Evangelisk-lutherska församlingsförbundet i Finland – intervju med pastor Esa Yli-Vainio
16.4.2024
Vid Missionsstiftets sommarfest lördagen den 5 augusti höll biskop Juhana Pohjola en föreläsning kring aktuella teman. I början av sin föreläsning återvände han till stämningen för tio år sedan, då Missionsstiftet grundades. Samtidigt riktade han redan blicken mot framtiden. – Med tacksamhet minns vi de generationer som har lagt grunden, och samtidigt erkänner vi att vi nu lever i ett brytningsskede mellan generationer, berättade Pohjola. Enligt honom frågar de unga redan nu hur det andliga landskapet och Missionsstiftet kommer att se ut under den tredje generationen. I sin föreläsning målade biskopen därför fram en bild av hurdan den tredje generationens kyrka är.
”Missionsstiftet lever på missionsfältet”
Enligt Pohjola kommer den tredje generationen att möta åtminstone tre stora möjligheter och utmaningar under sitt liv. För det första kommer de att bevittna hur de stora folkmassorna i västvärlden drar sig undan den kristna tron och kyrkan. – Missionsstiftet lever på missionsfältet, sammanfattade Pohjola. När de stora massorna drar sig undan den kristna kyrkans gemenskap kommer de bekännande kristnas ställning att förändras. När den gemensamma kristna värdegrunden har smulats sönder måste de, som en minoritet, lära sig att möta människor som tänker och lever på ett väldigt annorlunda sätt med evangeliet. Samtidigt lever de redan nu i en värld där kristna uppfattningar och de kristna i allt högre grad betraktas som ett hot mot det gemensamma bästa. I och med den tredje generationen bryts de sista banden till folkkyrkan – så som det dubbla medlemskapet – och den nya generationen kan bygga framtidens kyrka utan en fortsatt inre kamp om folkkyrkans ramar. – Huruvida det är ändamålsenligt att framöver registrera sig som religiöst samfund är en öppen fråga, konstaterade Pohjola och sade att vi också på den punkten finner en gemensam lösning, under Guds ledning. Han önskade att det i något skede ska bli möjligt för Missionsstiftet att ha en saklig relation till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, trots att skillnaderna är stora.
Under sin föreläsning framhöll biskop Juhana att Jesus inte tvingar någon att stanna i gemenskap med sig själv. Däremot frågar han, lyssnar och diskuterar. Pohjola frågar därför om inte också vi kunde handla på samma sätt. Enligt Pohjola syns ”livet i frihetens rymlighet, utan tvång” i den verklighet som den tredje generationen möter. För många i deras generation representerar vår kyrka en främmande och rent av skrämmande minoritetskultur. För att människor ska ha möjlighet att komma och hitta sin plats måste de få tid, rum och trygghet att fråga och pröva sig fram. Enligt Pohjola accentueras detta också i hemmen, där våra unga lever i spänningen mellan hemmets andliga arv och den omkringliggande skol- och medievärlden.
I förtröstan på Kristus som är kroppsligt närvarande
Enligt Pohjola får den tredje generationen, i likhet med sina företrädare, bekänna att vi lever i förtröstan på Kristus som är kroppsligt närvarande. I Missionsstiftet håller man sig till Guds ords löften, för just där hör människorna hans röst. Ingen har rätt att uttunna eller ta bort det. – Orden är inte endast ord som berättar om den Högste, eller ord som stimulerar till en nådig inställning, eller kuddar i ett tryggt rum. De är inte ett mångtydighetens dränkande träsk, definierade Pohjola. Däremot avslöjar Guds heliga, tydliga och säkra ord hurdant människans fruktansvärda förgängelsens tillstånd är, och orden skänker evigt liv. Genom dem talar och verkar Helig Gud. – Vi har velat hålla oss till dessa gåvor som ger evigt liv. Vad kunde vi ta bort från dem, eller vad kunde vi lägga till! Här handlar det inte om att konservera arvet från fäderna eller om trångsynt stirrande i backspegeln, utan om att leva i Kristus, framhöll Pohjola.
Enligt biskop Juhana har Missionsstiftet fått möta många svåra situationer under de gångna tio åren, men en sak har man aldrig behövt fundera på: Har vi ännu tillfällen att verka? – Vi har fått leva på en rymlig plats, summerade Pohjola med hänvisning till temat för årets sommarfest. Så som han ser det står fältet öppet också för den tredje generationen. Kyrkan har fortfarande alla möjligheter att växa, också under deras levnadstid. – Då vi handlar i förtröstan på Kristi eviga livsord har vi alltid rum att verka. Men att bekänna Jesus har alltid sitt pris, och det är här som vi blir prövade i vardagen. Men även om han för oss till en trång plats, så gör han den platsen rymlig. Vem kunde ha makt att tvinga vår Herre i hörnet, eller att ta ifrån honom verksamhetsmöjligheterna? Därför är det inget alternativ för oss att tiga, dra sig undan eller gnälla, sade Pohjola till åhörarna.
Modigt i förtröstan på Kristi ord
Den tredje generationens tredje utmaning och möjlighet är enligt Pohjola modet att leva i förtröstan på Kristi ord. I slutet av sin föreläsning uppmuntrade biskopen åhörarna att som kyrka bära fram Herrens ord i den här tiden och det här landet, att leva av Kristi nådesord och bygga församlingar som är hem ”för oss själva, för följande generationer och för dem som söker och för dem som ännu inte ens söker”. – Om detta ber jag för vår kyrka, när den tredje generationen växer och börjar ta ansvar i våra församlingar. Detta mod innebär inte endast utropstecken på sociala medier eller högljudda ställningstaganden på arbetsplatserna. Det innebär framför allt det att man blir så svag att man inte kan leva utan Kristi livsord, uppmuntrade biskopen.
Missionsstiftets tidning Pyhäkön Lamppu – Helgedomens Lampa har sedan 2012 haft artiklar även på svenska. Bland texterna finns ett brett utbud av olika teman, och de tidigare numren finns också fortfarande att läsa på nätet.
I juli 2023 ges det ut ett extranummer helt på svenska. Numrets huvudfokus ligger i församlingen och de gåvor som Herren ger oss där, i ordet och sakramenten. I ett par intervjuartiklar kan du också få en inblick i hur vägen till och livet i församlingens gemenskap kan se ut. Extranumret tjänar alltså också som en presentation av Missionsstiftet – en presentation som man gärna kan dela med sig av åt någon som kunde vara intresserad av luthersk församlingsgemenskap.
