Ämbetsfrågan

Ämbetsfrågan är komplicerad och alla aspekter kan inte beaktas i en kort artikel som denna. Mest komplicerad är den i de sammanhang där man helst skulle önska inrätta sitt liv enligt Guds ord. Om Bibeln är rättesnöret för både läran och livet så borde man på ett någorlunda enkelt sätt få fram det genom att läsa Bibeln.

För det mesta är det inte den omedelbara förståelsen som är problemet. Ordalydelsen är oftast klar. Vi förstår det vi läser. När det sedan skall tillämpas i praktiken stöter vi på problem. Man kunde säga att dogmatiken, trosläran, är tydlig och klar men när Guds klara ord skall tillämpas av syndiga människor i en syndig värld så kommer ord och handling mer eller mindre i konflikt med varandra. De konsekvenser man drar påverkas av kyrkopolitik, personlig bakgrund och olika hänsyn. Därför handlar inte alla på exakt samma sätt trots samma grundsyn.

Är ämbetsfrågan så klart uttryckt i Bibeln att det bara är att läsa på samma sätt som när man läser “Du skall inte ljuga”? Eller behövs det ett mycket grundligt studium. Min övertygelse är att Gud har uttryckt sig tillräckligt tydligt i sitt ord så att det skall vara möjligt för varje normal kristen att utifrån hans ord får klart besked. En annan sak är huruvida vi accepterar det Gud säger.

Jag skall först försöka ta fram de bibelord som jag ser som de tydligaste och sedan skall vi gå till några bibelord som inte direkt talar om ämbetet men som påverkar vår förståelse av ämbetet. Det finns också bibelord som inte direkt talar om ämbetet men från vilka man kan dra vissa slutsatser.

 

Det gäller främst gudstjänstsituationen

Vi skall till att börja med notera visa begränsningar. De bibelord som mest direkt begränsar kvinnans uppgifter gäller gudstjänsten (1 Kor 14:34-37 och 1 Tim 2:12-15). 1 Kor 11-14 utgör en enhet. Sammanhanget anger att det är fråga om gudstjänstsituationen. I 1 Kor 11:17, 18, 20 läser vi “att ni kommer tillsammans ”, “ vid era församlingsmöten” och “när ni alltså kommer tillsammans” (församlas/de församlade/församling).

Utanför gudstjänstsituationen finns det inga skillnader mellan mannens och kvinnans uppgifter. Alla är kallade till att vara Kristi vittnen och att använda sina gåvor till församlingsgemenskapens uppbyggelse och till att sprida kunskap om syndernas förlåtelse i Jesu död och uppståndelse. Detta kan inte nog framhållas. Det finns oerhörda utmaningar för oss, både för man som kvinna, i att göra alla folk till Jesu lärjungar. Den uppgiften finns genast utanför vår dörr. Sedan finns det en relativt liten sektor som Gud gett som ett speciellt ansvarsområde åt mannen som man. Mannen skall vara församlingsföreståndare. Allt annat som sker i församlingen kan utföras av både man och kvinna.

 

Predikofunktionen tillkommer mannen

Mannen skall alltså vara församlingsföreståndare. Betyder det att han är kyrkoherde och att han kan delegera olika uppgifter, såsom att predika, till andra, både män och kvinnor? Nej. Gud säger i 1 Kor 14:34-37 att det väsentliga är predikan. Det handlar inte om vem som sköter administrationen utan det är uttryckligen fråga om att predika. Mannen är Ordets tjänare. Som en följd av att han är Ordets tjänare är det också han som sköter sakramentsförvaltningen. Sakramenten har sin kraft och verkan genom Ordet.

En annan följd av detta är att det inte är någon skillnad mellan högmässan eller ett vanligt andligt möte. Det är predikofunktionen som Gud gett som ett speciellt ansvar till mannen. Var gränsen sedan går mellan den offentliga predikosituationen och den mer informella samlingen är svårare att dra. En regel kunde vara att bedöma om det är en samling för hela församlingen på ett offentligt ställe eller om det är en samling av mera privat natur i ett hem t.ex. Men man har ju offentliga möten också i hemmen.

