkyrkan.
Också det andra ramverket hänför sig till Timo Junkkaalas till en gemensam åskådning strävande tes, enligt vilken man håller sig till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands nattvardspraxis. Vad innebar då denna praxis? Enligt kyrkoordningens 11§ får varje konfirmerad medlem delta i nattvarden. Man ansåg att jag gjort mig skyldig till brott mot kyrkoordningen då jag framlade mitt önskemål för biskop Huovinen. Detta hade allvarliga följder, mer om dessa nedan. Detta var den höga tröskel som man i väckelserörelserna och i det bekännelsetrogna prästerskapet inte ville överskrida.
Detta har jag fått höra många gånger under årens lopp. Vi står nära er teologiskt men vi vill verka inom ramen för kyrkoordningen. Detta är förståeligt och bör respekteras men det förklarar också varför man inte på något vis kunde godta vårt avgörande hur goda våra teologiska motiveringar än var. Om vårt handlande var riktigt, skulle det innebära en radikal förändring i förhållande till folkkyrkan, den egna tjänsteställningen, den egna organisationens position, verksamhetsmöjligheterna och finansieringen. Genom att hålla fast vid kyrkans nattvardspraxis håller man alltså fast vid allt det som folkkyrkan med stöd av statsmakten har att erbjuda. Allt detta stod och står på spel i frågan om nattvardsgemenskapen. Om man går över den gränsen, förlorar man liksom vi utrymmen, ämbeten och tillgångar. Jag hävdar inte att många av de som avvisade vårt handlingssätt skulle ha varit kyrkliga opportunister utan de tänkte verkligen på annat sätt. Det är dock rätt och billigt att erkänna vad allt vi talar om i samband med denna fråga.
I väckelserörelsernas tidningar och tal tog man ställning till och avstånd från Lutherstiftelsen. Varje kyrklig kolumnist hade en åsikt att uttrycka i saken. Själv fick jag höra att man inte längre får be mig undervisa bl.a. vid OPKO:s kvällar. Men det kom också mycket uppmuntran och nya förbindelser. Det gladde mig att på det personliga planet var det just inga kontakter som bröts.
Efter nyheten i Kotimaa stod det klart att vi snart skulle få post, jag från domkapitlet i Uleåborg och Sakari från Åbo. 29.4. 2004 damp kuvertet försett med Uleåborgs domkapitels vapen – ett kors och nycklar – ner i postlådan med en begäran om utredning. Fallet skulle stanna i arkiven med diarienummer 323/43/04. Härmed började en process som fortsatte ända till sommaren 2007. Nycklarna skulle brukas till att avstänga från ämbetet och korset erbjöds att bära.
Domkapitlen granskar. Bild: Dokumentären Ristisaatto, Matti Reinikka
På domkapitlets bord låg inte bara Mellungsby och biskop Huovinens fall utan man bad mig också om en utredning av mitt agerande i Renko. Då kyrkoherde Petri Hiltunen övergått till att bli kyrkoherde i Valkeala hade i hans ställe till församlingens kyrkoherde valts Soili Juntumaa. Som en följd av detta var en grupp aktiva församlingsmedlemmar utan förbindelse med sin hemkyrkas mässor. Trots begäran fick församlingsmedlemmarna inte Renko församlings utrymmen för mässor enligt den gamla ämbetsordningen. Därför vände man sig till oss och vi började tillsammans med Sakari förrätta mässor hemma hos en församlingsmedlem, där ett vackert kyrkoutrymme iordningställts. Dessutom anklagades jag för att i telefon ha framställt kyrkoherde Juntumaa önskemålet att hon skulle låta bli att komma till nattvarden, ifall hon infann sig på platsen.
Domkapitlet i Uleåborg beslöt att sända mitt fall 2.9. 2004 till disciplinombudsmannen för eventuella åtgärder. Man ansåg att jag brutit mot kyrkoordningens 2 kapitels 9 §, då jag i strid mot stadgandena firat nattvard annorstädes än i kyrkoutrymme och därtill utan tillfälligt tillstånd av kyrkoherden. Dessutom ansågs jag ha förbrutit mig mot kyrkoordningen kap. 2 11 §, enligt vilken varje konfirmerad medlem i kyrkan får delta i nattvarden.
