Varför behövs en kyrkoordning?

För lutheraner är troheten mot Guds ord i Bibeln och dess rätta tolkning, framlagd i våra bekännelseskrifter, en självklar utgångspunkt för hela det kristna livet. Samtidigt vet vi att flera av de stora konflikterna under Kyrkans historia ofta kretsat kring kyrkoordningar. Mot denna bakgrund kan man förstås fråga sig om det klokaste kanske är att inte ha någon kyrkoordning alls och låta Bibeln och bekännelseskrifterna ensamma vara ledstjärnor för allt som händer i Kyrkans liv.

Vi vet att Paulus och de första apostlarna ofta talade om behovet av kyrkoordning. Urkyrkan insåg att det fanns ett behov av att för kyrkolivets stabilitet och tillväxt enas även om sådana saker som rent principiellt är fria. Vi kan nämna det kända apostlamötet i Jerusalem (Apg 15 och Gal 2) som i viss mån handlade om kyrkoordningsfrågor, men ännu tydligare exempel hittar vi i Paulus brev, där han i vissa fall är mycket tydlig med att han enbart ger personliga råd och inte Herrens uttryckliga befallningar (t ex 1 Kor 7:6 och 35). Vid andra tillfällen skärper Paulus tonen och säger att vissa enhetsuttryck är Herrens bud och att gudstjänstlivet ska vara ”värdigt och med ordning” (1 Kor 14:39). Denna vers blev av oerhört stor betydelse den första lutherska kyrkoordningen för Sverige och Finland år 1571.

 

Reformationens komplexa förhållande till kyrkoordningar

När de första lutheranerna stod inför den viktiga uppgiften att reformera kyrkan fanns det alltså en lång tradition av kyrkoordningstänkande, som ytterst går tillbaka till Nya Testamentet. Didache, de tolv apostlarnas lära, är en text från omkring år 150 som har en tydligare profil än antydningarna i Nya Testamentet och som ligger till grund för ytterligare kyrkoordningar i fornkyrkan. Det är bland annat i den här texten som traditionen att fasta på onsdagar och fredagar nämns för första gången.

Dessutom finns den rent psykologiska insikten att var än vi befinner oss behöver vi regler (skrivna eller oskrivna) för hur vi ska uppföra oss. Vi kan tänka på vårt vardagsliv, där skolan, fotbollsplanen, arbetsplatsen och föreningslivet har sina regler, som mer eller mindre tydligt styr oss i en riktning som ska underlätta att vi når målet med de aktiviteter som vi är engagerade i.

Reformatorerna kände förstås till både de fornkyrkliga och psykologiska argumenten för skrivna kyrkoordningar. Samtidigt visste de också om problemen och farhågorna som denna artikel inleddes med; det var ju i hög utsträckning kyrkoordningsfrågor som hade skapat de allvarliga konflikter som först ledde till brottet med påven och sedan ledde till att flera protestantiska grupper gick en annan väg än den lutherska.

Ambitionen i Tyskland blev därför att tillåta ganska stor flexibilitet utifrån de regionala villkoren på olika platser. Samtidigt var Luther och Melanchthon personligen engagerade i att arbeta fram kyrkoordningar som kunde tjäna som förebilder för lutheraner i andra delar av världen utan att för den skull vara nödvändiga för enheten i läran.

I Sverige tog Laurentius Petri dessa insikter till en sådan nivå att kyrkoordningen från år 1571 alltjämt kan sägas vara den mest föredömliga kyrkoordningen i världen. Givetvis följer han i allt väsentligt insikterna från Wittenberg och ibland är överensstämmelsen nästan ordagrann. Samtidigt utnyttjar han den relativa friden och enheten i det svenska riket, så att Kyrkans egen integritet och frihet från makthavare som inte delar den lutherska tron bevaras. I vår historia fick ju detta sitt tydligaste uttryck när den polske kungen Sigismund, som blev kung också av Sverige, aldrig tillträdde som kyrkans överhuvud, då han inte var lutheran.

Ett annat viktigt bidrag till kyrkoordningspraxis är att Laurentius Petri kombinerar den tyska lutherdomens distinktion mellan lärofrågor (där endast en hållning är rätt) och ordningsfrågor (där olika praktiker kan tillåtas) med en annan distinktion, som kan illustreras med de gammalsvenska uttrycken ”av nöden” och ”till intet gagn” (jfr. ”onödigt”).  Uttrycket ”av nöden” låter kanske negativt, men syftar på något som är viktigt och till nytta för Kyrkan och som människor frivilligt ska tillämpa i kyrkorna. Det kan gälla ordningar för extra gudstjänster under fastan och advent eller kollektgivande och diakonal verksamhet.

Motsatsen är de saker som är ”till intet gagn”. Dessa saker är i och för sig fria, men då de inte rimligen kan utföras på ett sätt som tjänar församlingens uppbyggelse ska de kristna frivilligt avstå från dem. Exempel på sådana frågor kan vara andliga sånger med oklart innehåll, pilgrimsvandringar eller gudstjänster som firas för döda personer. Rent generellt kan man säga att Laurentius Petri i hög grad lyckas ge flera gamla kyrkliga bruk en ställning som gör dem ”av nöden”, genom att de förstås på ett evangelisk-lutherskt sätt. Endast sådana fenomen som har en tydlig koppling till påvekyrkans villfarelser avfärdades som ”till intet gagn”. I tysk tradition har adiafora ofta kommit att betyda att var och en (som individ) får göra som han vill. Det ursprungliga syftet var dock att de kristna gemensamt skulle komma fram till en hantering av varje sak som är ett adiaforon och sedan frivilligt följa det gemensamma beslutet.

