Om Herren vill kommer Missionsstiftets svenska högmässor i Helsingfors att inledas söndagen den 20 september 2026. Högmässorna ordnas varannan söndag kl. 14.30 i Koinoniacentret på Kalevagatan 53. Ansvarig pastor för gudstjänsterna är Otto Granlund som även är pastor för Koinonian luterilainen seurakunta som firar gudstjänst på samma plats under söndagsförmiddagarna.

Under hösten är planen att högmässa ordnas under följande söndagar: 20.9, 4.10, 18.10, 1.11, 15.11, 29.11 och 13.12. Inför årsskiftet överenskommer man om hur man vill gå vidare under år 2027.

Högmässorna följer traditionell luthersk och liturgisk ordning. I högmässorna används 1986 års finlandssvenska psalmbok och samma högmässoformulär som i Missionsstiftets andra svenskspråkiga församlingar. Redan på förhand kan du bekanta dig med formuläret genom att klicka här.

Välkommen med på högmässa! Om du har frågor gällande högmässorna får du gärna kontakta pastor Otto Granlund:
Tel.: 040 840 4474
E-post: otto.granlund(at)lhpk.fi

Redan i drygt tio år har de finskspråkiga församlingarna i Missionsstiftet vid sidan om 1986 års finska psalmbok använt även psalmbokstillägget Luterilaisia virsiä (2015). Denna psalmbok innehåller knappt tvåhundra psalmer och annat liturgiskt material som används i högmässan och vid andra tillfällen. Tack vare Luterilaisia virsiä, som även innehåller Psaltaren, kan församlingen också sjunga med i dagens psaltarpsalm.

Också i de svenska församlingarna har man noterat ett behov av förutom flera psalmer även annat gudstjänstmaterial. Även om 1986 års svenska psalmbok är användbar och mångsidig finns det behov av till exempel flera dop- och nattvardspsalmer. För närvarande kan de svenska församlingarna inte heller sjunga med i psaltarpsalmerna. Detta kunde åtgärdas genom att inkludera helgdagarnas psaltarpsalmer i ett psalmbokstillägg.

På våren 2026 tillsatte Missionsstiftets konsistorium en psalmbokskommitté (Lennart Ahlvik, Otto Granlund och Ida Heikkilä) som har i uppdrag att arbeta för att ett svenskspråkigt psalmbokstillägg – Lutherska psalmer – kunde ges ut och komma de svenskspråkiga församlingarna till gagn. I augusti höll kommittén sitt första möte.

Redan i detta skede vill kommittén rikta en förfrågan till Missionsstiftets församlingar: Är det någon psalm som du tycker att kunde passa med i psalmbokstillägget Lutherska psalmer? Kanske en sång som tidigare funnits med i en äldre psalmbok, eller någon annan andlig sångbok? Kanske en utländsk psalm som du tycker att kunde passa med, och som bara väntar på att bli översatt? Eller kanske har du en sång i skrivbordslådan – eller dolda översättartalanger?

Ifall du har förslag eller frågor, får du gärna kontakta psalmbokskommitténs ordförande, pastor Lennart Ahlvik: lennart.ahlvik(at)lhpk.fi

Redan en tid har det funnits förhoppningar om att kunna börja fira svenskspråkiga högmässor i Helsingfors. För att komma närmare det målet inleddes en undervisnings- och diskussionsserie om Kyrkans kännetecken under våren 2026. Serien fortsätter, och nu är det också dags för följande steg.

Följande steg?

Söndagen den 23 augusti kl. 13.00 ordnas ett öppet planeringstillfälle i Koinoniacentret (Kalevagatan 53, Helsingfors). Målet är att då tillsammans planera fortsättningen, det vill säga svenskspråkiga högmässor i Helsingfors. Förutsatt att vi har en tillräcklig mängd frivilliga ansvarstagare kunde svenska högmässor börja ordnas ännu under hösten 2026. Välkommen att delta i planeringstillfället!

Obs.! Finskspråkiga Koinonian luterilainen seurakunta firar högmässa strax innan, 23.8 kl. 11.00, i samma utrymme. Du är välkommen att delta i högmässan! Det går också att komma till planeringstillfället 13.00 efter högmässorna i Pyhän Markuksen luterilainen seurakunta (10.00, Annegatan 7, Helsingfors) eller Pyhän Kolminaisuuden luterilainen seurakunta (9.30, Hästhovsgränden 7, Vanda), eller före högmässan i Pyhän Tuomaksen luterilainen seurakunta (16.00, Bolagsvägen 33, Grankulla).

Om du är intresserad av svenska högmässor i Helsingfors men av en eller annan orsak inte kan delta i planeringstillfället 23.8 får du gärna kontakta/meddela ditt intresse till pastor Otto Granlund, som ansvarar för det svenska arbetet i Helsingfors. (Se kontaktuppgifter nedan.)

Kyrkans kännetecken får fortsättning

Undervisningsserien om Kyrkans sju kännetecken fortsätter i augusti och september. Tillfällena ordnas fortsättningsvis i Koinioniacentret (Kalevagatan 53, Helsingfors). Serien fortsätter enligt följande:

Lördag 22.8 kl. 15, med temat Bönen, pastor Harry S. Backström. (Obs. dagen innan planeringstillfället.)

Lördag 19.9 kl. 15, med temat Korset, pastor Otto Granlund.

Välkommen med!

Kontaktuppgifter

Om du har frågor kring Missionsstiftets svenska arbete i Helsingfors eller om du vill meddela intresse för svenska högmässor får du gärna kontakta pastor Otto Granlund, som är pastor för Koinonian luterilainen seurakunta och som också ansvarar för svenska arbetet i Helsingfors:

Telefon: 040 840 4474
E-post: otto.granlund(at)lhpk.fi

Pastorerna kommer in i procession till högmässan som firades vid Missionsstiftets sommarfest i Loimaa. Bild: Juuso Siltanen

Igår på söndagen (2.8) avslutades Missionsstiftets sommarfest vid evangeliska folkhögskolan i Loimaa. Dagen inleddes med en gemensam biktgudstjänst som hölls i festsalen, som fylldes med många morgonpigga människor. Var och en som deltog fick ta emot personlig syndaavlösning.

Klockan tio inleddes dagens höjdpunkt, högmässan i festtältet. Högmässan förrättades av biskop Juhana Pohjola, som assisterades av många präster så väl i liturgin och nattvardsutdelningen, liksom också ordinationen. Kantor Mari Hiltunen ansvarade för högmässans musik tillsammans med Sauli Kulmalas stråkkvartett och Kalervo Kulmalas festkör.

Tre män fick i uppdrag att förvalta talenter…

Biskop Juhana Pohjola predikade i högmässan. Bild: Juho Pylvänäinen

Biskop Pohjola predikade i högmässan. Eftersom det var tionde söndagen efter pingst handlade dagens evangelium och predikan om Jesu liknelse om de tre tjänarna som fick i uppdrag av sin herre att förvalta talenter (Matt. 25:14–30). Var och en fick alltså ett uppdrag med stort ansvar: att förvalta det som tillhör Herren, fram till den stunden då det är dags att göra räkenskap. Två av männen förvaltade det de fått på så sätt att talenterna ökade. En av männen grävde däremot ner den talent som anförtrotts honom.

Enligt Pohjola är också vi kallade att förvalta de gåvor som Herren har gett oss. I vår postkristna tid då medlemsantalet minskar och folk blir äldre, kyrkor stängs och resurserna minskar, sanningens ord blir allt sällsyntare och det som är heligt hånas – också nu är Guds nådefulla vilja att talenterna ska öka i antal. Han vill fördubbla och mångdubbla, ge oss en församlingsfamilj där vi får leva ett vanligt himmelskt liv med himlen som mål.

– I Missionsstiftet lever vi alltid i missionens tid! Varje församling hos oss är en missionsförsamling. Varje mässa hos oss är en missionsmässa. Vad skulle vi behöva frukta? Vad skulle vi kunna sakna? Kristus kommer till oss, inte trevande som när man prövar marken med tåspetsen och inte heller försiktigt lutande sig fram med bara halva tyngden; nej, han kommer med hela sin tyngd, kraftfullt och avgörande. Han öser ut en hel famn full av sitt Ords gåvor över sina församlingar för att de ska äga dem, glädjas åt dem och dela med sig av dem!

… och tre män vigdes till herdeämbetet

”Händerna som läggs på era huvuden är tunga, ty de är välsignelsens händer”, sade biskop Juhana Pohjola till dem som blev prästvigda. Bild: Juuso Siltanen

I högmässan vigde biskop Pohjola tre män till det apostoliska herdeämbetet. Jon Cederdal vigdes som assisterande pastor för Sankt Markus församling i Helsingfors, Ilpo Harjutsalo som assisterande pastor för Sankt Tomas församling i Esbo, och Simon Jern som pastor för både den finska och den svenska församlingen i Vasa.

Våra nya pastorer Ilpo Harjutsalo, Simon Jern och Jon Cederdal ikläddes röd stola och mässhake i samband med ordinationen. Bild: Juuso Siltanen

I efterhand beskrevs högmässan som en liten bit av himlen, på jorden. Gudstjänsten samlade omkring 1100 människor, vilket också hördes i de gemensamma bönerna och i psalmsången. Den långa kön till altaret vittnade så väl om behovet av liksom också möjligheten att få bli betjänad av Jesus Kristus.

När högmässan hade avslutats samlades prästerna för att tacka Herren i bön. Bild: Yue Yijia Owen

Här kan du se en inspelning av festhögmässan och präsvigningen.

