Biskop Juhana Pohjola: ”Vägledning till 2030-talet”

 1. Introduktion

Alla hörde på, unga som gamla. Tillsammans hade de färdats i nästan fyra decennier. Folkmassan förkunnades löftets ord om arvet: Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem. (5 Mos 1:8) På Moabs slätter predikade Mose för sista gången åt folket som hade lämnat Egypten, folket som förberedde sig för att gå över Jordanfloden in i det utlovade landet. Hur uppmuntrade Moses de sköra som var rädda för att gå in i en okänd framtid? Varifrån kom modet att ta till sig arvet som innehöll inspirerande möjligheter men också övermäktiga prövningar? Låt er inte skrämmas och frukta dem inte, börjar Moses. Rädsla förlamar och hämmar. Den tar bort glädjen och viljan att försöka. Men, käre Moses, hur kan man inte vara rädd när man är rädd? Guds tjänare fortsätter: Herren er Gud som går framför er ska själv strida för er, precis som han gjorde för er i Egypten inför era ögon. (5 Mos 1:30) Herren skulle inte stanna kvar på Moabs slätt utan gå med och framför sitt folk, slåss för sina egna. Om striden tillhörde Herren så gjorde även rädslan det. Israeliterna hörde inte endast löftet om det som skulle komma, utan de hade också personligt vittnesbörd om Guds nåd och styrka från tidigare år. Mose påminner: Du har sett hur Herren, din Gud, har burit dig, som en man bär sin son, hela den väg som ni har gått. Herren går framför er och strider. Herren bär er som en man bär sin lilla pojke på starka armar! Herren bär er, inte bara en del av resan utan hela vägen!

Kan detta vara en bild för oss när vi ser på våra egna liv eller då vi som kyrka blickar in i det förflutna och framtiden? Nästa vecka, den 6 augusti 2025, har det gått tjugofem år sedan vi påbörjade vår resa, när mässorna började i Helsingfors i Gräsvikens församlingshem innan vi flyttade till Mellungsbackas församlingscentrum. Prost Simo Kiviranta installerade mig till herde för en församling på ett par dussin personer med orden: ”För vem föraktar den ringa begynnelsens dag?” (Sak. 4:10). Som ett tidens tecken kan man konstatera att Mellungsbacka församlingscentrum har sprängts bort för att ge väg för flerfamiljshus, och Gräsvikens församlingshem fungerar nu som ett azerbajdzjanskt kulturcentrum, men av denna ena gudstjänstgemenskap har en luthersk kyrka vuxit fram i Finland.

Vad har denna gemensamma resa inneburit? Rädsla inför nya steg och tvivel på Guds möjligheter. Kyrkliga strider om rätten att samlas till mässa och ta emot herdar. Tvister i domstolar under brottsåtal. Trötthet på att alltid ligga i minoriteten och stämplas av allt motstånd. Steg in i det okända när små grupper av kristna organiserar sig till församlingar och församlingarna organiserar sig till en luthersk kyrka. Oro inför att hitta folk som vill ta sig an olika uppgifter, hitta lämpliga lokaler, täcka utgifter, nå nya människor… Kan du trots alla dessa svårigheter ändå med handen på hjärtat förundras tillsammans med mig och säga med tacksamhet: Herren har gått före oss, han har kämpat för vår skull. Gud har burit oss, precis som en man bär sin son hela vägen! Du förstår varför kristna sedan länge har upprepat frasen: den som blir buren blir trött, men den som bär blir det inte! Herren blir inte trött, han tröttnar inte och ger inte upp med att bära dig och oss!

