I församlingarna ska man den här våren diskutera om medlemskapets betydelse. Det är inte första och knappast den sista gången då vi tillsammans reflekterar över vad medlemskapet innebär och varför det är viktigt. När gudstjänstgemenskaperna startades framhölls detta med medlemskap knappt alls. När det i offentligheten målades upp en dyster bild av Lutherstiftelsen ville man att de som hade frågor fick bekanta sig i lugn och ro, utan att räcka fram medlemspappren. När nästan alla var medlemmar i folkkyrkan handlade medlemskapet i en av våra gemenskaper snarare om ett verksamhetsbehov än om församlingsidentitet. I och med att gemenskaperna har blivit församlingar och i och med att Missionsstiftet har blivit en egen kyrka har situationen dock förändrats. Fortfarande finns viljan att ge ett genuint utrymme för dem som söker, på samma sätt som tidigare. En församling är dock något mer än en sammankomst av enskilda kristna. Det är med än förenings- och hobbyverksamhet. Medlemskapet är i allra högsta grad en andlig fråga.

För det första innebär medlemskapet att man är delaktig av Kristus och hans gåvor. Församlingsmedlemskapet innebär inte endast ett medlemskort i en skrivbordslåda eller ett namn i registret. Genom det heliga dopet blir vi medlemmar i Guds familj och delaktiga av frälsningen som lemmar i Kristus kropp. Det är inte jag som går med, utan jag blir upptagen i Kyrkans gemenskap. Det här är en gåva och handlar inte om förtjänster! Den Helige Andes verk i den världsvida kyrkan förverkligas alltid vid någon konkret dopfunt, predikstol och ett altare i det lokala kyrkliga livet. Medlemskapet innebär ett intyg på att du är döpt och har fått del av undervisning, att du är konfirmerad och delaktig av nattvarden. Sedan gammalt har man använt kyrkböcker för att människan själv och för att kyrkan med säkerhet ska veta att Kristi gåvor har kommit ända fram och blivit utdelade. Djupast sett är medlemspappret inte en människas organisatoriska viljeyttring, utan ett själavårdande intyg på delaktighet av frälsningens gåvor. Därför är det med nödvändighet så att en kristen är medlem i någon kyrka och församling. Vår tids individcentrerade motto om att tro utan att tillhöra (”believing without belonging”) är inte bibliskt. Något som inte heller är till nytta är att vara medlem utan att vara delaktig av Kristi nåds bord (”belonging without believing”).

För det andra innebär medlemskapet att man offentligt bekänner och binder sig till kyrkans tro och liv. Uppkomsten av tron är en gåva, men så som Bibeln säger: ”jag vet vem jag tror på” (2 Tim 2:12). Genom medlemskapet och delaktigheten i församlingens nattvardsbord uttrycker man offentligt att det är här som jag känner igen Herrens röst. På så sätt förenar jag mig med församlingens undervisning och praxis i glädje och i frihet. Därför kan en människa inte samtidigt vara medlem i samfund av olika bekännelse. Samtidigt uttrycker man att man tillhör den hjord som har en underherde, åt vilken Herren har gett ansvar för församlingen. Medlemskapet målar fram hjorden också för herden. På så sätt ”vakar [de] över era själar och ska avlägga räkenskap” (Hebr 13:17).

För det tredje uttrycker medlemskapet en vilja att bära ansvar för församlingens liv och missionsuppdrag. Genom att bli medlem blir det möjligt att tjäna i församlingen och delta i beslutsfattandet. Fastän församlingen är mer än en mänsklig organisation så är den inte mindre än så. För kontinuitetens och ordningens skull behövs en god administration och skötsel av ekonomin. ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens” (1 Kor 14:33). Efter allt kringresande och sökande uttrycker medlemskapet att man har hittat en plats där man får vila. Det är befriande att i ord och handling uttrycka: det är här som jag hör hemma. För de andra i församlingen berättar medlemskapet att man tillhör samma församlingsfamilj. Från den friheten föds en vilja att tjäna andra i kärlek och att vara med och inbjuda också andra till delaktighet av Kristi gåvor. Det skulle kännas bakvänt att inbjuda människor till en församling där man själv inte vill bli upptagen som medlem.

I Missionsstiftet är vår bön att var och en som Herren har sänt till våra församlingar kunde finna gudstjänsten till liv och ha församlingen som ett hem. Också utan att vara medlem kan man i frid och ro fundera: kunde den här församlingen vara mitt hem? Men varje dop och varje upptagande i församlingens medlemskap är en gåva och en orsak till fest. Ett hem har hittats!

