Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio
16.4.2024
I juli 2023 publicerades det första helt svenskspråkiga numret av tidningen Pyhäkön Lamppu – Helgedomens Lampa. Extranumret har nu också publicerats på nätet.
Läs tidningen genom att klicka här.
Numrets huvudfokus ligger i församlingen och de gåvor som Herren ger oss där, i ordet och sakramenten. I ett par intervjuartiklar kan du också få en inblick i hur vägen till och livet i församlingens gemenskap kan se ut. Extranumret tjänar alltså också som en presentation av Missionsstiftet – en presentation som man gärna kan dela med sig av åt någon som kunde vara intresserad av luthersk församlingsgemenskap.
Helgedomens Lampa extra 2023 – Innehåll
Äldre nummer av Helgedomens Lampa (som även innehåller texter på svenska) hittar du här.
I månadsskiftet juli-augusti 2023 höll Lutheran Church—Missouri Synod sitt kyrkomöte i Milwaukee, Wisconsin. Enhälligt erkände mötet altar- och predikstolgemenskap med Missionsstiftet. Missionsstiftet hade redan tidigare erkänt gemenskapen, enhälligt.
Förenta staterna är ett bekant land för många finländare. Även om man inte själv har besökt landet, har landet blivit bekant via televisionen. Många har ser Förenta staterna som ett tämligen kristet land med många kyrkor, ett land där man talar frimodigt om tron, också i offentligheten.
Bland de kristna i Förenta staterna är endast en bråkdel lutheraner. Fastän vi alltså kan ha en bild av hurdan den amerikanska kristligheten är, så kan den amerikanska lutherdomen vara mindre bekant. Jag bad därför Eric Andræ, studentpräst (campus pastor) i Pittsburgh, Pennsylvania, presentera sin kyrka för oss. Han var också röstberättigad ledamot vid förutnämnda kyrkomöte.
En kyrka med flyktingbakgrund
Nuförtiden är Missourisynoden en av de största konfessionellt lutherska kyrkorna i världen. I början var kyrkan dock liten. Pastor Andræ berättar om startskedet, när 14 församlingar grundade kyrkan:
– Det konstituerande mötet hölls i Chicago, våren 1847. Nästan utan undantag var grundarna tyskar som flydde undan religiös och politisk förföljelse, framför allt tvångsunionen med den reformerta kyrkan. Många av dem bosatte sig i Perry County i Missouri, men också på andra håll i Mellanvästern.
I synnerhet i början växte Missourisynoden kraftigt, när det fortfarande kom många flyktingar från Tyskland till Förenta staterna. I början var kyrkan mycket tysk, och tyskan användes som gudstjänstspråk ända in på 1900-talet. Andræ berättar att läget förändrades i och med att de yngre generationerna talade engelska. Också första världskriget (1914–1918) bidrog till att man ville byta till engelska.
Med tiden kom också lutheraner med annan nationell bakgrund med i Missourisynoden. Som exempel nämner Andræ den slovakiska synoden, men han ger också ett annat exempel:
– År 1923 knöt Finnish Evangelical Lutheran National Church of America (1946: National Evangelical Lutheran Church) först kyrkogemenskap med Missourisynoden, och senare, år 1964, uppgick kyrkan i Missourisynoden.
Fastän Missourisynoden växte rent av explosionsartat under de första åren, har kyrkan under årens gång också haft sina läromässiga problem, i likhet med andra kyrkor. Andræ nämner specifikt två svåra tidsperioder. I skiftet mellan 1870- och 1880-talet omskakades kyrkan först av predestinationsstriden. Kyrkan höll sig dock till den lutherska läran: Guds utkorelse grundar sig endast på hans nåd, inte på någon kvalitet hos människan själv. Den andra tvisten som omskakade kyrkan var den så kallade bibelstriden i skiftet mellan 1960- och 1970-talet, när det hade kommit in sådan undervisning som ifrågasatte Bibelns ord. På grund av denna tvist blev en del av lärarna vid det teologiska seminariet i St. Louis avskedade, och många följde efter dem. Missourisynoden som kyrka höll sig dock på den traditionella linjen som erkänner Bibelns auktoritet. Andræ påpekar:
– Nästan alltid när en kyrka börjar gå mot en farlig riktning i lärofrågor brukar den också fortsätta på den vägen, medan den traditionella och bibliska linjen exkluderas. I Missourisynoden lyckades man dock bevara den bibliska undervisningen. Det är ett Guds under att synoden bevarades på 1970-talet.
Mission nära och fjärran
Missourisynoden har satsat stort på missionsarbetet. Eric Andræ berättar att det internationella missionsarbetet inleddes för ungefär 125 år sedan. Därefter har arbetet fortsatt, i en eller annan form, i nästan hundra olika länder. Vissa kyrkor som nuförtiden är självständiga har tidigare hört till Missourisynoden. Andræ betonar också det missionsarbete som bedrivs i hemlandet:
– Vi torde ha varit bland de första, när vi som kyrka förklarade Förenta staterna som ett mål för internationellt missionsarbete.
Andræ, som tjänar som studentpräst, får också i vardagen märka hur också missionsarbetet i Förenta staterna är just internationellt. Han berättar att Pittsburghs universitet har studeranden från 115 olika länder, och sammanlagt finns det ungefär 13 000 utländska studenter i staden.
Enligt Andræ är Missourisynodens församlingar sinsemellan olika, och därför är det svårt att säga hurdan en ”typisk” församling inom Missourisynoden är. Han betonar att församlingen traditionellt sett har varit centrum för både det andliga och det sociala livet i Förenta staterna. I församlingarna ordnas gemensamma middagar, man samlas i kvinnogrupper och grupper för män, och man ordnar annan veckoverksamhet. I synnerhet under den nuvarande presidentens (jfr. ärkebiskop), Matthew Harrisons tid har också satsningarna på diakoniarbetet ökat.
– Harrison har mycket medvetet förenat kyrkans sociala arbete med dess läromässiga grund. Eftersom Herren har gett oss sin nåd och sina gåvor i sakramentet, därför delar också vi med oss av den nåd och de gåvor som vi har fått, konstaterar pastor Andræ.