Idag är vi inte på Moabs slätter utan på Loimaas vidsträckta fält och frågar vad du, Herre, har i förvar för oss, arvingarna till samma löfte. På vår första sommarfest år 2019 famlade vi efter visioner om var Missionsstiftet kunde befinna sig år 2025. Då bad vi om 25 nya församlingar, 25 nya präster och 2500 nya medlemmar. Coronan kom och gick, men trots svåra år har 15 nya altare och predikstolar rests och vi har fått fem systerförsamlingar i Församlingsförbundet (Seurakuntaliitto). Nya präster har vigts – 17 stycken om man inkluderar morgondagens prästkandidater – fem andra vigda har anslutit sig till kollegiet och vi har fått fyra prästbröder från Församlingsförbundet. Det blir väl 26! Över 800 nya medlemmar har anslutit sig till våra församlingar, och syskonen i Församlingsförbundet har gett oss över 1200 nya familjemedlemmar. Vi är inte här för att pyssla med statistik eller visa upp tillväxtsiffror, utan vi vill tacksamt erkänna: Herren har gått före och burit oss! Ofta glömmer vi bort ett perspektiv: dem bland oss som kommit fram. Tack himmelske Fader, att du kallade dem. Låt oss också följa efter på salighetens väg.

I dag, mitt i en osäker värld och oroliga tider, ser vi mot nästa vägskylt. När vi blickar fram mot 2030-talet lyfter jag fram tre perspektiv från vårt samhälle, från kyrkligt håll och från vår kyrkas utsikter.

2. Liv, död och evighet i Guds händer

Moses påminner den nya generationen om den lag som Gud gav på Sinai och de tio budorden. De första tre buden handlar om förhållandet till Gud. Följande är de grundläggande buden för det jordiska livet: ”Hedra din far och din mor, så som Herren, din Gud, har befallt dig, för att du må leva länge och få framgång i det land som Herren, din Gud, ger dig. Du ska inte mörda. Du skall icke begå äktenskapsbrott.” Mycket kan sägas om buden, men jag kommer att uppmärksamma två aspekter. Gud förklarar hur han har planerat och ordnat människolivets begynnelse och dess slut. Först får vi höra hur livet föds: Hedra din far och din mor. Du, jag och alla människor har enligt Guds skapelseordning en far och en mor. Denna tredubbla relation mellan far, mor och barn är en gudomligt inrättad, värdefull och helig ordning, som Herren vill skydda med det 6:e budet: Du skall icke begå äktenskapsbrott. Efter att Gud gett budet till skydd för livets uppkomst ger han i 5:e budet omedelbart befallningen att skydda livets slut: Du ska inte döda. Gud, livgivaren, och endast han, behåller rätten att bestämma över livet.

I våras fick jag besöka en luthersk församling i Turkiet. Genom församlingens fönster i en lägenhet med flera våningar kunde man se över till andra sidan gatan, där det stod en gammal kyrkobyggnad från bysantinska tiden. Allt kristligt hade tagits bort och byggnaden hade byggts om till en plats för kultur. Platsen hade desakraliserats, det vill säga berövats sin helighet, till och med vanhelgats.

Enligt professor Carl F. Trueman (First Things, januari 2024) har vår kultur genomgått en desakralisering av vår världsbild, en avklädning av det heliga. Livets övermänskliga mysterium och dess gudomliga grund har pressats ut i marginalen. Världen erkänns inte längre som en plats med en inneboende helig ordning, en gudomlig plan eller en osynlig verklighet som sträcker sig bortom vårt förnuft och våra sinnen. Särskilt två aspekter har genomgått inte bara en avklädning utan t.o.m. skändning av det heliga: sexualiteten, det vill säga mysteriet som hör ihop med livets uppkomst, samt dödens mysterium. Tidigare började och slutade människolivet inför Guds ansikte; både början och slutet ägde rum inom en gemenskap, på ett värdigt sätt som var sammankopplat med en rit. Äktenskapet helgades och brudkammaren välsignades. Efter barnets födelse blev barnet först genom omskärelsen och senare genom det heliga dopet arvtagare till Guds löften. De döende förbereddes å sin sida gemensamt med bön och Guds ord, kroppen tvättades, välsignades och begravdes på den heliga kyrkogården eller under kyrkans golv, mitt i gudstjänsten.

Bakgrunden till helgandet av liv och död var det värde och den betydelse som Gud har gett vår kroppslighet. Just förlusten av värdet som våra kroppar och vår kroppslighet har ligger i centrum för det mörker som betecknar vår kultur. Enligt en forskare har vi i vår tids människouppfattning blivit ’legoklossar som är gjorda av kött’, klossar som kan användas och kombineras efter eget önskemål. I individuella frihetens namn kan vi plocka isär våra kroppar i otaliga fria förhållanden med det egna eller det motsatta könet, separera föräldraskapet från den biologiska fadern och modern genom reproduktionsteknologi, skära våra kroppsdelar enligt upplevt kön eller sjunka ner i den virtuella pornografins värld utan någon kroppslig verklighet. Sexualiteten som en gåva från Gud har separerats från äktenskapet och dess vackra och helgade förening i ett kött, genom vilken Gud kan skapa en ny kropp och själ åt barnet i livmodern.