Extranumret kommer att säljas för 1,50 €/st.
Tidningen kommer även att publiceras på nätet under hösten 2023.
Pärmen till Helgedomens Lampa extra 2023.
Vad är kyrkan? Det här är inte en alldeles liten fråga! Kärt barn har många namn. Därför talar Gud om oss, sin kyrka, på många olika sätt i sitt ord. Jesus talar om Guds rike eller himmelriket. Ibland säger han: ”Jag är världens ljus” (Joh 8:12; jfr. 9:5), men också: ”Ni är världens ljus” (Matt 5:14). I synnerhet i Uppenbarelseboken målas det fram en bild av kyrkan som Lammets brud. Denna brud har Jesus friköpt med sitt eget blod.
Det skulle förstås finnas många fler beskrivningar. Själv tilltalas jag av talet om kyrkan som Kristi kropp (Rom 12; 1 Kor 12). Där betonas å ena sidan hur nära Jesus vi är. Vi är inte endast nära, och vi inte endast tillhör Kristus, utan vi är i Kristus! Å andra sidan framgår det också hur vi kristna hör samman också sinsemellan. Kyrkan är inte endast en förening eller klubb för människor med samma fritidsintressen. Inte kan ju näsan förflytta sig från en kropp till en annan, om den tröttnar på sällskapet med öronen. Och inte kan händerna låta bli att göra något, om de märker att en tå lossnar från kroppen.
Bekännelsens nödvändighet
Man kunde betrakta Kristi kropp med förundran hur länge som helst. På samma sätt kan man förundras över att kyrkan är Kristi brud, liksom också det att vi är världens ljus, tack vare Jesus. Man kunde säga att så gott som den enda orsaken till att vi inte helt och hållet kan stanna upp för att förundras över detta är det faktum att vi lever i en värld där Kristi kropp blir piskad, och om tillfälle ges, också amputeras. Vi lever i en värld som turvis försöker endera förföra eller smutskasta bruden. Vi lever i en värld där man inte endast försöker släcka ljuset, utan dessutom försöker få kristna att själva gömma ljuset under skäppan. Och vad värre är: allt det här sker också till synes inom kyrkan.
Därför kan vi kristna inte ännu i den här världen endast förundras över Kristi kropps mysterium, utan Guds folk måste också rusta sig mot olika villfarelser. Enligt krigets tröstlösa logik är det dock så att det är den som attackerar som avgör var det krigas. Det här är värt att komma ihåg när vi läser bekännelseskrifterna. De innehåller mycket sådant som är till uppbyggelse för kyrkan och varje kristen, oberoende av situation; viktig utläggning av trons innehåll. Men bekännelseskrifterna försvarar också Guds ords sanning specifikt på de punkter där kyrkan har blivit attackerad. Bekännelseskrifternas syfte är alltså inte att ge en allomfattande undervisning om vad Guds ord lär exempelvis om Kristi kyrka. Deras syfte är att i synnerhet uttrycka vad vi tror och bekänner med grund i Guds ord, liksom också vilka läror vi likaså på grund av Guds ord förkastar.
Just därför är bekännelsen så nödvändig. I den här världen undervisas det mycket sådant om kyrkan som inte stämmer överens med Guds ord. Någon kan påstå att kyrkan måste leva i gemenskap med någon viss biskop för att vara kyrka i egentlig mening, och att den biskopen kunde ge bestämmelser som är bindande för kyrkan, oberoende av Guds ord. På annat håll kan det påstås att kyrkan inte är så mycket mer än en gemenskap av människor, eller att den sanna kyrkan vore fullständigt osynlig och därför omöjlig att finna. På sina håll kan undervisningen om kyrkan vara så tunn att man tänker att kyrkan är endast det som statsmakten erkänner som kyrka! Just för att undvika sådana villfarelser är det viktigt att kyrkan både undersöker Guds ord och bekänner den tro som står i överensstämmelse med Guds ord.
Det är också just så som våra fäder gör till exempel i Augsburgska bekännelsen, som också vi skriver under. I dess kyrkoartiklar (VII. och VIII.) noterar vi att det talas både om kyrkans väsen och de villfarelser som man tar avstånd ifrån, med hänvisning till Guds ord. I bekännelsen sägs det att ”en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid” och att ”kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. Bekännelsen drar gränser mot olika villfarelsen då den konstaterar att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten” och då den säger att till exempel nedärvda mänskliga traditioner inte är nödvändiga för enheten och att sakramentens verkan inte är beroende av kvaliteten på ämbetsinnehavarens tro och fromhet. Mycket tydligt uttrycker bekännelsen också hurdant kyrkans tillstånd är i den här världen: ”… många skrymtare och ogudaktiga äro med…”.
Kännetecknen
Bekännelsen målar fram kyrkans lära. För det första presenterar de lutherska bekännelseskrifterna huvuddragen i Kristi kyrkas lära. För det andra tar de avstånd från villfarelser som uppkommit inom kyrkans hägn. Kärnfrågan för reformationen är rättfärdiggörelseläran. Augsburgska bekännelsen säger ”… att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron…” (IV.). Men ser du, hur frågan om rättfärdiggörelse liksom automatiskt knyts samman med dessa frågor: Hur blir jag delaktig av Kristus? Hur får jag trons gåva? Hur kommer jag med i de frälstas skara?
Den redan nämnda beskrivningen av kyrkan ”i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” tas ofta som startpunkt när man söker efter Kristi kyrka. Alldeles rätt har man i ljuset av det här stället uppmanat kristna att söka efter rätta predikstolar och altaren. I linje med detta har man i Missionsstiftet betonat kyrkans kännetecken, som Martin Luther beskriver i boken Om koncilierna och kyrkan (1539).
Vi får komma ihåg att kyrkans bekännelse aldrig begränsas endast till dess nedtecknade bekännelse, som är viktig i och för sig. Kyrkans bekännelse kan aldrig vara endast teoretisk kunskap om vad ett rent evangelium är eller hur sakramenten förvaltas rätt. Alldeles ofrånkomligen föder det rena evangeliet en församling där man lever av de skatter som Herren enligt sitt ord och genom sitt ord ger åt kyrkan. Undervisningen om kyrkans kännetecken är därför till stor hjälp för den som söker efter en bibelenlig församling, alltså den rätta kyrkan.
