En kyrka växer fram

Nyheter
21.9.2022

Inkommande år är det tio år sedan Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland grundades. Allt som allt har Finska Lutherstiftelsens gudstjänstverksamhet pågått redan i 22 års tid. Under de här åren har verksamheten vuxit och blivit riksomfattande, och antalet gudstjänstdeltagare har ökat i hård takt. Därför är det på sin plats att ta en titt på de gångna åren. Varifrån och hur har vi kommit till den punkt där vi nu står?

 

Från gudstjänstgemenskap till församling

Finska Lutherstiftelsens gudstjänster började firas i Helsingforsregionen i augusti 2000, när Juhana Pohjola fick i uppdrag att bygga den första gudstjänstgemenskapen. Senare grundades flera andra gudstjänstgemenskaper. De verkade inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och samlades i dess utrymmen. På motsvarande sätt var gemenskapernas pastorer folkkyrkans präster.

I mars 2004 placerade ”händelserna i Mellungsbacka” Lutherstiftelsen mitt i en mediestorm. Efter att biskop Eero Huovinen ombads att utebli från nattvardsbordet började folkkyrkans dörrar stängas. Händelserna förde den underliggande kyrkliga och teologiska splittringen upp till ytan.

Lutherstiftelsen fick för sin del hjälp från Missionsprovinsen i Sverige. Där öppnades en egen väg till ordinationer och episkopal tillsyn. Den första prästvigningen hölls i Göteborg år 2005. Då prästvigdes också en finländare för tjänst i Finland.

Från och med år 2006 började de präster som blivit vigda inom Missionsprovinsen döpa barn på så sätt att de inte på samma gång blev medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, utan möjligen först i efterhand. Detta gjorde att Lutherstiftelsen igen lyftes fram i rubrikerna. Samtidigt började gudstjänstgemenskaperna betona att medlemskapet i Kristi kyrka är viktigare än ett medlemsintyg i något kyrkosamfund. Därför kunde man vara medlem i gudstjänstgemenskapen utan att vara medlem i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, och man kunde bli medlem i gudstjänstgemenskapen genom dopet. Merparten av gudstjänstgemenskapernas medlemmar hörde dock samtidigt även till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Fram till år 2008 hade många gudstjänstgemenskapers församlingsidentitet förstärkts. Gudstjänstgemenskaperna var församlingar som hade en egen medlemsskara, styrelse och regelbundna gudstjänster. Nya gemenskaper bildades i ökande takt.

I mars 2010 fick Finland en egen biskop när Matti Väisänen vigdes för att tjäna församlingarna i Finland. Följden av att han blev vigd var att han fråntogs prästrättigheterna inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det här förstärkte Lutherstiftelsen i rollen som en aktör som är självständig i förhållande till folkkyrkan.

 

Tydligare kyrklig självförståelse

Lutherstiftelsens 25 församlingar grundade den 16 mars 2013 Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland, och Risto Soramies vigdes till dess biskop. Enligt sin egen definition var Missionsstiftet å ena sidan en ”kyrklig struktur”, å andra sidan ”en sann kyrka, på grund av och i kraft av de nådemedel som förvaltas i det”. Grundläggningsdokumentet sammankopplade Missionsstiftets kyrkliga position i någon mån till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Stiftsdekan Pohjola sammanfattade positionen i Helgedomens Lampa (2/2013) enligt följande: ”Missionsstiftet är en självständig kyrklig struktur som samtidigt har en bred kontaktyta med den evangelisk-lutherska kyrkans liv, eftersom många av dess församlingsmedlemmar hör till den evangelisk-lutherska kyrkan. Det är i den här spänningen som vi lever.”