Vad sägs om den andra änden av linjen? Vår dödskultur speglar också vanhelgandet av kroppens tempel. Mänskligt liv och kroppslig integritet är inte längre givna och heliga. Människans psyke har tagit över kroppen, och människans vilja har tagit över Guds ordning. Döden är inte längre en gräns som endast Gud bestämmer om. Enligt finsk lag avgör mamman om liv och död för varje liv som skapas i livmodern. De som är berusade av individens frihet vill ha självbestämmanderätt att med hjälp av eutanasi avgöra tidpunkten för sin död. Idealiserandet av våldskultur sänker tröskeln för att kränka andras kroppsliga integritet och leder till utnyttjande. Transhumanismen strävar efter att med teknikens utveckling flytta och till och med sudda ut dödens gräns. Kanske kommer vi i framtiden inte alls att gå till gravar, utan fira en glädjefylld ceremoni, kompostera den dödas aska och sedan umgås med en AI-skapad digital version av den döda. I vissa former av New Age blir man uppmanad att söka vägar bakom dödens slöja, i andarnas värld. Ur detta perspektiv är våra kroppar, trimmade och föryngrade under utseendepressen, endast cellmassa som överbelastar skapelsen.

Jag säger inte allt detta för att man i sådana här tal traditionellt varnar om avfallet i vår tid, utan för att vi ser människors nöd framför oss och bland oss. Om människokroppen bara har instrumentellt värde, vad händer med människans personlighet? Vi är psykiskt-andligt-kroppsliga helheter. Bristen på Guds heliga ordning, vanärandet av kroppsligheten och förlusten av ett mål som sträcker sig in i evigheten har en uppenbar följd som vi redan nu ser. Känslan av livets meningslöshet, tomhet och brist på mål. En brist på perspektiv som skakar vår tillvaro. Precis det här upplever ungdomar enligt studierna. Hur skulle en ”legokloss av kött” kunna hitta en grund och ett syfte för sitt liv som övergår tillfredsställelsen av drifter? Vad skulle kunna erbjuda ett syfte som är mer än en tävlan i ett eget Legoland av materialism och upplevelser!

Den turkiska församlingens pastor berättade hur han alltid innan mässan börjar öppnar fönstret och ser på den desakraliserade och vanhelgade kyrkobyggnaden och ber att församlingen en dag kunde samlas där i den Treenige Gudens namn. När vi genom fönstret ser på vår kultur och ser unga och gamla som har förlorat kroppslighetens värde och livets syfte, skulle vi kunna ha samma bön. Kan människan på nytt sakraliseras, det vill säga återfå sitt värde som Guds avbild och evig varelse? Mose ropade till folket: ”Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet ” (5 Mos 30:19). När ohälsa och hopplöshet växer ökar sökandet efter livets mening. Här finns ett hoppets perspektiv! Vi har livets ord att föra fram. Varför välja förbannelsens väg när livets väg är öppen! Kristi genomborrade hand ligger bakom allt. I livet finns en helig ordning och ett syfte. Han har en plan för ditt liv. I församlingarna är vi inte till för att förödmjuka människor med Guds budord, utan för att lyfta, älska och vårda med blodets nåd. Låt oss se och bemöta människan, den vilsegångna och sårade människan, inte bara där borta utan här mitt ibland oss! Du är ett under, ett stort under och jag tackar Gud för dig! Syndernas förlåtelse är sann för dig! Ditt liv har ett syfte som sträcker sig utöver livets början och slut här i tiden: vi tror på kroppens uppståndelse. Kristus har livets och dödens nycklar!