Med grund i Guds ord kan man säga en hel del om kyrkan, men allt är inte sådant som man kunde se och igenkänna. Kyrkan är Kristi kropp, det är sant. Kyrkan är Lammets brud. Ändå hittar vi inte kyrkan genom att endast fråga var brudgummen eller bruden är. Åt vilket håll borde alltså våra blickar riktas?
Kristi kyrka föds och lever av Guds ord, som därför också predikas och utläggs på ett sådant sätt att folk kan höra det. All slags människor som lider av arvsynden fogar man till Kristi kyrka på det sätt som Jesus har instiftat, det vill säga genom att döpa dem i Treenig Guds namn, såvida de inte redan tidigare har fått dopets gåva. I kyrkan är det inte så att man endast vemodigt påminner sig själv om Jesus, utan Jesu sanna kropp och blod delas ut och tas emot på det sätt som han har instiftat, i den heliga nattvarden. I kyrkan brukar man de nycklar som Jesus har gett år kyrkan, det vill säga man ger syndaavlösning, men vid behov även binder en människa i hennes synd, om hon inte vill avstå från den. I Kristi kyrka predikas Guds ord och förvaltas sakramenten av män som har vigts till Ordets ämbete, som Jesus har instiftat. I enlighet med Kristi inbjudan ber och lovprisar kyrkan Gud, som har skänkt åt oss frälsning i Kristus. Och ofrånkomligen får Kristi kyrka också sin beskärda del av motstånd och förföljelse, hon får alltså bära korset.
Kyrkans skatter
På dessa kännetecken kan man alltså igenkänna Kristi kyrka. Så här hittar du den rätta kyrkan. Men framför allt när du redan funnit denna kyrka får du notera hur dessa inte är endast kännetecken i den meningen, att man kunde betrakta dem från utsidan för att se var kyrkan är. De är inte endast gränsmärken som avskiljer Kristi kyrka från alla falska kyrkor. De är kyrkans skatter, en källa till glädje och frid för dig. De är gåvor, och tack vare dem behöver du inte längre söka efter det som du, en lem i Kristi kropp, har fått finna och nu får äga. I dem har du ditt kära hem, dit du med lugnt sinne kan bjuda in även andra.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 3/2023.
Missionsstiftets församlingsläger hålls i år 29–30.7 på Utterö lägerområde i Sundom skärgård i Vasa.
I lägerprogrammet ingår undervisningspass både för barn och vuxna, gemensamma andakter, högmässa på söndagen samt ledda och fria aktiviteter. På Utterö finns även möjlighet till bad och sport. Biltransport från Vasa ordnas för dem som inte kommer med egen bil.
Övernattningen sker i stugor med 2–6 sängplatser. Antalet stugor är begränsat så övernattning i ex. egen husvagn rekommenderas för dem som har möjlighet till det. Vi försöker hitta plats åt alla, ifall platserna tar slut ges plats i anmälningsordning.
Anmäl dig här:
Anmälan till församlingslägret 29–30.7.2023
Anmälan senast 30.6.2023.
Lördag 29.7.2023:
12:00 Ankomst och lunch
13:00 Välkommen!
13:30 Undervisningspass 1: Harry S. Backström – ”Guds ledning i mitt liv”
14:30 Kaffe
15:15 Paneldiskussion med församlingsmedlemmar: ”En trygg och välkomnande församling” (Ida Heikkilä intervjuar)
17:00 Middag
18:00 Valfria aktiviteter och fritid
20:00 Completorium (Patrik Saviaro)
Korvgrillning – Bastu
Söndag 30.7.2023:
08:00 Frukost
09:15 Morgonandakt
9:30 Undervisningspass 2: ”Trygg i orostider”
11:30 Lunch
13:00 Högmässa (Liturg och predikant Otto Granlund, Patrik Saviaro assisterar)
14:30 Kaffe
Avgift
OBS! Maximiavgiften för en familj är 120 e.
Vuxna: 45 e/pers.
Barn 8–17 år: 10 e/pers.
Barn 3–7 år: 5 e/pers.
Barn 0–2 år: gratis
Pris för dem som ordnar eget logi (enligt samma åldersuppdelning): 35/5/3/gratis
Pris för dem som deltar endast lördag (ingen övernattning): 25/3/gratis/gratis
Pris för dem som deltar endast söndag (ingen övernattning): 15/2/gratis/gratis
OBS! Söndagens högmässa är naturligtvis gratis. Alla välkomna!
I vårt eget liv och i den omkringliggande världens nuläge kan det hända att vi känner oss trängda, men Gud har kallat och kallar oss till en rymlig plats. Han kallar oss inte till ett gömställe, i kläm eller bakom galler, utan till en öppen plats, på glädjebudskapets fasta klippa, till hans rike där vi får äga syndaförlåtelsens gåva och det nya livets hopp.
I den här världen händer det tidvis att dörrarna stängs framför oss, men i Guds rikes gemenskap finns det rum att leva, andas och söka sin plats som skapad till Guds avbild och som en lem i hans kyrka. Hur trängda förhållanden kyrkan här i tiden än kan ha framför sig ber vi därför att Guds evangeliums öppenhet kunde få allt mera rum bland oss, liksom glädjen över och insikten i att vi har blivit förda ut på rymlig plats.
I Missionsstiftet har man under de senaste åren ibland frågat sig om det skulle finnas orsak att registrera sig som religiöst samfund. Frågan blev mer konkret när stiftsmötet år 2021 godkände ett förslag om att utreda för- och nackdelarna med en eventuell registrering. Vad skulle det egentligen innebära, mer exakt? Jag diskuterade saken med stiftsdekan Joel Kerosuo.
Stiftsdekan Joel Kerosuo.
Varför började diskussionen om registrering just nu?
– I våra församlingar finns det människor som har ganska olika åsikter i den här frågan. En del har ett starkare band till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, för en del är bandet mycket svagt, eller så har det helt brutits av, redan för länge sedan. Med detta i bakgrunden är det naturligt att fråga vad som vore den bästa organisationsformen för Missionsstiftet. I Finland har det normala sättet traditionellt varit att man grundar ett religiöst samfund.
Den nuvarande modellen där Missionsstiftet och Lutherstiftelsen bildar en dubbelstruktur har i och för sig upplevts fungera. Å andra sidan har den ibland upplevts diffus. Under coronatiden aktualiserades också frågan om religionsfrihet, eftersom statsmakten behandlade registrerade religionssamfund och oregistrerade religiösa gemenskaper på olika sätt. Fastän det vid en närmare granskning klarnade att också religiösa gemenskaper tämligen brett skyddas av religionsfriheten så hade frågan redan väckts, om det ändå inte vore klarare att vara ett religiöst samfund.