Sedan gammalt är Missourisynodens församlingar tämligen självständiga. Därför är till exempel gudstjänsten inte precis likadan i varje församling. Fastän man på sina håll ordnar gudstjänst under friare former (contemporary service), följer de flesta församlingarnas högmässa den traditionella liturgiska formen. Enligt Andræ har Missourisynodens gudstjänstliv utvecklats mot ett allt mera liturgiskt håll under de senaste 10–20 åren.
En underbar tid för lutheraner!
Bland kristna i Finland är det inte ovanligt att man bekymrar sig över kristenhetens och samhällets tillstånd. Samhället blir allt mera hedniskt och kyrkorna förlorar medlemmar. Inte heller i Förenta staterna är detta ett främmande fenomen. I likhet med de flesta kyrkorna minskar också Missourisynoden. Pastor Andræ berättar att kyrkans medlemsantal sjunkit från 2,8 miljoner till 1,8 miljoner sedan år 1970. Då jag frågar hur det är att vara en konfessionell lutheran i vår tids Förenta staterna, är hans svar dock mycket positivt:
– Det här är en underbar tid att vara konfessionell lutheran i Förenta staterna!
Andræ betonar att religionsfriheten står på stadig grund i Förenta staterna, och dessutom har vi idag kanske bättre möjligheter än någonsin förr att bedriva missionsarbete. Han ser det här också i det egna arbetet:
– Genom studeranden, invandrare och flyktingar har Gud fört folken hit, och vi får vittna för dem. Det är svårt, om inte tidvis till och med omöjligt, att åka till exempelvis Kina eller Saudiarabien, för att sprida evangeliet där. Men jag får träffa kinesiska och saudiarabiska studenter hela tiden.
Också många religionslösa studenter – till exempel humanister och ateister – är enligt Andræ intresserade av att höra vad han har att säga, även om de inte alltid håller med.
Det finns alltså mycket att tacka för och glädja sig över i vår tid. Samtidigt ska man inte sluta ögonen för de utmaningar som kyrkan måste möta. Politiskt är Förenta staterna ganska tudelat, och till exempel priderörelsen och den så kallade genderideologin vinner mark, också i många kyrkor. Andræ ser dock inte dessa som något stort hot mot Missourisynoden. Däremot ser han bekymmer på annat håll. Risken finns att en kristen sammanblandar tro och politiska åsikter.
– När jag cyklar till kyrkan passerar jag en metodistkyrka. Jag ser inte ett enda kors, men däremot flera regnbågsflaggor. Deras frestelse är att ge sig in på genderideologin. Vår frestelse finns i den andra ändan. Då det ser ut för oss som att samhället håller på att rasa, kan den radikala nationalismen fresta.
Som finländare i Missourisynoden?
Många finländare har endera besökt eller kommer att besöka Förenta staterna. En del tillbringar flera år i landet. Jag frågar därför hur en finländare kunde hitta vägen till en av Missourisynodens församlingar. Pastor Andræ konstaterar att Missourisynodens hemsida har kontaktuppgifter till församlingarna. Också nätsidan Issues, Etc., som är bekant för många, har en lista över lutherska församlingar.
Om man stannar i Amerika under en längre tid och drabbas av hemlängtan, då lönar det sig att åka just till First Trinity Evangelical-Lutheran Church i Pittsburgh. Eric Andræ är nämligen född i Sverige och har bott där under sin tidiga barndom, och besöker Sverige då och då. Det nordiska själslandskapet är alltså bekant för honom. Han talar också svenska och har skrivit (bland annat sin S.T.M.-avhandling) och redigerat böcker om Bo Giertz och översatt många av hans texter till engelska. Som bäst håller han på att översätta boken Kyrkofromhet. Vidare är Andræ engagerad i nätforum med nordisk koppling: Society for Scandinavian & American Lutheran Theology (SSALT) och Giertz Society.
I slutet av intervjun uttrycker Andræ sin stora glädje över att vi nu har erkänd kyrkogemenskap mellan våra kyrkor, och vidare tillägger han:
– Vi uppskattar och har stor respekt för biskop Juhana Pohjolas och Päivi Räsänens trofasthet under förföljelsen.
Glädjen, uppskattningen och respekten är ömsesidig. Utan Missourisynoden skulle hela den världsvida kyrkan vara fattigare.
Artikeln har publicerats i något kortare form på finska i Helgedomens Lampa 4/2023.
Lutheran Church—Missouri Synod
Användbara länkar:
Den som vill vara med i nätforumen SSALT och Giertz Society får gärna skicka e-post till pastor Eric Andræ: ericandrae(at)gmail.com.
Den 29–30 juli samlades återigen folk från Missionsstiftets svenska församlingar till ett gemensamt församlingsläger på Utterö lägercentrum i Vasa. I år var temat ”Tryggare kan ingen vara” och programmet var uppbyggt så att tryggheten med Gud och andra människor blev diskuterad från olika synvinklar.
På lördag berättade pastor Harry Backström om Guds ledning i sitt liv. Med hjälp av bibelställen uppmuntrade han åhörarna att lita på Gud och Hans trofasthet även i svåra livsskeden. Senare på dagen fick lägerdeltagarna bilda smågrupper där de skulle diskutera olika knepiga situationer som kan uppstå i församlingen. Den centrala frågan var vad som förebygger en känsla av trygghet i församlingen och vad som hindrar den. Diskussionen blev riktigt intressant, och alla fick förhoppningsvis nya tankar om hur just deras församling kunde bli tryggare och mera välkomnande för gamla och nya medlemmar. Trygghetstemat fick fortsättning på söndagen då deltagarna lyssnade på en podd med Jakob Appell och Christoffer Helle, ”Samtal om hopp i en orolig tid”, och fick sedan reflektera över sin tro och sina rädslor i den orostid vi lever i.