Jag svarade disciplinombudsmannen beträffande den första anklagelsen så:
Medger Ni att Ni handlat i strid med prästens i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ämbetsförpliktelser då ni arrangerat nattvard i hem utan tillstånd?Det medger jag inte, eftersom mitt handlingssätt i detta fall dikterats av omsorg och ansvar för de medlemmar i vår kyrka, som det nya ämbetsbeslutet lämnat faderlösa och hemlösa i sina egna lokalförsamlingar. Då jag tjänat dem med Kristi evangeliums alla gåvor, till vilka jag kallats och insatts, anser jag mig inte ha brutit prästens ämbetsplikt. Just för mitt prästlöftes skull har jag handlat så som jag i det föregående berättat.
Här är det inte fråga om att vilja bryta mot kyrkoordningen eller att man bryter mot kyrkoordningens intention att hindra falsk lära eller ordnat nattvardsfirande. Vi har bett om såväl kyrkan i Renko som nattvardstillstånd men de har inte getts oss. Då kvarstod inget annat alternativ än att fira Herrens Heliga Nattvard i andra utrymmen. Enligt min åsikt är det fråga om att de som håller sig till den apostoliska ämbetsuppfattningen lämnas utan tillräcklig andlig vård och därtill utan sakralt utrymme och tillstånd till nattvardsfirande.
Hur tänker ni förfara i fortsättningen? Jag ämnar också i fortsättningen tjäna församlingen med ordets predikan och distribution av nattvarden.
Beträffande fallet biskop Huovinen och anklagelsen om att utestänga från nattvarden svarade jag bl.a. som följer:
Enligt vår kyrkas bekännelse hör läran om det gudomligt instiftade herdeämbetet (CA V) till evangeliets lära (doctrina evangelii). Enligt den augsburgska bekännelsen: ”Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.” (CA VII) Den kyrkliga enheten kommer för sin del till synes just vid nattvardsbordet. Biskop Huovinen är i sitt ämbete i en position med större ansvar än en vanlig församlingsmedlem, för han har getts just rätten att viga och domsrätt i kyrkan (CA XXVIII). Det är ett offentligt faktum att biskop Huovinen å ena sidan missbrukat sin vigselmakt genom att i strid med Herrens bud (1 Kor. 14) viga kvinnor till herdeämbetet och å andra sidan medvetet försummat sitt ämbete då han vägrat att viga unga män som håller sig till den apostoliska ämbetsuppfattningen i s.k. särvigningar. Dessutom har han försummat bruket av sin domsrätt genom att tillåta att pastorer som offentligt förnekar grundsanningarna i vår tro att fortsätta i sitt ämbete. Om detta skriver vår lärofader Martin Luther: ”Om biskopen i kyrkan finner villoläror, sekter eller sedefördärv och inte rättar till saken och inte utesluter de obotfärdiga från församlingen, gör han sig själv skyldig till alla dessa synder.” (WA 43, 75).
Denna biskop Huovinens verksamhet och overksamhet har förorsakat stor förvirring och splittring i kyrkan. Då nattvarden också är den inbördes gemenskapens måltid, om vilken i kyrkan alltid har lärts enligt vår Herres ord (Matt. 5:23) att man bör komma överens med en broder innan man kommer till altaret, framställde jag denna begäran för biskop Huovinen. Efter detta har vi samtalat och två gånger bett tillsammans för att finna enighet.
Mitt svar övertygade inte domkapitlet utan med rösterna 4—2 bestämde det 31.5. 2005 att skilja mig från utövande av prästämbetet i tre månader. Sakari Korpinen avkragades för två månader. Jag besvärade mig dock till förvaltningsrätten, som förkastade min klagan 24.5. 2006. Jag överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen. Därifrån anlände ett förkastelsedomslut med laga kraft med en imponerande Finlands lejonstämpel som sigill 26.6. 2007. Den högsta rättsinstansen i Finland höll Uleåborgs domkapitels beslut i kraft. Jag fick inte under tre månader förrätta några prästerliga uppgifter eller ens bära ämbetets insignier. Det var en själsligt svår upplevelse, jag var ju övertygad om att Juda lejons sigill i mitt prästbrev fortfarande var i kraft. Den långa resa som börjat i Mellungsbacka slutade efter en process som varade över tre år. Det förvånade mig att biskopen i Uleåborg Samuel Salmi var helt ovillig att diskutera med mig personligen i något skede.