På vilket sätt kopplas Konstitutionskommittén till det här? Hur arbetar den och vem ingår i den?
– Stiftsmötet godkände ett initiativ från en församling. I initiativet föreslogs det att man skulle utreda olika synpunkter kring registrering ur Missionsstiftets synvinkel. På basis av beslutet utnämnde stiftsrådet en kommitté i november 2021. Kommitténs mandat är alltså att samla information till stöd för diskussionen. Vi strävar till att samla faktakunskap för att vi kunde veta exakt vad en registrering som religiöst samfund på olika punkter skulle innebära i praktiken. Kommittéarbetets syfte är alltså inte åtminstone i det här skedet att föreslå hur man borde gå vidare.
Utöver mig själv utnämnde stiftsrådet följande personer som medlemmar i kommittén: biskop Juhana Pohjola, Lutherstiftelsens styrelseordförande Raimo Savolainen, pastor och jurist Jyrki Anttinen, stiftssekreterare Sami Niemi, pastorerna Esko Murto och Otto Granlund, samt Pauliina Pylvänäinen som representant för stiftsrådet. Under det gångna året har vi i tur och ordning, var och en, samlat material på olika delområden, varefter vi arbetat vidare med materialet. Vi strävar till att olika teman behandlas täckande och att materialet kommer till gemensamt bruk i församlingarna och hela stiftet.
De teman som vi funderat över har varit mycket olika till sin storlek. Å ena sidan handlar registreringen om många slags praktiska arrangemang, å andra sidan berör det stora frågor som har att göra med den personliga identiteten. Det är mycket förståeligt att temat berör förutom olika synpunkter också olika känslor och bekymmer.
Hurdana synpunkter har man framfört?
– Registrering som religiöst samfund har väckt både iver och reservation i församlingarna. Många frågor har att göra med ekonomi och administration. Också frågan om dubbelt medlemskap, alltså att man samtidigt är medlem både i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och i Missionsstiftet, är något som man har funderat på. Hur skulle en registrering påverka detta? Vi har inte velat ta bort möjligheten att vara medlem i ev.luth. kyrkan även om vi säger att det räcker att man är med i Missionsstiftet. En registrering skulle aktualisera frågan egentligen redan på grund av att ev.luth. kyrkans bestämmelser inte nu heller godkänner dubbelt medlemskap.
Vad tänker du om påståendet ”Om Missionsstiftet skulle registreras som religiöst samfund så skulle byråkratin öka förskräckligt mycket”?
– På det här kan vi redan nu svara att oron över att den administrativa arbetsbördan skulle öka inte verkar vara befogad. Om Missionsstiftet registrerade sig som religiöst samfund skulle det medföra mycket administrativt arbete i början, men i praktiken skulle församlingens administrativa arbetsbörda inte öka. Stiftets kansli skulle då behöva organisera ett medlemsregister, men för det syftet kunde man få ett visst stöd från staten. I och för sig borde den ekonomiska administrationens utgifter inte öka. Frågan om hur man fördelar det ekonomiska ansvaret i en ny situation skulle vara en större fråga i vår situation. Vem eller vilka skulle sköta det, med hurdant ansvar och med vilket mandat? På samma sätt borde Missionsstiftets församlingars ekonomi först vara i balans. Det är förstås något som vi eftersträvar redan nu.
Hur skulle skötseln av ekonomin alltså ordnas, efter förändringen?
– I konstitutionskommittén har vi arbetat med olika scenarier för hur det vore möjligt att ordna Missionsstiftets ekonomi. Var och en av dem har sina svagheter och möjligheter. Ett alternativ är att man fortsättningsvis skulle sköta ekonomin via Lutherstiftelsen. I det andra scenariet skulle Missionsstiftet ta hand om kyrkans arbete, men arbetsgivaransvaret och församlingarnas ekonomi skulle fortfarande skötas via Lutherstiftelsen, liksom nu. I det tredje alternativet skulle ekonomin skötas helt inom Missionsstiftet.
I detta skede av utredningen har jag den bilden att om Lutherstiftelsen fortsättningsvis skulle sköta församlingarnas ekonomi medan Missionsstiftet tog hand om det gemensamma arbetet så skulle det vara till och med mera komplicerat i jämförelse med nuläget. Oberoende av vilken modell vi möjligen skulle gå in för, så behöver saker och ting också framöver samkoordineras och det behöver funderas över vem som sköter vad, å tjänstens vägnar. På samma sätt måste man noggrant tänka igenom vem det är som bär ansvaret i olika situationer. I stiftelsen finns det också en lång erfarenhet av att bära ansvar – alltså både kunnande och en verksamhetskultur som inte uppstår i ett ögonblick.
Om Missionsstiftet organiserade sig som ett religiöst samfund, skulle det innebära att staten kan påverka oss på något sådant sätt som vi inte önskar?
– Man kan se att religionsfriheten försvagas i vårt land. Rättsprocessen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola är ju ett tecken på detta. Det finns säkert frågor som man behöver fundera över. Det är dock svårt för mig att se att en registrering skulle försämra vår position. Tack vare Lutherstiftelsens stiftelseurkund har vi redan nu ett starkt skydd i religionsfriheten, och det är något vi kommer att försvara, men en registrering skulle göra saken klarare.
På vilket sätt skulle en registrering påverka gemenskapen med bröder och systrar i Kristus?
– Återkommande har jag fått möta den missuppfattningen att om vi organiserade oss som religiöst samfund så skulle vår nuvarande nattvardspraxis automatiskt ändras. Redan tidigare har vi tänkt att det för alla dem som vill följa Bibeln och den lutherska bekännelsen ska vara möjligt att delta i nattvarden.
En fråga för sig är huruvida en medlem i Missionsstiftet kan delta i nattvarden till exempel på en sommarfest som arrangeras av en väckelserörelse som står en nära hjärtat. Jag hoppas att vi tillsammans med väckelserörelserna kunde finna en bra lösning, om vi i något skede är ett registrerat religiöst samfund. Säkert finns det på båda sidorna en vilja att värna om de goda kontakterna.
Hur fortsätter diskussionen?