Denna kallelse utför vi, som Mose och de första kristna gjorde, i minoritet. Enligt en studie som publicerades förra året av Kyrkans forskning och utbildning har Finland nått en kulturell vändpunkt där kristen tro och församlingsaktivitet är en exceptionell livsstil. Även om majoriteten av folket fortfarande tillhör folkkyrkan utgör de som bekänner sig till klassisk kristendom en liten minoritet i vårt land. Denna verklighet skapar ett tryck på den kyrkliga arenan i stort. Det andra perspektivet handlar just om den pågående andliga kampen och den kyrkliga förändringen.

3. En kristen behöver en församling och en församling behöver en kyrka

”Lägg på hjärtat alla de ord som jag i dag gör till vittnen mot er, så att ni befaller era barn att hålla fast vid och följa alla ord i denna lag. Detta är inte ett tomt ord för er, det gäller ert liv.” (5 Mos. 32:46) Moses gav inte folket endast Guds levande ord utan förpliktade dem att överföra orden till nya generationer, ända fram till oss. Det skulle vara andlig hybris och brist på historisk medvetenhet att ensidigt lyfta fram den korta väg vår kyrka gått. Vi har ju tagit emot trons ord från våra fäder och mödrar långt innan Lutherstiftelsen och Missionsstiftet fanns. Vi står alla i tacksamhet till den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och de väckelserörelser som verkat där för arvet vi fått i tron, liturgin, psalmer, andlig litteratur och kyrkligt liv. Samtidigt gäller att många haft en helt annorlunda väg in i våra församlingar.

När vi närmar oss 2030-talet står den kyrkliga arenan i förändring. Till vår sorg har den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, trots många trogna medarbetare och fina diakoniprogram, valt en riktning som allt mera avviker från Guds ord. Det handlar om avfall och laglöshet under lutherskt namn. Det finns ingen tvekan om detta och det finns ingen anledning att gå mer in på detta. Det är heller inte oklart att vi står på båda benen som en självständig kyrka. Vårt liv finns i Guds ord. Jag hoppas dock att vår kyrka kan ha sakliga ekumeniska relationer med Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

För flera av de väckelserörelser som hör till grupperingen Kyrkfolket innebär folkkyrkans andligt-teologiska förfall allt mindre livsrum. Detta har lett till en tätare inbördes kontakt och till ett målmedvetet uppbyggande av gudstjänstgemenskaper. Frågor om nedskärningar i missionsanslagen, prästvigning, tillstånd för nattvardsfirande och dop för dem som lämnat folkkyrkans medlemskap påskyndar diskussionen om en egen kyrklig struktur, även om man utåt vill signalera en vilja att förbli i folkkyrkan. Beslutet att fortsätta fira mässor utan nattvardstillstånd innebär en stor förändring. Vad som följer av detta återstår att se!

Hur berör detta Missionsstiftet? För det första har Missionsstiftet kommit till då människor från olika väckelserörelser kommit samman på ett kyrkohistoriskt sätt. När jag ser på er församlingsmedlemmar och vårt prästerskap, så är det en som har bakgrund i den evangeliska rörelsen och en annan i Bedjarrörelsen. För en annan har nåden blivit uppenbarad genom Folkmissionens och Bibelinstitutets (Raamattuopisto) arbete. Vissa har rötter i laestadianska rörelsen eller pietistiska väckelsen. Hela den rikedom som finns hos Finlands väckelserörelser lever inte bara där borta på organisationsfältet utan också här mitt ibland oss, i våra hem och i lutherska sånger. Det är också många släktband som påverkar dessa relationer. Detta är ett välsignat arv för oss. Samtidigt är det glädjande att många här inte hört talas om några rörelser alls. Från olika utgångspunkter har den Helige Ande samlat oss till lutherska församlingar. Det är ju församlingar Bibeln talar om, och i dem lever Kyrkan lokalt!