I den avslutande festen tackade man Herren för hans gåvor

Esa Polso (till vänster) intervjuade de nyvigda prästerna Jon, Simon och Ilpo. Bild: Juho Pylvänäinen

Efter högmässan och lunchen hölls en avslutande fest i festtältet. I början av festen fick vi först höra kort om de nya pastorernas väg till prästämbetet. Därefter höll Församlingsförbundets pastor Daniel Salo ett tal, liksom även Missionsstiftets pastorer Anssi Ollilainen och Eero Kaumi. Sommarfestkören uppträdde med två sånger: Tuhansin kielin (Armas Maasalo, Johann Mentzer) och Invid Jesu hjärta (Yrjö Karanko, Helmi Maria Selin). Slutligen höll biskop Pohjola ett avslutande tal och välsignade festfolket, som sedan sjöng den traditionsenliga avslutningspsalmen Soi virteni kiitosta Herran (Luterilaisia virsiä 848).

Kalervo Kulmala (med ryggen mot kameran) ledde sommarfestkören. Bild: Juho Pylvänäinen

I och med den avslutande festen kom en fin och välsignad festhelg till ända – för detta år.  Ledningsgruppen för sommarfesten hade inlett förberedelserna redan hösten innan, och har därefter koordinerat och arbetat för att det ska bli en lyckad fest. Under det gångna året har hundratals frivilliga satsat tusentals timmar för att förverkliga sommarfesten, och också efter festen är det många som stannar kvar för att montera ner festområdet. Tack till hela ledningsgruppen – speciellt Tiitus Hiltunen – för allt det som ni har gjort för att möjliggöra sommarfesten! Tack till var och en som bett för festen, till varje deltagare och ansvarsbärare!

Här kan du se en inspelning av den avslutande festen.

Texten är en något modifierad översättning av Pauliina Pylvänäinens artikel Kesäjuhlan messussa vihittiin kolme sananpalvelijaa.

Evangelietexten för Tionde söndagen efter pingst, Matt. 25:14–30:

Det ska bli som när en man skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och anförtrodde dem sin förmögenhet. En gav han fem talenter, en annan två och en tredje en talent, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han bort.

Den som hade fått fem talenter gick genast och gjorde affärer med dem och tjänade fem talenter till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som fått en talent gick bort och grävde ner den i jorden och gömde sin herres pengar.

En lång tid därefter kom tjänarnas herre och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom då och bar fram fem talenter till och sade: Herre, du anförtrodde mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!

Så kom den som hade fått två talenter fram och sade: Herre, du anförtrodde mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!

Även den som hade fått en talent kom fram. Han sade: Herre, jag visste att du är en hård man som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd, så jag gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.

Hans herre svarade honom: Du usle och late tjänare! Visste du att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut? Då skulle du ha satt in mina pengar på banken, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den till honom som har tio talenter. Var och en som har ska få, och det i överflöd, men den som inget har ska bli fråntagen också det han har. Och kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och gnissla tänder.

(Svenska Folkbibeln 2015)

______________________________________________

Tre män stod inför sin herre. Var och en fick ett stort ansvar: att förvalta Herrens ägodelar fram till den dag då de skulle avlägga räkenskap. När herren reste till ett fjärran land kallade han till sig sina tjänare och anförtrodde dem sin förmögenhet; åt en gav han fem talenter, åt en annan två och åt den tredje en. Texten talar om talenter. Åtta talenter motsvarade 48 000 denarer eller – räknat i dagens finländska valuta – ungefär 7,5 miljoner euro. En enorm summa för tre förvaltare! Vad symboliserar då dessa talenter som Gud har gett i liknelsen?

I vardagligt tal syftar ordet talent på en persons gåvor, styrkor och färdigheter. Det är också ursprunget till namnet på talangjakten: Talent Suomi! De gåvor vi har, skapade av Gud, renade genom Kristus och brukade genom den helige Ande är menade att delas med varandra. Under vår sommarfest har vi sett många talanger komma till uttryck i teaterstycken, i praktiska uppgifter inom arrangemanget, i musik och i ungdomsprogrammen… Vi skulle till och med kunna sätta upp en skylt på festområdet med texten ”MISSIONSSTIFTET GOT TALENT”. Petrus uppmanar oss: ”Tjäna varandra var och en med den nådegåva han har fått som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.” (1 Petr. 4:10) Ändå innebär talanger något mer än bara våra förmågor. Vad är det då? Jag kan avslöja redan nu att du inte har fel om du tyst för dig själv tänker på det säkra lutherska svaret: Jesus, Ordet och sakramenten.

För att finna svaret i texten måste vi dock betrakta den ram som omger berättelsen, där lärjungarna blickar ut över templet från Oljeberget. För det första betecknar en talent inte bara värde utan även vikt. Även på vårt språk hänger vikt och värde samman. Något kan ha ”tyngd” (betydelse). En människa kan äga en inneboende värdighet – gravitas eller tyngd! Om man frågade det judiska folket vad som bar den största tyngden, var svaret tydligt: ​​templet. Inte bara dess väldiga stenar. Inte bara guldet i skattkammaren utan vad? Guds härlighet och ära, kavod Yahweh. Bokstavligen betecknar detta Guds tyngd – Herrens orubbliga närvaro, som inte kunde omvandlas till talenter. Herrens tyngd eller härlighet hade fyllt nådastolen i det allra heligaste i tabernaklet och senare i Salomos tempel. Nu hade denna gudomliga härlighet uppenbarats i Kristus. Paulus bekräftar: ”Ty i honom bor hela gudomens fullhet i kroppslig gestalt” (Kol. 2:9). Jesus anförtror dem inget mindre än ”talenternas talent” – den tyngsta av alla vikter – sin egen gudomliga närvaro, för att delas och spridas vidare! ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

För det andra talar Jesus på Olivberget om eskatologisk förväntan och sin återkomst genom tre liknelser: om de tio brudtärnorna, om förvaltarna av talenterna samt om fåren och getterna. Detta tjugofemte kapitel avslutar Matteusevangeliets femte och sista undervisningstal (7:28, 11:1, 13:53, 19:1), följt av orden: ”När Jesus hade avslutat allt detta tal” (26:1). Jesus hade anförtrott alla sina ord, det vill säga sig själv och hela sin egendom åt sina lärjungar. Precis som det sägs i slutet av Femte Moseboken: ”När Mose hade talat alla dessa ord till hela Israel” (5 Mos 32:45), hade Jesus såsom den nye Mose nu gett alla sina ord till lärjungarna för att de skulle bevaras, förvaltas och förkunnas. Det som återstod var instiftandet av det nya förbundets måltid och uppdraget till apostlarna att förvalta firandet av den. Efter sin uppståndelse sänds lärjungarna ut i världen med dessa ord. Liknelsens kärna ligger alltså i hur lärjungagemenskapen lever som Kristi egen i gemenskap med Ordet och sakramenten, och troget sprider evangeliet fram till hans återkomst.

Vad innebär detta för kyrkolivet? Vi fokuserar lätt på mänskliga resurser och praktiska möjligheter snarare än på Kristi ord. Jag minns hur en kyrklig kommentator skrev om ”korvkiosker” vid sidan av katedraler när våra första församlingar grundades. Det stämmer att vår ”talang” inte bestod av femstjärniga katedraler eller ens tvåstjärniga landsortskyrkor utan av enstjärniga hyrda lokaler. Vårt medlemsregister omfattade inte fem miljoner eller ens tjugotusen medlemmar: vi började med bara en enda församling. Vi hade inte fem eller ens två kanaler för att nå ut till hela Finland; i stället spred vi predikningar via en enda webbplats. Vårt motto hade mycket väl kunnat vara: Missionsstiftet – en entalentskyrka. Låt oss vara det med glädje förutsatt att vår talang är Kristus, förutsatt att Jesus är själva kärnan!

I somras talade jag med en mexikansk pastor som berättade hur en ung man nyligen hade sökt sig till den lilla lutherska kyrkan i hans vidsträckta hemland. Den unge mannen hade besökt olika kyrkor och hört predikningar om allehanda ämnen. Han hade därefter sökt på nätet efter en plats där Kristus och hans nåd förkunnades tydligt. Den unge mannen sade till pastorn: ”Jag är här för att jag har insett att här förkunnas Kristus för vår skull.”

Vänner, hur skulle vi eller våra systerkyrkor eller någon kyrklig organisation någonsin kunna hamna i periferin när Kristus står i centrum för arbetet? När vi har Jesus och hela hans ord som våra ”talenter”, skänks också allt annat i den mån vi vid varje givet tillfälle förmår ta emot hans gåvor. Har han inte i sin egen tidtabell låtit våra församlingar växa och fördubblas genom att ge oss pastorer, ledare, lokaler, mediekanaler, samarbetskyrkor, utlandsmission och missionärer samt genom att låta ett enda undervisningshäfte [Räsänens pamflett] få spridning över hela världen? Och han kommer att fortsätta göra så! Det avgörande är vad vi gör med denna ”talent”: Ordet som vi har tagit emot!

Den som hade fått fem talenter vann ytterligare fem. På samma sätt vann den som hade fått två talenter ytterligare två. Den som bara hade fått en talent gick sin väg, grävde en grop i marken och gömde sina pengar. Två tjänare agerade säkert och lönsamt men den tredje valde en uråldrig kryptovaluta för sin investeringsportfölj: att gräva ner den i marken. Vid sin återkomst förklarar herren att tjänaren med den enda talenten är ond och lat. Låg felet i att talenten var liten? Ingalunda! Låg det i mannens okunskap? Nej, det handlade om hur tjänaren uppfattade och kände inför sin Herre. ”Herre, jag visste att du är en sträng man.” Bokstavligen: du, en hänsynslös och grym man. Så har han och många efter honom betraktat Herren.

Är tjänaren inte lik vår tids progressiva kulturkrigare: en sträng och begränsande Gud måste avlägsnas från Skaparens plats, avlägsnas från att definiera de heliga gränserna, stadgarna samt människolivets eviga bestämmelse och ansvar? Människan måste vara sin egen skapare och vara fri att följa sina begär. Därmed finns ingen Herre och ingen räkenskap.