– Under våren uppmanar vi församlingarna att reflektera kring temat medlemskap. Oberoende av vilken lösning vi sinom tid kommer till i fråga om registreringen så är detta en kärnfråga med tanke på vår kyrkas framgång: Får gudstjänsten vara till liv och församlingen ett hem, och får också medlemskapets gåva bli allt klarare? Oberoende av hurdan vår officiella status är i förhållande till staten så är det centralt att en kristen hittar församlingen som sitt hem.
I konstitutionskommittén planerar vi att senare skicka ut en förfrågan till församlingarna, för att samla mera information. På hösten ger vi en mellanrapport till stiftsrådet, och kommitténs arbete behandlas även vid stiftsmötet i november. Vi behöver också hela tiden få större klarhet i situationen, vilket vi önskar få genom de diskussioner som förs i församlingarna. Vi har inte bråttom och inte heller någon press åt något håll. Med lugn sinne och med intresse funderar vi på olika synvinklar och alternativ.
Texten är en översättning av Pauliina Pylvänäinens artikel ”Tulevaisuuden näköalat pohdittavana” i Helgedomens Lampa 2/2023.
Språkligt korrigerad 24.3.2023.
Ett land som sträcker sig långt i norr och som är känt för sin höga utbildningsnivå och levnadsstandard, klarar sig bra i ishockey och har två officiella nationalspråk. Vilket land kommer du att tänka på? Det finns åtminstone två möjliga svar, och ett av dem är Kanada. Till skillnad från det andra möjliga svaret hör den lutherska tron inte till ”mainstream” i Kanada. Ändå finns det en till och med ganska stor (knappt 300 församlingar och drygt 50 000 medlemmar) konfessionellt luthersk kyrka i Kanada, det vill säga Lutherska kyrkan i Kanada, LCC (Lutheran Church—Canada / Église Luthérienne du Canada). Efter våra systerkyrkor i Norden var just LCC den första kyrkan med vilken Missionsstiftet fann och erkände kyrkogemenskap.
För att göra vår systerkyrka bekantare för oss bad jag pastor Robert Bugbee presentera sin kyrka för oss. Han känner kyrkan väl. Under åren 2008–2018 var han president (jfr. biskop) för kyrkan och då reste han aktivt runt i församlingarna. Nuförtiden tjänar han som pastor för LCC:s församling i Windsor (Ontario) och den lokala kristliga akademin.
Pastor Robert Bugbee.
Stadiga rötter i Missourisynoden
Pastor Bugbee berättar att kyrkans tidigaste församlingar som bildades mot slutet av 1800-talet först hörde till den amerikanska Missourisynoden. Efter andra världskriget blev dock tanken om en självständig kyrka starkare i de kanadensiska församlingarna. Bugbee berättar att det var framför allt praktiska frågor som var orsaken:
– De kanadensiska församlingarna utgjorde en ganska liten del av Missourisynoden. I den stora kyrkan kände man inte till sådana saker som var viktiga för kanadensarna, och man fäste inte tillräckligt stor uppmärksamhet vid kanadensarnas behov. I någon mån inverkade säkert också den kanadensiska patriotismen till att man ville bli självständig.
Ett av de praktiska problemen hade enligt Bugbee att göra med prästutbildningen:
– Kanadensiska studenter skickades till Förenta staterna för att studera där, i Fort Wayne och St. Louis, men det var många av dem som inte återvände till Kanada.
Problemen kring prästutbildningen bemöttes redan innan LCC blev självständigt år 1988, i och med att man grundade egna seminarier i Kanada, först i St. Catharines i östra Kanada 1976 och sedan i Edmonton i väst 1984. Bugbee konstaterar att det kan kännas överdimensionerat att ha två seminarier i en kyrka av LCC:s storlek, men också detta hade sina orsaker: i västra Kanada ansåg man inte att det var en särdeles fungerande lösning att flytta till St. Catharines i öst.
Skillnaderna mellan öst och väst påverkar starkt förutom Kanada i stort, också inom LCC. Pastor Bugbee påpekar att fastän Kanada är stort till sin areal så bor majoriteten av befolkningen vid gränsen till Förenta staterna. Därför är det naturligt att det för dem som bor vid gränsen tidvis har bildats ett kanske till och med starkare band till en amerikansk församling som är nära, än till en församling som är i andra ändan av Kanada. Bugbee berättar hur närheten till USA också syns i hans eget liv. Han är själv ursprungligen hemma från delstaten Ohio, där han först växte upp i en annan luthersk kyrka, varefter han gick över till Missourisynoden av läroskäl år 1974. Nuförtiden tjänar han i den kanadensiska staden Windsor vid Detroitfloden, som utgör gränsen mellan USA och Kanada.
– Om jag promenerar bara en bit från mitt kontor kan jag se skyskraporna i Detroit, konstaterar pastor Bugbee.
First Lutheran Church i Windsor (Ontario) under adventstiden.
Luthersk kyrka i ett glest befolkat land
Bandet till amerikanska Missourisynoden är alltså starkt. Bugbee påpekar också att LCC inte har något eget förlag, utan i stället använder man sig i hög grad av den litteratur som amerikanska Concordia Publishing House ger ut.
Bugbee berättar att de kanadensiska församlingarna i huvudsak äger sina egna kyrkobyggnader, vilket förstås är bra med tanke på församlingarnas verksamhet. Å andra sidan konstaterar Bugbee att detta också skapar ett tryck att bygga nya och upprätthålla gamla kyrkor.
I församlingarnas gudstjänstliv finns det enligt Bugbee skillnader också inom LCC. I synnerhet i väst är det ganska allmänt att gudstjänsten är så att säga friare till formen. I öst håller man sig tydligare till den lutherska kyrkans liturgiska tradition, i likhet med Missionsstiftet. Bugbee nämner också att just seminariet i St. Catharines i östra Kanade är mycket liturgiskt medvetet.
Pastor Bugbee nämner också ett problem som är bekant även för finländare. I synnerhet i landets norra delar bor människorna ganska glest. Det kan vara lång väg till närmaste församling, och eftersom det inte finns tillräckligt präster så behöver också de ibland resa långa vägar för att betjäna församlingarna.
Redan i början nämndes det att Kanada har två officiella nationalspråk. Det här syns förutom i LCC:s namn också i det praktiska livet. Fastän Kanadas franskspråkiga befolkning traditionellt hör till romersk-katolska kyrkan så finns det nuförtiden också några lutherska församlingar på de franskspråkiga områdena i öst. Bugbee berättar hur församlingsbygget på det franskspråkiga området fick sin början:
– År 1976 tog borgmästaren för staden Gatineau (Québec) kontakt med presidenten (jfr. distriktsprost/biskop) för Ontario District i Missourisynoden. Borgmästaren var själv romersk-katolsk, men han önskade att lutheranerna skulle bilda en församling i staden. Han var oroad för stadens moraliska tillstånd.
