Framtiden i fokus

I Missionsstiftet har man under de senaste åren ibland frågat sig om det skulle finnas orsak att registrera sig som religiöst samfund. Frågan blev mer konkret när stiftsmötet år 2021 godkände ett förslag om att utreda för- och nackdelarna med en eventuell registrering. Vad skulle det egentligen innebära, mer exakt? Jag diskuterade saken med stiftsdekan Joel Kerosuo.

Stiftsdekan Joel Kerosuo.

 

Varför började diskussionen om registrering just nu?

– I våra församlingar finns det människor som har ganska olika åsikter i den här frågan. En del har ett starkare band till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, för en del är bandet mycket svagt, eller så har det helt brutits av, redan för länge sedan. Med detta i bakgrunden är det naturligt att fråga vad som vore den bästa organisationsformen för Missionsstiftet. I Finland har det normala sättet traditionellt varit att man grundar ett religiöst samfund.

Den nuvarande modellen där Missionsstiftet och Lutherstiftelsen bildar en dubbelstruktur har i och för sig upplevts fungera. Å andra sidan har den ibland upplevts diffus. Under coronatiden aktualiserades också frågan om religionsfrihet, eftersom statsmakten behandlade registrerade religionssamfund och oregistrerade religiösa gemenskaper på olika sätt. Fastän det vid en närmare granskning klarnade att också religiösa gemenskaper tämligen brett skyddas av religionsfriheten så hade frågan redan väckts, om det ändå inte vore klarare att vara ett religiöst samfund.

På vilket sätt kopplas Konstitutionskommittén till det här? Hur arbetar den och vem ingår i den?

– Stiftsmötet godkände ett initiativ från en församling. I initiativet föreslogs det att man skulle utreda olika synpunkter kring registrering ur Missionsstiftets synvinkel. På basis av beslutet utnämnde stiftsrådet en kommitté i november 2021. Kommitténs mandat är alltså att samla information till stöd för diskussionen. Vi strävar till att samla faktakunskap för att vi kunde veta exakt vad en registrering som religiöst samfund på olika punkter skulle innebära i praktiken. Kommittéarbetets syfte är alltså inte åtminstone i det här skedet att föreslå hur man borde gå vidare.

Utöver mig själv utnämnde stiftsrådet följande personer som medlemmar i kommittén: biskop Juhana Pohjola, Lutherstiftelsens styrelseordförande Raimo Savolainen, pastor och jurist Jyrki Anttinen, stiftssekreterare Sami Niemi, pastorerna Esko Murto och Otto Granlund, samt Pauliina Pylvänäinen som representant för stiftsrådet. Under det gångna året har vi i tur och ordning, var och en, samlat material på olika delområden, varefter vi arbetat vidare med materialet. Vi strävar till att olika teman behandlas täckande och att materialet kommer till gemensamt bruk i församlingarna och hela stiftet.

De teman som vi funderat över har varit mycket olika till sin storlek. Å ena sidan handlar registreringen om många slags praktiska arrangemang, å andra sidan berör det stora frågor som har att göra med den personliga identiteten. Det är mycket förståeligt att temat berör förutom olika synpunkter också olika känslor och bekymmer.

Hurdana synpunkter har man framfört?

– Registrering som religiöst samfund har väckt både iver och reservation i församlingarna. Många frågor har att göra med ekonomi och administration. Också frågan om dubbelt medlemskap, alltså att man samtidigt är medlem både i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och i Missionsstiftet, är något som man har funderat på. Hur skulle en registrering påverka detta? Vi har inte velat ta bort möjligheten att vara medlem i ev.luth. kyrkan även om vi säger att det räcker att man är med i Missionsstiftet. En registrering skulle aktualisera frågan egentligen redan på grund av att ev.luth. kyrkans bestämmelser inte nu heller godkänner dubbelt medlemskap.

Vad tänker du om påståendet ”Om Missionsstiftet skulle registreras som religiöst samfund så skulle byråkratin öka förskräckligt mycket”?

– På det här kan vi redan nu svara att oron över att den administrativa arbetsbördan skulle öka inte verkar vara befogad. Om Missionsstiftet registrerade sig som religiöst samfund skulle det medföra mycket administrativt arbete i början, men i praktiken skulle församlingens administrativa arbetsbörda inte öka. Stiftets kansli skulle då behöva organisera ett medlemsregister, men för det syftet kunde man få ett visst stöd från staten. I och för sig borde den ekonomiska administrationens utgifter inte öka. Frågan om hur man fördelar det ekonomiska ansvaret i en ny situation skulle vara en större fråga i vår situation. Vem eller vilka skulle sköta det, med hurdant ansvar och med vilket mandat? På samma sätt borde Missionsstiftets församlingars ekonomi först vara i balans. Det är förstås något som vi eftersträvar redan nu.