Som motvikt till undervisningen fanns naturligtvis också andakter och gudstjänst på schemat. Deltagarna hade också möjlighet till att gå en bönevandring på lägercentrets område. På vandringen fick man gå från station till station och göra små uppgifter som uppmuntrade till bön och stillhet inför Gud. Bland annat fick man trä pärlor på ett band och be en tacksägelsebön för varje pärla, kasta en sten i sjön som symbol för synder man bär på (Mika 7:19), fästa lappar med namnet på någon kär person på ett fiskenät och be om denna persons frälsning (Mark. 1:17) och så ett frö med en bön om tillväxt i den kristna vandringen. Lördagens regn såg till att fröna fick ordentligt med vatten, och så här fint har fröna grott endast en dryg vecka efter lägret!
Barnen och ungdomarna hade förstås sitt eget program. De mindre barnen fick höra om den förståndige mannen som byggde sitt hus på berggrunden, d.v.s. Guds ord och Hans löften, och ungdomarna hade ett eget pass där de fick höra om förföljelser av kristna och samtala om hur det är att vara kristen i dagens Finland. Barnen njöt också av gemensamma lekar nere vid stranden och på lägergården.
Må Herren välsigna de andliga frön som blev sådda under helgen. Tack alla som var med och bidrog till ett trevligt församlingsläger!
Vid Missionsstiftets sommarfest lördagen den 5 augusti höll biskop Juhana Pohjola en föreläsning kring aktuella teman. I början av sin föreläsning återvände han till stämningen för tio år sedan, då Missionsstiftet grundades. Samtidigt riktade han redan blicken mot framtiden. – Med tacksamhet minns vi de generationer som har lagt grunden, och samtidigt erkänner vi att vi nu lever i ett brytningsskede mellan generationer, berättade Pohjola. Enligt honom frågar de unga redan nu hur det andliga landskapet och Missionsstiftet kommer att se ut under den tredje generationen. I sin föreläsning målade biskopen därför fram en bild av hurdan den tredje generationens kyrka är.
”Missionsstiftet lever på missionsfältet”
Enligt Pohjola kommer den tredje generationen att möta åtminstone tre stora möjligheter och utmaningar under sitt liv. För det första kommer de att bevittna hur de stora folkmassorna i västvärlden drar sig undan den kristna tron och kyrkan. – Missionsstiftet lever på missionsfältet, sammanfattade Pohjola. När de stora massorna drar sig undan den kristna kyrkans gemenskap kommer de bekännande kristnas ställning att förändras. När den gemensamma kristna värdegrunden har smulats sönder måste de, som en minoritet, lära sig att möta människor som tänker och lever på ett väldigt annorlunda sätt med evangeliet. Samtidigt lever de redan nu i en värld där kristna uppfattningar och de kristna i allt högre grad betraktas som ett hot mot det gemensamma bästa. I och med den tredje generationen bryts de sista banden till folkkyrkan – så som det dubbla medlemskapet – och den nya generationen kan bygga framtidens kyrka utan en fortsatt inre kamp om folkkyrkans ramar. – Huruvida det är ändamålsenligt att framöver registrera sig som religiöst samfund är en öppen fråga, konstaterade Pohjola och sade att vi också på den punkten finner en gemensam lösning, under Guds ledning. Han önskade att det i något skede ska bli möjligt för Missionsstiftet att ha en saklig relation till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, trots att skillnaderna är stora.
Under sin föreläsning framhöll biskop Juhana att Jesus inte tvingar någon att stanna i gemenskap med sig själv. Däremot frågar han, lyssnar och diskuterar. Pohjola frågar därför om inte också vi kunde handla på samma sätt. Enligt Pohjola syns ”livet i frihetens rymlighet, utan tvång” i den verklighet som den tredje generationen möter. För många i deras generation representerar vår kyrka en främmande och rent av skrämmande minoritetskultur. För att människor ska ha möjlighet att komma och hitta sin plats måste de få tid, rum och trygghet att fråga och pröva sig fram. Enligt Pohjola accentueras detta också i hemmen, där våra unga lever i spänningen mellan hemmets andliga arv och den omkringliggande skol- och medievärlden.
I förtröstan på Kristus som är kroppsligt närvarande
Enligt Pohjola får den tredje generationen, i likhet med sina företrädare, bekänna att vi lever i förtröstan på Kristus som är kroppsligt närvarande. I Missionsstiftet håller man sig till Guds ords löften, för just där hör människorna hans röst. Ingen har rätt att uttunna eller ta bort det. – Orden är inte endast ord som berättar om den Högste, eller ord som stimulerar till en nådig inställning, eller kuddar i ett tryggt rum. De är inte ett mångtydighetens dränkande träsk, definierade Pohjola. Däremot avslöjar Guds heliga, tydliga och säkra ord hurdant människans fruktansvärda förgängelsens tillstånd är, och orden skänker evigt liv. Genom dem talar och verkar Helig Gud. – Vi har velat hålla oss till dessa gåvor som ger evigt liv. Vad kunde vi ta bort från dem, eller vad kunde vi lägga till! Här handlar det inte om att konservera arvet från fäderna eller om trångsynt stirrande i backspegeln, utan om att leva i Kristus, framhöll Pohjola.
Enligt biskop Juhana har Missionsstiftet fått möta många svåra situationer under de gångna tio åren, men en sak har man aldrig behövt fundera på: Har vi ännu tillfällen att verka? – Vi har fått leva på en rymlig plats, summerade Pohjola med hänvisning till temat för årets sommarfest. Så som han ser det står fältet öppet också för den tredje generationen. Kyrkan har fortfarande alla möjligheter att växa, också under deras levnadstid. – Då vi handlar i förtröstan på Kristi eviga livsord har vi alltid rum att verka. Men att bekänna Jesus har alltid sitt pris, och det är här som vi blir prövade i vardagen. Men även om han för oss till en trång plats, så gör han den platsen rymlig. Vem kunde ha makt att tvinga vår Herre i hörnet, eller att ta ifrån honom verksamhetsmöjligheterna? Därför är det inget alternativ för oss att tiga, dra sig undan eller gnälla, sade Pohjola till åhörarna.