Vad är din hemadress?

Texten är en översättning av den finska texten ”Seurakunnan jäsenyyden lahja” i Missionsstiftets vänbrev I/2023 (bilaga till Helgedomens Lampa 1/2023).

Vi lever i en tid av oro. Som en följd av urbanisering, teknologisk utveckling och modernisering finner vi oss i ett samhälle som hela tiden rör på sig. Dessa förändringar är ofta förhållandevis stora och väldigt snabba. Detta kan gälla helt vardagliga saker som att sköta bankärenden. För femtio år sedan var det till exempel otänkbart att se en skylt på bankfönstret med texten: ”Vi behandlar inte pengar”. Vad är detta för bank? Det är en modern bank som inte handskas med kontanter.

Om alla dessa förändringar vore goda skulle vi ändå kunna känna oro, men vad sker när dessa förändringar rentav är onda? Vad skall man till exempel tänka om folkkyrkor som överger Guds ord, hur skall man hantera kriget i Ukraina, corona eller ekonomiska kriser? Vi översvämmas av information som aldrig förr. Det är dessutom svårt att kunna rätt urskilja vad som är sant och falskt. Även om den kristna kyrkan alltid har varit en stridande kyrka kan man nog konstatera att födslovåndorna har ökat till en ny grad. Vi är nu närmare Kristi återkomst än någonsin förut.

Frågan blir hur vi skall kunna leva och fortbestå i en tid som denna? Jag skall försöka svara på denna fråga utgående från två olika perspektiv. Den första är skapelsen. Andra perspektivet är det som är specifikt kristet.

Skapelsen

Jag börjar med skapelsen. Någon teolog har skrivit: först människa, sedan kristen. Vi tror också på Gud Fadern, skaparen av himmel och jord. Därför måste vi som den kristna kyrkan kunna ta nytta också av detta perspektiv. Vi kan inte bara glömma det som finns runtomkring oss eller konstatera att vi inte har något att göra med det. ”Låt oss bara se på Jesus” låter fromt, men är i detta fall ett obibliskt uttryck. Skriften lär att Gud har skapat oss och därför är vi kallade att leva i denna värld som Kristi lärjungar.

Därför blir vi som kyrka kvar i följande situation. För det första är vi kallade att förkunna och vittna om Guds sanningar i skapelsen. Det gäller frågor som angår hälsa, liv i äktenskap, självständighet, krig eller något annat. När Bibeln talar måste också vi tala. Då är det inte bara en fråga om ”jag och Jesus”, utan en värld som är skapad av Gud och ytterst sett tillhör honom. På grund av detta är det väldigt viktigt och fint att vi som kyrka fått vara med och stöda Päivi Räsänen i hennes rättegång. Här kan man också nämna andra riktlinjer som till exempel sanningen, kärlek till vår nästa, hederlighet, omsorg och så vidare.

För det andra kan vi inte tala då Bibeln inte talar. Som kyrka kan vi därför inte gå in i specifika frågor som Bibeln tiger om. Bibeln ger oss inte svar på alla frågor som vi har. Den berättar inte åt oss om det är bättre att bo i stan eller leva på landet. Den säger inte åt oss vilken information är rätt om kriget i Ukraina och den berättar inte åt oss vad som är den rätta konkreta och praktiska lösningen på coronakrisen. Här måste man lämna utrymme för fritt tänkande, olika experter och olika slags beslut. Allt detta inom de ramar som Bibeln själv ger åt oss.

Detta lämnar oss i en situation där det i församlingarna finns väldigt många olika sätt att tänka. Många av Missionsstiftets församlingar har lidit mycket på grund av detta. Det har uppstått olika grupperingar, splittringar och fraktioner inom en och samma församling. Nu är detta något som skapar ännu mera oro. Ifall vi hade en grupp i världen som skulle tänka precis som vi i denna värld skulle det vara en enorm tröst, men nu är situationen inte sådan. I stället är vi splittrade också här och detta innebär att oron blir bara värre. Jag tror personligen att detta är en stor orsak till att kristna idag är så oroliga. Vi ser och känner att inte ens våra bröder är med oss helt och hållet.

