Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio
16.4.2024
Ett land som sträcker sig långt i norr och som är känt för sin höga utbildningsnivå och levnadsstandard, klarar sig bra i ishockey och har två officiella nationalspråk. Vilket land kommer du att tänka på? Det finns åtminstone två möjliga svar, och ett av dem är Kanada. Till skillnad från det andra möjliga svaret hör den lutherska tron inte till ”mainstream” i Kanada. Ändå finns det en till och med ganska stor (knappt 300 församlingar och drygt 50 000 medlemmar) konfessionellt luthersk kyrka i Kanada, det vill säga Lutherska kyrkan i Kanada, LCC (Lutheran Church—Canada / Église Luthérienne du Canada). Efter våra systerkyrkor i Norden var just LCC den första kyrkan med vilken Missionsstiftet fann och erkände kyrkogemenskap.
För att göra vår systerkyrka bekantare för oss bad jag pastor Robert Bugbee presentera sin kyrka för oss. Han känner kyrkan väl. Under åren 2008–2018 var han president (jfr. biskop) för kyrkan och då reste han aktivt runt i församlingarna. Nuförtiden tjänar han som pastor för LCC:s församling i Windsor (Ontario) och den lokala kristliga akademin.
Pastor Robert Bugbee.
Stadiga rötter i Missourisynoden
Pastor Bugbee berättar att kyrkans tidigaste församlingar som bildades mot slutet av 1800-talet först hörde till den amerikanska Missourisynoden. Efter andra världskriget blev dock tanken om en självständig kyrka starkare i de kanadensiska församlingarna. Bugbee berättar att det var framför allt praktiska frågor som var orsaken:
– De kanadensiska församlingarna utgjorde en ganska liten del av Missourisynoden. I den stora kyrkan kände man inte till sådana saker som var viktiga för kanadensarna, och man fäste inte tillräckligt stor uppmärksamhet vid kanadensarnas behov. I någon mån inverkade säkert också den kanadensiska patriotismen till att man ville bli självständig.
Ett av de praktiska problemen hade enligt Bugbee att göra med prästutbildningen:
– Kanadensiska studenter skickades till Förenta staterna för att studera där, i Fort Wayne och St. Louis, men det var många av dem som inte återvände till Kanada.
Problemen kring prästutbildningen bemöttes redan innan LCC blev självständigt år 1988, i och med att man grundade egna seminarier i Kanada, först i St. Catharines i östra Kanada 1976 och sedan i Edmonton i väst 1984. Bugbee konstaterar att det kan kännas överdimensionerat att ha två seminarier i en kyrka av LCC:s storlek, men också detta hade sina orsaker: i västra Kanada ansåg man inte att det var en särdeles fungerande lösning att flytta till St. Catharines i öst.
Skillnaderna mellan öst och väst påverkar starkt förutom Kanada i stort, också inom LCC. Pastor Bugbee påpekar att fastän Kanada är stort till sin areal så bor majoriteten av befolkningen vid gränsen till Förenta staterna. Därför är det naturligt att det för dem som bor vid gränsen tidvis har bildats ett kanske till och med starkare band till en amerikansk församling som är nära, än till en församling som är i andra ändan av Kanada. Bugbee berättar hur närheten till USA också syns i hans eget liv. Han är själv ursprungligen hemma från delstaten Ohio, där han först växte upp i en annan luthersk kyrka, varefter han gick över till Missourisynoden av läroskäl år 1974. Nuförtiden tjänar han i den kanadensiska staden Windsor vid Detroitfloden, som utgör gränsen mellan USA och Kanada.
– Om jag promenerar bara en bit från mitt kontor kan jag se skyskraporna i Detroit, konstaterar pastor Bugbee.
First Lutheran Church i Windsor (Ontario) under adventstiden.
Luthersk kyrka i ett glest befolkat land
Bandet till amerikanska Missourisynoden är alltså starkt. Bugbee påpekar också att LCC inte har något eget förlag, utan i stället använder man sig i hög grad av den litteratur som amerikanska Concordia Publishing House ger ut.
Bugbee berättar att de kanadensiska församlingarna i huvudsak äger sina egna kyrkobyggnader, vilket förstås är bra med tanke på församlingarnas verksamhet. Å andra sidan konstaterar Bugbee att detta också skapar ett tryck att bygga nya och upprätthålla gamla kyrkor.
I församlingarnas gudstjänstliv finns det enligt Bugbee skillnader också inom LCC. I synnerhet i väst är det ganska allmänt att gudstjänsten är så att säga friare till formen. I öst håller man sig tydligare till den lutherska kyrkans liturgiska tradition, i likhet med Missionsstiftet. Bugbee nämner också att just seminariet i St. Catharines i östra Kanade är mycket liturgiskt medvetet.
