Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio
16.4.2024
Missionsprovinsen i Sverige höll fredagen den 27 oktober 2023 sitt årliga provinskonvent (jfr. stiftsmöte) i Göteborg. Denna gång var det extra festligt – med god orsak: i år är det 20 år sedan Missionsprovinsen bildades. (Läs mera om provinskonventet i en nyhetsartikel på Missionsprovinsens hemsida.)
Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland har all orsak att tillsammans med Missionsprovinsen tacka för och glädja sig över de gångna tjugo åren, inte minst med tanke på att Finska Lutherstiftelsen (med dess församlingar) under några års tid var medlem i Missionsprovinsen fram tills att de finska församlingarna bildade Missionsstiftet år 2013.
Biskop Risto Soramies deltog i provinskonventet som representant för Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland. Vid konventet höll han ett föredrag som du kan läsa nedan.
Biskop Risto Soramies
Käre biskop Bengt, kära biskopar, kära bröder och systrar, kära kristna!
Det är en stor glädje att vara här och träffa er alla som har evangeliet och den lutherska bekännelsen som era hjärtans angelägenhet.
Jag kommer med hälsningar från biskop Juhana Pohjola och våra präster och församlingar. Biskop Juhana hade ombetts att hålla en presentation med temat ”Bekännelsens utmaningar och möjligheter i Norden”. Tyvärr kunde inte Juhana komma, eftersom Missionsstiftet just i dag har en så kallad gemenskapsdag dit representanter för våra församlingar från olika delar av Finland kommer. Här presenterar jag några av mina tankar om det givna ämnet.
Samtidigt gratulerar jag Missionsprovinsen till era 20 välsignade år. Må den Allsmäktige Fadern och Frälsaren ge er styrka, mod och kärlek i allt ert arbete. Guds ord återvänder aldrig fåfängt! Finska Lutherstiftelsen fick avgörande hjälp av Sverige, år 2005 öppnades för oss Missionsprovinsens perspektiv för kyrklig organisation. Frågan om prästvigning blev allt viktigare för oss och fick också sin lösning genom Missionsprovinsen.
Biskop Juhana skriver:
Vid Lutherstiftelsens styrelsemöte 19.5.2004 konstateras det: ”Lutherstiftelsen sänder dekan Juhana Pohjola till Göteborg 24-25.5.2004 för att följa med Missionsprovinsens möten.”
För första gången åkte jag till Göteborg som observatör vid konsistoriets och missionsrådets möten i Missionsprovinsen. Erfarenheten var ögonöppnande. Där fanns en klar kyrklig struktur och planer på att viga präster för gudtjänstförsamlingarna. Öppenheten, vänligheten och den andliga enheten var tilltalande. Här började den täta kontakten. Jag ser det som en stor ledning och vishet att Missionsprovinsen var så öppen för att bjuda in observatörer som fick bekanta sig med deras arbete. Då var det också en glädje att träffa en annan observatör, Roland Gustafsson.
Episcopus electus Arne Olsson och generalsekreterare Bengt Birgersson besökte vårt hem 8.1.2005 för att berätta om Missionsprovinsen. Närvarande var också 6 teologie studenter. Under de kommande åren blev dessa prästvigda i Sverige. Uleåborgståget till biskop Rimpiläinen byttes ut mot Sverigebåten, för handpåläggning av biskop Olsson.
Missionstiftets tidskrift ”Pyhäkön Lamppu” ges ut ca 5 gånger per år. Det finns alltid några sidor på svenska också. Men passande nog kom just i år tidskriften ”Helgedomens Lampa” för första gången helt på svenska. Jag tog med mig några exemplarar. Låt detta vara ett litet tack från vår stift till Missionsprovinsen.
Bekännelse, bekänna – vad är det?
En bekännare, en kristen står, inför något forum, någon auktoritet eller publik som kräver bekännelse. Nya testamentet berättar om aposteln Petrus bekännelser:
Apostlarna dog som martyrer som bekände sin tro inför det fientliga judiska och senare romerska forumet. Således bekräftade Gud deras bekännelse. Bekännelsen krävde särskilt mod och visshet om den egna övertygelsen. Martyrskapet bevisade att apostlarnas vittnesbörd var äkta. Detta var viktigt för kristna, vars tro byggde på apostlarnas förkunnelse. ”Vi tror på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka”.