Bugbee nämner också att LCC:s församlingar börjar betjäna människor som hör till olika språkgrupper, folk som talar till exempel oromo, nuer och mandarin. I sin egen församling i Windsor förrättar han på söndagsmorgnarna högmässa även på tyska. Staden fick en tyskspråkig minoritet när tyskspråkiga från Östeuropa flyttade dit efter andra världskriget.
LCC gör också omfattande missionsarbete. Särskilt nämner Bugbee missionen i Ukraina, Nicaragua, Costa Rica och sydvästra Asien. Just på den internationella arenan har kanadensarna enligt Bugbee också en viss fördel. För det första har kanadensarna ett gott samarbete med amerikanerna. Men för det andra är kanadensarna friare att verka i sådana länder där amerikanerna av politiska skäl inte är välkomna.
Vår tids utmaningar
De kanadensiska lutheranerna kämpar med samma bekymmer som orsakar huvudbry för kristna i hela västvärlden. Pastor Bugbee säger rakt ut hur landets situation ser ut:
– Kanada håller på att bli hedniskt, väldigt fort.
Trots att samhället sekulariseras finns det enligt Bugbee inte något anmärkningsvärt tryck inom LCC att till exempel börja prästviga kvinnor. Enligt kyrkans konstitution (jfr. kyrkoordning) är äktenskapet mellan en man och en kvinna, och saken är inte på något sätt oklar inom kyrkan.
I likhet med många andra kyrkor har också LCC lidit av coronapandemin och de restriktioner som pandemin gett orsak till. Bugbee gläder sig dock över det att många har funnit tillbaka till kyrkan och gudstjänsten. Till den här delen har coronatiden i högre grad drabbat de så kallade liberala kyrkorna, och enligt Bugbee finns det också teologiska orsaker till att det är just så:
– Om man inte anser att Bibeln är Guds ord, då glömmer man också lätt det tredje budet och Hebréerbrevets uppmaning: ”Låt oss inte överge våra sammankomster”. (Hebr 10:25)
Fastän LCC alltså har klarat sig förhållandevis väl genom coronatiden berättar Bugbee att kyrkan har samma problem som många andra kyrkor har. Gudstjänstbesökarnas medelålder är i allmänhet hög och kyrkan tappar medlemmar.
Att hitta en församling
Till sist frågar jag hur en finländare kunde hitta till LCC:s gemenskap, om han till exempel bor i Kanada en tid. Pastor Bugbee önskar alla välkomna och konstaterar att det lättaste sättet är att på förhand bekanta sig med kyrkans nätsidor. Han påpekar dock att man inte nödvändigtvis hittar en passande församling alldeles direkt. LCC:s församlingar är olika i jämförelse med varandra. I en del församlingar beaktar man också nya besökare bättre än i andra.
Bugbee påpekar att fastän människorna förr kom till kyrkan eftersom det var en vana som man hade så är situationen dock annorlunda idag. I anslutning till detta säger han:
– Vi behöver inte endast sund, utan också klar och praktisk predikan. Församlingarna behöver notera att vi på många sätt är i en situation som liknar urkyrkan.
Det här är något som är bra för lutheraner att komma ihåg, på båda sidor om Atlanten. Församlingen är inte ett ställe där man endast får höra en i och för sig god och rätt undervisning. Församlingen är en gemenskap och ett hem där vi får ta emot och leva av Guds gåvor, som Herren ger åt oss i sin nåd. I de här gåvorna ingår givetvis Guds ord och sakramenten, men också de bröder och systrar som han har kallat till delaktighet av samma gåvor.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 2/2023.
Redan två gånger tidigare (2021 och 2022) har Missionsstiftet ordnat ett svenskspråkigt församlingsläger på Utterö lägerområde i Sundom, Vasa. Om Herren vill kommer lägret att ordnas också i år, på samma ställe. ”Tryggare kan ingen vara”. Församlingslägret hålls alltså enligt plan på Utterö den sista helgen i juli, 29-30.7.2023.
Redan i detta skede kan det alltså vara bra att skriva in detta i kalendern. Programmet och information om anmälning och avgifter meddelas senare.
Om man betraktar de senaste seklen i världshistorien kan man knappast undgå att se vilken central roll Britannien har. Fastän det Brittiska imperiet inte längre finns så är Charles III inte endast Förenade konungarikets överhuvud, utan han är kung över femton självständiga stater. Ännu större inflytande kan man anse att den brittiska kulturen har. Inflytandet är idag kanske större än någonsin tidigare. I internationella sammanhang är det engelska språket självklart nummer ett. Runt om i världen lyssnar man till brittisk musik, och bland engelska författare finns många kända namn, allt från William Shakespeare till J. K. Rowling.
Den kristna kyrkans historia i Britannien är likaså lång och brokig. Den engelska kyrkan kan anses ha påverkat också Finland, åtminstone i ett, mycket betydelsefullt avseende. Enligt traditionen härstammade Finlands biskop Henrik (†1156) från England. Under historiens gång kom Finlands och Britanniens vägar dock att skilja sig från varandra. När Norden blev lutherskt på 1500-talet, tog Englands kyrka en egen riktning (anglikanismen), medan kyrkan i Skottland blev reformert.
Ändå finns det också idag en luthersk kyrka i Britannien, nämligen Evangelical Lutheran Church of England (ELCE), som också är vår systerkyrka. Jag bad därför ELCE:s ledare, pastor George Samiec, att presentera den kyrka som han företräder.
Ordförande George Samiec.
Den engelska lutherdomens rötter
Ordförande Samiec berättar att rötterna går längre tillbaka i tiden än vad vi kanske först kan ana:
– Bara veckor efter att teserna spikades i Wittenberg (1517) diskuterade man luthersk teologi i Cambridge i England.
Fastän Martin Luthers tankar har haft sin inverkan också på anglikanismen och fastän den lutherska bekännelsen också har påverkat anglikanska skrifter, har de som höll sig till den lutherska läran inte alltid kommit så lätt undan. Bland de lutherska martyrerna räknar man ibland bland annat Patrick Hamilton (†1528) som avrättades i Skottland, samt Robert Barnes (†1540) som avrättades i London under kung Henrik VIII:s tid. Samiec berättar dock att det religiösa läget blev lugnare under drottning Elisabet I:s tid (Elizabeth Settlement 1559-1563), och bland annat lutheranernas situation förbättrades ytterligare genom den så kallade toleranslagen (Toleration Act, 1688).
