Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio
16.4.2024
Kyrkan har ibland beskrivits med hjälp av uttrycken ”synlig” och ”osynlig”. Dessa avser inte två olika kyrkor, utan de är två olika sidor av en och samma kyrka. Kristi sanna kyrka är ju synlig, Herren jämför ju henne med en stad som är uppe på ett berg och som inte kan hållas dold. Det att denna kyrka är just kyrka, alltså Guds tempel och ”sanningens pelare”, är dock något som inte är lika tydligt åskådligt för alla. En slumpmässigt vald betraktare kan inte vid sin undersökning av kyrkan med sina sinnen se, med förnuftet komma fram till, eller genom erfarenhet bli övertygad om detta.
Under sin vandring på jorden såg Jesus Kristus ut som en alldeles vanlig människa, och den tidens människor kunde inte med ögonen se att han är Guds Son. Mitt i den här världen ser Kristi kyrka likaså ut som en människogemenskap och inget annat. Endast den Helige Ande kan, genom ordet, övertyga oss om att det vi verkligen har här är ”ett heligt prästerskap” och ”Kristi brud”. De som inte tror kan inte igenkänna kyrkan sådan som hon andligen är, eftersom de inte känner kyrkans Herre och inte lyssnar till hans ord. Även kristna kan igenkänna kyrkan som just Kyrkan endast i den mån de lyssnar till Guds ord och börjar följa Kristus som leder dem in i sin församling. De kristnas kyrkouppfattning är inte romantiserande och handlar inte om dagdrömmeri, men den är nog andlig och grundar sig på Guds uppenbarelse.
Det fanns inte två olika Kristusar – gud och människa – utan en enda. På samma sätt finns det inte två kyrkor – en osynlig och andlig samt en synlig och mänsklig – utan en enda kyrka vars vissa sidor är uppenbara för människans sinnen och erfarenhet, medan dess andra sidor omfattas i högre grad genom tron. Fastän det ena inte är mera värdefullt än det andra så finns det en viss tågordning mellan dessa. Just som Galiléens och Jerusalems invånare kom att känna Guds Sons mysterium genom att möta människan Jesus från Nasaret, på samma sätt kan man komma fram till kyrkans osynliga, underbara sanningar endast genom att först komma inom räckhåll för den synliga, erfarbara och konkreta kyrkan.
Den synliga kyrkan möter vi i synnerhet på tre sätt: i gudstjänsten som byggs upp kring ordet och sakramenten, i andra kristna, och i den institutionella, alltså organiserade, kyrkan.
Ordet och sakramenten som knutpunkter mellan det synliga och det osynliga
Enligt Augsburgska bekännelsen (artikel VII.) grundar sig den sanna kyrkans väsen på ren förkunnelse av ordet och förvaltningen av de sakrament som Kristus instiftat. Dessa är inte endast tecken på vilka man kan känna igen den rätta kyrkan, utan genom dessa föds och bevaras kyrkan. I de här nådemedlen är Jesus Kristus själv närvarande som församlingens byggare och herde. Hans ord är ”ande och liv”, hans efterföljare döps ”till en kropp” och de bevaras som lemmar i denna kropp, eftersom de alla ”blir delaktiga av detta enda bröd”.
Förhållandet till ordet och sakramenten påverkar alltid också det hur kristna förhåller sig till kyrkan. Där man (felaktigt) tänker att Gud talar till oss och meddelar sin vilja i mystiska erfarenheter också vid sidan om och över Guds ord, eller där man inte betraktar sakramenten som Guds nådefulla verk för att frälsa människan, utan som yttre uttryck för redan frälsta människors tro, där blir också kyrkouppfattningen spiritualistisk, inomsjälslig, mystisk.
Den lutherska kyrkouppfattningen grundar sig däremot på det konkreta ordet och de konkreta sakramenten som verkar andligt. Å ena sidan uppbyggs församlingen genom dem, och utan ordet kan det inte finnas någon kyrka. Å andra sidan kan nådemedlen inte hänga i luften för sig själva, utan just genom församlingens arbete blir ordet förkunnat och sakramenten utdelade, och på så sätt förverkligar kyrkan sitt uppdrag. ”[F]ör detta ändamål har [den Helige Ande] på jorden inrättat en församling, genom vilken han talar och uträttar allt.” (Stora katekesen, ”Om tron”, III artikeln)
Samtidigt ställer ordet och sakramenten en allvarlig och sund gräns för kyrkans ”kyrklighet”. En kristen gemenskap kan bevaras som sann kyrka endast genom att hålla sig under Guds ord. I Uppenbarelsebokens församlingsbrev ingår en varning också till en sådan församling: Om den inte gör bättring, flyttas dess ljusstake bort, det vill säga den hamnar utanför Kristi Kyrka.
Kristna människors gemenskap
Ordet och sakramenten får inte sin kraft av människor. Däremot uppstår ”de heligas samfund”, så som Augsburgska bekännelsen beskriver kyrkan, där ordet förkunnas och sakramenten delas ut.
Heliga är de inte på grund av sin egen moraliska förträfflighet eller fromhet, utan för att den Helige Ande har, genom ordet och sakramenten, hos dem åstadkommit tron på Kristus, och på grund av den här tron får de Jesu helighet som sin egen. Det här är bra att komma ihåg också när kristna möter varandra. Å ena sidan beskyddar det oss mot en vilja att döma och mot förbittring, å andra sidan förebygger det ett sådant läge där den kristna gemenskapen börjar kretsa kring en egen, förmodad, förträfflighet.
Kyrkan är inte en serviceproducent som eftersträvar en så stor skara av kunder som möjligt. Ibland har räknandet av deltagarantal lett till att hela kyrkans andliga grund blivit snedvriden. Fulla bänkar har blivit den enda måttstocken för sanningen. Det är mot sådant marknadstänkande som konfessionella präster och församlingar alldeles med rätta betonat troheten mot ordet i stället för samlandet av stora skaror.