Är tjänaren inte lik vår tids toleranspredikant som vill uppdatera var och ens gudsbild: Din Gud behöver inte vara dömande och sträng, utan snarare en allt accepterande och allt omfattande godhetskraft. Därmed finns en sorts gudom, men inte Bibelns helige Herre. Kan tjänaren inte också vara en nutidsmänniska – en förvirrad person som mitt i tidens dårskaper längtar efter en återgång till kristna värderingar och den traditionella finska kulturen? Här har vi en längtan efter kristendomens frukter, men inte efter Kristus som den enda sanningen.

Kan tjänaren vara lik någon som brutits ner av livets steniga terräng? Någon som önskar förtrösta på en god och barmhärtig Herre men inte vågar? Här har vi en Herre, men inte Frälsarens milda ansikte. För sådana tjänare framstår den Gud de uppfattar och hans ord som begränsande, livsfientliga och förtryckande. Följaktligen förkastar de Ordet, begraver det i tystnad eller kämpar vidare i vånda under dess tyngd.

Men hade inte tjänaren rätt till slut? Handlade inte herren orimligt hårt? Ta ifrån honom talenten, kasta ut honom i mörkret utanför stadsmurarna! Mannen hade ju trots allt inte stulit något eller orsakat någon förlust, eller hur? Varför, Herre, handlade du så hårt?

Betänk konsekvenserna av försummelse. Om nådemedlens gåvor likt den oduglige tjänarens talent döljs, förblir outtalade eller försummas, vad blir då följden? Paulus ställer samma fråga: Hur ska de kunna tro på honom som de inte har hört talas om? (Rom. 10:14) Om den kristna kyrkan förlorar sin sälta, om ordets förkunnares vittnesbörd inte kretsar kring hela Bibelns Kristus. Om församlingarna förlorar visionen om att rädda själar, då töms vägen till himlen och vägen till fördärvet fylls. Förstår du? Herrens drivkraft kan sammanfattas i ett enda ord: kärlek. Herren är inte hård utan helig. Han är inte likgiltig utan fylld av brinnande kärlek. Han är inte grym utan tålmodig. Tålmodig ända fram till ögonblicket för sin återkomst.

Kära vänner. Vår tid kallas efterkristen. I den västerländska kristenheten utgör de kristna en minoritet. Församlingarna minskar och åldras. Kyrkor stängs. Resurserna krymper. Sanningens ord blir alltmer sällsynt. Det heliga hånas i en grad som gör oss avtrubbade. Vad är Herrens vilja med oss? Att sända ut sitt folk i en andlig ytterskärgård och dra undan dem från den offentliga arenan? Vill Herren bevara oss i en lag av andlig självbelåtenhet i en burk med etiketten: ”Öppnas ej förrän på den yttersta dagen”? Nej, hans nådiga vilja är att talenterna ska förökas. Han vill fördubbla och mångfaldiga dem! Han vill ge oss en kyrkofamilj där vi lever ett vardagligt himmelskt liv som förberedelse för himlen. Är han inte verksam idag och i ditt liv genom sitt ord? Är han inte verksam även på andra håll i Israel, Italien, Turkiet och Afrika? Vittnar inte de dystra budskapen om krig och jordbävningar – vid sidan av nyheter om stilla väckelseströmmar – om att det fortfarande är dag, och att Herren alltjämt drar människor till sig själv och sitt nåderike?

I Missionsstiftet lever vi alltid i missionens tid! Varje församling hos oss är en missionsförsamling. Varje mässa hos oss är en missionsmässa. Vad skulle vi behöva frukta? Vad skulle vi kunna sakna? Kristus kommer till oss, inte trevande som när man prövar marken med tåspetsen och inte heller försiktigt lutande sig fram med bara halva tyngden; nej, han kommer med hela sin tyngd, kraftfullt och avgörande. Han öser ut en hel famn full av sitt Ords gåvor över sina församlingar för att de ska äga dem, glädjas åt dem och dela med sig av dem!

Varför skulle vi då likt den oduglige tjänaren säga: ”Jag var rädd, så jag gick och gömde din talent”? Vad kan få oss att bli likgiltiga och tappa modet? De som bär ansvar kan mycket väl frukta att krafterna ska ta slut eller att de ska ställas inför en mur av hjälplöshet. Många kan frukta att bli stämplade eller sörja splittring bland medvandrare. Det finns många källor till rädsla som kan leda till handlingsförlamning. Men slutligen är det endast förlusten av sötma av Kristi nåd och första kärleken samt glädjen i Honom som gör att vi gömmer talenterna. När det sker blir vår gudstjänst livlös, församlingen upphör att vara ett hem och blir en prövning och missionen upphör att vara ett sätt att leva och blir en börda. Och då drar du dig så småningom undan först från Ordet, sedan från församlingen och till sist från Honom.

Därför ligger vårt fokus varken på antalet talenter, på tidens prövningar eller på vår egen förmåga utan på vår Herre. Vårt vittnesbörd är inte vår iver i missionsarbetet, utan Kristus korsfäst för att sona våra synder! Vårt hopp vilar inte på tillväxtkurvor utan på Kristus –dyrbarare än alla talenter – vid altaret och i predikstolen. Vår tillförsikt vilar inte på vår egen tro, utan på vår Herres trofasthet mot sin brud, kyrkan. Vår vision är inte att vi som kyrka ska förvalta dessa talenter på egen hand utan att alla Herrens tjänare tillsammans och i enlighet med sina gåvor och kallelser ska bygga upp hans kyrka.

Tre tjänare, tre män! Kära bröder Ilpo, Jon och Simon. Ni står inför er Herre för att vigas till förvaltare av Guds hemligheter (1 Kor. 4:1). Ni har inte själva tagit på er denna uppgift och ni har inte heller blivit framröstade i någon talangjakt. Ni är levande bevis på att Herren fortfarande kallar förvaltare av sina gåvor. Gud har lett några av er fram till denna dag under årtionden, andra under en kortare tid – dock alltid vid rätt tillfälle. Se inte på er egen brist på förmåga utan på Honom som kallar er. Han som är rik på nåd och på församlingens medlemmar, bland vilka det inte råder brist på talanger och förmågor. Han ger er inte bara uppgiften utan utrustar er också med den helige Andes gåva för tjänsten. Händerna som läggs på era huvuden är tunga, ty de är välsignelsens händer. Trots sin tyngd är Kristi ok ljuvt och lätt. Jämför er inte med varandra och undra vem av er som får fem talenter, vem två och vem en. Era ansvarsområden i kyrkan skiljer sig åt, men tjänsten med nådemedlen är densamma. Lev av just de talanger ni delar med andra och bygg upp Kristi kropp tillsammans med församlingen. Kom ihåg ert ansvar inför den stora räkenskapens dag – inte för Ordets yttre framgång, utan för er trofasthet i att hålla fast vid alla Kristi ord. Vila samtidigt i vissheten om att det på räkenskapens dag, även för en pastor, bara finns en tillflykt: den rikliga nåden i Kristi blod.

I Wittenberg, Tyskland, finns en gammal latinskola som renoverats för att fungera som centrum för en liten missionsförsamling och bas för International Lutheran Council. I den finns ett vackert kapell. Ett utmärkande drag är stenaltaret som har en fördjupning i mitten. Stenen har sviktat under tyngden av något ännu tyngre. Vilket budskap ville stenhuggaren förmedla? På detta heliga altare läggs ner fulla talenten, hela tyngden av Guds nåd och härlighet samt Kristi kärlek, i Evangelieboken och i det välsignade brödet och vinet.

Under tyngden av hans härlighet smulas till och med granitklippor sönder, och ändå kunde den milda jungfru Maria bära hela denna gudomliga tyngd i sitt hjärta. Hans majestäts storhet övergår vårt förstånd och ändå tar han sin boning till och med hos ett litet spädbarn genom ordet och vattnet. Hans helighet är en förtärande eld, och ändå bevarar han ömt lågan hos även den svagaste tro genom sitt ord.

Idag ser han inte på dig med besvikelse och anklagar dig för förspillda möjligheter. Tyngden av hans nåd krossar dig inte och den pressar dig inte ner i djupa skuldavgrunder eller drar dig likt en tung börda ner i domens virvelström. Guds rika nåd, hans kärlek i fullt mått och den fullkomliga förlåtelsen för alla dina synder strömmar till dig från Frälsarens sår. Han bar domens hela tyngd i sin egen kropp för att kunna uppehålla dig med hela tyngden av sin varelse. Han döljer sig inte för dig. Han drar sig inte undan från dig. Du är hans och han är din!

Fråga därför inte vilken slags tjänare du har varit, utan snarare vem du tillhör. Se inte på vad du har gett din Herre, utan på hur Han ger sig själv till dig vid altaret. Frukta inte med bävan vad Han kommer att säga dig på räkenskapens dag. Vet och tro med visshet, just denna dag, detta betydelsefulla och orubbliga löftesord från din Frälsares läppar: Kom, min tjänare; kom, mitt barn; kom, min älskade; kom in i din Herres glädje!

Nåd och frid vare med er i allt rikare mått genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus.

Hurdant är det egentligen i Missionsstiftet? Vad är ni för slags människor och vad gör ni egentligen? Som vi vet finns det frågeställare och situationer av många slag. Ibland är frågan misstänksam eller kritisk, men ofta är den också äkta och allvarlig. Den kan väckas av uppriktig nyfikenhet eller av eftertanke kring den egna andliga vägen. Många kan ha en helt felaktig uppfattning om Missionsstiftet, men allt oftare ställs frågan i vår tid också öppet och med intresse. Omgivningen förhåller sig inte längre bara negativt till kristna värderingar och kyrkornas liv. På samma sätt kan den intresserade ställa frågan utifrån en ganska tunn bakgrundskunskap om den kristna tron och församlingslivet. Vad ska man då svara?

Sedan ganska länge har jag svarat frågarna att vi är vanliga, lugna lutheraner. Därefter har jag kanske svarat något mer teologiskt och berättat om vår andlighet, beroende på hur jag bedömt frågarens intresse att lyssna på en mening, tre, en timme eller inte alls.