Besluten från domkapitlen i Åbo och Uleåborg åstadkom en stödreaktion på sommaren 2005. Fastän det inte var många som delade vår linjedragning, så var det flera som såg, att de disciplinära åtgärderna selektivt riktade sig mot bekännelsetrogna präster medan präster som lärde i strid med bekännelsen inte bestraffades. Stödet för evangelisk-luthersk enhet samlade till vår överraskning namn till en vädjan med denna lydelse:
Vi vill uttrycka vår solidaritet med pastor Juhana Pohjola och pastor Sakari Korpinen, som dömts att för viss tid avhållas från utövande av prästämbete. De har handlat ansvarsfullt som kristna präster i enlighet med sin övertygelse. De har betonat att de som tillsammans firar den heliga nattvarden bör ha en gemensam förståelse och enhet i tron.
Vi beklagar att fallen Pohjola och Korpinen avgjorts endast med förvaltningsåtgärder. De andliga problemen i fråga bör klaras upp med diskussioner och gemensam lydnad för Guds ord och Kyrkans bekännelse.
Undertecknade var över åttahundra, av vilka 55 var präster i folkkyrkan. På listan återfinns också många utländska teologer och lutherska framstående namn i nattvardsteologin, ss. Dr Jürgen Diestelmann och Dr. John R. Stephenson. Sitt namn hade också den för mig då obekanta Risto Soramies, min kommande biskop, gett.
Jag utgick från att vi med Sakari skulle drabbas av disciplinära åtgärder, fastän vi ansåg att kyrkolagens högsta norm Bibeln och den lutherska bekännelsen är på vår sida. Det var talande att läsa TD Art Seppänens år 2007 utkomna juridiska doktorsavhandling Tunnustus kirkon oikeutena (Bekännelsen som kyrkans rätt). Där behandlade han också vårt fall. Seppänen hävdar att fastän kapitlens beslut förvaltningsrättsligt var utan vank för vår del, förverkligades inte rättvisan. Han grundar sitt påstående på att det för med sig en ny synvinkel om man tar allvarligt på bekännelseparagrafen. Seppänen anser att om det är teologiskt fel att ha kvinnliga präster, hade vi skäl att handla beträffande Huovinen och att hålla mässor i huskyrkan i Renko. Bekännelsen strukturerar ordningen och inte tvärtom.
Enligt kyrkorättens inre logik kan och får bekännelsetrogen verksamhet inte stå i strid med kyrkoordningen, som uppgjorts enligt bekännelsen. (Seppänen 2007, 279)
Kyrkorättsligt arbete har i Lutherstiftelsen bedrivits från början och diskussionen fortsätter.
På sommaren 2004 höll den offentliga stormen på att lägga sig, fastän de disciplinära åtgärderna var anhängiga i domkapitlen. Då kom den andra mediestörtvågen. Den orsakade biskop Eero Huovinen med sin skrivelse Repeääkö kansankirkko? [Spricker folkkyrkan?] i tidningen Kotimaa 20.8. 2004.
Huovinen analyserar i sin utförliga skrivelse Lutherstiftelsens motiv för att utestänga från nattvard och konstaterar att ämbetsfrågan är en faktor som skiljer kyrkosamfund åt. Han ansåg att Lutherstiftelsen hade rätt i att ämbetsläran är en del av kyrkans tro. Frågan om ämbetets kön hör dock enligt biskopen inte till ämbetsläran. Med hjälp av åtskillnaden trons och kärlekens korg, som också nutida forskning visat ohållbar, motiverar Huovinen att ämbetets kön hör till kärlekens korg. Därför har kvinnliga präster godtagits av kyrkan och till denna ordning måste man på ett eller annat sätt anpassa sig. När allt färre platser i lokalförsamlingarna står till buds för dem som motsätter sig kvinnliga präster, blir kristliga föreningar det enda alternativet. För dessa erbjöd Huovinen laestadianmodellen som en väg ut: i lokalförsamlingarna med kyrkans stadgar, i de egna möteslokalerna bara män som talare.
