Bekännelsen och sökandet efter den rätta kyrkan

Vad är kyrkan? Det här är inte en alldeles liten fråga! Kärt barn har många namn. Därför talar Gud om oss, sin kyrka, på många olika sätt i sitt ord. Jesus talar om Guds rike eller himmelriket. Ibland säger han: ”Jag är världens ljus” (Joh 8:12; jfr. 9:5), men också: ”Ni är världens ljus” (Matt 5:14). I synnerhet i Uppenbarelseboken målas det fram en bild av kyrkan som Lammets brud. Denna brud har Jesus friköpt med sitt eget blod.

Det skulle förstås finnas många fler beskrivningar. Själv tilltalas jag av talet om kyrkan som Kristi kropp (Rom 12; 1 Kor 12). Där betonas å ena sidan hur nära Jesus vi är. Vi är inte endast nära, och vi inte endast tillhör Kristus, utan vi är i Kristus! Å andra sidan framgår det också hur vi kristna hör samman också sinsemellan. Kyrkan är inte endast en förening eller klubb för människor med samma fritidsintressen. Inte kan ju näsan förflytta sig från en kropp till en annan, om den tröttnar på sällskapet med öronen. Och inte kan händerna låta bli att göra något, om de märker att en tå lossnar från kroppen.

 

Bekännelsens nödvändighet

Man kunde betrakta Kristi kropp med förundran hur länge som helst. På samma sätt kan man förundras över att kyrkan är Kristi brud, liksom också det att vi är världens ljus, tack vare Jesus. Man kunde säga att så gott som den enda orsaken till att vi inte helt och hållet kan stanna upp för att förundras över detta är det faktum att vi lever i en värld där Kristi kropp blir piskad, och om tillfälle ges, också amputeras. Vi lever i en värld som turvis försöker endera förföra eller smutskasta bruden. Vi lever i en värld där man inte endast försöker släcka ljuset, utan dessutom försöker få kristna att själva gömma ljuset under skäppan. Och vad värre är: allt det här sker också till synes inom kyrkan.

Därför kan vi kristna inte ännu i den här världen endast förundras över Kristi kropps mysterium, utan Guds folk måste också rusta sig mot olika villfarelser. Enligt krigets tröstlösa logik är det dock så att det är den som attackerar som avgör var det krigas. Det här är värt att komma ihåg när vi läser bekännelseskrifterna. De innehåller mycket sådant som är till uppbyggelse för kyrkan och varje kristen, oberoende av situation; viktig utläggning av trons innehåll. Men bekännelseskrifterna försvarar också Guds ords sanning specifikt på de punkter där kyrkan har blivit attackerad. Bekännelseskrifternas syfte är alltså inte att ge en allomfattande undervisning om vad Guds ord lär exempelvis om Kristi kyrka. Deras syfte är att i synnerhet uttrycka vad vi tror och bekänner med grund i Guds ord, liksom också vilka läror vi likaså på grund av Guds ord förkastar.

Just därför är bekännelsen så nödvändig. I den här världen undervisas det mycket sådant om kyrkan som inte stämmer överens med Guds ord. Någon kan påstå att kyrkan måste leva i gemenskap med någon viss biskop för att vara kyrka i egentlig mening, och att den biskopen kunde ge bestämmelser som är bindande för kyrkan, oberoende av Guds ord. På annat håll kan det påstås att kyrkan inte är så mycket mer än en gemenskap av människor, eller att den sanna kyrkan vore fullständigt osynlig och därför omöjlig att finna. På sina håll kan undervisningen om kyrkan vara så tunn att man tänker att kyrkan är endast det som statsmakten erkänner som kyrka! Just för att undvika sådana villfarelser är det viktigt att kyrkan både undersöker Guds ord och bekänner den tro som står i överensstämmelse med Guds ord.

Det är också just så som våra fäder gör till exempel i Augsburgska bekännelsen, som också vi skriver under. I dess kyrkoartiklar (VII. och VIII.) noterar vi att det talas både om kyrkans väsen och de villfarelser som man tar avstånd ifrån, med hänvisning till Guds ord. I bekännelsen sägs det att ”en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid” och att ”kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. Bekännelsen drar gränser mot olika villfarelsen då den konstaterar att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten” och då den säger att till exempel nedärvda mänskliga traditioner inte är nödvändiga för enheten och att sakramentens verkan inte är beroende av kvaliteten på ämbetsinnehavarens tro och fromhet. Mycket tydligt uttrycker bekännelsen också hurdant kyrkans tillstånd är i den här världen: ”… många skrymtare och ogudaktiga äro med…”.