Men ju mer tiden går, desto mer märker jag att jag börjat fundera på mitt svar. Fortfarande skulle det kännas naturligt för mig att säga att jag verkligen är en helt vanlig lugn lutheran. Men det kan hända att det fönster som öppnar sig för människor mot traditionell lutherdom är ganska mångskiftande. Visserligen öppnar sig fortfarande för en del ett ganska meningsfullt fönster. Något varaktigt och beprövat, ett traditionellt lutherskt evangeliecentrerat liv utan vår tids lärokaos och olika rösters kakofoni. Men för allt fler kan traditionell finländsk lutherdom — sedd från de årtionden då man ännu kunde lita på förkunnelsen — också framstå som en något stelnad ”asfaltskyrklighet”.

Utifrån vår egen tid, och redan utifrån de gångna årtiondena, öppnar sig mycket olika horisonter för att se tillbaka på det lutherska arv som funnits i vårt land. Ständigt återvänder vi till ordets grund. Vi återvänder till frågan om vilken teologi och förkunnelse vi bygger på. Och samtidigt återvänder vi till frågan om verksamhetskultur. På vilket sätt lever kyrkan av detta ord som den hämtar näring ur? Hurdan atmosfär råder i församlingarna? Hurdan kultur byggs upp? Hur förstärker man den vidare?

Finska Lutherstiftelses grundare Simo Kiviranta brottades på sin tid med den situation som rådde mitt i den finska evangelisk-lutherska kyrkans teologiska kriser. Han sade att han älskade kyrkan, och just därur föddes också smärtan. Han sade att han älskade kyrkan och älskade teologin, och han led av smärta när han såg teologin framför sig bli innehållslös. Kyrkans liv byggdes alltmer på något annat än en hållbar biblisk och luthersk grund. Och när teologin blir innehållslös, så är samtidigt förvaltningsapparaten ”snurrande, smord, polerad”. Ur dess matningsrör kommer ”program” och ”teman” namngivna med alla alfabetets bokstäver, för veckor och år, men Kristi evangelium fortsätter att fördunklas. Teologin försvinner, men i dess ställe kommer en smord förvaltning.

Och nu är det bra att minnas att vi förstås vill sköta saker på ett bra sätt i Missionsstiftet, men Gud förbjude att kärnan i allt inte skulle vara hans evangelium, så att kyrkans arbete kan främja det som ska stå i centrum: Jesu nådegärningar och hur en syndare kan hitta sin plats vid Guds familjs bord. Av denna anledning har arbetet en gång startat, och av denna anledning fortsätter det fortfarande.

Så, hur skulle man kunna berätta för en ny människa, eller en frågare, om Missionsstiftet? Vilka är vi och vad gör vi egentligen? Och varför? Kanske man kunde svara helt enkelt: vi är inte ett projekt, en protest eller en programbyrå. Vi är en kyrka som lever av Kristi gåvor. Och just därför behöver vi också ord som påminner oss själva om vad vi vill värna om bland oss. Och därför är inte heller vår kyrkas vision bara en administrativ slogan eller ett utsmyckande i ett strategidokument. Den är ett försök att kort säga hurdant kyrkligt liv vi vill värna.

Vi tar upp tre punkter (vilket blivit lite av en vana). Denna struktur kan du hitta redan från århundraden tillbaka hos Aristoteles och i dramats läroböcker, eller hos nationens president. Under detta år har man velat, inte uppdatera, men komplettera Missionsstiftets vision. Den borde vara så klar att man kan läsa den även när man springer, och att också jag kan minnas den utan minneslappar. Mer bör man inte lägga till, annars börjar det bli svårt för mig. Den borde vara tillräckligt kort, men ändå sådan att den berättar tillräckligt och allt väsentligt. Så har vår kyrka uppdaterat denna vision till en form som du kanske redan minns: gudstjänsten som liv, församlingen som hem, missionen som livsstil. Men vad betyder det egentligen?

Den som är intresserad av krigshistoria, eller annars bara minns det från historielektionerna i skolan, vet att man år 1815 vid Waterloo utkämpade ett av de slag som avgjorde Europas riktning. En del minns kanske inte krigshistorien, men minns kanske i alla fall Abbas gamla hit med samma namn, som fick sin inspiration från detta slag. Kort sagt: Napoleons trupper förlorade mot britterna och deras allierade. Efter slaget ritades Europas karta åter om i en ny form.

Senare berättas det att hertigen av Wellington, som ledde britterna vid Waterloo, gick förbi Eton College. Eton var en av Englands gamla och kända internatskolor. Han såg pojkarna spela på skolans planer och sade: ”Här vanns slaget vid Waterloo.”

Oavsett om den var historiskt exakt eller inte har meningen levt kvar, eftersom den bär en stark tanke. Wellington menade inte att någon kricketboll skulle ha avgjort Napoleons öde. Han menade att de avgörande sakerna hade lärts in långt före slagfältet: disciplin, gemensamt agerande, ledarskap, ansvarstagande, uthållighet och trofasthet mot den egna uppgiften.

Med andra ord: på slagfältet syntes vilken kultur människorna hade uppfostrats i. Det man hade övat sedan barnsben bar när prövningens stund kom. Var nu lugn: jag tänker inte föra in en brittisk internatskola, kricketplaner eller officersfostran i Missionsstiftet. Men i den där gamla meningen finns något som kyrkan kan lyssna till. Och tanken är alltså att det på lång sikt inte är likgiltigt hurdan kultur vi värnar. I församlingarna, i hemmen, i prästkollegiet och i hela vår kyrkas liv lär man sig alltid något — antingen medvetet eller omedvetet.

Därför lönar det sig också för oss att fråga: vilken sorts kristet liv vänjer vi oss vid? Hurdan verksamhetskultur stärks bland oss? Vad håller vi fram så att det börjar forma oss, våra barn, nya kristna och våra församlingar?  Därför är det också bra att regelbundet återvända till vår vision. Inte för att de tre meningarna i sig själva skulle åstadkomma något, utan för att de påminner oss om hurdan andlig kultur vi vill värna om: gudstjänst till liv, församling till hem, mission till livsstil. Du själv kan säkert med egna ord uttrycka något av den helhet jag här lyft fram, enligt situation.

I gemenskap med Kristi gåvor, kring samma bord

För det första är vi i Missionsstiftet lutherska kristna som vill samlas regelbundet kring Jesu gåvor. Detta beskrivs av orden i vår vision: gudstjänsten som liv. Jesus sade i missionsbefallningen: döp och undervisa. Vi har fått leva utav denna vision. Vi behöver församlingar för att du och jag ska ha en plats att gå till. För att du och jag ska söndag efter söndag få komma till glädjebudskapet om att vi har en god Frälsare som tar emot syndare. Oberoende av din livssituation, av bekymmer och konflikter som känns övermäktiga, oberoende av dina överträdelsers storlek. Oberoende av ditt hjärtas iver eller ofta dess brist därav, slår Frälsarens hjärta för oss. Och han kallar oss att ta emot himmelska skatter vid församlingens gudstjänst. Han kallar oss alltid till syndabekännarens plats, men samtidigt alltid också till att ta emot nådelöftet, delaktigheten i himmelriket, Jesu avlösningsord från våra synder och hans gåva på altaret. Därför har syndaren ingen bättre plats. När du får knäböja vid nattvarden behöver du aldrig fundera på om Jesus gick förbi dig, för han är enligt sitt löfte nådigt närvarande för den som behöver honom.

Nattvardens heliga gåva är i högsta grad en sak mellan människan och Gud. Men det gemensamma bordet förenar också oss med varandra. Vi tigger om samma himmelska bröd och samtidigt är vi Himmelska Faderns fria barn, och regelbundet är vi tillsammans vid samma Faders bord. Vi lever av samma ord och bygger samtidigt samma hem. Och om man talar om församlingsfamiljen — liksom man på sydvästra regionens prosteridag börjat använda termen ”släktmöte” — är inte då denna sommarfest ett ännu större släktmöte? Här är redan lite mer avlägsna kusiner med. Med alla dessa människor får du vandra och på din egen plats leva den döpta kristnas liv. Och om du ännu saknar församlingsgemenskap, kallas du till denna skara av syndare, med Jesu egna, de kristna.

Om denna gemenskap påminner den andra punkten i vår vision: församlingen som hem.

I världen finns det många slags kyrkotillväxtrörelser, strategier och knep, nya modeflugor, genom vilka man tänker att kyrkan nu borde verka. Nog finns det säkert mycket gott också, och Gud give att vi kunde bevara nyfikenhet och vilja att lära oss allt sådant genom vilket vi kunde utveckla vårt eget arbete och som på ett gott sätt kunde berika vår kyrkas liv och hjälpa den framåt. Något sådant som skulle tjäna våra församlingar och människornas välbefinnande i dem.

Men i grunden tror jag på enkla saker. Det kan sammanfattas i några ord: innehåll och gemenskap, substans och kontakt. Om vi får ha en klar evangelieförkunnelse och kyrkan en hållbar grund, en stark grund i ordet, ett innehåll som förkunnas, och om det med tiden får uppstå någon mänsklig gemenskap i församlingen, då är allt fortfarande möjligt. Detta har jag i all sin enkelhet velat påminna våra pastorer om på min egen plats.

Alltså, framför allt finns förstås det himmelska brödet som vi lever av. Och därutöver kan också församlingen vara en stor gåva. Ditt hem. En plats där du känns vid namn. Kristna är kallade att vandra också tillsammans. Som en del av en församling där var och en kan ha sin egen plats. Samtidigt är det också en kallelse. Det är ett hem dit man får komma för att vila, och också, efter sina egna krafter, en kallelse att bära omsorg om det gemensamma hemmet. Och vilken stor sak det är att en växande skara får vittna om hur församlingen på olika håll får bli ett hem.

Det är egentligen här vårt arbete en gång har fått sin början, och det är detta som fortsätter att bära vårt arbete. Redan salige Simo, mitt i den evangelisk-lutherska kyrkans kriser, blickade framåt, och det föddes en vilja att börja bygga gemenskaper där evangeliet får ljuda tydligt, och där också gemenskapen växer fram ur evangeliet.