Modigt i förtröstan på Kristi ord
Den tredje generationens tredje utmaning och möjlighet är enligt Pohjola modet att leva i förtröstan på Kristi ord. I slutet av sin föreläsning uppmuntrade biskopen åhörarna att som kyrka bära fram Herrens ord i den här tiden och det här landet, att leva av Kristi nådesord och bygga församlingar som är hem ”för oss själva, för följande generationer och för dem som söker och för dem som ännu inte ens söker”. – Om detta ber jag för vår kyrka, när den tredje generationen växer och börjar ta ansvar i våra församlingar. Detta mod innebär inte endast utropstecken på sociala medier eller högljudda ställningstaganden på arbetsplatserna. Det innebär framför allt det att man blir så svag att man inte kan leva utan Kristi livsord, uppmuntrade biskopen.
Missionsstiftets tidning Pyhäkön Lamppu – Helgedomens Lampa har sedan 2012 haft artiklar även på svenska. Bland texterna finns ett brett utbud av olika teman, och de tidigare numren finns också fortfarande att läsa på nätet.
I juli 2023 ges det ut ett extranummer helt på svenska. Numrets huvudfokus ligger i församlingen och de gåvor som Herren ger oss där, i ordet och sakramenten. I ett par intervjuartiklar kan du också få en inblick i hur vägen till och livet i församlingens gemenskap kan se ut. Extranumret tjänar alltså också som en presentation av Missionsstiftet – en presentation som man gärna kan dela med sig av åt någon som kunde vara intresserad av luthersk församlingsgemenskap.
Extranumret kommer att säljas för 1,50 €/st.
Tidningen kommer även att publiceras på nätet under hösten 2023.
Pärmen till Helgedomens Lampa extra 2023.
Vad är kyrkan? Det här är inte en alldeles liten fråga! Kärt barn har många namn. Därför talar Gud om oss, sin kyrka, på många olika sätt i sitt ord. Jesus talar om Guds rike eller himmelriket. Ibland säger han: ”Jag är världens ljus” (Joh 8:12; jfr. 9:5), men också: ”Ni är världens ljus” (Matt 5:14). I synnerhet i Uppenbarelseboken målas det fram en bild av kyrkan som Lammets brud. Denna brud har Jesus friköpt med sitt eget blod.
Det skulle förstås finnas många fler beskrivningar. Själv tilltalas jag av talet om kyrkan som Kristi kropp (Rom 12; 1 Kor 12). Där betonas å ena sidan hur nära Jesus vi är. Vi är inte endast nära, och vi inte endast tillhör Kristus, utan vi är i Kristus! Å andra sidan framgår det också hur vi kristna hör samman också sinsemellan. Kyrkan är inte endast en förening eller klubb för människor med samma fritidsintressen. Inte kan ju näsan förflytta sig från en kropp till en annan, om den tröttnar på sällskapet med öronen. Och inte kan händerna låta bli att göra något, om de märker att en tå lossnar från kroppen.
Bekännelsens nödvändighet
Man kunde betrakta Kristi kropp med förundran hur länge som helst. På samma sätt kan man förundras över att kyrkan är Kristi brud, liksom också det att vi är världens ljus, tack vare Jesus. Man kunde säga att så gott som den enda orsaken till att vi inte helt och hållet kan stanna upp för att förundras över detta är det faktum att vi lever i en värld där Kristi kropp blir piskad, och om tillfälle ges, också amputeras. Vi lever i en värld som turvis försöker endera förföra eller smutskasta bruden. Vi lever i en värld där man inte endast försöker släcka ljuset, utan dessutom försöker få kristna att själva gömma ljuset under skäppan. Och vad värre är: allt det här sker också till synes inom kyrkan.
Därför kan vi kristna inte ännu i den här världen endast förundras över Kristi kropps mysterium, utan Guds folk måste också rusta sig mot olika villfarelser. Enligt krigets tröstlösa logik är det dock så att det är den som attackerar som avgör var det krigas. Det här är värt att komma ihåg när vi läser bekännelseskrifterna. De innehåller mycket sådant som är till uppbyggelse för kyrkan och varje kristen, oberoende av situation; viktig utläggning av trons innehåll. Men bekännelseskrifterna försvarar också Guds ords sanning specifikt på de punkter där kyrkan har blivit attackerad. Bekännelseskrifternas syfte är alltså inte att ge en allomfattande undervisning om vad Guds ord lär exempelvis om Kristi kyrka. Deras syfte är att i synnerhet uttrycka vad vi tror och bekänner med grund i Guds ord, liksom också vilka läror vi likaså på grund av Guds ord förkastar.
Just därför är bekännelsen så nödvändig. I den här världen undervisas det mycket sådant om kyrkan som inte stämmer överens med Guds ord. Någon kan påstå att kyrkan måste leva i gemenskap med någon viss biskop för att vara kyrka i egentlig mening, och att den biskopen kunde ge bestämmelser som är bindande för kyrkan, oberoende av Guds ord. På annat håll kan det påstås att kyrkan inte är så mycket mer än en gemenskap av människor, eller att den sanna kyrkan vore fullständigt osynlig och därför omöjlig att finna. På sina håll kan undervisningen om kyrkan vara så tunn att man tänker att kyrkan är endast det som statsmakten erkänner som kyrka! Just för att undvika sådana villfarelser är det viktigt att kyrkan både undersöker Guds ord och bekänner den tro som står i överensstämmelse med Guds ord.
Det är också just så som våra fäder gör till exempel i Augsburgska bekännelsen, som också vi skriver under. I dess kyrkoartiklar (VII. och VIII.) noterar vi att det talas både om kyrkans väsen och de villfarelser som man tar avstånd ifrån, med hänvisning till Guds ord. I bekännelsen sägs det att ”en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid” och att ”kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. Bekännelsen drar gränser mot olika villfarelsen då den konstaterar att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten” och då den säger att till exempel nedärvda mänskliga traditioner inte är nödvändiga för enheten och att sakramentens verkan inte är beroende av kvaliteten på ämbetsinnehavarens tro och fromhet. Mycket tydligt uttrycker bekännelsen också hurdant kyrkans tillstånd är i den här världen: ”… många skrymtare och ogudaktiga äro med…”.