Hur skulle skötseln av ekonomin alltså ordnas, efter förändringen?

– I konstitutionskommittén har vi arbetat med olika scenarier för hur det vore möjligt att ordna Missionsstiftets ekonomi. Var och en av dem har sina svagheter och möjligheter. Ett alternativ är att man fortsättningsvis skulle sköta ekonomin via Lutherstiftelsen. I det andra scenariet skulle Missionsstiftet ta hand om kyrkans arbete, men arbetsgivaransvaret och församlingarnas ekonomi skulle fortfarande skötas via Lutherstiftelsen, liksom nu. I det tredje alternativet skulle ekonomin skötas helt inom Missionsstiftet.

I detta skede av utredningen har jag den bilden att om Lutherstiftelsen fortsättningsvis skulle sköta församlingarnas ekonomi medan Missionsstiftet tog hand om det gemensamma arbetet så skulle det vara till och med mera komplicerat i jämförelse med nuläget. Oberoende av vilken modell vi möjligen skulle gå in för, så behöver saker och ting också framöver samkoordineras och det behöver funderas över vem som sköter vad, å tjänstens vägnar. På samma sätt måste man noggrant tänka igenom vem det är som bär ansvaret i olika situationer. I stiftelsen finns det också en lång erfarenhet av att bära ansvar – alltså både kunnande och en verksamhetskultur som inte uppstår i ett ögonblick.

Om Missionsstiftet organiserade sig som ett religiöst samfund, skulle det innebära att staten kan påverka oss på något sådant sätt som vi inte önskar?

– Man kan se att religionsfriheten försvagas i vårt land. Rättsprocessen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola är ju ett tecken på detta. Det finns säkert frågor som man behöver fundera över. Det är dock svårt för mig att se att en registrering skulle försämra vår position. Tack vare Lutherstiftelsens stiftelseurkund har vi redan nu ett starkt skydd i religionsfriheten, och det är något vi kommer att försvara, men en registrering skulle göra saken klarare.

På vilket sätt skulle en registrering påverka gemenskapen med bröder och systrar i Kristus?

– Återkommande har jag fått möta den missuppfattningen att om vi organiserade oss som religiöst samfund så skulle vår nuvarande nattvardspraxis automatiskt ändras. Redan tidigare har vi tänkt att det för alla dem som vill följa Bibeln och den lutherska bekännelsen ska vara möjligt att delta i nattvarden.

En fråga för sig är huruvida en medlem i Missionsstiftet kan delta i nattvarden till exempel på en sommarfest som arrangeras av en väckelserörelse som står en nära hjärtat. Jag hoppas att vi tillsammans med väckelserörelserna kunde finna en bra lösning, om vi i något skede är ett registrerat religiöst samfund. Säkert finns det på båda sidorna en vilja att värna om de goda kontakterna.

Hur fortsätter diskussionen?

– Under våren uppmanar vi församlingarna att reflektera kring temat medlemskap. Oberoende av vilken lösning vi sinom tid kommer till i fråga om registreringen så är detta en kärnfråga med tanke på vår kyrkas framgång: Får gudstjänsten vara till liv och församlingen ett hem, och får också medlemskapets gåva bli allt klarare? Oberoende av hurdan vår officiella status är i förhållande till staten så är det centralt att en kristen hittar församlingen som sitt hem.

I konstitutionskommittén planerar vi att senare skicka ut en förfrågan till församlingarna, för att samla mera information. På hösten ger vi en mellanrapport till stiftsrådet, och kommitténs arbete behandlas även vid stiftsmötet i november. Vi behöver också hela tiden få större klarhet i situationen, vilket vi önskar få genom de diskussioner som förs i församlingarna. Vi har inte bråttom och inte heller någon press åt något håll. Med lugn sinne och med intresse funderar vi på olika synvinklar och alternativ.

 

Texten är en översättning av Pauliina Pylvänäinens artikel ”Tulevaisuuden näköalat pohdittavana” i Helgedomens Lampa 2/2023.

 

Språkligt korrigerad 24.3.2023.