Ändå är också det sant att Jesus Kristus har kommit för att frälsa just människor. Han ger sitt ord och sina sakrament åt kyrkan just för det syftet att den Helige Ande med dessa som medel kunde dra så många syndare som möjligt till bättring och Kristi nåd. Därför är också människorna ytterst viktiga. Just för deras salighets skull har Kristus dött. Kyrkan är alltså där för att betjäna människor – men det här betjänandet tar inte sin form från den här världens marknadskrafter eller otrogna människors önskningar, utan från Guds eget ord som ensamt har kraften att bära sådan frukt som består.
Kyrkan och ordningen
För att Guds ords förkunnelse ska kunna fortsätta stadigt och effektivt har kyrkan en ordning. Stora katekesen säger: ”Därför är allt i kristenheten därtill inrättat, att man där dagligen skall genom ord och tecken hämta syndernas förlåtelse till att trösta och upprätta vårt samvete, så länge vi leva här.” På tyska talas det om att ordna: ”ist geordnet” – allt ’är därtill ordnat, att…’ Den kyrkliga organisationens mandat och mål är att se till att ordet och sakramenten kontinuerligt får utföra sitt verk i församlingen.
Därför kan ”ordningsfrågor” i kyrkan aldrig vara helt oandliga eller skilda från teologin. Den tanken är farlig att man kunde separera ”administrativa frågor” som en egen grupp som inte skulle ha någon inverkan på kyrkans andliga liv, eller att Guds ord och kyrkans tro inte skulle ha någon plats vid lösandet av sådana frågor. Där en sådan separation görs, där ökar den här världens lagbundenheter och människans naturliga förstånd hela tiden sin egen makt, medan kyrkans tro och teologi får en hela tiden minskande roll.
Då vi förstår den kyrkliga ordningen som en evangeliets tjänare, då förstår vi att den här uppgiften naturligt hör till deras kallelse, som i Kristi kyrka har ställts i översyningsmannens ämbete. I biskopsämbetet har ju sedan gammalt ingått, vid sidan om ordets predikan och sakramentsförvaltningen, också en stark förpliktelse att ha översyn och värna om god ordning.
I frågor kring kyrklig ordning behöver vi komma ihåg den gamla distinktionen mellan sådant som Gud instiftat och befallt och som åtföljs iure divino, enligt gudomlig rätt, och sådant som människor bestämt och som åtföljs iure humano, enligt mänsklig rätt. Det sistnämnda kan aldrig stå upp mot det förstnämnda. Om den skulle försöka sig på något sådant så skulle den mista sin legitimitet. I synnerhet under reformationstiden behövde lutheranerna klargöra hur man inte är tvungen att följa den kyrkliga administrationens befallningar när de står emot evangeliet eller då de presenteras som är bindande för samvetena i likhet med Guds lag.
När den kyrkliga ordningen inte står i strid med Guds ord ska dock kristna följa den, för Gud är ”ordningens Gud”. Augsburgska bekännelsen konstaterar: ”biskoparna och prästerna äro berättigade att uppställa vissa regler, så att allt sker med ordning i kyrkan, men icke för att vi därigenom skola … tillfyllestgöra för våra synder eller samvetena förbindas till lydnad eller anse dem såsom nödvändiga former av gudsdyrkan … Sådana föreskrifter böra församlingarna ha för kärlekens och lugnets skull och följa dem i sådan utsträckning, att den ene icke blir till anstöt för den andre, utan att allt sker i församlingarna med ordning och utan oro”.
En sådan här kyrka är för de kristna samtidigt både en gåva och en kallelse, både Guds nådefulla verk och ett uppdrag som har getts åt människorna. I byggandet av den synliga kyrkan sår och vattnar Paulus och Apollos, men Gud ensam är den som ger tillväxten. Ändå behövs, enligt Guds vilja, både de som sår och de som vattnar. På samma sätt behövs varje kristen i byggandet av kyrkan!
Skribenten är pastor för Missionsstiftets församling i Tammerfors.
Texten är en översättning av artikeln ”Näkyvä kirkko ja sen elämä evankeliumin palvelijana” i Helgedomens Lampa 4/2022.
(Språkligt korrigerad 14.12.2022.)
Den 24 november 2022 meddelades att pastor Harry S. Backström har upptagits i Missionsstiftets prästkollegium. Samtidigt avsade han sig prästrättigheterna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, liksom också medlemskapet.
I Missionsstiftets nät-TV Studio Krypta finns nu ett program där Backström intervjuas av Ida Heikkilä. Hurdan var hans väg till Missionsstiftet? Hur var det att komma till Missionsstiftets församling i Salo? Och vad har han för planer för framtiden, hur vill han tjäna Kristi kyrka framöver?
Till intervjun kommer du genom att trycka på länken nedan:
Harry Sanfrid Backström blir präst i Missionsstiftet – kirkkoherra vaihtoi Lähetyshiippakuntaan
Harry Backström medlem i prästkollegietKonsistoriet för Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland har vid sitt möte den 24 november 2022 godkänt TD Harry Backström som medlem i Missionsstiftets prästkollegium. Backströms personliga pressmeddelande kan du läsa här: Pressmeddelande – Lehdistötiedote Harry Backström.
Prostar för perioden 2023–2024
Vid samma möte utnämnde konsistoriet även distrikstprostar för åren 2023–2024. Under den kommande perioden tjänar följande pastorer även som prostar:
Lördagen den 19 november 2022 hölls Missionsstiftets årliga stiftsmöte i Helsingfors. De samlade bestod av nästan etthundra representanter från församlingarna. Knappt hälften av dem var på plats i verksamhetscentret Koinonia i Helsingfors, medan resten deltog på distans. Vid mötet summerades den tid som gått, varefter blicken riktades framåt.
I sitt öppningstal behandlade biskop Juhana Pohjola både Missionsstiftets situation, liksom även aktuella teman i vidare bemärkelse.
”Efter två svåra pandemiår har vi igen fått öva oss i att samla på nytt. I många församlingar har man svårt att orka med basverksamheten, men det finns också uppmuntrande tecken. Det är alltid ett stort under när en ny församling ansluter sig till vår kyrka, så som Aposteln Johannes församling i Salo, nu i höst. Det är fröjdefullt att se hur den Helige Ande har tänt hjärtan i Pieksämäki och Lieksa, så att de törstar efter Kristi gåvor i den lutherska mässan. Må Herren ge tillväxt åt dessa plantor! Jag fick vara där och bevittna när rekordmånga små plantor var samlade till ungdomsevenemanget ’Du är kallad’ i Björneborg i september. Ungdomsarbetet har burit frukt också på det sättet att studerandeverksamheten har tagit stora steg framåt.”