Den konstantinska vändningen på 300-talet
Att bekänna den kristna tron inför judar, romare och greker krävde mod. Martyrskapets historia talar om detta på ett imponerande sätt. Tiden av stora förföljelser och impopularitet bör inte romantiseras. Det fanns många modiga vittnen, men det fanns också avfällingar. Redan aposteln Paulus talade om falska bröder och grymma vargar som företrädde falska bekännelser i församlingarna. När kristna hade varit i allmänt vanrykte, hat och förföljelse i tre århundraden är det inte konstigt att kejsare Konstantins nya inställning till kyrkan sågs som en stor nåd från Gud. Senare förklarade kejsaren Theodosius kristendomen som statsreligion (380). Kyrkan hade uppenbarligen segrat! Även om problemen med en sådan allians mellan staten och kyrkan har blivit tydliga i kyrkohistorien, är det ändå svårt att föreställa sig hur kyrkan kunde ha undvikit att vara glad och tacksam för sin nya position när det gäller bekännelse och erkännande. Situationen förändrades helt från bekännelsens synvinkel.
Vi bekänner tron enligt den nicenska trosbekännelsen, eftersom den nicenska trosbekännelsen är en del av vår liturgi. Även om det fanns politiska frågor och strävanden från kejsaren och andra parter som var involverade i det nicenska konciliet år 325, fanns det också fasta bekännare som var vakna, och till slut blev konciliets bekännelse en stor seger för sanningen. Men bakom denna goda och livsviktiga bekännelse låg nu också kejsarens, d.v.s. statens, auktoritet. Bekännelsen av den sanna tron krävde inte längre något särskilt mod. Det måste säkert anses vara en gåva från Gud att trosbekännelse nu var möjlig utan rädsla. Men samtidigt hade sann bekännelse blivit användbar även i världslig mening. Det krävdes mod att bekänna sig till något annat än den kristna tron.
Unionen mellan stat och kyrka har fortsatt i olika former ända fram till våra dagar. Kristnandet av Norden skedde med hjälp av makthavare, ibland med rent tvång, som vi väl känner till från våra länders historia. Det är lätt att se skuggsidorna av detta faktum, men det är omöjligt att betrakta hela utvecklingen som enbart negativ.
I kyrkohistorien har det funnits tillräckligt med tider då bekännandet av sanningen har krävt mod. I många fall var det kyrkan själv som var förföljaren. Reformationen som helhet krävde återigen särskilt mod från dess företrädare. Men den nära kopplingen mellan staten och kyrkan fortsatte, även om den komplicerades av kyrkans splittring.
Augsburgska bekännelsen uppstod som ett resultat av den inre striden inom den västliga kyrkan och klargjorde för församlingarna vad kristendomen, särskilt evangeliet, handlade om. Om det krävdes mod av de tidigaste bekännarna att bekänna sig till Augsburgska bekännelsen, blev det senare också ett krav – inte bara för prästerna, utan för alla. Rätt tro hade återigen blivit en plikt och skyldighet. Men en övertygelse som inte föds i frihet står sig inte den prövas och är därför ingenting värd.
Idag betraktas de nordiska länderna, Skandinavien och Finland, som föredömliga liberala samhällen. Det är lätt att glömma att religiöst tvång rådde i det svenska riket på 1600- och 1700-talen. Denna period av enhetskultur påverkar fortfarande vår tid. Min generation minns ännu den tid då mer än 95 % av finländarna tillhörde den lutherska kyrkan – först under de allra senaste årtiondena har en betydande förändring skett. För närvarande är endast 65 % av befolkningen i Finland medlemmar i kyrkan. Naturligtvis är denna siffra också helt överdriven om man ser till antalet personer som deltar i gudstjänst på söndagar. I Finland går lite mer än 1 % av kyrkomedlemmarna till folkkyrkans mässor.
Länge var det självklart för oss att den sanna, evangeliska tron är erkänd i kyrkan, vilket givetvis också har accepterats i den sekulära allmänheten. Legitimiteten för skolans religionsundervisning enligt denna bekännelse ansågs obestridlig fram till för några årtionden sedan. Även generationen som upplevde kriget och efterkrigstiden accepterade bekännelsen och erkännandet, även om många inte längre ansåg den kristna tron som personligen mycket viktig. Man var fortfarande ”evangelisk-luthersk”.
Författaren Väinö Linna (Okänd soldat) beskriver träffande denna mentalitet från 1900-talets tidiga årtionde i sitt verk ”Här under Polstjärnan”. Bonden Jussi Koskela går till pastorskansliet, där självaste kyrkoherden är närvarande. Jussi antar en ”evangelisk-luthersk min” vilket innebar att eftersom det anses att kyrkans tro är rätt, så kritiseras den inte, även om tron inte längre har någon personlig betydelse.
En annan tidsbild: på 1960-talet gjorde vi evangelisationsresor från Finland till Centraleuropa. För dessa ”korståg” behövde vi minibussar. Vi besökte kontoren i stora firmor för att fråga efter bilar som var till salu. Vi rekommenderade oss själva och vår verksamhet genom att framställa oss som unga kristna. Vi blev väldigt glada när vi fick några bilar för ett nominellt pris eller till och med gratis. Att vara en kristen ungdom var fortfarande då något absolut positivt.
