Biskop Risto Soramies: Predikan vid sommarfesten 2025

Evangelietexten för Kristi förklarings dag, Matt 17:1-9:

Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var ensamma. Då förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med honom.

Petrus sade till Jesus: ”Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill ska jag göra tre hyddor här: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.” Medan han ännu talade kom ett lysande moln och sänkte sig över dem. Och en röst ur molnet sade: ”Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” När lärjungarna hörde det, föll de skräckslagna ner på sina ansikten. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Res er upp och var inte rädda!” Och när de lyfte blicken, såg de ingen annan än Jesus.

På väg ner från berget befallde Jesus dem: ”Berätta inte för någon vad ni sett förrän Människosonen har uppstått från de döda.”

(Svenska Folkbibeln 2015)

   Så må vi med lovsång bedja vår Gud
   när stunderna växlar och skrider,
   att nådigt vi stärks att hålla hans bud
   och vakar och tålmodigt lider.
   Ja, låt oss då verka med allvar och flit
   så länge oss dagen förunnas.
(Psb 502:7)

______________________________________________

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Kära kristna, bröder och systrar i Jesus Kristus!

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. (Joh. 1:14)

På denna Kristi förklarings söndag är temat för min predikan två härligheter.

På förklaringsberget var vår Herre och Frälsare Jesus sådan som änglarna kände honom: klarare än solens ljus, i all sin härlighet. Mose och Elia, representanterna för det gamla förbundet, vittnade genom sin närvaro om att denne Kristus var den Frälsare som lagen och profeterna hade talat om, och till vilken hela Israels existens, dess liv, de löften som gavs till Abraham, flykten från Egypten, krigen, offren, kungarna, segrarna, exilen och återkomsten, psalmerna, templet, gudstjänsterna, högtiderna och sabbaterna hade syftat till. Nu fanns Han i vilken alla Guds planer hade gått i uppfyllelse och skulle uppfyllas.

Jesus var nu en man på över 30 år, en man i ordets fulla bemärkelse, en representant för alla människor, som blev frestad i allt på samma sätt som vi, men utan synd. (Hebr. 4:15). Synden är inte en del av att vara människa, men den har förstört mänskligheten. Jesus prövades i allt, på samma sätt som vi. Jesus inte bara uthärdade alla prövningar, utan han gjorde allt villigt, av kärlek till Fadern och kärlek till människor. Vid 30 års ålder hade han levt som en vanlig judisk man: han utförde tungt kroppsligt arbete för att försörja familjen. Jesus var lydig i sin kallelse. Det fanns mycket mörker, nöd och framför allt synd i världen, men Jesus for inte ut för att predika och förbättra världen då han själv ville, utan han väntade på den tid som Fadern hade bestämt. Han gick till synagogan varje vecka, liksom de andra, och hade därför en grundlig kunskap i Skrifterna.

Jesus hade blivit frestad och prövad i allt – precis som vi. Jag minns hur jag då vår familj var inne i den mest hektiska fasen, när våra fyra söner också spenderade mest pengar, protesterade smått för mig själv: ”Du Jesus behövde trots allt inte bära familjefaderns bekymmer.” Men när familjefadern Josef hade dött blev ansvaret lagt på Jesus, den förstfödde. Det var meningen att han skulle rädda hela världen, men innan dess var han tvungen att ta hand om familjens försörjning och som byggmästare bära de tunga byggstenarna.

Pappor och mammor med barn! Jesus vet av egen erfarenhet vad det innebär att arbeta i sitt anletes svett. Gud välsignar ditt arbete och dina ansträngningar till nytta för dina barn.

Nu fick Mose och Elia och de tre blivande apostlarna se Kristus i hans härlighet. Nu hade Jesus för sin del uppfyllt Guds vilja. Han hade levt efter Gud Faderns behag och blev nu bekräftad med orden som nådde även lärjungarnas öron: ”Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.”