 

Det gäller kyrkans enhet

Eftersom kvinnorna tiger i alla andra de heligas församlingar så skall de inte heller tala i Korint. Det är inte tillåtet för dem att tala. Det handlar om kyrkans enhet. Man kan inte ha två olika ordningar och Paulus säger skarpt att det är församlingen i Korint som måste rätta sig efter de andra. Han frågar: “Är det från er som Guds ord har gått ut?” Om det vore så då skulle ni ha upphovsmannarätten till det. “Har det kommit allenast till er?” Då skulle ni kunna ändra det som ni vill. Det påverkar ju ingen annan.

I det här sammanhanget har man velat förstå kvinnornas talande som störande av gudstjänsten. Man har t.o.m. menat att de satt och pladdrade. Finns det faktiskt en församling som skulle acceptera sådant pladder så att Paulus skulle bli tvungen att skriva så strängt som han gör? Möjligen kan det ha varit fråga om tungotal eller profeterande. När någon fick en uppenbarelse sade man ut den utan hänsyn till vad som annars tilldrog sig i gudstjänsten. Nådegåvorna ställdes t.o.m. över textläsningen och utläggningen. Den som är andefylld inser att så inte får ske (1 Kor 14:37).

 

Ordningsfråga eller frälsningsfråga?

Enligt Korintierbrevet är det här både en ordningsfråga och en frälsningsfråga. Gud är ordningens Gud. Ordning är det när det sker enligt Guds vilja, oordning när människor gör som de själva tycker. Det som Paulus skriver “är Herrens bud”. 1 Kor 14:37. Den följande versen visar att det är en frälsningsfråga. De flesta nyare översättningar, både till svenska (inkl. NT-81) och till finska, har en riktigare översättning än 1917: Men om någon inte erkänner detta, blir han inte själv erkänd (av Gud).

 

Upphäver evangeliet något av Herrens bud?

Man brukar ofta hänvisa till att Jesu död på korset har upphävt skillnaden mellan man och kvinna. I det sammanhanget brukar man hänvisa till Gal 3:28 som ett klart och tydligt bibelord: “Här är inte jude eller grek, här är inte träl eller fri, här är inte man och kvinna: alla är ni ett i Kristus.” Sammanhanget visar att det är fråga om vem som är Guds barn inte om vilka uppgifter vi har i Guds rike som Guds barn. “Alla är vi Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty ni alla, som blivit döpta till Kristus, har iklätt er Kristus.” Gal 3:26, 27. När det gäller vem som kan bli Guds barn så har Gud inte “anseende till personen”.

Om evangeliet upphäver det här budet, finns det då också andra Herrens bud som evangeliet upphäver? Vilka av de tio budorden är upphävda och vilka gäller ännu idag? Vilket är kriteriet för att vi accepterar ett men förkastar ett annat?

Paulus diskuterar den här saken i sitt första brev till Timoteus. 1 Tim 2:12-15 är det andra stället som mest direkt talar om kvinnan som predikant (lärare) i gudstjänstsituationen. Här skriver inte Paulus om grundskollärare eller söndagsskollärare. Paulus säger att han själv blivit satt till en lärare för hedningarna (1 Tim 2:7). Några verser längre fram säger han att han inte kan tillåta att en kvinna uppträder som lärare inte heller att råda över mannen. Att uppträda som lärare är det samma som att råda över mannen. Upphävs det här av Gal 3:28? Om motiveringarna till detta förbud har upphävts då är också förbudet upphävt. Vad anför Paulus som motiveringar? Den första är att Adam skapades först och sedan Eva. Är skapelseordningen upphävd? Nej. Jesu död och uppståndelse ändrade inte på detta faktum. Dessutom skriver Paulus det här efter Jesu död och uppståndelse. Den andra motiveringen är att Adam inte blev bedragen men att kvinnan (notera att han inte skriver Eva) blev svårt bedragen. Har detta faktum upphävts? Nej. Alltså står förbudet kvar.

 

Kephale-teologin

Skapelseordningen återkommer i det vi kallar kephale-teologin (gr. kephale = huvud). Vi hänvisade till avsnittet 1 Kor 11-14 i ett tidigare skede. I 1 Kor 11:3 beskrivs en ordning: “Jag vill att ni skall inse detta, att Kristus är envar mans huvud och att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud.” Ordningen är alltså denna: Gud – Kristus – mannen – kvinnan.