Pastor Bugbee nämner också ett problem som är bekant även för finländare. I synnerhet i landets norra delar bor människorna ganska glest. Det kan vara lång väg till närmaste församling, och eftersom det inte finns tillräckligt präster så behöver också de ibland resa långa vägar för att betjäna församlingarna.
Redan i början nämndes det att Kanada har två officiella nationalspråk. Det här syns förutom i LCC:s namn också i det praktiska livet. Fastän Kanadas franskspråkiga befolkning traditionellt hör till romersk-katolska kyrkan så finns det nuförtiden också några lutherska församlingar på de franskspråkiga områdena i öst. Bugbee berättar hur församlingsbygget på det franskspråkiga området fick sin början:
– År 1976 tog borgmästaren för staden Gatineau (Québec) kontakt med presidenten (jfr. distriktsprost/biskop) för Ontario District i Missourisynoden. Borgmästaren var själv romersk-katolsk, men han önskade att lutheranerna skulle bilda en församling i staden. Han var oroad för stadens moraliska tillstånd.
Bugbee nämner också att LCC:s församlingar börjar betjäna människor som hör till olika språkgrupper, folk som talar till exempel oromo, nuer och mandarin. I sin egen församling i Windsor förrättar han på söndagsmorgnarna högmässa även på tyska. Staden fick en tyskspråkig minoritet när tyskspråkiga från Östeuropa flyttade dit efter andra världskriget.
LCC gör också omfattande missionsarbete. Särskilt nämner Bugbee missionen i Ukraina, Nicaragua, Costa Rica och sydvästra Asien. Just på den internationella arenan har kanadensarna enligt Bugbee också en viss fördel. För det första har kanadensarna ett gott samarbete med amerikanerna. Men för det andra är kanadensarna friare att verka i sådana länder där amerikanerna av politiska skäl inte är välkomna.
Vår tids utmaningar
De kanadensiska lutheranerna kämpar med samma bekymmer som orsakar huvudbry för kristna i hela västvärlden. Pastor Bugbee säger rakt ut hur landets situation ser ut:
– Kanada håller på att bli hedniskt, väldigt fort.
Trots att samhället sekulariseras finns det enligt Bugbee inte något anmärkningsvärt tryck inom LCC att till exempel börja prästviga kvinnor. Enligt kyrkans konstitution (jfr. kyrkoordning) är äktenskapet mellan en man och en kvinna, och saken är inte på något sätt oklar inom kyrkan.
I likhet med många andra kyrkor har också LCC lidit av coronapandemin och de restriktioner som pandemin gett orsak till. Bugbee gläder sig dock över det att många har funnit tillbaka till kyrkan och gudstjänsten. Till den här delen har coronatiden i högre grad drabbat de så kallade liberala kyrkorna, och enligt Bugbee finns det också teologiska orsaker till att det är just så:
– Om man inte anser att Bibeln är Guds ord, då glömmer man också lätt det tredje budet och Hebréerbrevets uppmaning: ”Låt oss inte överge våra sammankomster”. (Hebr 10:25)
Fastän LCC alltså har klarat sig förhållandevis väl genom coronatiden berättar Bugbee att kyrkan har samma problem som många andra kyrkor har. Gudstjänstbesökarnas medelålder är i allmänhet hög och kyrkan tappar medlemmar.
Att hitta en församling
Till sist frågar jag hur en finländare kunde hitta till LCC:s gemenskap, om han till exempel bor i Kanada en tid. Pastor Bugbee önskar alla välkomna och konstaterar att det lättaste sättet är att på förhand bekanta sig med kyrkans nätsidor. Han påpekar dock att man inte nödvändigtvis hittar en passande församling alldeles direkt. LCC:s församlingar är olika i jämförelse med varandra. I en del församlingar beaktar man också nya besökare bättre än i andra.
Bugbee påpekar att fastän människorna förr kom till kyrkan eftersom det var en vana som man hade så är situationen dock annorlunda idag. I anslutning till detta säger han:
– Vi behöver inte endast sund, utan också klar och praktisk predikan. Församlingarna behöver notera att vi på många sätt är i en situation som liknar urkyrkan.
Det här är något som är bra för lutheraner att komma ihåg, på båda sidor om Atlanten. Församlingen är inte ett ställe där man endast får höra en i och för sig god och rätt undervisning. Församlingen är en gemenskap och ett hem där vi får ta emot och leva av Guds gåvor, som Herren ger åt oss i sin nåd. I de här gåvorna ingår givetvis Guds ord och sakramenten, men också de bröder och systrar som han har kallat till delaktighet av samma gåvor.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 2/2023.