Jesus var på alla sätt sådan som människan bör vara: Han älskade och älskar Gud över allt annat och av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Däri finns en härlighet som nästan förblindar den som får se den. Jesus var den nye Adam. Mänskligheten, barnen till den förste Adam, var förutbestämd att vara helig, rättfärdig och bekymmerslös i sin förtröstan på Gud, men synden förstörde allt. Därför behövdes en ny födelse i Betlehem. I Betlehems krubba föddes en ny mänsklighet, en mänsklighet som den förste Adam och alla hans ättlingar skulle ha haft. På förklaringsberget stod Människosonen, i vars härlighet sanningen om alla människor uppenbaras.

När Petrus senare förnekade att han kände Jesus kom han ihåg den förhärligade Kristus, och han kom ihåg allt det goda och rätta som Jesus hade gjort och lärt. Denne Jesus var han fast besluten att bekänna och vid behov försvara. Men Petrus var tvungen att uppleva att han var helt annorlunda än den förhärligade Kristus, den sanne Guden och den sanna människan. Jesus var helig, en sann människa, medan Petrus hade mörker inom sig, var slav under synden och bunden till sin egen svaghet, syndare. Han var nog redo att tala, men han hade ingen kraft att leva rätt.

Kan du identifiera dig? När du jämför dig själv med den förhärligade människan, med Kristus, känns det som att du endast har mörker i dig? Detta mörker har sin början i mänsklighetens allra första begynnelse. Kain såg att hans bror hade Guds gunst och dödade honom, i stället för att be Gud om nåden att få samma bemötande som brodern. Hur mörk var inte Kains värld och hjärta! Hur är det då med Jakob, som bedrog sin bror och far — vilken vidrig härva av lögner och bedrägeri. Jämför dessa med människan Kristus. David var Israels hopp, en av de bästa av kungar. Och ändå förmörkade synden också hans värld. Paulus säger: ”Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt kött. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det goda. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. ” (Rom. 7:18–19)

De gångna årens synder och försummelser tynger den som tänker tillbaka på sitt liv. Vilken far eller mor önskar inte att de hade tillbringat mer tid med sina barn, att de hade undervisat sina barn i Guds ord – oftare och i en bättre anda. Vem skulle inte sörja de sårande ord som yttrades längs vägen och de goda, konstruktiva och sanningsenliga ord som blev osagda!

Tyska kyrkans ledare samlades i Stuttgart i södra Tyskland efter krigsslutet och Tysklands sammanbrott. De hade kämpat för att deras kyrkor skulle välja rätt riktning och gjort motstånd mot nazistregimens lögner och komplotter. En del av dem hade lidit i fängelser och påkoncentrationsläger. De kan med rätta beundras som modiga kristna och betraktas som förebilder. Och ändå, när dessa män såg till det förflutna, var de tvungna att bekänna med den s.k. Stuttgartbekännelsens ord, i oktober 1945:

Vi klandrar oss själva för att vi inte har varit modigare i att bekänna, bett mer troget, trott mer glädjefyllt och älskat mer innerligt.

När var och en av oss kallas från tid till evighet tror jag att vi har liknande tankar: varför trodde jag inte fastare och älskade mer! Jag är hopplöst långt ifrån den Guds härlighet som det var meningen att jag skulle få. Hur sant är inte ordet i Romarbrevet:

”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23)

Lika strålande som Kristus ser ut på förklaringsberget, lika ofullständig och till och med dyster är människornas värld inför denna härlighet, särskilt när vi kommer ihåg Jesu ord: ”För jag säger er: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariséernas, kommer ni aldrig in i himmelriket.”

Vilken nytta har jag av en förhärligad Kristus? Ju heligare och ljusare han är, desto hopplöst djupare och bredare tycks klyftan mellan mig och Kristus vara.

I slutet av vår evangelietext finns en vers som bibelläsare ofta förundrar sig över:

På väg ner från berget befallde Jesus dem: ”Berätta inte för någon vad ni sett förrän Människosonen har uppstått från de döda. (Matt. 17:9)

Varför i hela friden fick inte Petrus, Jakob och Johannes prata om vad de hade sett före Jesu uppståndelse? Därför att Jesu verk fortfarande pågick. Han var redo för sin del. Förvandlingen inför Mose och Elia, Petrus, Jakob och Johannes var som kronan på verket i ett liv som levts rättfärdigt, rätt och fullkomligt. Men Jesus kom inte till världen för sin egen skull, utan för oss, oss som har förlorat Guds härlighet. Det är därför jag i dag predikar om två härligheter. Om vi inte kunde tala om två härligheter skulle vi bara stå inför domen inför den härlige Kristus. Anklagelsen som den första härligheten kommer med skulle vara tydlig: så levde mannen Jesus från Nasaret; han blev erkänd av Gud och fick hans ära. Varför levde du inte på samma sätt! Ni kände till Guds bud och kärlekens krav, men ni levde inte efter dem. Inga invändningar eller ursäkter.