 

Kännetecknen

Bekännelsen målar fram kyrkans lära. För det första presenterar de lutherska bekännelseskrifterna huvuddragen i Kristi kyrkas lära. För det andra tar de avstånd från villfarelser som uppkommit inom kyrkans hägn. Kärnfrågan för reformationen är rättfärdiggörelseläran. Augsburgska bekännelsen säger ”… att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron…” (IV.). Men ser du, hur frågan om rättfärdiggörelse liksom automatiskt knyts samman med dessa frågor: Hur blir jag delaktig av Kristus? Hur får jag trons gåva? Hur kommer jag med i de frälstas skara?

Den redan nämnda beskrivningen av kyrkan ”i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” tas ofta som startpunkt när man söker efter Kristi kyrka. Alldeles rätt har man i ljuset av det här stället uppmanat kristna att söka efter rätta predikstolar och altaren. I linje med detta har man i Missionsstiftet betonat kyrkans kännetecken, som Martin Luther beskriver i boken Om koncilierna och kyrkan (1539).

Vi får komma ihåg att kyrkans bekännelse aldrig begränsas endast till dess nedtecknade bekännelse, som är viktig i och för sig. Kyrkans bekännelse kan aldrig vara endast teoretisk kunskap om vad ett rent evangelium är eller hur sakramenten förvaltas rätt. Alldeles ofrånkomligen föder det rena evangeliet en församling där man lever av de skatter som Herren enligt sitt ord och genom sitt ord ger åt kyrkan. Undervisningen om kyrkans kännetecken är därför till stor hjälp för den som söker efter en bibelenlig församling, alltså den rätta kyrkan.

Med grund i Guds ord kan man säga en hel del om kyrkan, men allt är inte sådant som man kunde se och igenkänna. Kyrkan är Kristi kropp, det är sant. Kyrkan är Lammets brud. Ändå hittar vi inte kyrkan genom att endast fråga var brudgummen eller bruden är. Åt vilket håll borde alltså våra blickar riktas?

Kristi kyrka föds och lever av Guds ord, som därför också predikas och utläggs på ett sådant sätt att folk kan höra det. All slags människor som lider av arvsynden fogar man till Kristi kyrka på det sätt som Jesus har instiftat, det vill säga genom att döpa dem i Treenig Guds namn, såvida de inte redan tidigare har fått dopets gåva. I kyrkan är det inte så att man endast vemodigt påminner sig själv om Jesus, utan Jesu sanna kropp och blod delas ut och tas emot på det sätt som han har instiftat, i den heliga nattvarden. I kyrkan brukar man de nycklar som Jesus har gett år kyrkan, det vill säga man ger syndaavlösning, men vid behov även binder en människa i hennes synd, om hon inte vill avstå från den. I Kristi kyrka predikas Guds ord och förvaltas sakramenten av män som har vigts till Ordets ämbete, som Jesus har instiftat. I enlighet med Kristi inbjudan ber och lovprisar kyrkan Gud, som har skänkt åt oss frälsning i Kristus. Och ofrånkomligen får Kristi kyrka också sin beskärda del av motstånd och förföljelse, hon får alltså bära korset.

 

Kyrkans skatter

På dessa kännetecken kan man alltså igenkänna Kristi kyrka. Så här hittar du den rätta kyrkan. Men framför allt när du redan funnit denna kyrka får du notera hur dessa inte är endast kännetecken i den meningen, att man kunde betrakta dem från utsidan för att se var kyrkan är. De är inte endast gränsmärken som avskiljer Kristi kyrka från alla falska kyrkor. De är kyrkans skatter, en källa till glädje och frid för dig. De är gåvor, och tack vare dem behöver du inte längre söka efter det som du, en lem i Kristi kropp, har fått finna och nu får äga. I dem har du ditt kära hem, dit du med lugnt sinne kan bjuda in även andra.

 

Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 3/2023.