Vad symboliserar huvudet? Vilket faktum framhålls med det? Kol 1:18 anger två aspekter hos begreppet huvud. “Han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda. Så skulle han i allt vara den främste.” Det är huvudet som ger upphov till kroppen. Jesus är den förste som övervunnit döden. Kroppen, församlingen, kommer till som en följd därav att människor kommer till tro på Jesus samt upptas i hans gemenskap genom dopet. Den andra aspekten framhåller att han som är upphovet till församlingen också har auktoriteten i församlingen. På det sättet skulle han i allt vara den främste.

 

Man underordnar sig sitt huvud

När Paulus skriver till efesierna om äktenskapet kommer han in på detta med huvudet. Man och kvinna skall underordna sig varandra i lydnad för Kristus. Till kvinnorna säger han att de skall underordna sig sina män på samma sätt som de underordnar sig Kristus. Varför det? “Ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud.” På samma sätt som församlingen underordnar sig Kristus skall hustrurna underordna sig sina män. Det finns en parallell mellan Kristus/församlingen och mannen/hustrun. Underordnandet blir inget problem om männen älskar sina hustrur på samma sätt som Kristus älskade församlingen. Han gav sitt liv för henne.

Förhållandet mellan Kristus och församlingen är ett föredöme för mannen och hustrun. Samtidigt skall mannen och hustrun återspegla förhållandet mellan Kristus och församlingen. Samma sak skall återspeglas också i gudstjänsten som är en del av församlingens liv.

 

Praktiska problem och lösningar

Saken torde vara ganska klar om man inte tar hänsyn till kyrko- och samhällspolitiska aspekter. Tidsandan kräver något helt annat. Vi som lever idag lever i en tid som i allt flera avseenden börjar likna urkyrkans tid. Därför blir Nya testamentet aktuellt på ett nytt sätt. Som kristna tvingas vi att ta ställning, att hålla fast vid Guds ord eller anpassa oss. Samtidigt borde vi undvika att göra oss till större martyrer än nödvändigt.

 

Gränsdragningen svår

Vilken typ av sammankomst gäller förbudet? Utifrån det som sagts ovan torde det vara ganska klart att det gäller gudstjänster och sammankomster av offentlig karaktär ämnade för alla åldersgrupper, män som kvinnor. Eftersom kvinnan inte skall ha auktoritet över mannen kan hon undervisa kvinnor, barn och ungdom. Dessutom finns inga begränsningar alls med tanke på den enskildes vittnesbörd utanför samlingar. Detta innebär att man tar avstånd från kvinnliga präster i gudstjänstsammanhang, också som assistenter vid nattvardsgång. Att sitta i samma kommitté eller delta i samma seminarium är inget problem för att nu nämna några exempel.

Det andra avgörandet gäller skillnad mellan predikan, andakt, bibelstudium, profeterande och vittnesbörd. I hur hög grad kommer läroauktoriteten fram i de olika formerna?

För min del tror jag att gränsdragningen inte blir något större problem om man har grundinställningen klar. Även om ett “misstag” skulle ske någon gång så behöver ingen därför reagera.

 

Appendix:

Om talförbudet i 1 Kor. 14

Det grekiska ordet lalein (att tala) är i och för sig neutralt och kan användas i många sammanhang där ljud uppkommer på ett eller annat sätt. Eftersom ordet används i så vitt skilda sammanhang blir det kontexten (sammanhanget) som måste avgöra vad det ska betyda just där i det sammanhanget, inte utifrån vårt sammanhang. Ibland räcker det med det omedelbara sammanhanget för att man ska kunna sluta sig till vilken betydelse det har. Men ibland måste man sätta in det i det större sammanhanget där det ingår, i det här fallet kapitlen 11-14.

En ordbok som vi använde i tiden vid studierna på 60- och 70-talen (kanske ännu idag?) var Rafael Gyllenbergs Uuden testamentin kreikkalais-suomalainen sanakirja, Otava 1967, (292 sidor). Enligt honom användes det i klassisk grekiska med betydelsen sladdra, pladdra, tala (skräp). Som intransitivt verb betyder det att tala, kunna tala. Vidare används det i betydelsen tala, säga, förkunna, proklamera, informera. Också i överförd betydelse används ordet, t.ex. om det ljud en basun ger ifrån sig, åskan talar eller om blod (Jesu blod talar bättre än Abels blod. Upp 12:24.)