Jag kan fortfarande inte begripa hur en f.d. professor i dogmatik kunde föreslå en sådan här lösningsmodell med två sanningar, den omintetgör enheten i lärouppfattningen: enheten mellan tro och gärning och människans samvetes okränkbarhet. Inget under att jag efter detta fick ett meddelande av en för mig tidigare okänd lärare vid Helsingfors institution för systematisk teologi; enligt meddelandet haltar Huovinens argumentation. Huovinen skrev att han upplevde besöket vid vår mässa som andligt närande och socialt äkta men ansåg avvisandet från nattvardsgemenskapen vara ett steg mot grundande av en egen kyrka. Han slutade sin skrivelse med frågan: Är Lutherstiftelsens verksamhet mera välsignelsebringande inom kyrkan eller utanför den?
Huovinens fråga om folkkyrkans sprickande var en saftig bit för medierna. De är inte intresserade av teologiska sanningsfrågor utan av motsättningar och kyrkosociologiska omvälvningar. Snart krävde flera andra biskopar och ärkebiskop Jukka Paarma att Lutherstiftelsen definitivt skulle fatta ett beslut om sitt förhållande till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (HS 29.8., Metro 2.9.). Vi visades på dörren av kyrkans högsta ledning.
Det slutliga avgörandet. Bild: Dokumentären Ristisaatto, Matti Reinikka
Efter all den uppmärksamhet Lutherstiftelsen fick i medierna är det på sin plats med en påminnelse om realism. Inte kunde Lutherstiftelsen eller de som håller sig till den apostoliska ämbetssynen splittra hela statskyrkan. Vi var ett så litet antal. En kommentator jämförde oss också med en korvkiosk invid en katedral. I stället för den stora berättelsen om kyrkans delning förestod för kyrkan en snabb söndersmulning. År 2004 fanns inte den år 2011 grundade nätsidan Eroa kirkosta (Lämna kyrkan) inom synhåll eller hundratusentals finländares utmarsch ur katedralerna. För oss var den egentliga frågan aldrig en tudelning av kyrkan på tvären och störtdykningen i medlemstalet, utan kyrkans i längdriktningen skeende andligt-teologiska delning. Det största bekymret var att kyrkan sliter sig lös från gångna lutherska generationers och den apostoliska trons kontinuum. Kyrkan slets från sina andliga rötter. Detta brott i trons och bekännelsens kontinuitet fick vi tyvärr bevittna.
I slutet av sommaren 24—27.8. 2004 var jag i Wittenberg på en teologisk konferens där man också diskuterade Missionsprovinsens kommande biskopsvigning, då telefonen började fyllas av meddelanden med begäran om intervjuer.
En av dessa var speciell. Redaktör Timo Seppänen hade året innan i TV startat ett nytt intervjuformat Persona non grata. Biskop Huovinen valdes år 2004 till mannen med det bästa uppförandet i Finland det året. Man erbjöd mig ett annat slags benämning, som beskrivs i den text med vilken intervjuprogrammet marknadsfördes:
Som gäster kvalificerar sig bara sådana människor, som på ett eller annat sätt blivit en nagel i ögat för människorna eller nationens spottkoppar, alltså bokstavligen enligt programmets namn icke-önskvärda personer.
Jag var skräckslagen innan jag gick till studion. Man placerade mig i en röd länstol och samtalet i lampornas sken började. Redaktören belyste min bakgrund och visade människan bakom löpsedlarna. Jag fick berätta min egen historia och i ro motivera min inställning också till skarpa frågor. Det var inte fråga om en debatt utan om ett personporträtt. Bandningen utsändes 17.9. 2004. Knappast någonsin har jag fått så mycket positiv respons också av helt obekanta människor. Också riksdagsmannen Timo Soini sände ett uppmuntrande meddelande och berättade att kyrkans kvinnoprästbeslut till en del drivit honom till gemenskap med Roms kyrka. Biskop Olavi Rimpiläinens korta kommentar sammanfattade saken: ”Du måste ha haft många förebedjare.” Redaktör Seppänen berättade att han fått mera positiv respons på denna intervju än på något annat avsnitt. Min egen erfarenhet var att denna intervju på många sätt slog sönder människors bild av Lutherstiftelsen som en fanatisk kvinnohatare och fundamentalistisk splittrare av kyrkan. För många var efter detta vårt ansikte inte längre så oangenämt utan mänskligt. Inte heller den andra vågen sänkte oss utan den bar arbetet framåt med fart.