Kännetecknen
Bekännelsen målar fram kyrkans lära. För det första presenterar de lutherska bekännelseskrifterna huvuddragen i Kristi kyrkas lära. För det andra tar de avstånd från villfarelser som uppkommit inom kyrkans hägn. Kärnfrågan för reformationen är rättfärdiggörelseläran. Augsburgska bekännelsen säger ”… att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron…” (IV.). Men ser du, hur frågan om rättfärdiggörelse liksom automatiskt knyts samman med dessa frågor: Hur blir jag delaktig av Kristus? Hur får jag trons gåva? Hur kommer jag med i de frälstas skara?
Den redan nämnda beskrivningen av kyrkan ”i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” tas ofta som startpunkt när man söker efter Kristi kyrka. Alldeles rätt har man i ljuset av det här stället uppmanat kristna att söka efter rätta predikstolar och altaren. I linje med detta har man i Missionsstiftet betonat kyrkans kännetecken, som Martin Luther beskriver i boken Om koncilierna och kyrkan (1539).
Vi får komma ihåg att kyrkans bekännelse aldrig begränsas endast till dess nedtecknade bekännelse, som är viktig i och för sig. Kyrkans bekännelse kan aldrig vara endast teoretisk kunskap om vad ett rent evangelium är eller hur sakramenten förvaltas rätt. Alldeles ofrånkomligen föder det rena evangeliet en församling där man lever av de skatter som Herren enligt sitt ord och genom sitt ord ger åt kyrkan. Undervisningen om kyrkans kännetecken är därför till stor hjälp för den som söker efter en bibelenlig församling, alltså den rätta kyrkan.
Med grund i Guds ord kan man säga en hel del om kyrkan, men allt är inte sådant som man kunde se och igenkänna. Kyrkan är Kristi kropp, det är sant. Kyrkan är Lammets brud. Ändå hittar vi inte kyrkan genom att endast fråga var brudgummen eller bruden är. Åt vilket håll borde alltså våra blickar riktas?
Kristi kyrka föds och lever av Guds ord, som därför också predikas och utläggs på ett sådant sätt att folk kan höra det. All slags människor som lider av arvsynden fogar man till Kristi kyrka på det sätt som Jesus har instiftat, det vill säga genom att döpa dem i Treenig Guds namn, såvida de inte redan tidigare har fått dopets gåva. I kyrkan är det inte så att man endast vemodigt påminner sig själv om Jesus, utan Jesu sanna kropp och blod delas ut och tas emot på det sätt som han har instiftat, i den heliga nattvarden. I kyrkan brukar man de nycklar som Jesus har gett år kyrkan, det vill säga man ger syndaavlösning, men vid behov även binder en människa i hennes synd, om hon inte vill avstå från den. I Kristi kyrka predikas Guds ord och förvaltas sakramenten av män som har vigts till Ordets ämbete, som Jesus har instiftat. I enlighet med Kristi inbjudan ber och lovprisar kyrkan Gud, som har skänkt åt oss frälsning i Kristus. Och ofrånkomligen får Kristi kyrka också sin beskärda del av motstånd och förföljelse, hon får alltså bära korset.
Kyrkans skatter
På dessa kännetecken kan man alltså igenkänna Kristi kyrka. Så här hittar du den rätta kyrkan. Men framför allt när du redan funnit denna kyrka får du notera hur dessa inte är endast kännetecken i den meningen, att man kunde betrakta dem från utsidan för att se var kyrkan är. De är inte endast gränsmärken som avskiljer Kristi kyrka från alla falska kyrkor. De är kyrkans skatter, en källa till glädje och frid för dig. De är gåvor, och tack vare dem behöver du inte längre söka efter det som du, en lem i Kristi kropp, har fått finna och nu får äga. I dem har du ditt kära hem, dit du med lugnt sinne kan bjuda in även andra.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 3/2023.
Missionsstiftets församlingsläger hålls i år 29–30.7 på Utterö lägerområde i Sundom skärgård i Vasa.
I lägerprogrammet ingår undervisningspass både för barn och vuxna, gemensamma andakter, högmässa på söndagen samt ledda och fria aktiviteter. På Utterö finns även möjlighet till bad och sport. Biltransport från Vasa ordnas för dem som inte kommer med egen bil.
Övernattningen sker i stugor med 2–6 sängplatser. Antalet stugor är begränsat så övernattning i ex. egen husvagn rekommenderas för dem som har möjlighet till det. Vi försöker hitta plats åt alla, ifall platserna tar slut ges plats i anmälningsordning.
Anmäl dig här:
Anmälan till församlingslägret 29–30.7.2023
Anmälan senast 30.6.2023.
Lördag 29.7.2023:
12:00 Ankomst och lunch
13:00 Välkommen!
13:30 Undervisningspass 1: Harry S. Backström – ”Guds ledning i mitt liv”
14:30 Kaffe
15:15 Paneldiskussion med församlingsmedlemmar: ”En trygg och välkomnande församling” (Ida Heikkilä intervjuar)
17:00 Middag
18:00 Valfria aktiviteter och fritid
20:00 Completorium (Patrik Saviaro)
Korvgrillning – Bastu
Söndag 30.7.2023:
08:00 Frukost
09:15 Morgonandakt
9:30 Undervisningspass 2: ”Trygg i orostider”
11:30 Lunch
13:00 Högmässa (Liturg och predikant Otto Granlund, Patrik Saviaro assisterar)
14:30 Kaffe
Avgift
OBS! Maximiavgiften för en familj är 120 e.
Vuxna: 45 e/pers.
Barn 8–17 år: 10 e/pers.
Barn 3–7 år: 5 e/pers.
Barn 0–2 år: gratis
Pris för dem som ordnar eget logi (enligt samma åldersuppdelning): 35/5/3/gratis
Pris för dem som deltar endast lördag (ingen övernattning): 25/3/gratis/gratis
Pris för dem som deltar endast söndag (ingen övernattning): 15/2/gratis/gratis
OBS! Söndagens högmässa är naturligtvis gratis. Alla välkomna!
I vårt eget liv och i den omkringliggande världens nuläge kan det hända att vi känner oss trängda, men Gud har kallat och kallar oss till en rymlig plats. Han kallar oss inte till ett gömställe, i kläm eller bakom galler, utan till en öppen plats, på glädjebudskapets fasta klippa, till hans rike där vi får äga syndaförlåtelsens gåva och det nya livets hopp.