När kristen bekännelse passar miljön väcker den inte uppmärksamhet. Det är naturligtvis ett tecken på fredliga förhållanden, om vilket Paulus säger: ”Först av allt uppmanar jag till bön … för … alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt” (1 Tim 2:1-2). Men ibland betyder sådan frid också likgiltighet. Guds ord, kristnas bekännelse verkar inte höras.
En av folkkyrkans biskopar klagade faktiskt över att biskoparnas röst inte längre hörs någonstans, även om biskoparna inte är tysta. Jag skrev då till den här biskopen att om kristna, och särskilt biskopar, skulle tala öppet om den sista domen eller till exempel mot s.k. homosexuella äktenskap, skulle hela Finland få höra det – det skulle media se till. En fridfull tillvaro skulle dock säkerligen störas av det.
Det verkar som om Gud under de senaste årtiondena har gett speciella tider och händelser där bekännelsen har hörts också offentligt, till exempel:
Men man blev snabbt van vid den här typen av nyheter. Min vigning som biskop orsakade några fler mediaberättelser, men det var inte längre en fråga om sensation. Kungörelsen om biskop Juhanas vigning genomfördes i huvudsak utan entusiasm och sakligt, med låg profil.
Kontroversiella nyheter främjade naturligtvis inte i sig bekännelsen, men i samband med dem framkom ändå Guds ord och nådde även sådana öron som annars var stängda.
Finlands skamliga rättegång mot riksdagsledamot och läkare Päivi Räsänen och biskop Juhana Pohjola har givetvis varit en möjlighet till allmän bekännelse av Guds ord.
Jag har läst att det både i Norge och i Sverige har det gjorts ansträngningar för att göra livet svårt för kristna skolor. Den kristna bekännelsen har börjat betraktas som gift i den liberala Norden!
Vi kan och bör inte organisera speciella incidenter. Gud ger möjligheter till bekännelse i rätt tid. Karl Barth sade i början av kampen för kyrkan i Nazityskland att när tidsandan förändras till att bli fientlig mot kristendomen, är kyrkans uppgift att fortsätta att predika Guds ord och samlas som tidigare – det är en stark och tydlig bekännelse. Konflikter kommer och kom också då förr eller senare, och bekännelsen blev allt dyrare men också mera högljudd.
När det gäller erkännande har vår utmaning varit en utåtriktad positiv tidsanda för erkännande. Jag avser den så kallade konstantinska kopplingen mellan staten och kyrkan. Kyrkan förlitade sig på statsmakten för att upprätthålla det religiösa livet. Det var fördelaktigt att vara ”evangelisk lutheran”. För det mesta var dock bekännelsen tom. Socialt tryck, även om det inte var särskilt tungt, fann en viss typ av ”bekännelse” användbar. I goda tider är erkännande billigt.
Nyare utmaningar är de nya vindar som nått in i kyrkan: jämlikhetsideologin som har förvrängt uppfattningen om kyrkans ämbete. Acceptans av homosexualitet har också förts till kyrkan med obegriplig kraft. När jag bodde i Tyskland på 1980-talet märkte jag att nästan alla nyheter och diskussioner om kyrkan i media handlade om kyrkans förhållande till homofrågor. Detta gäller även i Finland, med en fördröjning på ett par decennier.
Utmaningen är också att den liberaliserade kyrkan och ofta även media har beslutat tiga ihjäl bekännelsen. I en sådan situation kan det vara frestande att försöka göra sig hörd med alla medel. Men den visdom som Barth nämnde tidigare gäller fortfarande: Kyrkan måste leva som kyrka. Kyrkans sju kännetecken: Guds ord, dopet, nattvarden, nycklamakten, herdeämbetet, den offentliga gudstjänsten och det heliga korset. Genom dessa lever och bekänner kyrkan sin tro. De utgör samtidigt kyrkans ”program”.
Genom att se till att våra församlingar är delaktiga av Guds ord och syndernas förlåtelse och nattvarden, att barnen döps och att gudstjänster hålls offentligt och regelbundet, och att prästerna förblir trogna Guds ord och att de kristna bär korset enligt Guds vilja, kommer vår bekännelse till slut inte att gå obemärkt förbi och kan vara till nytta för många i evigheten.
”Du ska ge hans folk kunskap
om frälsningen,
med förlåtelse för deras synder
genom vår Guds
barmhärtiga kärlek.
Så ska en soluppgång
från höjden besöka oss,
för att lysa över dem
som sitter i mörker och
dödsskugga
och styra våra fötter
in på fridens väg.” (Luk 1:77-79)
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.