För det andra kan vi med vår existens uppmuntra organisationer som kämpar för bekännelsen. Vi stötte på samma frågor om prästvigning och rätten att fira nattvard. Vilken förlust det skulle ha varit om vi hade satt stopp för vårt arbete på uppmaning av domkapitlet och inte använt oss av friheten att leva utav alla Kristi gåvor, en frihet som Bekännelseskrifterna ger oss. Att vi blivit utestängda har i mina ögon varit en hemlig, skyddande gåva från Gud till oss – och jag tror att den även gäller andra som tar samma väg. Ty tidsandan leder mycket lätt vilse. Många av rädslorna som är relaterade till att hamna utanför folkkyrkan har att göra med risken för inre splittring och inåtvändhet samt minskade möjligheter att nå människor. Visst svävar dessa faror över oss, men kan vår resa på 25 år ändå vittna om att det inte måste bli så? En bekännelsetrogen kyrka kan, trots alla sina brister, vandra i Ordet och i fred och bjuda in nya besökare samt knyta kontakter både inom landet och utomlands.

För det tredje vill vi be för de väckelserörelser som arbetar för Guds ord och den lutherska bekännelsen, och som betalar priset för detta inom folkkyrkan. Flera organisationer vill samtidigt vara både erkända och understödda rörelser i folkkyrkan och självständiga aktörer med egna gudstjänstgemenskaper. Detta är en svår ekvation som ibland har lett till svårt försvarbara kompromisser. Förhållandet till folkkyrkan delar meningar även inom rörelserna. En ytterligare svårighet utgör den historiska verkligheten: rörelserna har inte grundats för att vara kyrkliga strukturer. Varje rörelse måste gå sin egen väg, precis som vi gjorde. Kontinentalplattorna rör sig dock. Enligt min mening röstar särskilt de yngre medlemmarna i väckelserörelserna med fötterna. Man går inte längre ut endast för att folkkyrkans teologiska beslut anses vara felaktiga. Folkkyrkan blir betydelselös och känslobanden obefintliga. Man har hittat ett hem i gudstjänstgemenskaperna. Detta ökar trycket inom rörelserna mot större oberoende.

För det fjärde vill vi i Missionsstiftet öppet bygga relationer till organisationer som befinner sig i förändringens grepp. Det är inte svårt att hitta sådant som skiljer, men hur kan man bygga upp enhet? En stor fråga ur vår synvinkel är vilken framtid vi talar om. Om väckelserörelsernas framtida ram handlar om att navigera inom folkkyrkan är kommunikation visserligen viktigt, men mer än så blir det inte. Om framtidsramen i stället handlar om gudstjänstgemenskaper med vigda präster har vi oerhört mycket att finna tillsammans. Vi är alla på väg och mycket är öppet, men riktningen är avgörande. Erkänner inte vi alla: en kristen behöver en församling som lever av hela Guds ord, församlingen behöver en kyrka och lokala kyrkor behöver systerkyrkor.

När vi därför ser mot 2030-talet öppnar sig åtminstone två perspektiv. Det första perspektivet är S – splittring: Många har anpassat sig eller funnit något slags skyddshåla i folkkyrkans andliga mörker. En stor grupp kristna som har lämnat folkkyrkan lever utan medlemskap i någon församling eller kyrka. Det finns teologer utan prästvigning, herdar utan biskop och gudstjänstgemenskaper utan övergripande kyrklig struktur. Eller så har det uppstått nya lutherska kyrkor utan ömsesidig kontakt. ”När han såg folkskarorna förbarmade han sig över dem, för de var härjade och hjälplösa som får utan herde.” (Mt 9:36)

Det andra perspektivet är N – närmande: Med den Helige Andes hjälp har man sökt och funnit svar på frågan om hur herde och flock tillsammans kan bygga upp bibliskt bekännande, gudstjänstcentrerade, gemenskapsorienterade, självförsörjande och evangeliska församlingar i den efterkristna missionssituationen under 2030-talet för kommande generationer. Man har hittat ett sätt att vandra tillsammans i samma kyrka eller i olika kyrkor som ändå har altar- och predikstolsgemenskap. “Jag ska själv samla dem som finns kvar av mina får…och jag ska föra dem tillbaka till deras betesmarker.” (Jer. 23:3)

Denna framtid behöver vi inte drömma om utan tillsammans tålmodigt diskutera och be för att hitta en gemensam grund för bekännelsen, en kyrklig praxis som bygger på denna grund samt ömsesidigt förtroende. I bön har vi beredskap till perspektiv N!