Även tyskinspirerade kyrkor som än idag är oberörda av 1571 års kyrkoordning medger oftast att Laurentius Petri ”träffar rätt” i urkristen mening; kyrkliga praktiker som har hundratals, ibland till och med tusentals, år på nacken bör alltid i första hand behållas och ges en biblisk motivering. Att upphöra med sådana traditioner bör alltid vara en andrahandslösning som man endast tar till när kopplingen till rena villoläror är uppenbar och ofrånkomlig.

 

Kyrkoordningars andliga innehåll

Som vi ser är kyrkoordningstänkandet redan i Nya Testamentet knutet till frågan om hur Kyrkan med de sju kännetecknen ska kunna framträda i kraft och trohet mot sin Herre. När reformatorerna sedan skrev de första lutherska kyrkoordningarna visste de att dessa texter definierade Kyrkan i den specifika kontext som de verkade i. Djupast sett kan man därför säga att grunden och formerna för kyrklig gemenskap är kyrkoordningars viktigaste innehåll.

Hur Guds ord ska vara verksamt, hur dop och nattvard ska firas och hur nycklamakten ska användas av rätt insatta ämbetsbärare är därför frågor som utgör ryggraden i varje luthersk kyrkoordning. Helst bör man också gå in på de sjätte och sjunde kännetecknen, nämligen lovsången/bönen och korset/det gemensamma Kristuslidandet i församlingen. Det säger sig självt att skrivningarna kring dessa två kännetecken måste skifta beroende på plats och tidpunkt, men för Kyrkans gemenskap är det viktigt att man har ett gemensamt tänkande också kring dessa frågor.

När ordningen kring Kyrkans sju kännetecken väl är på plats är det oftast tämligen enkelt att också, åtminstone i generella ordalag, positionera sig kring hur personer som inte är medlemmar i den specifika organisationen kan få tillträde till det församlingsliv som kyrkoordningen reglerar. Frågan om kyrkogemenskap med andra samfund och enskilda medlemmar från andra samfund är egentligen ett annat område, men utifrån temat för denna artikel kan man säga att en välskriven kyrkoordning skapar tydlighet kring sådana fall där man möter kristna som för kortare eller längre perioder lever sitt kristna liv inom en annan kyrklig struktur än sin egen. Att vara öppen för alla genuint kristna i hela världen är ju en del av kyrkans katolicitet som vi bekänner varje söndag i gudstjänsten. Att balansera denna öppenhet med den tydlighet som krävs för en gemenskapskänsla (som kan sägas vara en aspekt av Kyrkans enhet och helighet, som vi ju också bekänner söndagligen) är den komplicerade balansgång som alla kyrkoordningar har att hantera.

 

Kyrkoordningars världsliga innehåll

Egentligen är allt viktigt redan sagt ovan. För fullhetens skull bör vi dock också ta upp att många kyrkoordningar går ganska detaljerat in på världsliga saker. Dessa världsliga frågor är normalt sett av två olika slag. För det första berör de hur den kyrkliga organisationen förhåller sig till världslig lagstiftning och rådande rättspraxis i det omgivande samhället. För det andra handlar de om hur den egna organisationen ska hantera sådana frågor som inte i direkt mening är andliga men som ändå behövs för Kyrkans upprätthållande. Givetvis är frågan om relationen till världen aldrig det viktigaste för kristna, men i Apg 2:47 läser vi att de första kristna, just vid en tidpunkt när Kyrkans sju kännetecken betonades starkt, också var ”omtyckta av hela folket” och att kyrkans medlemsantal växte. Att i möjligaste mån värna om goda relationer till världen är därför alltid en angelägenhet för lutherskt kristna och här är kyrkoordningarna viktiga.

Till den första slaget av världsliga frågor hör förhållandet till staten eller andra organisationer inom samhället, såsom finansiering och rättskipning. En liten, men viktig, sak inom denna kategori är prästers och eventuellt andra medarbetares tystnadsplikt. För den händelse att en präst kallas att vittna inför en världslig domstol är det oerhört viktigt att kyrkoordningen har tydliga skrivningar om att han har absolut tystnadsplikt i sådant som har med enskilda personers andliga liv att göra. Som enskilda bör frågan om tystnadsplikt i kyrkoordningen vara en av de första saker vi kontrollerar när vi eventuellt flyttar och ansluter oss till en ny kyrkoorganisation.

Till den andra kategorin hör frågor om förvaltning av organisationens egendomar samt hur olika personer ska ta ansvar för frågor om diakoni, utbildning, informationsspridning och så vidare. Det säger sig självt att detta sista inte behöver vara detaljerat beskrivet, särskilt inte i en kyrka som är ung eller ganska liten. Å andra sidan kan ett teologiskt välgrundat tänkande kring dessa områden, om det får komma till uttryck i kyrkoordningen, visa hur man tänker kring det allmänna prästadömet, som ju har som en av sina viktigaste uppgifter att vara stenar i det andliga tempelbygge som förkunnar Herrens gärningar (1 Petr 2:4-10).

 

Artikeln har tidigare publicerats i något kortare format i Helgedomens Lampa 4/2022.