Följande år på hösten 23.11. 2005 visades i TV2 en dokumentärfilm på en timme, Tunnustus (Bekännelsen). I detta program som Matti Reinikka och Miisa Latikka gjort hade man med kameran åren 2003—2005 följt också Lutherstiftelsens skeden och en av dokumentärens huvudpersoners, Sakari Korpinens arbete. I TV-rutan syntes vår resa från grundandet av gudstjänstgemenskaperna och nattvardsrabaldret i Mellungsby till biskopsvigningen i Missionsprovinsen. I den med yrkesskicklighet gjorda dokumentären fanns unikt bildmaterial från olika skeden i vårt arbete. Den gav en röst åt dem som ville bygga upp ett kyrkligt liv i enlighet med den lutherska bekännelsen. Synvinkeln var att presentera konfessionell lutherdom och hur denna utmanats. Budskapet var klart. I stället för att Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland skulle fortsätta reformationens arv, pågick ett religionsbyte. I denna stora bild blev behovet av Lutherstiftelsen, linjedragningarna och arbetsvisionen lättare att förstå. Programmet var också en erfarenhet som öppnade ögonen på många.
Hur ser allt ut över femton år efter händelsen? Mycket har förändrats. Biskop Eero Huovinen gick i pension år 2010 men han har tjänat som präst med statsledningens förtroende och han skriver böcker som säljer. Lutherstiftelsen i Finland tjänar det 2013 grundade Finlands evangelisk-lutherska missionstift, ur vilket en luthersk kyrka uppstod i Finland. Jag avskedades från prästämbetet i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland år 2015 och jag är inte längre medlem. Församlingscentret som fanns i köpcentret i Mellungsbacka revs år 2017. Själva händelsen faller småningom i glömska och blir en kort fotnot i kyrkans närhistoria.
För Lutherstiftelsen var händelsen dock betydelsefull. Den förde stiftelsen till hela folkets medvetande men framför allt befriade den och tvingade oss att bygga upp ett lutherskt församlingsliv lösgjort från statskyrkans strukturer. Vi fick öva oss i ett självständigt, gemensamt och fristående byggnadsarbete. Det styrde oss till Missionsprovinsen i Sverige och prästvigningar där, vilket möjliggjorde en snabb tillväxt i vårt arbete och uppkomsten av Missionsstiftet. Händelsen satte oss på svaghetens skolbänk för att lära oss att det inte finns annat skydd och hjälp än de löften den Helige Ande gett i Bibeln.
Man har ofta frågat mig om jag fortfarande skulle låta bli att ge nattvarden till biskop Huovinen. I själva verket vet jag inte ens hur jag skulle ha handlat om biskop Huovinen hade kommit till nattvarden. Det vet jag, att fast eget övermod också hörde till, var det inte fråga om en protest som gick till personligheter. Jag har ändå aldrig efteråt någonsin tänkt att man borde ha handlat på annat sätt.
Nu ser jag dock tydligare att biskop Huovinen hade rätt. På lång sikt kan inte inom samma kyrka ämbete resa sig mot ämbete och altare mot altare och samtidigt bevara ens en formell gemenskap. Den ena tränger undan den andra, eftersom det är fråga om en kamp om Guds ords sanning. När nattvardsgemenskapen bryts betyder det att kyrkogemenskapen söndras och avbruten kyrkogemenskap betyder att kyrkan splittras. Mellungsbackafallet orsakade egentligen inte en spricka utan det synliggjorde den redan existerande djupa råken i trosläran.
Jag är dock även övertygad om att eftersom vi hade en kallelse av Gud att tjäna den kyrka där vi ordinerats och döpts och dess hemlösa får, hade vi rätt och skyldighet att stödjande oss på kyrkans bekännelseparagraf arbeta där så länge vi kunde. Det tjänstskedet tog slut i sin tid men det skedde inte pga. oss utan på den kyrkliga överhetens försorg. Ansvaret för sprickan bär de som ändrat kyrkans tro och liv.
Visst var dessa år tunga. Inte minst därför att jag förlorade min dotter Liisa i plötslig spädbarnsdöd på hösten 2003. Den avbasning som inleddes med artikeln i Kotimaa var tung att ta emot men lättare än sorgen. Det upphör inte att förvåna mig att fastän året 2004 för Lutherstiftelsens arbetes framtid och för mig helt fysiskt tedde sig som ett allt uppslukande kärrhål, förvandlades det till en springkälla av välsignelse. Detta är vår Herres underbara ledning och oförtjänta nåd, för vilken vi endast kan tacka och prisa vår käre Frälsare Jesus!