Kristi kallelse

Nå, vad gäller då den tredje punkten i vår vision: missionen som livsstil? Den hämtar näring ur de två föregående punkterna. Den innebär att du är kallad, även idag. Denna tredje punkt fanns i bakgrunden även då jag talade om omsorgen om vårt gemensamma hem. Men denna punkt vill betona själva saken som ligger i grunden, eftersom vi alltid står inför risken att börja bygga världsliga hyddor.

Jag minns att någon sagt att en teolog är en riktig teolog först när han skrivit en kommentar till Romarbrevet. Jag tror jag med glädje avstår från den utmaningen, men samtidigt kan man vid detta brev lätt förstå varför man ibland sagt så. På ett så fantastiskt strukturerat sätt öppnar brevet nämligen för oss frälsningens verklighet. Det beskriver för oss frälsningen och vad det kristna livet handlar om. I brevet behandlar Paulus mer systematiskt och strukturerat än någon annanstans de centrala temana lag och evangelium. Därför kallas Romarbrevet ofta Bibelns viktigaste brev.

Reformatorn Luther konstaterar att detta brev är Nya testamentets rätta huvudstycke och det renaste evangeliet, och han menar att en kristen inte bara borde kunna det utantill ord för ord, utan bruka det som sin själs dagliga bröd — för det kan aldrig läsas eller studeras för mycket eller för väl, och ju mer det brukas, desto dyrbarare blir det och desto bättre smakar det.

Oavsett om Romarbrevet var din själs dagliga honung, eller om du bara stötte på det då och då i kyrkbänken, får vi idag glädjas över hur tydliga riktmärken det ger oss för det kristna livet, och hur det redan i förväg ger råd i så många svåra frågor, hur man ska undvika diken och gropar.

Därför frågar jag dig: hur smakar dessa Paulus ord idag i din mun, hur låter de i dina öron? ”Så förmanar jag er, genom Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande, heligt offer som behagar Gud — det är er andliga gudstjänst.” Hur smakar det? Är det som honung eller någon annan läckerhet, eller är det som barndomens avskydda mat, som du inte kunde få ner? Hur låter orden för dig? Är det en vacker symfoni som finner vägen in i din själs djup och avslöjar din plats i världen och din mänsklighets djupaste väsen, eller är det som skränig rockmusik från grannlägenheten mitt i natten, som stjäl din sömn och gör dig utmattad? Hur känns det att ge sig själv som offer? Och är det verkligen den enda vägen till en förnuftig gudstjänst? Å andra sidan, hur mäktigt är detta ord. Hur oundgängligt, och hur omöjligt det skulle vara att sudda bort det från Skriften.

Finns det kanske också idag någon här som kommit för att söka en levande kristendom, där detta ord tas på allvar? Finns det någon som tröttnat på en sådan kristendom där denna kallelse till nytt liv saknas? Någon som längtar efter att se hur Guds vilja frågas efter och söks, där man förhåller sig allvarligt till heliga saker? Någon för vem detta är en ljuvlig kallelse till efterföljelse i Jesu sällskap?

Kanske finns det bland oss också några för vilka orden ter sig mörka? Den som känner igen den kraft och den röst som Guds rike har, men som blivit besviken på den omgivande församlingen, då den visar så lite äkta frukt och doft av nytt liv. Eller kanske ännu oftare finns det här och bland lyssnarna någon som visserligen känner igen kallelsen till nytt liv, men så sällan lyckas finna den i sitt eget hjärta och sitt eget liv? Någon för vem denna ljuva kallelse till att följa Jesus och uppmuntran till förnuftig gudstjänst har förvandlats till ett tyngande ord som berövar sömnen, då det bara visar ett mått man inte når upp till? Det är som en ständig påminnelse om det kristna livets kraft och energi som man inte finner under sin egen tröja.

Och finns det bland oss kanske någon som kommit hit just för att fly en sådan kristendom, där det alltid bara finns nya krav, där man aldrig får äga Guds barns frid och frihet, utan alltid borde ha djupare hängivenhet, mer frukt, mer rening, mer självuppoffring och tjänande, för att få äga Frälsaren? Därför kan denna enda vers idag öppna sig bland oss i många riktningar. För en är den honung, för en annan är den bitter.

Min bön är att detta ord skulle kunna öppna sig som ett sådant budskap, en sådan röst och smak som Herren Jesus har avsett. Och även om det under åren fått olika nyanser också för mig själv, återvänder jag ändå gärna till det med glädje. Men jag tänker att det kräver att det placeras just i hela Romarbrevets helhet.

Kom ihåg hur Paulus text började. Genom Guds barmhärtighet. Den barmhärtighet du får ta del av. Du har del i Guds nåd och får också vara med och tjäna hans rike. Kyrkan är en plats där man får vila i Kristi fullbordade verk. Dit kommer man inte för att visa sin egen andliga vitalitet, och inte för att förtjäna en plats i Guds familj. Till kyrkan får du alltid i första hand komma för att bli tjänad av Gud. Och samtidigt: den vila Kristus ger betyder inte att kallelsen till efterföljelse försvinner. Samme Herre som kallar de trötta och betungade till sig och ger dem vila, säger också: ”Följ mig.” En kristen drivs inte till tjänst för att slutligen få vila, utan kallas ur vilan till att tjäna. Vi får först ta emot och äga, och just därför också gå ut och följa. Egentligen ser jag det som mycket centralt för vår kyrka att det kan finnas en sund balans i denna sak, och att förkunnelsen är klar.

För det första: Kristus kallar till gemenskap med sig. Kristus börjar inte med att ge människan en ny uppgift. Han kallar till gemenskap med sig och till att ta emot sina gåvor — och just därför också till efterföljelse. Därför tänker jag att missionens vy alltid öppnar sig ur efterföljelsens kallelse. Ty Jesus vill göra missionsarbete. Han vill också kalla andra tillsammans med dig till delaktighet i församlingen och hans rike.

Dietrich Bonhoeffer brottades mycket med detta tema på sin tid. Han såg att man i lutherdomen visserligen bevarat läroartiklarna rätt, men ofta ändå hade hamnat i en kyrklighet där kallelsen till efterföljelse försvann, och man därmed kom att förkunna en billig nåd.  Bonhoeffer såg skarpt att nåden kan göras billig om kallelsen att följa Kristus försvinner ur den. Billig nåd är nåd utan lärjungaskap, nåd utan kors, nåd utan Jesus. Jesu nåd däremot kallar oss till efterföljelse, och det är just därför nåd — för att den kallar oss att följa Jesus Kristus, den gode Frälsaren. Det är nåd, för den ger oss det enda verkliga livet. Den är dyr, eftersom den dömer synden, och den är nåd, eftersom den rättfärdiggör syndaren. Framför allt är den dyr, eftersom den kostade Gud hans Sons ande — och det som kostat Gud så mycket kan inte vara billigt för oss.

Allt är fullbordat, du är dyrt friköpt och du kallas att ta emot. Och denna dyra nåd möter dig som en nådig kallelse att följa Jesus. Den kommer också idag som förlåtelsens ord till den brutna anden och det förkrossade hjärtat. Och även om efterföljelsen i tiden ofta har sitt pris, får du ändå alltid komma ihåg hur Jesus säger: ”Mitt ok är milt, och min börda är lätt…” Och därför, eftersom det är Jesu ok och kallelse, är det också den bästa platsen. Du får som Jesu egen leva i den kallelse han gett dig i världen. Och därför binder det samman vår vision.

Vi har gudstjänsten som liv. Det betyder att vi har Kristus med hans gåvor. Syndarens bästa plats är ordet och nattvarden. Vi har församlingen som hem: vi har Guds barns gemensamma bord som förenar, församlingen som hem, där man känns vid namn, och ett hem som man tillsammans bär och sköter om. Och nu har vi missionen som livsstil: Kristus kallar oss att följa honom ut i världen där han söker de förlorade. Tillsammans lever vi ut denna kallelse genom att stärka församlingar och bygga nya där de behövs.

Mission som livsstil är inget separat tillägg ovanpå gudstjänstlivet och församlingshemmet. Den växer just ur dem. I gudstjänsten tjänar Kristus oss. I församlingen förenar han oss vid samma bord och i samma hem. Och sedan sänder han oss ut i vår vardag: till hem, arbetsplatser, skolor, mitt bland grannar, vänner och släktingar. Inte för att visa vår egen förträfflighet, utan för att leva av den nåd vi själva fått. Det innebär att den kristne som lever av Kristi gåvor och stärks i församlingshemmet följer Jesus dit medmänniskan finns.

I gudstjänsten samlar Kristus oss till en gemensam församling och kyrka, och i missionen öppnar han detta hems dörrar mot världen.

Mission som livsstil innebär att det församlingshem som lever av Kristi gåvor inte sluter sig inåt, utan följer sin Herre till dem han fortfarande kallar.

Skatt i lerkärl

Vår vision är dock ingen beskrivning av hur framgångsrika kristna vi är. Den är ingen lista över våra kännetecken, utan en påminnelse om vad Kristus ger sin kyrka och vad han kallar den till.

När vi talar om att bygga församlingar talar vi aldrig om att grunda perfekta kristna gemenskaper. I den kristna kyrkans historia upprepas samma strider gång på gång.

När den rätta evangelieförkunnelsen och Kristi instiftade gåvor fördunklas, börjar man lätt söka den kyrkliga tillvarons visshet någon annanstans. Då flyttas uppmärksamheten från det ställe där Kristus har lovat vara närvarande till hur de kristna är och hur deras liv ser ut. Vi söker och frågar dock aldrig i första hand efter den kristnes kännetecken, utan efter kyrkans kännetecken: ordet, dopet, nattvarden, avlösningen, ämbetet och gudstjänsten. I dessa gåvor har Kristus lovat vara närvarande.