När det gäller det konkreta församlingslivet så är det inte möjligt att lösa alla konflikter. Inte åtminstone så att alla är av samma åsikt. Om detta kunde lyckas skulle det innebära att vi vore en sekt. Sekter kännetecknas ju av att man inte får tänka eller ifrågasätta något som ledaren eller ledarna säger. Men det som vi kan göra är att vi kan skapa utrymme för dialog. Vi måste alltså inte kunna lösa konflikten, men vi kan försöka få olika parter att diskutera med varandra. Våra församlingar kan vara platser där människor kan vädra sina åsikter och tankar, utan hot, utan fientlighet eller skam. Det finns hur många som helst frågor som vi kan vara osams om, utan att vår broderliga kärlek och enhet är hotad. Alla dessa är sådana frågor där Skriften inte direkt säger att så skall ni tänka och tro.

Dessa tillfällen kan finnas vid kyrkkaffet, inom olika grupper, enskilda möten eller något annat. I en tid som denna är det otroligt viktigt att betona att huvudsak är huvudsak och bisak är bisak. Vi har en massa viktiga frågor, och sedan har vi det allra viktigaste: evangeliets sanning. När vi har denna ordning så ser vi rätt. Samtidigt som vi diskuterar blir det också lättare ifall vi skapar en ram för diskussionen. När vi till exempel diskuterar coronakrisen, så är det otroligt viktigt att säga högt: ”vi diskuterar inte nu vår intelligens, vår kristna övertygelse, vår eviga salighet, det om vi är kärleksfulla individer eller goda medborgare, utan coronakrisen. Det är det som diskussionen handlar om, inte något utöver det. Samtidigt kan man i samband med skapandet av ramen konstatera att vi kan tänka på olika sätt och ändå älska varandra. Vi kan verkligen bestämma att uppskatta och hedra varandra även då när vi tänker olika. Kanske just dessa tillfällen är en stor möjlighet att visa att vi inte är köttsliga (1 Kor. 3).

Det kristna perspektivet

Vad är då ett specifikt kristet perspektiv till detta med oro? Hurdan är vägen fram? Det berättas om en man som bokade en resa till öknen. När de kom fram till öknen tillsammans med en guide så såg mannen bara sand överallt. Det fanns varken spår eller några synbara märken som man kunde orientera sig efter. Mannen blev förskräckt på grund av detta och sade åt guiden: ”Jag ser ingen väg”. Guiden svarade åt honom: ”Jag är vägen”. Detta förstås på grund av att han visste exakt hur man skulle orientera sig genom öknens faror. Detta är utgångsläget för den kristna församlingen: Jesus är vägen.

Församlingen blir kvar i en viss slags dualism. Vi vet inte vart vi är på väg. Vi känner inte framtiden. På samma sätt som Jesu lärjungar inte heller kände till sin egen framtid eller romarrikets framtid. Om lärjungarna skulle ha känt sin framtid skulle de säkert ha varit ganska förtvivlade. Därför är det ofta nåd att vi får ta en dag i taget från vår Faders hand.

Samtidigt vet vi att Herren är med oss. Jag är vägen – så säger Jesus. Det vill säga så länge ni vandrar tillsammans med mig är ni på väg till himmelen. Därför vet vi också vårt mål. Vi känner framtiden på det sättet. Allt samverkar till det bästa för dem som är kallade efter Guds beslut (Rom. 8). Här är det viktigt att vi igen är väldigt konkreta. Detta är inte någon abstrakt teori.

Därför har vi dopet, nattvarden, bikten och förkunnelsen. De ger åt oss ett säkert fotfäste mitt i denna värld. Vi får gripa tag i dessa medel som ankare mitt i ett stormigt hav. Oberoende vilken kris som kommer näst i denna värld eller våra personliga liv får vi säga: ”Jag är döpt i Jesu namn, jag äter och dricker hans sanna kropp och blod till mina synders förlåtelse, jag hör hans ord förkunnas åt mig varje söndag.” Detta är säkert sant, jag är hans och han är min. Mitt hem är i himmelen. Det kan vara att han i sin outgrundliga vishets djup bestämmer sig för att pröva mig och denna värld, men mig kommer han aldrig att förkasta. Detta är jag säker på, här kan jag vila och bestå. Därför kan den kristna församlingen också komma med ett enastående hopp till denna värld. Oberoende vad som än händer så sviktar inte vårt hopp, för det hoppet finns sist och slutligen utanför oss. Det hoppet är Kristus själv.

Sebastian Grünbaum