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland reagerade på grundandet av Missionsstiftet genom att förbjuda att församlingarnas utrymmen användes av Missionsstiftet och genom att avkraga nio av Missionsstiftets präster. Genom att frånta prästrättigheterna av pastorerna försvann också förutsättningarna för att betjäna dem som var medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Allt flera av Missionsstiftets församlingsmedlemmar började lämna sitt medlemskap i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Under år 2015 började de ekumeniska banden formas. Missionsstiftet erkände kyrklig gemenskap med systerstiften i Sverige och Norge. Under de följande åren var det Kanada, Tyskland, England och Förenta staterna som stod i tur. Samtidigt förtydligades Missionsstiftets kyrkliga självförståelse. Det här framgår till exempel i det blogginlägg som publicerades den 5 februari 2015, där stiftsdekanen skriver: ”Det är därför bra att säga högt ur att när du i helgen går till Missionsstiftets högmässa, då kommer du verkligen till en luthersk kyrka, i ordets fulla bemärkelse.”

I november 2018 nedtecknades den förtydligade självförståelsen som kyrka också i stiftsordningen: ”Missionsstiftet är en luthersk kyrka i Finland.” Samma år godkändes Missionsstiftet som medlem i International Lutheran Council (ILC).

Tre år senare, i november 2021, blev Missionsstiftets kyrkliga självförståelse igen ett diskussionsämne när stiftsmötet gav konstitutionskommittén i uppdrag att utreda frågor kring att endera gå in för eller låta bli att registrera sig som religiöst samfund. Under det gångna året har kommittén reflekterat kring detta från olika perspektiv. Dess önskan är att de olika perspektiven senare skulle diskuteras även i församlingarna. Först behandlas utredningen vid Missionsstiftets stiftsmöte i slutet av innevarande år.

 

Ett led i den kyrkliga kontinuiteten…

Diskussionen om Missionsstiftets kyrkliga karaktär är inte en reaktion till någon enskild aktuell fråga, utan det är ett tema som framstiger från Missionsstiftets naturliga utveckling. Självförståelsen som kyrka är något som så småningom växt fram under loppet av flera år och årtionden. Under hela sin existens har Missionsstiftet som självständig aktör varit fri att organisera sig samhälleligt sett på det sätt som det själv bedömer att är bäst, liksom också att fritt knyta band till andra kyrkor. Dess kyrkliga identitet har också förstärkts genom de ekumeniska avtal som har ingåtts, liksom genom de förhandlingar som lett fram till avtalen. För närvarande har man avtal om kyrkogemenskap med sex utländska kyrkor.

En viktig faktor för Missionsstiftets självförståelse har att göra med den kyrkliga kontinuiteten. Det var inte Martin Luthers avsikt att grunda ett nytt kyrkosamfund och lutheranerna uppfattade inte sig själva som en ny kyrka som grundades på 1500-talet. Däremot ville man se lutherdomen som en fortsättning på den gamla, västliga katolska kyrkans kontinuum. På samma sätt uppfattar inte Missionsstiftet sig själv som en ”ny kyrka”, utan anser sig stå i den gamla finländska, lutherska kristendomens kontinuum. Missionsstiftet kan läsa finsk kyrkohistoria som sin egen historia.

Missionsstiftets koppling till den gamla finländska kyrkligheten kommer till uttryck på åtminstone tre sätt: gemenskap i läran, ämbetssuccessionen och de kyrkliga sederna. I likhet med Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland grundar sig Missionsstiftets troslära på Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna. Eftersom Missionsstiftets biskopar och äldre präster har blivit kallade och vigda av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland står de i samma kedja som herdarna för gångna släktled. I huvudsak följer Missionsstiftet också gamla finländska lutherska seder och bruk i fråga om till exempel gudstjänstliturgin, kyrkliga förrättningar och fester, samt psalmer och böner.

 

… för nådemedlens skull

Tidvis har man i offentligheten låtit förstå att Missionsstiftet skulle ha grundats för att man ville motsätta sig beslut som hade fattats inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det här är dock inte vår egen uppfattning. Däremot är ordet och sakramenten i kärnan för vår lutherska kyrkosyn. Augsburgska bekännelsens sjunde artikel lär om kyrkan enligt följande:

… en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.

Att få leva i Kristus och i delaktighet av nådemedlen är en frihet, rättighet och skyldighet för en kristen. I grund och botten finns Missionsstiftets församlingar just därför: för att vi ska ha möjligheten att leva i gemenskap med Kristus, vid nådemedlen.

Texten är en översättning av artikeln ”Kirkoksi kasvava kirkko” i Helgedomens Lampa 4/2022.