Samiec betonar att Britannien sedan gammalt har haft många internationella kontakter. Över havet har handelsmän och sjömän kommit dit från kontinenten, också från Tyskland och Norden. Med stöd av sina hemländers kyrkor grundade dessa redan tidigt lutherska församlingar där man firade gudstjänst på olika språk, för att betjäna dem som hörde till de olika folkgrupperna. Samiec nämner att många av de här församlingarna, som representerade olika nationaliteter men vars ungdomar ofta hade engelska som första språk, i början av 1960-talet grundade en kyrka (Lutheran Church in Great Britain, LCiGB) som numera är medlem i Lutherska världsförbundet.
ELCE, som Samiec representerar, har en lite annorlunda berättelse:
– Sex tyska bagare som var bosatta i London grundade en församling och kallade en pastor från Amerika, från Missourisynoden. Tanken var att etablera den lutherska teologin på William Tyndales språk.
Under reformationstiden hade Tyndale översatt Bibeln till engelska. Den första församlingen grundades år 1896 och fick då namnet Immanuel Lutheran Church, men i och med att man tog i bruk en ny kyrkobyggnad blev namnet Luther-Tyndale Memorial Church.
Samiec berättar att de församlingar som bildats i England länge hörde till Atlantic District i Missourisynoden. ELCE grundades år 1954. Relationen till systerkyrkorna i Förenta staterna, Canada och Australien var stark. Bland annat var ELCE:s långvarige ordförande, pastor E. George Pearce hemma från Canada.
Efter andra världskriget gjorde kyrkan mycket missionsarbete. Det här draget är något som kännetecknar kyrkan fortfarande. Tidvis har satsningarna burit mera frukt, ibland mindre.
– Under årens lopp har församlingar både kommit och gått, konstaterar Samiec.
Teologiundervisningen utgör ett eget kapitel i den brittiska lutherdomen. Samiec beskriver hur man på 1950-talet i både Förenta staterna och England ville få igång luthersk teologisk undervisning i England. ÅR 1962 grundades Westfield House som verkade i samband med Fitzwilliam College och som nuförtiden är medlem i Cambridge Theological Federation. I Westfield House har också några finländare studerat eller bott.
Särdrag
Vår engelska systerkyrka har tjugo församlingar och gemenskaper (Missions). Det är mycket som vi har gemensamt. Vi läser samma Bibel och har samma bekännelseskrifter, som vi vill hålla oss till. Ändå finns det också olikheter, i synnerhet om man ser till historien och den omgivning där vi verkar. Jag frågar därför Samiec vilka särdrag den kyrka har som han representerar.
Det starka bandet till Missourisynoden är något som är synligt i vår engelska systerkyrka. Det här kommer till uttryck bland annat i att församlingarna är tämligen självständiga i förhållande till varandra och till kyrkoledningen. Efter ELCE:s första ordförande är det alltid någon av församlingarnas pastorer som väljs till ledare för en treårig mandatperiod. Till skillnad från Norden och Tyskland leds kyrkan inte av en biskop, men inte heller av president. Samiec berättar att ordet ”president” lät för främmande i engelska öron när det väl begav sig. Därför valdes benämningen Chairman, ”ordförande”. Som bäst håller man på att göra en strukturförändring i kyrkan. Ledarens roll kommer att vara ungefär den samma som hittills och mandatperioden är fortfarande treårig, men benämningen ändras till biskop.
Ett annat särdrag för ELCE är dess internationella prägel som syns både i församlingarna och bland prästerna. Sedan gammalt har kyrkan haft ganska få brittiska präster, de flesta har kommit från Förenta staterna, Canada eller Australien. En av ELCE:s pastorer är finländaren Tapani Simojoki, och Samiec själv kommer ursprungligen från Australien. Åtminstone i ett par församlingar ordnas regelbundet högmässor också på portugisiska. I en av de tre församlingar som Samiec ansvarar för finns det många amerikaner:
– I Britannien finns det många militärbaser som hör till kungliga flygvapnet (Royal Air Force) och som används av Förenta staternas flygvapen. Bland dess personal finns ofta också folk som hör till Missourisynoden och som kommer till ELCE:s församlingar.
Samiec berättar att gudstjänsterna inom ELCE följer en god liturgisk tradition. I kyrkan används Lutheran Service Book som publicerats av Missourisynoden. I gudstjänsterna sjunger man dessutom också sådana psalmer som hör specifikt till den engelska traditionen. På grund av prästbrist samlas inte alla församlingar till högmässa varje söndag. När en präst finns på plats firar man dock i regel en fullständig högmässa, där nattvarden ingår.
Inom ELCE satsar man på missionen. Församlingar har grundats och grundas fortfarande på olika håll i England – också Skottland och Wales har var sin ELCE-församling. Enligt Samiec fokuserar man i synnerhet på dem som ännu inte har hittat vägen till någon kyrkas gemenskap. Samiec nämner också ELCE:s nätradiokanal: Lutheran Radio UK. Kanalen sänder program dygnet runt. Tack vare det engelska språket och internet når kanalen ut till lyssnare runt om i världen.
Lutheranerna i minoritet
I Norden hör lutherdomen av hävd till det vanliga. Den lutherska tron har för sin del format vårt samhälle sådant som det är. Därför är lutherdomen vida känd hos oss, om inte annat så åtminstone som begrepp. Men hur är läget i Britannien?
– När människor hör att det talas om Luther kommer de först att tänka på Martin Luther King Jr.
Viss nytta har kyrkan enligt Samiec haft av att orden Church of England (engelska anglikankyrkans namn), som alla känner till och som finns med i namnet. Då får man också tillfälle att berätta vad det är fråga om i orden Evangelical Lutheran.
Kanske just på grund av sin olikhet verkar ELCE:s förhållande till Englands majoritetskyrka vara mer problemfri än vad till exempel Missionsstiftets förhållande till majoritetskyrkan i Finland är. Samiec berättar att ELCE-församlingarna på sina håll har fått använda anglikanska kyrkans utrymmen. På en del orter har även metodisterna öppnat sina kyrkorum för ELCE:s bruk.