Förutom församlingsarbetet behandlades också det riksomfattande arbetets teman mångsidigt vid mötet. Bland sådant som togs upp kan nämnas till exempel sommarfesten och Missionsstiftets mediearbete. Det uttrycktes glädje över de arbetsformer som gått framåt och man framhöll vikten av att deras framtid och finansiering kunde säkras på ett sätt som är hållbart för kyrkan. Bland de samlade uttrycktes också oro över ekonomin och en önskan om att den kunde fås i balans. Stiftsdekan Joel Kerosuo beskrev den ekonomiska situationen:
”Det råder inte krissituation i ekonomin, men nog kräver den speciell uppmärksamhet just nu. Vår ekonomi har dock hela tiden gått framåt, bortsett från tillfälliga sämre perioder under coronatiden. Vi kan alltså anta att om varje församling lyckas förbättra läget lite grann, och om vi samtidigt är försiktiga med ökandet av utgifterna, så får vi läget i god balans.”
Vid föregående stiftsmöte (2021) godkändes ett initiativ där det föreslogs att man skulle utreda på vilket sätt det skulle påverka Missionsstiftet om man gick in för att registrera sig som trossamfund, eller om man bevarade den nuvarande organisationsformen. Redan tidigare på hösten hade stiftsmötesrepresentanterna fått behandla arbetsgruppens utredning. Efter en livlig och givande diskussion gav stiftsmötet mandat åt arbetsgruppen att fortsätta med utredningsarbetet och att reflektera över hur utredningen kunde behandlas i församlingarna. Målet är att samla information, diskutera om sådant som har att göra med frågan och att svara på de frågor som stiger fram i församlingarna. Biskop Pohjola kommenterade ärendet:
”Som kyrka frågar vi tillsammans och diskuterar i lugn och ro, vilken organisationsform vore bäst med tanke på både våra församlingar och det gemensamma arbetet, liksom också i förhållande till samhället. Vi har tid och rum att reflektera och be för saken i lugn och ro. Det viktiga är att vi tillsammans får fördjupa oss i vad det är för en gåva som vi har i församlingen, och i medlemskapet i den. Också i den här frågan får vi lita på Herrens goda ledning.”
För lutheraner är troheten mot Guds ord i Bibeln och dess rätta tolkning, framlagd i våra bekännelseskrifter, en självklar utgångspunkt för hela det kristna livet. Samtidigt vet vi att flera av de stora konflikterna under Kyrkans historia ofta kretsat kring kyrkoordningar. Mot denna bakgrund kan man förstås fråga sig om det klokaste kanske är att inte ha någon kyrkoordning alls och låta Bibeln och bekännelseskrifterna ensamma vara ledstjärnor för allt som händer i Kyrkans liv.
Vi vet att Paulus och de första apostlarna ofta talade om behovet av kyrkoordning. Urkyrkan insåg att det fanns ett behov av att för kyrkolivets stabilitet och tillväxt enas även om sådana saker som rent principiellt är fria. Vi kan nämna det kända apostlamötet i Jerusalem (Apg 15 och Gal 2) som i viss mån handlade om kyrkoordningsfrågor, men ännu tydligare exempel hittar vi i Paulus brev, där han i vissa fall är mycket tydlig med att han enbart ger personliga råd och inte Herrens uttryckliga befallningar (t ex 1 Kor 7:6 och 35). Vid andra tillfällen skärper Paulus tonen och säger att vissa enhetsuttryck är Herrens bud och att gudstjänstlivet ska vara ”värdigt och med ordning” (1 Kor 14:39). Denna vers blev av oerhört stor betydelse den första lutherska kyrkoordningen för Sverige och Finland år 1571.
Reformationens komplexa förhållande till kyrkoordningar
När de första lutheranerna stod inför den viktiga uppgiften att reformera kyrkan fanns det alltså en lång tradition av kyrkoordningstänkande, som ytterst går tillbaka till Nya Testamentet. Didache, de tolv apostlarnas lära, är en text från omkring år 150 som har en tydligare profil än antydningarna i Nya Testamentet och som ligger till grund för ytterligare kyrkoordningar i fornkyrkan. Det är bland annat i den här texten som traditionen att fasta på onsdagar och fredagar nämns för första gången.
Dessutom finns den rent psykologiska insikten att var än vi befinner oss behöver vi regler (skrivna eller oskrivna) för hur vi ska uppföra oss. Vi kan tänka på vårt vardagsliv, där skolan, fotbollsplanen, arbetsplatsen och föreningslivet har sina regler, som mer eller mindre tydligt styr oss i en riktning som ska underlätta att vi når målet med de aktiviteter som vi är engagerade i.
Reformatorerna kände förstås till både de fornkyrkliga och psykologiska argumenten för skrivna kyrkoordningar. Samtidigt visste de också om problemen och farhågorna som denna artikel inleddes med; det var ju i hög utsträckning kyrkoordningsfrågor som hade skapat de allvarliga konflikter som först ledde till brottet med påven och sedan ledde till att flera protestantiska grupper gick en annan väg än den lutherska.
Ambitionen i Tyskland blev därför att tillåta ganska stor flexibilitet utifrån de regionala villkoren på olika platser. Samtidigt var Luther och Melanchthon personligen engagerade i att arbeta fram kyrkoordningar som kunde tjäna som förebilder för lutheraner i andra delar av världen utan att för den skull vara nödvändiga för enheten i läran.
I Sverige tog Laurentius Petri dessa insikter till en sådan nivå att kyrkoordningen från år 1571 alltjämt kan sägas vara den mest föredömliga kyrkoordningen i världen. Givetvis följer han i allt väsentligt insikterna från Wittenberg och ibland är överensstämmelsen nästan ordagrann. Samtidigt utnyttjar han den relativa friden och enheten i det svenska riket, så att Kyrkans egen integritet och frihet från makthavare som inte delar den lutherska tron bevaras. I vår historia fick ju detta sitt tydligaste uttryck när den polske kungen Sigismund, som blev kung också av Sverige, aldrig tillträdde som kyrkans överhuvud, då han inte var lutheran.