Jag har medvetet strävat efter att Missionsstiftets liv inte ska behöva definieras utifrån den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, och att man inte ska koncentrera sig på dess problem. Tanken har varit att det redan finns tillräckligt med frågor att lösa i Missionsstiftets eget liv. Men när man talar om historien och Finska Lutherstiftelses tillkomst går denna bakgrund ändå inte helt att förbigå. Var och en kan se den evangelisk-lutherska kyrkans teologiska upplösning och krisläge. Samtidigt är det så att vad den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland gör, det kan vi egentligen inte göra något åt. Vi kan och får be för den och be om en underbar tid av väckelse och förnyelse. Men man kan inte bygga kyrkligt liv på ett förväntat underverk. Det vore svärmeri att bygga på det vi hoppas att Gud kanske ska göra, i stället för på det han har lovat i sitt ord och gett sin kyrka. Därför måste man bygga församlingar.

Detta arbete med att bygga församlingar vill man ofta i den offentliga debatten stämpla som något märkligt försök att grunda perfekta, heliga församlingar. Jag vet inte om det är ett missförstånd eller ett avsiktligt missförstånd, men en sådan tanke förlorar egentligen en av de mest centrala tankarna i vårt arbete: just den, att vi inte söker den kristnes kännetecken utan kyrkans kännetecken. För i dem finns Jesu nya liv, som också erbjuds oss syndare. Men just däri döljer sig en så väldig gåva. Paulus talar om skatter i lerkärl. Därför har du som funnit ett hem i Missionsstiftet säkert redan lagt märke till detta. Eller för dig som på radiovågorna grubblar över vilka slags typer vi är, är det bra att komma ihåg detta.

Ett gammalt skämt som cirkulerar i församlingarna säger att om du hittade en perfekt församling skulle den upphöra att vara det senast när du kom dit. Och när det gäller Missionsstiftet kan jag säga att det inte var perfekt ens innan du kom.

Livet är på många sätt skrovligt. Det finns mångahanda kamp och livsbekymmer, synder som känns oövervinnliga, ibland också motsättningar. Om du kommer med i Missionsstiftet kommer du visserligen att finna mycket äkta strävan och kristet liv, men om du söker något slags gemenskap mellan människor som i sig själva är heliga och underbara, kommer du säkert att bli besviken. Då kommer du kanske att bli besviken på församlingsmedlemmar, möjligen också på pastorer, helt säkert på dekanen, och kanske till och med på biskopen.

Samtidigt som livet på många sätt är ofullbordat, vilken salighet är det inte att mitt i all skrovlighet finns skatten i lerkärl. För i församlingen handlar det inte om din och min iver, utan om Jesu gåvor. Det handlar om att när man har kyrkans kännetecken, står himlens skatter öppna för syndaren att ta emot. Och därför är det bra att, genom alla tiders stormar, hålla fast vid ordet. För i ordet finns frälsning också från din och min synd. Och då finns, oss till trots, den Himmelske Faderns löften.

När barnet ber om bröd, ger fadern då en sten? När själen ber om ett nytt ödmjukt hjärta, om den Helige Ande för att få tro, för att bli frälst och salig — skulle man då ändå lämna dig i evigt fördärv? Nej. Även om ditt härjade hjärta är fullt av giftormar brinner den himmelske Faderns hjärta av vilja att frälsa och ge sina barn himlens bröd. Och av detta bröd får vi leva. Och därför är det så saligt att fastän ordet ställer oss på syndabekännarens plats, så är också det som ordet säger om Herren Jesus sant. Och det är på honom vi lär oss att se och lita — inte på oss själva.

Därför får du söka en glansbildsförsamling någon annanstans, men du som längtar efter att komma till Jesu gåvor, du som längtar efter att också leva med andra kristna som vill leva utav dessa gåvor och tillsammans ta emot himmelrikets skatt — kom frimodigt till Missionsstiftet.

Jag hoppas att samma ord och samma kallelse kunde få höras tydligt då vi talar om hurdant Missionsstiftet är. Och att det på nytt kunde tända glädjen i ditt hjärta över kyrkan och över bröder och systrar på gemensam vandring — och du som ännu överväger att komma, hör kallelsen: kom med, kom och ta emot. Ty det är fortfarande gott att bygga på ordets grund, på den väg som kyrkans kännetecken visar, och leva som kristen. Amen.

Eero Pihlava, Bibelundervisning på Sommarfesten i Loimaa, 1.8.2026

Översättning AI

4 Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus. 5 I honom har ni blivit rika på allt, på allt tal och all insikt, 6 eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er. 7 Därför saknar ni inte någon nådegåva medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras. 8 Han ska också styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag. 9 Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre. (1 Kor 1:4–9).

Inledning

Om du är otålig, tillbringa tid med Abraham. Om du är sörjande, be med psalmernas ord. Om du lider, vandra vid Jobs sida. Men om du frågar hur tron på Kristus förvandlar den vanliga vardagen, tillbringa tid med Paulus första brev till korinthierna.

Det är ett underbart brev. Där behandlar aposteln församlingens praktiska liv: vårt förhållande till det omgivande samhället, familjelivet samt de konflikter som förekommer i församlingen. Samtidigt visar han hur vittnesbördet om Kristus strukturerar hela den kristnes liv.

Presentation av ämnet

Vittnesbördet om Kristus. Dessa ord av Paulus är temat för vår sommarfest. Uttrycket på grundspråket (τὸ μαρτύριον τοῦ χριστοῦ) skulle också kunna översättas med orden Kristi vittnesbörd.

Det är just för detta vittnesbörd som Paulus tackar Gud i början av sitt brev. Samma vittnesbörd om Kristus är det redskap genom vilket korinthierna har blivit rika på allt. Därför saknar de inte någon nådegåva medan de väntar på att Kristi härlighet ska uppenbaras.

4 Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus. 5 I honom har ni blivit rika på allt, på allt tal och all insikt, 6 eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er. 7 Därför saknar ni inte någon nådegåva medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras.

Vittnesbördet om Kristus. Jag vill betrakta vårt ämne ur tre perspektiv:

1. På vilket sätt nådde detta vittnesbörd församlingsmedlemmarna i Korinth?
2. Vad är vittnesbördets innehåll?
3. På vilket sätt bär vittnesbördet om Kristus församlingen i vardagen?

1. På vilket sätt nådde detta vittnesbörd församlingsmedlemmarna i Korinth?

Lukas berättar i Apostlagärningarna om en judisk gemenskap i hamnstaden Korinth. Den hade vuxit i antal på grund av de judar som utvisades från Rom år 49. Det är just ett par som flytt från Italien, Akvila och Priscilla, som Paulus först lär känna. (Apg 18:1–3)

Sedan beskriver Lukas apostelns verksamhet så här:

Varje sabbat förde han samtal i synagogan och försökte övertyga både judar och greker. 5 När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien var Paulus fullt upptagen med att förkunna ordet och vittna för judarna att Jesus är Messias. (Apg 18:4–5)

På detta sätt kom vittnesbördet om Jesus Kristus till Korinth. Det kom med en tältmakare, genom Paulus som var hemmahörande i staden Tarsos. Vittnesbördet gällde Jesus Kristus. Samtidigt var det Kristi eget vittnesbörd.

Paulus, Kristi sändebud och vittne

Mot denna historiska bakgrund är det intressant att läsa inledningsorden i Första korinthierbrevet. Paulus presenterar sig för församlingen som Jesu Kristi apostel, kallad till denna uppgift genom Guds vilja.

”Från Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel” (1:1), skriver han. Tanken är tydlig: Alltings Herre har kallat Paulus till apostel. Paulus är apostel genom Guds vilja och skriver till församlingen. Så uttrycker inledningsorden framför allt den auktoritet med vilken Paulus skriver till sina läsare och åhörare.

Han skriver inte i sitt eget namn eller åberopar sin lärdom som rabbin Gamaliels elev. Han skriver som Kristi sändebud. Därför skriver Paulus i sina brev utifrån antagandet att hans ord förpliktigar åhörarna. Han förväntar sig att de ska vara beredda att äventyra sina mänskliga relationer, som när man från församlingen utesluter en man som lever i synd för hans räddnings skull (1 Kor 5). Han berättar om sedvänjorna i Guds församlingar (1 Kor 11:16, 14:33). Vågar någon ändra sådana sedvänjor på eget bevåg? Han förväntar sig att åhörarna är beredda att äventyra sin ställning i samhället, när de ska vägra att delta i måltider kopplade till avgudadyrkan (1 Kor 10) i enlighet med de instruktioner han ger i sina brev.

Herren talar till oss genom det apostoliska ordet

Kära åhörare och festdeltagare, vi läser ofta apostlarnas brev som faktaböcker: vi betraktar dem på avstånd och bedömer vad man har tänkt och undervisat under det första århundradet. Men förstår vi då deras rätta väsen? Nej.

Paulus är Guds Sons sändebud. Inför hans brev tvingas varje läsare och åhörare svara på frågorna: Litar jag på detta vittnesbörd? Kommer detta ord från Kristus? Vill jag böja mig under det, eller håller jag det bara för att vara en tältmakares mening?

Men på vägen till Damaskus stannade Herren honom i sin nåd (Apg 9). Från att ha varit en kyrkans förföljare blev han ett ögonvittne till Kristus, en Herrens kallade apostel. Ananias fick höra av Jesus att denna man skulle bli Herrens utvalda redskap för att bära Jesu namn inför hedningar, kungar och Israels barn.

Paulus vittnesbörd om Kristus – på grekiska martyrion – är Kristi eget vittnesbörd. Därför har hans skrifter en unik och överordnad auktoritet i församlingen. Gud för sitt verk och sitt vittnesbörd om Kristus till oss just genom det apostoliska ordet.

Det apostoliska ämbetets väsen

I morgon förrättas prästvigning i gudstjänsten. Tre män avskiljs till det apostoliska ordets tjänare. Genom dem fortsätter Kristus sitt verk och talar till oss.

När jag uttalar detta påstående antar jag att många av oss kan tvivla på det.