Enligt Samiec förhåller sig samhället i regel välvilligt till lutheranerna. Också lutherska präster har ombetts att tjäna med sina gåvor även utanför församlingen. Samiec nämner att han vid sidan av församlingsarbetet också tjänar som präst för poliserna på Suffolks område, som akutsjukhuspastor på ett lokalsjukhus, och som präst för kungliga flottans reserv (Royal Naval Reserve), där han betjänar sjökadetterna.
Besök i Britannien?
Britannien är bekant för många finländare, och många har också fått bekanta sig med landet på ort och ställe. Kanske har man redan planerat in en resa till London? Eller kanske är det någon som håller på att avsluta gymnasiet som funderar om man kunde komma in på något uppskattat brittiskt universitet? Det är bra för en finländsk lutheran att veta att bara i området kring London finns det hela fem ELCE-församlingar, och Cambridge och Oxford har var sin församling.
Samiec önskar alla välkomna:
– Tala först med din pastor i Finland. Om du kan välja var du bor, försök komma i närheten av någon av våra församlingar! I vart fall strävar vi till att göra vårt bästa för att du ska få vara delaktig av församlingens liv.
Artikeln har publicerats i något kortare format på finska i Helgedomens Lampa 1/2023.
Evangelical Lutheran Church of England (ELCE)
ELCE:s nätradio Lutheran Radio UK finns på adressen https://lutheranradio.co.uk/
”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” (2 Kor 8:9)
I denna julpredikan på bara en vers lyfter Sankt Paulus upp en specifik aspekt i vår Herres Jesu Kristi kallelse, nämligen hans fattigdom. Aposteln påminner oss om Kristi Jesu ödmjukhet. Vad var det som jungfrun Maria från byn Nasaret sjöng? ”Han har sett till sin
tjänarinnas ringhet.” (Luk 1:48) Vilket tecken gavs åt herdarna? ”Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk 2:12) Var är hans egendom, hans jordiska ägodelar, om ”Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud”? (Luk 9:58) Konungarnas konungs födelse inramas verkligen i ödmjukhet och fattigdom. Fattigdom betyder inte endast brist på materiell välfärd, utan där ingår även kraftlöshet. Hur kunde det här lilla spädbarnet och hans familj skydda sig mot den mäktige kung Herodes vrede och hans armé? Vart kan de rikta blicken för att få hjälp, om de inte ens kan förtrösta sig på sin familj och släkt, utan tvingas ensamma fly utomlands, till Egypten? Fridsfurstens födelse omringas verkligen av fientlighet, förtryck och flyktingskap.
När vi nu i jultider ser på vackert dekorerade installationer med den heliga familjen vid krubban, då behöver vi hålla båda ögonen öppna. Å ena sidan: ifall vi möter ekonomiska problem, osäkerhet, ensamhet och förtryck, så ska vi inte misströsta utan se att vår Herre har upplevt fattigdom i alla dess former och vet vad vi går igenom, och han lovar att vara med oss. ”Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd.” (Hebr 4:15) ”Ja, han ska rädda den fattige som ropar och den förtryckte som ingen hjälpare har.” (Ps 72:12)
Å andra sidan: om vi har fått materiellt överflöd, jordiska ägodelar och andliga resurser, så ska vi i tacksamhet njuta av dem men också dela med oss av dem i nåd och mission, och komma ihåg Sankt Paulus ord: ”Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk. Skriften säger: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet består för evigt.” (2 Kor 9:8-9)
Aposteln Paulus anger dock en ännu djupare mening för vår Herres fattigdom. Den här fattigdomen innebär också ödmjukhet i framträdandet, när Herren visar sig för oss. Ordet blev kött. Guds Evige Son gömde sig själv och sin härlighet och makt i den svaghet och skörhet som ett litet pojkbarn har. Treenig Gud uppenbarar sig själv i det mänskliga köttets fattigdom. Att söka och finna nådig Gud, det sker inte i de himmelska salarna och i andliga riken, utan på jorden, i Kristi Jesu mänskliga kött. Sankt Paulus understryker att Herren blev fattig för vår skull. Det gudomliga kan vi människor möta i honom. Den Helige kan vi som är oheliga beröra i honom. Den Evige kan vi som är dödliga omfamna i honom. Det är därför som Doktor Martin Luther var tillräckligt modig, så att han kunde säga: ”Jag känner ingen annan Gud utom den som blev kött, och jag vill inte heller ha någon annan. Och det finns ingen annan Gud som kunde rädda oss, utom den Gud som har kommit i köttet.”
Herrens fattigdom är ännu större än hans framträdande i det mänskliga köttets ödmjukhet. Han tog inte på sig endast vår fattigdom i fråga om jordiska och kroppsliga behov, utan också vår djupaste fattigdom, alltså vår andliga konkurs, våra överträdelser och vår brist på rättfärdighet inför Gud. I samma brev ger aposteln också en påskpredikan på bara en vers: ”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5:21) Krubban och korset, julnatten och långfredagen – de förenas i en enda gudomlig plan och frälsargärning. För din skull blev den Rike fattig. För din skull blev den Syndfrie gjord till synd. Han tog all din fattigdom och all din synd på sig själv. Varför? För att du som är fattig skulle bli rik. För att du som är syndare skulle bli förlåten och förklarad rättfärdig, ren och helig i Guds ögon. All ditt livs fattigdom är hans, och all hans nåds rikedom och kärlek är din. Vilket saligt byte av julgåvor!
Under det här året har vi sett stor förödelse och väldiga mänskliga tragedier. Vi möter en värld med stor fattigdom och svält, krig och naturkatastrofer, förtryck och förföljelse mot kristna. På många sätt har vi gått in i en tid av större osäkerhet. Men mitt bland dessa prövningar har vi en ännu större verklighet och en gudomlig visshet som hela kristenheten firar: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren.” (Luk 2:11)
Vi samlas och kallar människor som lever i fattigdom till livgivande altaren, där vi möter Gud som kommit i köttet i krubban, Herren som blev korsfäst och uppstod och som förkunnar: Min kropp och mitt blod, för dig utgiven och för dig utgjutet, till alla dina synders förlåtelse!
Vem av oss kan egentligen vara fattig, då vi har alla himmelska skatter i Kristus! Vem av oss är egentligen kraftlös och hjälplös, då den Mäktige Frälsaren är med oss? Vem av oss döende och multnande dödliga kunde misströsta, då vi har Liv och Frälsning i honom!
Vilken glädjefull inbjudan att sjunga, predika och fira, i hem och församlingar: För allas vår skull blev Herren Jesus Kristus fattig, för att vi alla ska få bli rika i honom!