Ett annat viktigt bidrag till kyrkoordningspraxis är att Laurentius Petri kombinerar den tyska lutherdomens distinktion mellan lärofrågor (där endast en hållning är rätt) och ordningsfrågor (där olika praktiker kan tillåtas) med en annan distinktion, som kan illustreras med de gammalsvenska uttrycken ”av nöden” och ”till intet gagn” (jfr. ”onödigt”). Uttrycket ”av nöden” låter kanske negativt, men syftar på något som är viktigt och till nytta för Kyrkan och som människor frivilligt ska tillämpa i kyrkorna. Det kan gälla ordningar för extra gudstjänster under fastan och advent eller kollektgivande och diakonal verksamhet.
Motsatsen är de saker som är ”till intet gagn”. Dessa saker är i och för sig fria, men då de inte rimligen kan utföras på ett sätt som tjänar församlingens uppbyggelse ska de kristna frivilligt avstå från dem. Exempel på sådana frågor kan vara andliga sånger med oklart innehåll, pilgrimsvandringar eller gudstjänster som firas för döda personer. Rent generellt kan man säga att Laurentius Petri i hög grad lyckas ge flera gamla kyrkliga bruk en ställning som gör dem ”av nöden”, genom att de förstås på ett evangelisk-lutherskt sätt. Endast sådana fenomen som har en tydlig koppling till påvekyrkans villfarelser avfärdades som ”till intet gagn”. I tysk tradition har adiafora ofta kommit att betyda att var och en (som individ) får göra som han vill. Det ursprungliga syftet var dock att de kristna gemensamt skulle komma fram till en hantering av varje sak som är ett adiaforon och sedan frivilligt följa det gemensamma beslutet.
Även tyskinspirerade kyrkor som än idag är oberörda av 1571 års kyrkoordning medger oftast att Laurentius Petri ”träffar rätt” i urkristen mening; kyrkliga praktiker som har hundratals, ibland till och med tusentals, år på nacken bör alltid i första hand behållas och ges en biblisk motivering. Att upphöra med sådana traditioner bör alltid vara en andrahandslösning som man endast tar till när kopplingen till rena villoläror är uppenbar och ofrånkomlig.
Kyrkoordningars andliga innehåll
Som vi ser är kyrkoordningstänkandet redan i Nya Testamentet knutet till frågan om hur Kyrkan med de sju kännetecknen ska kunna framträda i kraft och trohet mot sin Herre. När reformatorerna sedan skrev de första lutherska kyrkoordningarna visste de att dessa texter definierade Kyrkan i den specifika kontext som de verkade i. Djupast sett kan man därför säga att grunden och formerna för kyrklig gemenskap är kyrkoordningars viktigaste innehåll.
Hur Guds ord ska vara verksamt, hur dop och nattvard ska firas och hur nycklamakten ska användas av rätt insatta ämbetsbärare är därför frågor som utgör ryggraden i varje luthersk kyrkoordning. Helst bör man också gå in på de sjätte och sjunde kännetecknen, nämligen lovsången/bönen och korset/det gemensamma Kristuslidandet i församlingen. Det säger sig självt att skrivningarna kring dessa två kännetecken måste skifta beroende på plats och tidpunkt, men för Kyrkans gemenskap är det viktigt att man har ett gemensamt tänkande också kring dessa frågor.
När ordningen kring Kyrkans sju kännetecken väl är på plats är det oftast tämligen enkelt att också, åtminstone i generella ordalag, positionera sig kring hur personer som inte är medlemmar i den specifika organisationen kan få tillträde till det församlingsliv som kyrkoordningen reglerar. Frågan om kyrkogemenskap med andra samfund och enskilda medlemmar från andra samfund är egentligen ett annat område, men utifrån temat för denna artikel kan man säga att en välskriven kyrkoordning skapar tydlighet kring sådana fall där man möter kristna som för kortare eller längre perioder lever sitt kristna liv inom en annan kyrklig struktur än sin egen. Att vara öppen för alla genuint kristna i hela världen är ju en del av kyrkans katolicitet som vi bekänner varje söndag i gudstjänsten. Att balansera denna öppenhet med den tydlighet som krävs för en gemenskapskänsla (som kan sägas vara en aspekt av Kyrkans enhet och helighet, som vi ju också bekänner söndagligen) är den komplicerade balansgång som alla kyrkoordningar har att hantera.
Kyrkoordningars världsliga innehåll
Egentligen är allt viktigt redan sagt ovan. För fullhetens skull bör vi dock också ta upp att många kyrkoordningar går ganska detaljerat in på världsliga saker. Dessa världsliga frågor är normalt sett av två olika slag. För det första berör de hur den kyrkliga organisationen förhåller sig till världslig lagstiftning och rådande rättspraxis i det omgivande samhället. För det andra handlar de om hur den egna organisationen ska hantera sådana frågor som inte i direkt mening är andliga men som ändå behövs för Kyrkans upprätthållande. Givetvis är frågan om relationen till världen aldrig det viktigaste för kristna, men i Apg 2:47 läser vi att de första kristna, just vid en tidpunkt när Kyrkans sju kännetecken betonades starkt, också var ”omtyckta av hela folket” och att kyrkans medlemsantal växte. Att i möjligaste mån värna om goda relationer till världen är därför alltid en angelägenhet för lutherskt kristna och här är kyrkoordningarna viktiga.
Till den första slaget av världsliga frågor hör förhållandet till staten eller andra organisationer inom samhället, såsom finansiering och rättskipning. En liten, men viktig, sak inom denna kategori är prästers och eventuellt andra medarbetares tystnadsplikt. För den händelse att en präst kallas att vittna inför en världslig domstol är det oerhört viktigt att kyrkoordningen har tydliga skrivningar om att han har absolut tystnadsplikt i sådant som har med enskilda personers andliga liv att göra. Som enskilda bör frågan om tystnadsplikt i kyrkoordningen vara en av de första saker vi kontrollerar när vi eventuellt flyttar och ansluter oss till en ny kyrkoorganisation.