Paulus själv, Herrens apostel, mötte i tiden tvivel och motstånd. Många frågade: Vem är en sådan tältmakare att tala till mig? Måste jag verkligen följa hans ord?

Det måste du. Kristus talar och vägleder oss genom lagen, profeterna och det apostoliska ordet. På så sätt kommer vittnesbördet till oss.

De som vigs till prästämbetet är detta ords tjänare. De förklarar ordet, förkunnar syndernas förlåtelse enligt dess löften, förmanar i enlighet med det, och så väcker den till sitt ord förbundne Kristus tron, tröstar och vägleder mänskligheten. Detta ord ska smälta samman med våra liv, våra val och vår vilja.

Det apostoliska ordet är våra församlingars kraft. Det förkunnade ordet vägleder oss att följa Herren i vardagen; det rättfärdigar dig och frikänner den skyldige från synderna. Kristus gör vad han lovar genom det apostoliska vittnesbördet: Given och utgjuten för dig. Han ljuger inte.

När du lämnar denna fest, ta åter din bibel och läs den i vardagen. Begrunda dess ord tillsammans med vänner och familj. Glöm inte din församlings sammankomster där skrifterna läses och förklaras.

Då är Kristus med dig alla dagar intill tidens slut och vägleder dig på vägen mot det Himmelska hemmet.

2. Vad är vittnesbördets innehåll?

Jag ville först beskriva auktoriteten i Paulus vittnesbörd och det apostoliska ordets centrala ställning i Guds verk. Jag övergår nu till att tala om innehållet i vårt tema för dessa dagar. Vad är innehållet i orden ”vittnesbördet om Kristus”?

För det första: ordet vittnesbörd leder tankarna till domstolar och vittnen. Det är så ordet martyrion har använts i historien. Ett vittne berättar om en annan. Han talar tillförlitligt. Ett falskt vittnesbörd är i sin tur en av mänsklighetens mörkaste saker; det kan krossa så oerhört mycket.

Ur samma miljö växer också Nya testamentets ord martyrion fram. Apostlarna är Kristi vittnen. De förkunnar inte sig själva utan vittnar om vad Gud har gjort i Jesus Kristus. De är ögonvittnen som har varit med Herren från början. Till denna skara räknas också Paulus, även om han var som ett ofullgånget foster, som han beskriver sig själv. Han hade inte följt Herren från början, utan fick ta emot en förunderlig kallelseupplevelse.

Innehållet i Paulus vittnesbörd är på ett särskilt sätt Kristus. Jag ber dig lyssna ännu en gång när jag läser verserna fyra till nio i brevets första kapitel. Lyssna särskilt på hur fyllda av Kristus dessa apostelns ord är:

4 Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus. 5 I honom har ni blivit rika på allt, på allt tal och all insikt, 6 eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er. 7 Därför saknar ni inte någon nådegåva medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras. 8 Han ska också styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag. 9 Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre

Lade du märke till hur Kristusfylld Paulus tacksägelse är?

• Guds nåd är given åt församlingen i Kristus. Paulus tackar Gud för det.
• Korinthierna hade blivit rika på allt i Jesus. De saknar inte någon nådegåva medan de väntar på Kristi uppenbarelse.
• Jesus styrker korinthierna ända till Herrens härlighets dag, så att korinthierna inte kan anklagas.
• Gud är trofast, han som kallade korinthierna till gemenskap med Jesus.

Vittnesbördets innehåll är Kristus

Innehållet i Paulus tacksägelsebön och vittnesbörd är Kristus. Så beskriver han också själv innehållet i sin förkunnelse bland korinthierna. Han skriver i brevets andra kapitel:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er. 2 Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst. (1 Kor 2:1–2)

Kära åhörare och festdeltagare, detta är kärninnehållet i den kristna kyrkans vittnesbörd: Vittnesbördet om den uppståndne Jesus Kristus, som korsfäst.

När Paulus kom till Korinth hade han bestämt sig för att ingenting skulle vara viktigare i församlingen än detta budskap. Inget fick stiga i värde vid sidan av detta. Kärnan i Guds uppenbarelse av sig själv är den uppståndne Kristus som korsfäst.

Bästa åhörare, det är innehållet i den kristna tron och kyrkans vittnesbörd därför att vi är svaga. Just därför vill Paulus inte veta av något annat än Kristus som korsfäst, för i det finns Guds kraft för de svaga.

Jag ska nu åskådliggöra detta genom innehållet i Första korinthierbrevet.

Paulus tackar en svag församling för Kristi nåds skull

I början av brevet tackar Paulus Gud för församlingen i Korinth och den nåd den har fått:

Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus. (1 Kor 1:4)

Inför dessa ord har många frågat: menar Paulus verkligen vad han säger? Tackar han på riktigt för församlingen, eller är det bara ett retoriskt knep för att fånga åhörarnas uppmärksamhet? Är Paulus som en essäskribent som framställer ett positivt påstående i början av sin text och sedan använder 16 kapitel till att bevisa att påståendet inte stämmer?

För berättar inte just Första korinthierbrevet om en församling där det förekom sexuell omoral som man förfärades över till och med bland hedningarna? Bland dem undervisades det om att det inte finns någon uppståndelse från de döda, varigenom hela kristendomen gjordes intetsägande. Var det inte just i Korinth som nattvarden firades på ett sådant sätt att slutresultatet var berusade människor och andra som inte fick någon nattvard?

Är det denna församling som är rik och som inte saknar något? Är denna församling en sådan som är en orsak till tacksägelse? Brevets innehåll verkar skrika: ”Undvik sådana församlingar.”

Och så har många frågat: Menar Paulus sina tacksägelseord i början av brevet?

Ja, det gör han. Just på grund av församlingens svaghet tackar han Gud för ”den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus” (1 Kor 1:4).

Just på grund av församlingens svaghet, sexuella omoral, villolära och stötande uppträdande vill han inte veta av något annat än den uppståndne Kristus och honom som korsfäst.

Eftersom församlingsmedlemmarna är svaga gör vittnesbördet om Kristus dem verkligt rika, i den mån det står fast ibland oss.

Kära åhörare, vi är rika genom Guds nåd i Kristus. Det förändras inte av församlingens villfarelser, synder eller ofullkomlighet.

Kristi kärlek är evig; den bär allt, den tror allt, den hoppas allt och den uthärdar allt. Skulle denna kärlek få stärkas också i våra församlingar? Skulle den få klarna under de allra svåraste stunderna? För i den är evigheten närvarande. Efter ett barns födelse glömmer en far och mor aldrig sitt barn. Kärleken består också bortom döden.

En likadan kvalitet har Guds kärlek i Kristus. Den upphör inte, utan den lyfter och bär just de svaga i evighet.

Herrens apostel beskriver hur Gud själv ser på människor – på oss, på dig och mig – som rika, fläckfria och starka för Kristi nåds skull.

Denna kärlek definierar din varelse i denna värld. En gång kom den till Paulus på vägen till Damaskus och frågade: Varför förföljer du mig?

Den frågan från Jesus klädde av aposteln naken. Den klädde av honom hans meriter, klädde av honom hans förföljelse och hans missledande världsbild.

Samtidigt befriade det Paulus. Kristi kallelse och nåd klädde honom. På så sätt blev han fri från det judiska samfundets stämpling som förrädare. På så sätt blev han fri från Kristi efterföljares förhandsantaganden om honom. På så sätt blev han fri från människors åsikter, värderingar och tankar; han höll inte namnet som en bildad elev eller ställningen som en hängiven farisé för det viktigaste, utan räknade det som skräp i jämförelse med Kristus.

Kristi kallelse och kärlek gav honom – som hade förföljt Majestätet – ställningen som Guds barn och apostel. Det gjorde Paulus fri inför människor och band honom samtidigt till Kristus för evigt, för att han skulle vinna härligheten åt sig.

Innehållet i Paulus vittnesbörd, den uppståndne och korsfäste Kristus, vill befria dig på samma sätt. Om ändå denna identitet fick stärkas i oss! Joosua, Kristi tjänare som lärare; Jaana, Kristi tjänare som närvårdare; Kaisa, Kristi tjänare som vän; Anssi, Kristi tjänare som pastor.

Herren har på korset befriat dig från det straff som dina synder förtjänar. Han vill definiera din ställning i verkligheten, han vill styrka dig med sin kärlek. Han ensam kan vägleda dig och genom dig andra till himmelens härlighet.

Kristus är stark i de svaga. För hans nåds skull tackar Paulus för korinthierna, för Kristus som korsfäst är deras hopp och deras framtid.

Så långt om innehållet i Paulus vittnesbörd. Till sist vill jag ännu tala om hur vittnesbördet om Kristus strukturerar församlingens vardag.

Av Första korinthierbrevet framgår det att församlingen kämpade med många svåra frågor. Den var uppdelad i partier (1 Kor 1–4). Sexuell omoral rådde. Kristna tvistade med varandra i domstol. Ätandet av kött som var offrat åt avgudar splittrade församlingen. I gudstjänsterna rådde oordning, och somliga förnekade till och med de dödas uppståndelse.

Hur svarar Paulus på dessa praktiska problem? Han börjar inte med praktiska råd eller moralregler. I varje situation för han församlingen tillbaka till Kristus. Vittnesbördet om Kristus är inte bara ett ämne i brevet, utan dess bärande struktureringsprincip.

När församlingen är uppdelad i partier frågar Paulus först:

Är Kristus delad? Det var väl inte Paulus som blev korsfäst för er? Eller var det i Paulus namn ni blev döpta? (1 Kor 1:13).

Paulus, Apollos eller aposteln Petrus är inte försonare av våra synder. I deras namn döps ingen. De är Kristi tjänare, friköpta av honom och hans egna.

Gäller inte detsamma också oss? Kristus har friköpt den som sitter bredvid dig i kyrkan, och har inte Kristus korsfästs för våra fienders, ja hela världens synder?

Kristus har friköpt biskop Juhana Pohjola, Kristus har friköpt biskopen av Rom, Kristus har friköpt biskop Tapio Luoma.