Men den andra härligheten är om möjligt ännu ljusare än den första. Dess sken var ännu inte fullständigt. Den förhärligade Kristus skulle träda ner till jordens lägsta platser, bli övergiven, anklagad, förnekad, bespottad, gisslad och korsfäst. När mörkret var som mörkast, när till och med solen vägrade att skina under dagen, lyste ett starkt ljus på Golgata, frälsningens sol. Där blev det sant och det visade sig att den förhärligade Jesus Kristus inte var förhärligad för sig själv, utan för syndare. När morgonpsalmen 532 (finska psalmboken) lovprisar Skaparen för en ny ljus dag, fortsätter den med ord som är fyllda med den Helige Ande:

2. Men nådens sol, den klaraste,
lät du skina i natten som en gåva från himlen,
då du lät din ende Son födas
som ett människobarn, för att bära kors och nöd.
Herdarna kom med ett budskap från änglarna: ”Den saliga dagen har kommit.”

3. Den grydde i krubban, och i sin härlighet
lyser den nu på Golgata kors.
Han, vår Herre, har besegrat döden
och upphäver nu domen över vår synd.
Den dagen kan inte gry för de högmodiga, den skall ges åt fattiga och syndare.
(Psalm 532:2-3)

Det fanns många på Golgata som bara såg mörker. Deras sinnen var så förblindade av denna världens gud att ljuset som utgår från evangeliet om Kristi härlighet, som är Guds avbild, inte lyste över dem. (2 Kor. 4:4)

Men de som hörde Jesu ord: ”Fader, förlåt dem!”  och ”Det är fullbordat!” såg ett stort ljus som ingenting kan övertäcka.

På Golgata, där mörkret tycktes ha vunnit över ljuset på det mest fruktansvärda sätt, lyste en klar sol på rövaren på korset: ”Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.” (Luk. 23:43) Rövarens synd hade utplånats, Kristi outsägliga härlighet hade kommit i dess ställe. Guds största härlighet och ära är att Kristus gjorde allt för oss, i vårt ställe.

Nu förstår vi vad Paulus menade när han sa:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er.  Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst. (1 Kor. 2:1-2). Även Jesu korsfästelse skedde för oss.

Ja, Paulus talade också om Kristi helighet, majestät och härlighet, men allt är upplyst av det största ljuset: Kristus dog för oss och uppstod från de döda, efter att ha besegrat döden med sin död.

I dag kommer två män att vigas till det heliga herdeämbetet: Kalle Pajala och Anssi Ollilainen. Deras stora och välsignade uppdrag är att förkunna Kristi två härligheter: Jesus Kristus uppfyllde allt som hörde till heligheten i att vara människa, och denna hans härlighet, hans helighet, tillräknas oss, som inte har någon förtjänst, varken ära eller helighet för vår del. I sin tjänst förkunnar de detta härlighetens evangelium och döper människor till gemenskap med Jesus Kristus och får del av hans förtjänst och helighet. De delar ut Herrens kropp och blod i sina församlingar och påminner oss om denna Guds gåva: på detta påtagliga sätt ger Gud oss den härlighet, syndernas förlåtelse, som Härlighetens Herre själv har förtjänat åt oss.

Gud välsigne deras heliga ämbete, och Gud välsigne alla oss som hör detta härlighetens evangelium och firar vår Frälsares nåd och helighet som inbjudna gäster vid hans bord.

O, även om varje träd och buske och gräset
hade en röst,
om sjöarna och skogarna och fälten
kunde sjunga som änglar,
skulle de inte kunna tacka vår Herre Jesus Kristus nog.
(Psalm 532:4)