Till den andra kategorin hör frågor om förvaltning av organisationens egendomar samt hur olika personer ska ta ansvar för frågor om diakoni, utbildning, informationsspridning och så vidare. Det säger sig självt att detta sista inte behöver vara detaljerat beskrivet, särskilt inte i en kyrka som är ung eller ganska liten. Å andra sidan kan ett teologiskt välgrundat tänkande kring dessa områden, om det får komma till uttryck i kyrkoordningen, visa hur man tänker kring det allmänna prästadömet, som ju har som en av sina viktigaste uppgifter att vara stenar i det andliga tempelbygge som förkunnar Herrens gärningar (1 Petr 2:4-10).
Artikeln har tidigare publicerats i något kortare format i Helgedomens Lampa 4/2022.
Kristi kyrka är tidlös och gränslös. Evangeliets budskap är lika absolut nödvändigt på varje håll i världen och i varje tid. Ändå innebär kyrkans tidlöshet och gränslöshet inte att Guds ledning och välsignelse inte tidvis alldeles specifikt skulle riktas till en viss plats, under en viss tid. I Kristi kyrka står en plats inte mot den andra, och det förflutna är inte motsats till nuet. Också Jesus föddes, dog och uppstod i en specifik plats och i en bestämd tid. Och därför finns nu i Jesus Kristus frälsning och salighet för hela världen, i alla tider.
Ur finsk synvinkel är reformationstiden en sådan viktig tid och dess hemland Tyskland en sådan viktig plats. Av våra biskopar hade både Mikael Agricola och Paul Juusten studerat hos Martin Luther och Philipp Melanchthon i Wittenberg. Gemenskapen med Tyskland begränsas dock inte till 1500-talet, utan den fortsätter ännu idag. Till exempel konstaterades år 2019 kyrkogemenskap mellan Missionsstiftet och tyska Självständiga evangelisk-lutherska kyrkan (Sebständige Evangelisch-Lutherische Kirche, SELK). För att vår systerkyrka skulle bli bekantare för oss inbjöd jag Armin Wenz, professor i Nya testamentet och präst inom SELK, till en intervju.
Professor Armin Wenz.
Stormig historia
När vi talar om ”Luthers hemland” är det viktigt att komma ihåg att ett enat Tyskland är ett tämligen nytt fenomen. Tyskland enades som ett kejsardöme så sent som år 1871, och också därefter har landet varit delat mot slutet av 1900-talet. Fortfarande är Tyskland en förbundsstat som består av flera delstater (Länder). Under reformationstiden och långt senare bestod Tyskland av flera små länder som var och en hade var sin monark, men också var sin kyrka. När man ser på Tyskland från det av hävd lutherska Norden kan landet därför verka till och med förvånande splittrat. Tyskland har aldrig varit entydigt lutherskt, utan där har funnits förutom flera lutherska också reformerta kyrkor, vid sidan om den romersk-katolska.
Från första början var lutheranernas situation inte fri från problem. Professor Wenz påpekar att det var så här redan under Luthers och Melanchthons tid:
– Separationen mellan kyrka och stat löstes inte på ett optimalt sätt. Hertigen eller fursten i respektive land var sin kyrkas ”främste medlem” och kunde utöva sin makt också i kyrkan.
I praktiken kunde monarken alltså avgöra vilken tro det var som offentligen bekändes och undervisades i hans rike. Det här är en av orsakerna till att också det andliga landskapet var brokigt i det också i övrigt splittrade Tyskland.
Wenz berättar att lutherdomens kärnområde traditionellt låg i Tysklands östliga och norra delar. En stor del av det här området låg vid ingången av 1800-talet i konungadömet Preussen, som utvidgades kraftigt. På Preussens område fanns både lutherska och reformerta kyrkor, men makthavarna önskade att de kunde förenas. På kung Fredrik Vilhelm III:s befallning tvingades kyrkorna i en kyrkounion år 1817.
– Kungen var en from man, men ingen god teolog, konstaterar Wenz.
Professor Wenz berättar hur det var omöjligt för dem som ville hålla sig till den lutherska bekännelsen att gå med på det påtvingade förbundet. Ett oöverkomligt hinder var och är fortfarande de reformerta kyrkornas symboliska nattvardsuppfattning, enligt vilken brödet och vinet endast symboliserar, men inte är, Jesu sanna kropp och blod. Kravet på enhet försatte lutheranerna i en svår sits. På sina håll använde statsmakten till och med våld för att tvinga församlingarna att använda unionkyrkans nya gudstjänstagenda. En del flydde till västra Tysklands lutherska landskyrkor, andra till Förenta staterna. Händelserna i Preussen finns alltså i bakgrunden till en annan av våra systerkyrkor, nämligen Missourisynoden.
När Fredrik Vilhelm III dog efterträddes han av sonen Fredrik Vilhelm IV. Wenz förklarar att läget då blev något lättare för de preussiska lutheranerna:
– Gammallutheranerna (Altlutherisch) fick inte använda sina gamla kyrkobyggnader, men de fick tillstånd att bygga nya kyrkor. De fick dock inte se ut som kyrkor, till exempel fick de inte ha torn eller kyrkklockor. Så småningom växte friheten mot slutet av 1800-talet.
Nutida SELK:s rötter sträcker sig alltså till gammallutheranerna i Preussen på 1800-talet. I bakgrunden finns dock även västra Tysklands lutherska frikyrkor som bildades som reaktion till landskyrkornas liberala bibeluppfattning, likaså i slutet av 1800-talet. Wenz berättar att de här bakgrunderna fortfarande syns inom SELK. Bland gammallutheranerna betonades speciellt nattvarden, medan de lutherska frikyrkorna betonade Bibelns auktoritet. Båda betoningarna är viktiga!