I det här sammanhanget är det frestande att välja det första alternativet som Gyllenberg listar därför att det passar in i ens tankemönster och man behöver inte ta ställning till den läroaspekt som onekligen finns där.

Går vi till Greek-English Lexicon of the New Testament and other Early Christian Litterature, Bauer, W.F. Arndt och F.W. Gingrich, The University of Chicago Press 1952. (909 sidor) så ser man att saken inte är så enkel.

Enligt detta lexikon kan lalein (att tala) användas för det första i betydelsen ljuda, ge ifrån sig ljud eller toner som musikinstrument t.ex. eller att eka. För det andra används det om människor och har då den naturliga betydelsen att tala, och förmågan att tala i motsats till dem som inte kan tala eller i motsats till att tiga eller lyssna. För det tredje har det betydelsen att uttrycka sig själv. 1 Kor 14:29. För det fjärde att tala till ngn eller med ngn. För det femte kan att tala specificeras (Rev 13:11). För det sjätte som substantiv particip. Och slutligen det transitiva att tala i betydelsen försäkra, förkunna, proklamera, säga något.

Det är en allmän uppfattning att Nya testamentets ord om att ”kvinnan ska tiga i för­samlingen” handlar om att skvallra eller pladdra, vilket inte är fallet. (1 Kor. 14:34). Här är det specifikt fråga om något som hör till gudstjänstfirningen.

Vad säger kommentarerna? TD Jukka Thurén skriver i sin kommentar över 1 Korintierbrevet att ordet lalein används inte en enda gång i Nya testamentet i betydelsen pladdra, men däremot nog i klassisk grekiska, vilket Gyllenberg också indirekt säger. Vid församlingens sammankomster är det tvärtom så, att man talar bönens ord till Gud och Guds ord till människorna, m.a.o. just försäkra, förkunna, proklamera, säga – predika.

I församlingen i Korint förekom många nådegåvor. Av Paulus brev förstår man, att de både brukades och missbrukades, så att det ledde till en oordning som låg i strid med Guds ordning. Guds ordning handlar inte främst om en yttre ordning, att det ”går städat till”, utan att det sker enligt de föreskrifter som Gud gett (Herrens bud). Eftersom man där ansåg att alla ”hade Anden” så menade man, att alla också borde få predika. Paulus, Jesu apostel, säger: ”Om någon tror sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.” 1 Kor 14:37.

Det förvånar också att Paulus skulle ta i med sådan kraft och hota med Guds eviga vrede över dem som påstås störa ordningen med pladder, som han gör i slutet av kapitlet. Om lalein skulle betyda pladdra, skvallra, så tycker man att församlingen själv borde kunna ta itu med sådan oordning.

”Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud. Den som inte erkänner detta blir själv inte erkänd.” 1 Kor. 14:37, 38. (Bibel 2000). Att inte ”bli erkänd” är det samma som att inte bli accepterad av Gud på domens dag.

Predikan på den tiden gick antagligen till som en dialogpredikan där en ställde frågor och en annan svarade. Den som i den här meningen ”ställde frågor” var den som valde ämne för undervisningen och som med följdfrågor styrde undervisningssamtalet (predikan).

Thurén drar slutligen följande slutsats: ”att tala = att fråga” och är det samma som att undervisa församlingen. Den som tar upp en teologisk fråga och den som talar över den (utlägger den) bör tala med ”insikt”. Den personen förutsätts ha bestående kunskap, känna traditionen och inte förlita sig på stundens inspiration. Med tradition avses här det lärostoff eller lära som traderats (förts vidare) från generation till generation oförändrad.

Eftersom att tala kan förekomma i så många olika situationer är det kontexten som avgör vad det är fråga om. lalein kan kombineras med olika ord som lalein ta rhemata, lalein ton logon (tala ordet) eller lalein ten oikodomen (tala till uppbyggelse) och lalein en te ekklesia (tala i församlingen som kommit samman för gudstjänst).

Det omedelbara sammanhanget ger alltså: lalein kan inte betyda pladdra eller skvallra, i den här kontexten, utan måste nödvändigtvis betyda ”att predika” (lalein en te ekklesia).