I den här världen händer det tidvis att dörrarna stängs framför oss, men i Guds rikes gemenskap finns det rum att leva, andas och söka sin plats som skapad till Guds avbild och som en lem i hans kyrka. Hur trängda förhållanden kyrkan här i tiden än kan ha framför sig ber vi därför att Guds evangeliums öppenhet kunde få allt mera rum bland oss, liksom glädjen över och insikten i att vi har blivit förda ut på rymlig plats.
I Missionsstiftet har man under de senaste åren ibland frågat sig om det skulle finnas orsak att registrera sig som religiöst samfund. Frågan blev mer konkret när stiftsmötet år 2021 godkände ett förslag om att utreda för- och nackdelarna med en eventuell registrering. Vad skulle det egentligen innebära, mer exakt? Jag diskuterade saken med stiftsdekan Joel Kerosuo.
Stiftsdekan Joel Kerosuo.
Varför började diskussionen om registrering just nu?
– I våra församlingar finns det människor som har ganska olika åsikter i den här frågan. En del har ett starkare band till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, för en del är bandet mycket svagt, eller så har det helt brutits av, redan för länge sedan. Med detta i bakgrunden är det naturligt att fråga vad som vore den bästa organisationsformen för Missionsstiftet. I Finland har det normala sättet traditionellt varit att man grundar ett religiöst samfund.
Den nuvarande modellen där Missionsstiftet och Lutherstiftelsen bildar en dubbelstruktur har i och för sig upplevts fungera. Å andra sidan har den ibland upplevts diffus. Under coronatiden aktualiserades också frågan om religionsfrihet, eftersom statsmakten behandlade registrerade religionssamfund och oregistrerade religiösa gemenskaper på olika sätt. Fastän det vid en närmare granskning klarnade att också religiösa gemenskaper tämligen brett skyddas av religionsfriheten så hade frågan redan väckts, om det ändå inte vore klarare att vara ett religiöst samfund.
På vilket sätt kopplas Konstitutionskommittén till det här? Hur arbetar den och vem ingår i den?
– Stiftsmötet godkände ett initiativ från en församling. I initiativet föreslogs det att man skulle utreda olika synpunkter kring registrering ur Missionsstiftets synvinkel. På basis av beslutet utnämnde stiftsrådet en kommitté i november 2021. Kommitténs mandat är alltså att samla information till stöd för diskussionen. Vi strävar till att samla faktakunskap för att vi kunde veta exakt vad en registrering som religiöst samfund på olika punkter skulle innebära i praktiken. Kommittéarbetets syfte är alltså inte åtminstone i det här skedet att föreslå hur man borde gå vidare.
Utöver mig själv utnämnde stiftsrådet följande personer som medlemmar i kommittén: biskop Juhana Pohjola, Lutherstiftelsens styrelseordförande Raimo Savolainen, pastor och jurist Jyrki Anttinen, stiftssekreterare Sami Niemi, pastorerna Esko Murto och Otto Granlund, samt Pauliina Pylvänäinen som representant för stiftsrådet. Under det gångna året har vi i tur och ordning, var och en, samlat material på olika delområden, varefter vi arbetat vidare med materialet. Vi strävar till att olika teman behandlas täckande och att materialet kommer till gemensamt bruk i församlingarna och hela stiftet.
De teman som vi funderat över har varit mycket olika till sin storlek. Å ena sidan handlar registreringen om många slags praktiska arrangemang, å andra sidan berör det stora frågor som har att göra med den personliga identiteten. Det är mycket förståeligt att temat berör förutom olika synpunkter också olika känslor och bekymmer.
Hurdana synpunkter har man framfört?
– Registrering som religiöst samfund har väckt både iver och reservation i församlingarna. Många frågor har att göra med ekonomi och administration. Också frågan om dubbelt medlemskap, alltså att man samtidigt är medlem både i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och i Missionsstiftet, är något som man har funderat på. Hur skulle en registrering påverka detta? Vi har inte velat ta bort möjligheten att vara medlem i ev.luth. kyrkan även om vi säger att det räcker att man är med i Missionsstiftet. En registrering skulle aktualisera frågan egentligen redan på grund av att ev.luth. kyrkans bestämmelser inte nu heller godkänner dubbelt medlemskap.
Vad tänker du om påståendet ”Om Missionsstiftet skulle registreras som religiöst samfund så skulle byråkratin öka förskräckligt mycket”?
– På det här kan vi redan nu svara att oron över att den administrativa arbetsbördan skulle öka inte verkar vara befogad. Om Missionsstiftet registrerade sig som religiöst samfund skulle det medföra mycket administrativt arbete i början, men i praktiken skulle församlingens administrativa arbetsbörda inte öka. Stiftets kansli skulle då behöva organisera ett medlemsregister, men för det syftet kunde man få ett visst stöd från staten. I och för sig borde den ekonomiska administrationens utgifter inte öka. Frågan om hur man fördelar det ekonomiska ansvaret i en ny situation skulle vara en större fråga i vår situation. Vem eller vilka skulle sköta det, med hurdant ansvar och med vilket mandat? På samma sätt borde Missionsstiftets församlingars ekonomi först vara i balans. Det är förstås något som vi eftersträvar redan nu.
Hur skulle skötseln av ekonomin alltså ordnas, efter förändringen?
– I konstitutionskommittén har vi arbetat med olika scenarier för hur det vore möjligt att ordna Missionsstiftets ekonomi. Var och en av dem har sina svagheter och möjligheter. Ett alternativ är att man fortsättningsvis skulle sköta ekonomin via Lutherstiftelsen. I det andra scenariet skulle Missionsstiftet ta hand om kyrkans arbete, men arbetsgivaransvaret och församlingarnas ekonomi skulle fortfarande skötas via Lutherstiftelsen, liksom nu. I det tredje alternativet skulle ekonomin skötas helt inom Missionsstiftet.