Ändå tog det ännu sin tid innan de små lutherska kyrkorna förenade sig. Det hände först efter andra världskriget, då Tyskland också i övrigt behövde återuppbyggas. Wenz beskriver hur behovet av ett prästseminarium förde lutheranerna samman:
– Efter kriget låg den lutherska kyrkans kärnområden i Östtyskland och Polen. Då gick man också miste om de prästseminarier som fanns på området. Med hjälp av en amerikansk officer som hörde till Missourisynoden och som tjänstgjorde i Tyskland grundades år 1948 ett gemensamt seminarium i Oberursel. Tack vare högskolan växte kyrkorna närmare varandra och följden var att SELK bildades år 1972.
Efter Tysklands förening i början av 1990-talet förenades också Östtysklands gammallutherska kyrka med SELK.
Hurdan kyrka?
Från och med år 2021 tjänar Armin Wenz som professor i Nya testamentet vid redan nämnda högskola (Lutherische Theologische Hochschule) i Oberursel. Dessförinnan har han hunnit tjäna som pastor i flera församlingar på olika håll i Tyskland. Därför känner han kyrkan som sina egna fickor och kan berätta hur livet ser ut i församlingarna.
Professor Wenz beskriver SELK:s gudstjänstliv som tämligen enhetligt:
– Länge använde man de lutherska landskyrkornas gudstjänstagendor. Med tiden började kyrkornas liberalisering dock synas även i agendorna. Därför skapade man en egen och enhetlig liturgi för SELK.
Enligt Wenz finns det dock en del sinsemellan olika seder i församlingarna. I många – men inte alla – församlingar firas nattvard varje söndag. Det finns också skillnader till exempel i under vilka moment i gudstjänsten församlingen knäböjer. Något som är gemensamt för SELK:s församlingar är en rik liturgisk gudstjänst. En tradition som torde vara rätt obekant för finländare är seden att ha en skild biktgudstjänst före högmässan. I biktgudstjänsten får varje gudstjänstdeltagare personligen ta emot syndaavlösningen vid altaret.
Liksom många andra kyrkor har också SELK påverkats av coronatiden. Wenz berättar att något som väckt diskussion under den här tiden är bland annat skillnaderna i nattvardspraxis samt frågan om i vilken mån staten får ställa krav på kyrkan.
Wenz vill också påminna nordiska trossyskon om att SELK till exempel i jämförelse med Missionsstiftet är en tämligen gammal kyrka. En ung kyrka har sina egna problem, medan en gammal kyrka har sina egna. Det finns en viss skillnad mellan dessa. Wenz beskriver hur lutheraner i minoritetsställning för det första kan ha en benägenhet att sluta sig för omvärlden. Hos andra kan däremot ensamhetskänslan leda till att man skulle vilja vara så som andra. På grund av detta är en del inom SELK öppna för till exempel prästvigning av kvinnor.
Wenz betonar därför också vikten av internationella kontakter. Han påpekar att i förhållande till befolkningsantalet är Missionsstiftet i Finland till och med större än SELK i Tyskland.
– Egentligen är vi inte så små som det kan kännas när man ser på den egna kyrkan. Vi tillhör en världsvida luthersk kyrkofamilj där det finns små grupper runt om i världen.
Wenz gläder sig också över något som inte tidigare var möjligt:
– Till exempel vid internationella lutherska ungdomsevenemang träffade vi förr inga unga från Norden, eftersom vi inte hade systerkyrkor i Norden. Men nuförtiden har vi sådana!
Som finländsk lutheran i Tyskland?
Tyskland är en av Europas största länder och det finns ett starkt band mellan Finland och Tyskland. Det är inte ovanligt att en finländare besöker Tyskland till exempel på en arbetsresa. Kanske får man i och med arbetet bo i Tyskland till och med en längre tid? Jag frågar därför hur en finländare kunde hitta en luthersk församling i Tyskland. Wenz uppmanar först till kontakt med den egna pastorn, som säkert kan ge råd.
– På vår webbplats (www.selk.de) finns en lista över alla församlingar inom SELK. Man kan också göra en enkel sökning på nätet, till exempel med orden ”SELK München”. Man kan också skicka e-post till Hannover (SELK:s kansli).
Om man ska vara en längre tid i Tyskland är det givetvis bra att lära sig det tyska språket. Men också under en kortare visit lönar det sig att söka sig till en gudstjänst inom SELK. Wenz berättar vad han själv upptäckte då han deltog i en finsk högmässa:
– Fastän man inte kan språket så kan man förstå nästan allt som händer i gudstjänsten.
Här har vi en av den liturgiska gudstjänstens många goda drag. Den förenar systrar och bröder som tillhör olika folk och talar olika språk, men som har en och samme Herre och Frälsare: Jesus Kristus.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 4/2022.
Selbständige Evangelisch-Lutherische Kirche (SELK)
Inkommande år är det tio år sedan Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland grundades. Allt som allt har Finska Lutherstiftelsens gudstjänstverksamhet pågått redan i 22 års tid. Under de här åren har verksamheten vuxit och blivit riksomfattande, och antalet gudstjänstdeltagare har ökat i hård takt. Därför är det på sin plats att ta en titt på de gångna åren. Varifrån och hur har vi kommit till den punkt där vi nu står?
Från gudstjänstgemenskap till församling
Finska Lutherstiftelsens gudstjänster började firas i Helsingforsregionen i augusti 2000, när Juhana Pohjola fick i uppdrag att bygga den första gudstjänstgemenskapen. Senare grundades flera andra gudstjänstgemenskaper. De verkade inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och samlades i dess utrymmen. På motsvarande sätt var gemenskapernas pastorer folkkyrkans präster.
I mars 2004 placerade ”händelserna i Mellungsbacka” Lutherstiftelsen mitt i en mediestorm. Efter att biskop Eero Huovinen ombads att utebli från nattvardsbordet började folkkyrkans dörrar stängas. Händelserna förde den underliggande kyrkliga och teologiska splittringen upp till ytan.
Lutherstiftelsen fick för sin del hjälp från Missionsprovinsen i Sverige. Där öppnades en egen väg till ordinationer och episkopal tillsyn. Den första prästvigningen hölls i Göteborg år 2005. Då prästvigdes också en finländare för tjänst i Finland.