Skulle detta vittnesbörd om Kristus få vägleda oss att söka gemenskap? Får det oss att be också för våra fiender? Skulle vittnesbördet om den korsfäste Kristus få Missionsstiftet att söka gemenskap med dem som är nära och långt borta? Eller är Kristus delad? Tillhör han bara Kefas, men inte Paulus?

Sexuell omoral

När Paulus går över till att behandla sexuell omoral, frågar han i det sjätte kapitlet:

Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp? Verkligen inte! (1 Kor 6:15)

Argumentet är kristologiskt. Vittnesbördet om Kristus strukturerar Paulus svar på frågor som berör församlingens vardag. Kan Kristi kropp eller Kristus bedriva sexuell omoral? Absolut inte.

Guds Son undervisar att när en man och en kvinna förenas blir de ett kött (1 Kor 6:16; jfr 1 Mos 2:24). Det sjätte budet binder Kristi efterföljare till äktenskapspartnern.

En kristen kan inte förena sig med vem som helst, för hon eller han har i Anden förenat sig med Herren (1 Kor 6:17).

Kött offrat åt avgudar

När ätandet av kött offrat åt avgudar splittrar församlingen, påminner Paulus först om att kunskapen gör uppblåst, men kärleken bygger upp (8:1).

I sin frihet åt somliga allt utifrån förståelsen att det finns bara en Herre som de sätter sin lit till. Andra blev dock stötta, eftersom deltagande i avgudars offermåltider såg ut som avgudadyrkan eller åtminstone en lek med elden.

När Paulus söker en lösning riktar han åter blicken mot Kristus:

Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? (1 Kor 10:16)

Nattvarden är gemenskap med Kristus. Därför kan den som lever av Kristi bord inte samtidigt sitta vid demonernas bord.

Aposteln skriver:

… och jag vill inte att ni ska ha gemenskap med de onda andarna. 21 Ni kan inte dricka både Herrens bägare och onda andars bägare. (1 Kor 10:20–21).

Dessutom lägger Paulus till ett annat perspektiv: den kristna friheten söker inte sitt eget bästa utan den andres bästa. Gemenskapen med Kristus föder en kärlek som avstår från sina egna rättigheter för den andres räddnings skull.

Han skriver bland annat:

Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. […] Ingen ska söka sitt eget bästa, utan den andres (1 Kor 10:23–24).

Gudstjänsten – Nattvarden

När Paulus beskriver gudstjänstrelaterade frågor är det vittnesbördet om Kristus som strukturerar det hela.

När det gäller nattvardspraxis berömmer han inte församlingsmedlemmarna. Deras firande av nattvarden var stötande. Somliga blev utan nattvard, andra var berusade vid måltiden.

På vilket sätt löser Paulus detta? Han vädjar inte till erfarenhet eller apostlarnas åsikter utan inleder: ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag också har fört vidare till er…”

Sedan citerar han Kristi instiftelseord från skärtorsdagen. Nattvardens väsen och praktiker grundar sig på det som Herren har gett åt sin församling.

Gudstjänsten – Nådegåvorna

När Paulus undervisar om nådegåvorna påminner han i början av kapitel 12 om att det finns olika gåvor, men att Herren är en (1 Kor 12:1–11).

Sedan beskriver han hur församlingens medlemmar alla tillsammans är Kristi kropp (1 Kor 12:12–13, 27). Denna uppfattning eller verklighet ska strukturera deras samarbete och bruk av nådegåvorna.

Varje medlem är nödvändig: apostlar, hjälpare, profeter, ledare, de som talar i tungor, lärare. Om en medlem lider, lider hela kroppen. Om en medlem gläder sig, är inte huvudet eller vänsterhanden på semester och tänker: detta angår inte mig (1 Kor 12:22–26).

Och mitt i allt detta ställer Paulus den största av nådegåvor: kärleken, som förbluffande mycket påminner om Kristus, för den är:

… tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna ska försvinna, tungomålen ska tystna och kunskapen försvinna. (1 Kor 13:4–8).

Kristi kärlek är församlingens sinneslag. Sträva efter denna, den största av nådegåvor.

Uppståndelsen

När en del av församlingen förnekar de dödas uppståndelse, motbevisar Paulus inte villoläran med historiska eller filosofiska argument. Han återvänder till det vittnesbörd som församlingen tog emot i början: Kristus dog för våra synder, han blev begravd, han uppstod från de döda och han visade sig för apostlarna (1 Kor 15:1–5).

Om Kristus inte har uppstått är den apostoliska tron och vittnesbördet förgäves. Apostlarna är lögnare och församlingen är fortfarande kvar i sina synder.

Men Paulus förkunnar:

Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen av de insomnade (1 Kor 15:20).

Han är förstlingen, den förste, och du står i turen som nästa enligt hans löfte.

På detta sätt struktureras hela Första korinthierbrevet av en och samma verklighet. I varje fråga i församlingen för Paulus blicken tillbaka till Kristus: till hans kors, hans kropp, hans nattvard, hans bud och hans uppståndelse.

Vittnesbördet om Kristus är inte bara ett tema i brevets första verser. Det är den kristna trons och det kristna livets hjärta, ur vilket allt annat får sin form.

Kära åhörare, vittnesbördet om Kristus är både innehållet i församlingens förkunnelse och grunden för dess liv. Buren av det vägleder aposteln oss att leva, att söka gemenskap i konflikter, att kämpa mot synden och att vänta på de dödas uppståndelse.

Låt oss ännu be…

I samband med Missionsstiftets sommarfest i Loimaa 31.7–2.8.2026 kommer det att publiceras tre nya böcker. En av dem är biskop Juhana Pohjolas ”Herrens måltid: Nattvardens bibliska rötter” som alltså nu finns att läsa också på svenska.

Det finska originalet publicerades år 2021. Boken behandlar nattvardens gåva som vår Herre har instiftat, och denna måltids bibliska rötter. Boken går igenom olika namn begrepp som använts för nattvarden, den första nattvarden som påskmåltid, samt innebörden av instiftelseorden.

Pohjolas bok finns att köpa vid bokbordet på sommarfesten. Efter det kommer den att finnas till salu i Missionsstiftets svenska församlingar och i Missionsstiftets nätbokhandel.

Bild på Juhana Pohjola: Janne Koskela

Kyrkans kännetecken och himmelsk gudstjänst

I samband med sommarfesten publiceras även två böcker på finska. En av dem är pastor Esko Murtos nya verk Kaupunki vuorella: Kristuksen kirkon seitsemän tuntomerkkiä (”Staden på berget: Kristi kyrkas sju kännetecken”).

Den andra boken som nu publiceras på finska är pastor Jordan B. Coopers Taivaallinen jumalanpalvelus: Johdatus luterilaiseen messuun (”Den himmelska gudstjänsten: Inledning till den lutherska mässan”), som har engelska som originalspråk.

Du kan läsa mera om Murtos och Coopers böcker i den finska nyheten om böckerna som publiceras i samband med sommarfesten: Kesäjuhlassa julkaistaan kolme kirjaa.

Missionsstiftets sommarfest ordnas i Loimaa 31.7–2.8.2026.  Nedan följer en lista över svenskspråkiga inslag under sommarfesten. Hela programmet hittar du här (på finska).

(På den här sidan kan du följa med sommarfesten via nätet.)

Fredag 31.7

Under öppningsmötet (kl. 17:00-18:30) håller pastor Richard Eklund ett tal på svenska (tolkas även till finska). En av psalmerna som sjungs under mötet är Psb 427 ”I tro under himmelens skyar”, som du hittar här.

Lördag 1.8

Kl. 10:00 håller pastor Eero Pihlava en bibelundervisning med temat Vittnesbördet om Kristus. Undervisningen hålls på finska, en svensk översättning av talet hittar du här och på Missionsstiftets svenska nätsida under Aktuellt.

Kl. 13:00 kommer stiftsdekan Joel Kerosuo att hålla ett linjetal (Tienviittoja) för Missionsstiftet. En svensk översättning av talet hittar du här och på Missionsstiftets svenska nätsida under Aktuellt.

Kl. 15:00 leder pastor Patrik Saviaro en kanal med temat ”Apologetikens plats vid vittnesbördet om Kristus” (tolkas även till finska).

Söndag 2.8

I söndagens högmässa (kl. 10:00) predikar biskop Juhana Pohjola. En svensk översättning av predikan hittar du här och på Missionsstiftets svenska nätsida under Aktuellt. En av psalmerna som sjungs i högmässan är Psb 220 ”Hur kan jag glömma honom”, som du hittar här.

Vid avslutningsfesten (kl. 14:00-15:30) håller pastor Anssi Ollilainen ett tvåspråkigt tal. En av psalmerna som sjungs under mötet är Psb 451 ”Ljud högt du psalm att lova”, som du hittar här.

Obs.! Ändringar kan ske, sidan uppdateras.

Under våren 2026 inleddes en svenskspråkig undervisnings- och diskussionsserie om kyrkans kännetecken i Helsingfors. Målet med kursen har varit att på sikt kunna ha en svenskspråkig församling i Helsingfors med regelbundna högmässor.

Kursen fortsätter också i höst, men redan i detta skede är det också dags att börja blicka framåt och fundera kring det praktiska: Hur kunde man ordna högmässor på svenska? När kan vi sätta i gång? Har vi frivilliga som kan tjäna som kantor eller kyrkvärd, ta hand om kyrkkaffet eller söndagsskola?

För att tillsammans fundera över dessa och andra frågor kallas alla som har intresse av svenska gudstjänster i Helsingfors till ett planeringstillfälle:

Söndagen den 23 augusti kl. 13.00 i Koinoniacentret (Kalevagatan 53, Helsingfors)

Har du frågor om tillfället eller om planerna på att börja ordna svenska högmässor i Helsingfors får du gärna kontakta pastor Otto Granlund (e-post: otto.granlund[at]lhpk.fi, tel.: 040 840 4474).