I detta skede av utredningen har jag den bilden att om Lutherstiftelsen fortsättningsvis skulle sköta församlingarnas ekonomi medan Missionsstiftet tog hand om det gemensamma arbetet så skulle det vara till och med mera komplicerat i jämförelse med nuläget. Oberoende av vilken modell vi möjligen skulle gå in för, så behöver saker och ting också framöver samkoordineras och det behöver funderas över vem som sköter vad, å tjänstens vägnar. På samma sätt måste man noggrant tänka igenom vem det är som bär ansvaret i olika situationer. I stiftelsen finns det också en lång erfarenhet av att bära ansvar – alltså både kunnande och en verksamhetskultur som inte uppstår i ett ögonblick.
Om Missionsstiftet organiserade sig som ett religiöst samfund, skulle det innebära att staten kan påverka oss på något sådant sätt som vi inte önskar?
– Man kan se att religionsfriheten försvagas i vårt land. Rättsprocessen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola är ju ett tecken på detta. Det finns säkert frågor som man behöver fundera över. Det är dock svårt för mig att se att en registrering skulle försämra vår position. Tack vare Lutherstiftelsens stiftelseurkund har vi redan nu ett starkt skydd i religionsfriheten, och det är något vi kommer att försvara, men en registrering skulle göra saken klarare.
På vilket sätt skulle en registrering påverka gemenskapen med bröder och systrar i Kristus?
– Återkommande har jag fått möta den missuppfattningen att om vi organiserade oss som religiöst samfund så skulle vår nuvarande nattvardspraxis automatiskt ändras. Redan tidigare har vi tänkt att det för alla dem som vill följa Bibeln och den lutherska bekännelsen ska vara möjligt att delta i nattvarden.
En fråga för sig är huruvida en medlem i Missionsstiftet kan delta i nattvarden till exempel på en sommarfest som arrangeras av en väckelserörelse som står en nära hjärtat. Jag hoppas att vi tillsammans med väckelserörelserna kunde finna en bra lösning, om vi i något skede är ett registrerat religiöst samfund. Säkert finns det på båda sidorna en vilja att värna om de goda kontakterna.
Hur fortsätter diskussionen?
– Under våren uppmanar vi församlingarna att reflektera kring temat medlemskap. Oberoende av vilken lösning vi sinom tid kommer till i fråga om registreringen så är detta en kärnfråga med tanke på vår kyrkas framgång: Får gudstjänsten vara till liv och församlingen ett hem, och får också medlemskapets gåva bli allt klarare? Oberoende av hurdan vår officiella status är i förhållande till staten så är det centralt att en kristen hittar församlingen som sitt hem.
I konstitutionskommittén planerar vi att senare skicka ut en förfrågan till församlingarna, för att samla mera information. På hösten ger vi en mellanrapport till stiftsrådet, och kommitténs arbete behandlas även vid stiftsmötet i november. Vi behöver också hela tiden få större klarhet i situationen, vilket vi önskar få genom de diskussioner som förs i församlingarna. Vi har inte bråttom och inte heller någon press åt något håll. Med lugn sinne och med intresse funderar vi på olika synvinklar och alternativ.
Texten är en översättning av Pauliina Pylvänäinens artikel ”Tulevaisuuden näköalat pohdittavana” i Helgedomens Lampa 2/2023.
Språkligt korrigerad 24.3.2023.
Ett land som sträcker sig långt i norr och som är känt för sin höga utbildningsnivå och levnadsstandard, klarar sig bra i ishockey och har två officiella nationalspråk. Vilket land kommer du att tänka på? Det finns åtminstone två möjliga svar, och ett av dem är Kanada. Till skillnad från det andra möjliga svaret hör den lutherska tron inte till ”mainstream” i Kanada. Ändå finns det en till och med ganska stor (knappt 300 församlingar och drygt 50 000 medlemmar) konfessionellt luthersk kyrka i Kanada, det vill säga Lutherska kyrkan i Kanada, LCC (Lutheran Church—Canada / Église Luthérienne du Canada). Efter våra systerkyrkor i Norden var just LCC den första kyrkan med vilken Missionsstiftet fann och erkände kyrkogemenskap.
För att göra vår systerkyrka bekantare för oss bad jag pastor Robert Bugbee presentera sin kyrka för oss. Han känner kyrkan väl. Under åren 2008–2018 var han president (jfr. biskop) för kyrkan och då reste han aktivt runt i församlingarna. Nuförtiden tjänar han som pastor för LCC:s församling i Windsor (Ontario) och den lokala kristliga akademin.
Pastor Robert Bugbee.
Stadiga rötter i Missourisynoden
Pastor Bugbee berättar att kyrkans tidigaste församlingar som bildades mot slutet av 1800-talet först hörde till den amerikanska Missourisynoden. Efter andra världskriget blev dock tanken om en självständig kyrka starkare i de kanadensiska församlingarna. Bugbee berättar att det var framför allt praktiska frågor som var orsaken:
– De kanadensiska församlingarna utgjorde en ganska liten del av Missourisynoden. I den stora kyrkan kände man inte till sådana saker som var viktiga för kanadensarna, och man fäste inte tillräckligt stor uppmärksamhet vid kanadensarnas behov. I någon mån inverkade säkert också den kanadensiska patriotismen till att man ville bli självständig.
Ett av de praktiska problemen hade enligt Bugbee att göra med prästutbildningen:
– Kanadensiska studenter skickades till Förenta staterna för att studera där, i Fort Wayne och St. Louis, men det var många av dem som inte återvände till Kanada.
Problemen kring prästutbildningen bemöttes redan innan LCC blev självständigt år 1988, i och med att man grundade egna seminarier i Kanada, först i St. Catharines i östra Kanada 1976 och sedan i Edmonton i väst 1984. Bugbee konstaterar att det kan kännas överdimensionerat att ha två seminarier i en kyrka av LCC:s storlek, men också detta hade sina orsaker: i västra Kanada ansåg man inte att det var en särdeles fungerande lösning att flytta till St. Catharines i öst.
Skillnaderna mellan öst och väst påverkar starkt förutom Kanada i stort, också inom LCC. Pastor Bugbee påpekar att fastän Kanada är stort till sin areal så bor majoriteten av befolkningen vid gränsen till Förenta staterna. Därför är det naturligt att det för dem som bor vid gränsen tidvis har bildats ett kanske till och med starkare band till en amerikansk församling som är nära, än till en församling som är i andra ändan av Kanada. Bugbee berättar hur närheten till USA också syns i hans eget liv. Han är själv ursprungligen hemma från delstaten Ohio, där han först växte upp i en annan luthersk kyrka, varefter han gick över till Missourisynoden av läroskäl år 1974. Nuförtiden tjänar han i den kanadensiska staden Windsor vid Detroitfloden, som utgör gränsen mellan USA och Kanada.