Från och med år 2006 började de präster som blivit vigda inom Missionsprovinsen döpa barn på så sätt att de inte på samma gång blev medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, utan möjligen först i efterhand. Detta gjorde att Lutherstiftelsen igen lyftes fram i rubrikerna. Samtidigt började gudstjänstgemenskaperna betona att medlemskapet i Kristi kyrka är viktigare än ett medlemsintyg i något kyrkosamfund. Därför kunde man vara medlem i gudstjänstgemenskapen utan att vara medlem i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, och man kunde bli medlem i gudstjänstgemenskapen genom dopet. Merparten av gudstjänstgemenskapernas medlemmar hörde dock samtidigt även till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Fram till år 2008 hade många gudstjänstgemenskapers församlingsidentitet förstärkts. Gudstjänstgemenskaperna var församlingar som hade en egen medlemsskara, styrelse och regelbundna gudstjänster. Nya gemenskaper bildades i ökande takt.
I mars 2010 fick Finland en egen biskop när Matti Väisänen vigdes för att tjäna församlingarna i Finland. Följden av att han blev vigd var att han fråntogs prästrättigheterna inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det här förstärkte Lutherstiftelsen i rollen som en aktör som är självständig i förhållande till folkkyrkan.
Tydligare kyrklig självförståelse
Lutherstiftelsens 25 församlingar grundade den 16 mars 2013 Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland, och Risto Soramies vigdes till dess biskop. Enligt sin egen definition var Missionsstiftet å ena sidan en ”kyrklig struktur”, å andra sidan ”en sann kyrka, på grund av och i kraft av de nådemedel som förvaltas i det”. Grundläggningsdokumentet sammankopplade Missionsstiftets kyrkliga position i någon mån till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Stiftsdekan Pohjola sammanfattade positionen i Helgedomens Lampa (2/2013) enligt följande: ”Missionsstiftet är en självständig kyrklig struktur som samtidigt har en bred kontaktyta med den evangelisk-lutherska kyrkans liv, eftersom många av dess församlingsmedlemmar hör till den evangelisk-lutherska kyrkan. Det är i den här spänningen som vi lever.”
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland reagerade på grundandet av Missionsstiftet genom att förbjuda att församlingarnas utrymmen användes av Missionsstiftet och genom att avkraga nio av Missionsstiftets präster. Genom att frånta prästrättigheterna av pastorerna försvann också förutsättningarna för att betjäna dem som var medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Allt flera av Missionsstiftets församlingsmedlemmar började lämna sitt medlemskap i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Under år 2015 började de ekumeniska banden formas. Missionsstiftet erkände kyrklig gemenskap med systerstiften i Sverige och Norge. Under de följande åren var det Kanada, Tyskland, England och Förenta staterna som stod i tur. Samtidigt förtydligades Missionsstiftets kyrkliga självförståelse. Det här framgår till exempel i det blogginlägg som publicerades den 5 februari 2015, där stiftsdekanen skriver: ”Det är därför bra att säga högt ur att när du i helgen går till Missionsstiftets högmässa, då kommer du verkligen till en luthersk kyrka, i ordets fulla bemärkelse.”
I november 2018 nedtecknades den förtydligade självförståelsen som kyrka också i stiftsordningen: ”Missionsstiftet är en luthersk kyrka i Finland.” Samma år godkändes Missionsstiftet som medlem i International Lutheran Council (ILC).
Tre år senare, i november 2021, blev Missionsstiftets kyrkliga självförståelse igen ett diskussionsämne när stiftsmötet gav konstitutionskommittén i uppdrag att utreda frågor kring att endera gå in för eller låta bli att registrera sig som religiöst samfund. Under det gångna året har kommittén reflekterat kring detta från olika perspektiv. Dess önskan är att de olika perspektiven senare skulle diskuteras även i församlingarna. Först behandlas utredningen vid Missionsstiftets stiftsmöte i slutet av innevarande år.
Ett led i den kyrkliga kontinuiteten…
Diskussionen om Missionsstiftets kyrkliga karaktär är inte en reaktion till någon enskild aktuell fråga, utan det är ett tema som framstiger från Missionsstiftets naturliga utveckling. Självförståelsen som kyrka är något som så småningom växt fram under loppet av flera år och årtionden. Under hela sin existens har Missionsstiftet som självständig aktör varit fri att organisera sig samhälleligt sett på det sätt som det själv bedömer att är bäst, liksom också att fritt knyta band till andra kyrkor. Dess kyrkliga identitet har också förstärkts genom de ekumeniska avtal som har ingåtts, liksom genom de förhandlingar som lett fram till avtalen. För närvarande har man avtal om kyrkogemenskap med sex utländska kyrkor.
En viktig faktor för Missionsstiftets självförståelse har att göra med den kyrkliga kontinuiteten. Det var inte Martin Luthers avsikt att grunda ett nytt kyrkosamfund och lutheranerna uppfattade inte sig själva som en ny kyrka som grundades på 1500-talet. Däremot ville man se lutherdomen som en fortsättning på den gamla, västliga katolska kyrkans kontinuum. På samma sätt uppfattar inte Missionsstiftet sig själv som en ”ny kyrka”, utan anser sig stå i den gamla finländska, lutherska kristendomens kontinuum. Missionsstiftet kan läsa finsk kyrkohistoria som sin egen historia.
Missionsstiftets koppling till den gamla finländska kyrkligheten kommer till uttryck på åtminstone tre sätt: gemenskap i läran, ämbetssuccessionen och de kyrkliga sederna. I likhet med Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland grundar sig Missionsstiftets troslära på Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna. Eftersom Missionsstiftets biskopar och äldre präster har blivit kallade och vigda av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland står de i samma kedja som herdarna för gångna släktled. I huvudsak följer Missionsstiftet också gamla finländska lutherska seder och bruk i fråga om till exempel gudstjänstliturgin, kyrkliga förrättningar och fester, samt psalmer och böner.
… för nådemedlens skull
Tidvis har man i offentligheten låtit förstå att Missionsstiftet skulle ha grundats för att man ville motsätta sig beslut som hade fattats inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det här är dock inte vår egen uppfattning. Däremot är ordet och sakramenten i kärnan för vår lutherska kyrkosyn. Augsburgska bekännelsens sjunde artikel lär om kyrkan enligt följande:
… en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.