– Om jag promenerar bara en bit från mitt kontor kan jag se skyskraporna i Detroit, konstaterar pastor Bugbee.
First Lutheran Church i Windsor (Ontario) under adventstiden.
Luthersk kyrka i ett glest befolkat land
Bandet till amerikanska Missourisynoden är alltså starkt. Bugbee påpekar också att LCC inte har något eget förlag, utan i stället använder man sig i hög grad av den litteratur som amerikanska Concordia Publishing House ger ut.
Bugbee berättar att de kanadensiska församlingarna i huvudsak äger sina egna kyrkobyggnader, vilket förstås är bra med tanke på församlingarnas verksamhet. Å andra sidan konstaterar Bugbee att detta också skapar ett tryck att bygga nya och upprätthålla gamla kyrkor.
I församlingarnas gudstjänstliv finns det enligt Bugbee skillnader också inom LCC. I synnerhet i väst är det ganska allmänt att gudstjänsten är så att säga friare till formen. I öst håller man sig tydligare till den lutherska kyrkans liturgiska tradition, i likhet med Missionsstiftet. Bugbee nämner också att just seminariet i St. Catharines i östra Kanade är mycket liturgiskt medvetet.
Pastor Bugbee nämner också ett problem som är bekant även för finländare. I synnerhet i landets norra delar bor människorna ganska glest. Det kan vara lång väg till närmaste församling, och eftersom det inte finns tillräckligt präster så behöver också de ibland resa långa vägar för att betjäna församlingarna.
Redan i början nämndes det att Kanada har två officiella nationalspråk. Det här syns förutom i LCC:s namn också i det praktiska livet. Fastän Kanadas franskspråkiga befolkning traditionellt hör till romersk-katolska kyrkan så finns det nuförtiden också några lutherska församlingar på de franskspråkiga områdena i öst. Bugbee berättar hur församlingsbygget på det franskspråkiga området fick sin början:
– År 1976 tog borgmästaren för staden Gatineau (Québec) kontakt med presidenten (jfr. distriktsprost/biskop) för Ontario District i Missourisynoden. Borgmästaren var själv romersk-katolsk, men han önskade att lutheranerna skulle bilda en församling i staden. Han var oroad för stadens moraliska tillstånd.
Bugbee nämner också att LCC:s församlingar börjar betjäna människor som hör till olika språkgrupper, folk som talar till exempel oromo, nuer och mandarin. I sin egen församling i Windsor förrättar han på söndagsmorgnarna högmässa även på tyska. Staden fick en tyskspråkig minoritet när tyskspråkiga från Östeuropa flyttade dit efter andra världskriget.
LCC gör också omfattande missionsarbete. Särskilt nämner Bugbee missionen i Ukraina, Nicaragua, Costa Rica och sydvästra Asien. Just på den internationella arenan har kanadensarna enligt Bugbee också en viss fördel. För det första har kanadensarna ett gott samarbete med amerikanerna. Men för det andra är kanadensarna friare att verka i sådana länder där amerikanerna av politiska skäl inte är välkomna.
Vår tids utmaningar
De kanadensiska lutheranerna kämpar med samma bekymmer som orsakar huvudbry för kristna i hela västvärlden. Pastor Bugbee säger rakt ut hur landets situation ser ut:
– Kanada håller på att bli hedniskt, väldigt fort.
Trots att samhället sekulariseras finns det enligt Bugbee inte något anmärkningsvärt tryck inom LCC att till exempel börja prästviga kvinnor. Enligt kyrkans konstitution (jfr. kyrkoordning) är äktenskapet mellan en man och en kvinna, och saken är inte på något sätt oklar inom kyrkan.
I likhet med många andra kyrkor har också LCC lidit av coronapandemin och de restriktioner som pandemin gett orsak till. Bugbee gläder sig dock över det att många har funnit tillbaka till kyrkan och gudstjänsten. Till den här delen har coronatiden i högre grad drabbat de så kallade liberala kyrkorna, och enligt Bugbee finns det också teologiska orsaker till att det är just så:
– Om man inte anser att Bibeln är Guds ord, då glömmer man också lätt det tredje budet och Hebréerbrevets uppmaning: ”Låt oss inte överge våra sammankomster”. (Hebr 10:25)
Fastän LCC alltså har klarat sig förhållandevis väl genom coronatiden berättar Bugbee att kyrkan har samma problem som många andra kyrkor har. Gudstjänstbesökarnas medelålder är i allmänhet hög och kyrkan tappar medlemmar.
Att hitta en församling
Till sist frågar jag hur en finländare kunde hitta till LCC:s gemenskap, om han till exempel bor i Kanada en tid. Pastor Bugbee önskar alla välkomna och konstaterar att det lättaste sättet är att på förhand bekanta sig med kyrkans nätsidor. Han påpekar dock att man inte nödvändigtvis hittar en passande församling alldeles direkt. LCC:s församlingar är olika i jämförelse med varandra. I en del församlingar beaktar man också nya besökare bättre än i andra.
Bugbee påpekar att fastän människorna förr kom till kyrkan eftersom det var en vana som man hade så är situationen dock annorlunda idag. I anslutning till detta säger han:
– Vi behöver inte endast sund, utan också klar och praktisk predikan. Församlingarna behöver notera att vi på många sätt är i en situation som liknar urkyrkan.
Det här är något som är bra för lutheraner att komma ihåg, på båda sidor om Atlanten. Församlingen är inte ett ställe där man endast får höra en i och för sig god och rätt undervisning. Församlingen är en gemenskap och ett hem där vi får ta emot och leva av Guds gåvor, som Herren ger åt oss i sin nåd. I de här gåvorna ingår givetvis Guds ord och sakramenten, men också de bröder och systrar som han har kallat till delaktighet av samma gåvor.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 2/2023.