Att få leva i Kristus och i delaktighet av nådemedlen är en frihet, rättighet och skyldighet för en kristen. I grund och botten finns Missionsstiftets församlingar just därför: för att vi ska ha möjligheten att leva i gemenskap med Kristus, vid nådemedlen.
Texten är en översättning av artikeln ”Kirkoksi kasvanut kirkko” i Helgedomens Lampa 4/2022.
ILC:s världskonferens i Kenya 13-16.9.2022.
Den tjugosjunde världskonferensen för International Lutheran Council (ILC) samlas i Kisumu i Kenya 13-16.9.2022. Lutherska kyrkan i Kenya står som värd för femtiofem konfessionellt lutherska kyrkors ledare från fem olika kontinenter. Konferensens tema är Liturgi och kultur.
Vid ILC:s möte antogs tre lutherska kyrkor (Lettland, Panama och Bolivia) som nya medlemmar, samt flera andra kyrkor som observatörer.
På konferensens första dag höll Missionsstiftets biskop Juhana Pohjola ett föredrag vars tema tangerade det finländska rättsfallet som berör yttrande- och religionsfriheten.
Vid mötet valdes en ny ordförande och styrelse för en treårsperiod. Biskopen för Tysklands självständiga lutherska kyrka Hans-Jörg Voigt, som länge tjänat som ordförande, meddelade att han lämnar uppdraget. Enhälligt valde mötet biskop Juhana Pohjola till ny ordförande för ILC.
Biskop Juhana Pohjola vald till ILC:s ordförande.
Den färske ordförandens kommentar efter att ha blivit vald:
– Jag känner mig hedrad över det stora förtroendet inte endast för mig, utan också för Missionsstiftet. Det är en förmån att få vara med i ILC:s världsvida arbete som växer fort. Jag vill för egen del arbeta för att ILC:s vision förs vidare. Något som är centralt för verksamheten är ömsesidig uppmuntran och stöd för utbredandet av Kristi evangelium på Bibelns och den lutherska bekännelsens grund, så väl i kyrkor som i den teologiska utbildningen. Det är fascinerande att se att det finns efterfrågan för undervisning som grundar sig på Guds ord, liksom också hurdan verkan den har.
Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland godkändes som medlem i ILC år 2018. International Lutheran Councils medlemskyrkor har sammanlagt över sju miljoner medlemmar.
Mera information (på engelska) om ILC:s konferens:
2022 ILC World Conference opens in Kenya
2022 World Conference: ILC Welcomes New Members
2022 World Conference: Bishop Pohjola elected as ILC Chairman
Biskop Juhana Pohjola och konstnären Ville Löppönen
I Evangelisk-lutherska missionsstiftets i Finland verksamhetscenter Koinonia i Helsingfors avtäcktes tisdagen den 6 september 2022 ett porträtt av biskop Juhana Pohjola.
Porträttet har målats av konstmålaren Ville Löppönen som även har målat porträtt av de tidigare biskoparna Matti Väisänen och Risto Soramies. Vid framställandet av verket har konstnären använt oljefärg på linneduk.
– Verkets tema kunde tänkas vara ökat ljus. Vi går mot ljuset via altarets sakrament. Mötets, medkänslans och närvarons betydelse betonas när församlingenbetjänas i vår tid, reflekterade Löppönen vid målningen.
Biskop Soramies framförde hur det att ett porträtt målas i början av Juhanas biskopsperiod understryker vad biskopsämbetet – snarare än ämbetsinnehavaren – betyder för vår kyrka.
– Jag är tacksam för denna utmärkelse och denna högklassiga målning. Målningen föreställer inte endast mig som person, utan också vår kyrkas teologi, vision och kontinuitet. Kristus som korsfäst står i mitten, och från honom utgår allt liv och ljus, kommenterade biskop Juhana.
Verket hade beställts av Finska Lutherstiftelsen.
Porträttet finns i Missionsstiftets kansli i verksamhetscentret Koinonia, på Kalevagatan 53, Helsingfors.
Porträtt av biskop Juhana Pohjola. Konstnär Ville Löppönen
Missionsstiftets läger för de svenska församlingarna hölls i år 20–21 augusti på Utterö lägerområde i Sundom skärgård i Vasa, alltså på samma plats som i fjol. Lägrets tema var ”Liv i tro”.
Även i år var antalet deltagare på lägret glädjande stort. Också åldersfördelningen var mångsidig med spädbarn, mindre och större barn, tonåringar, vuxna och pensionärer. Trots att skolorna redan börjat och augusti börjat lida mot sitt slut fick deltagarna njuta av solsken, sommartempereratur och varmt badvatten. På söndagen blev det visserligen regn också, men det påverkade inte den goda stämningen.
Lägrets tema syntes i undervisningen och andakterna. På lördagen höll pastor Patrik Saviaro en föreläsning med rubriken “Att tro att man vet eller veta att man tror” där han behandlade grunden för vår tro och frågor som hör till apologetiken, d.v.s. försvarandet av den kristna tron. Söndagens bibelstudium hölls via Skype av pastor Richard Eklund som tyvärr inte kunde vara på plats. Om inte annat så har coronatiden gett också församlingarna goda färdigheter att klara dylika situationer. Richards studium hade rubriken ”Se på Jesus”, och i den behandlade han bibliska personer som pekade på Guds frälsning i Jesus i stället för att framhäva sig själva, ex. Johannes Döparen. Barnen hade sina egna pass med sång, undervisning och roliga lekar. Lägrets höjdpunkt, söndagens gudstjänst, förrättades sedan av pastorerna Otto Granlund och Patrik Saviaro.
Förutom undervisning och gudstjänst hade deltagarna gott om tid bl. a. för samtal, fotboll, korvgrillning och bastubad. Under lördagens gemensamma fritidsaktivitet fick deltagarna gnugga sina geniknölar riktigt ordentligt då de bl. a. skulle försöka bygga så höga träkonstruktioner som möjligt, fylla vattenhinkar med läckande kärl och bygga drakar.
Ett stort tack till alla som hjälpte till på lägret, speciellt dem som planerade lägret och gav så mycket av sin tid! Må Herren välsigna våra svenska församlingar och Missionsstiftet som helhet och leda verksamheten också i fortsättningen.