4. Missionsstiftet på 2030-talet

Hur är läget i Missionsstiftet då vi siktar in på år 2030? Vi har nådens evangelium som berggrund och en hållbar arbetsvision: gudstjänsten är vårt liv och församlingen vårt hem. Vi har friheten att agera, tjänstvilliga församlingsmedlemmar och engagerade stödjare. En ny generation tar ansvar på ett förtjänstfullt sätt även på denna sommarfest. Fortfarande får vi välkomna unga män med herdekallelse. Det finns initiativ till nya församlingar. Ekonomin är stabil. Alla förutsättningar finns alltså att tillsammans fortsätta ett fruktbart arbete under Guds skyddande hand.

Om vi ser på framtiden ur ett snävt perspektiv, utifrån siffror, tyder statistiken på att vi år 2030 kommer att ha över 60 församlingar, med nästan 4000 församlingsmedlemmar och ca 90 präster. Jag vill inte fastna vid siffrorna, även om de är intressanta i och med att de erbjuder konkretion. Visst ber vi om tillväxt, så att så många som möjligt skulle få komma och ta emot Kristi nåd. I vissa församlingar kan dock frågan uppstå ifall det då fortfarande finns resurser att upprätthålla församlingslivet. Det viktigaste är att vi behåller vår bekännelsegrund och en klar arbetsvision, samt att vi fortsätter att bygga upp en kultur av gemenskap där församlingar lär sig att tillsammans diskutera, leva, agera, tjäna och till och med dela upp församlingen i två om antalet besökare växer.

I vår tid finns det tecken på andligt sökande och viljan att hitta ett hem. Då jag besökt olika församlingar har många berättat att de inte ens hört talas om oss förrän de upptäckte oss genom media. Jag vågar påstå att Missionsstiftet är den bäst skyddade hemligheten inom det kristna fältet i Finland! Finlands näst största lutherska kyrka är en best kept secret som det heter på vårt tredje inhemska språk! Det finns säkert många orsaker varför det är så, så som vår korta existens som kyrka och våra begränsade resurser, samt kulturen av tystnad omkring oss. Det finns absolut utrymme för vidareutveckling, till exempel inom webbkommunikation, men i slutändan är det församlingarnas uthålliga basarbete som ger resultat, så att staden på berget inte kan förbli gömd. Jag vågar hoppas att Missionsstiftet år 2030 antingen motverkas eller uppmuntras, men att man inte längre kan förbise vår kyrka med okunskap och tystnad.

Vad är Missionsstiftets syn på världsmissionen? Denna fråga får jag ofta. Jag svarar: vi lever på missionsfältet i Finland, men även världsmissionen hör till vår kyrkas liv. Paulus begäran ”kom och hjälp oss” ekar fortfarande allt starkare i våra öron. Som medlemmar i det Internationella lutherska rådet har vi ett globalt nätverk, och behovet av missionärer för undervisningsarbete är stort. Under det senaste året har tre av våra präster blivit kallade att tjäna våra systerkyrkor utomlands – i Kenya, USA och Sverige – och en fjärde har varit involverad i uppbyggandet av kyrkan i Italien vid sidan av sina studier. Detta är inte en förlust för oss, utan det är för Guds rikes gemensamma bästa. Som bäst pågår diskussioner om att sända en av våra anställda med familj till Kenya. Dessa förfrågningar och möjligheter ökar bara. Jag har hört många säga att missionsarbetet vissnar utanför folkkyrkan. Tänk på att vi aldrig har begärt eller fått några missionsmedel från folkkyrkan, men nu strömmar Herrens samarbetsförslag från våra systerkyrkor över oss mer än vi hinner besvara. Herrens missionsflod är full med vatten! Vi lever inte vid torra bäckar, utan han kan visa oss vår plats i hans mission i världen. Må han ge oss förmåga att hålla fast vid vårt grundläggande uppdrag i Finland och samtidigt glädjas åt att vara tillgängliga på de utländska missionsfälten!

Jag blev inbjuden till Parikkala församlings sommarträff för två år sedan. Jag åkte från Kyrkslätt med tåg, glad och förväntansfull inför ett möte i ett hem vid östra gränszonen. I Böle bytte jag tåg och hittade min plats i en full vagn. Jag sträckte på benen och slappnade av. Hjärtat hoppade upp i halsgropen efter Dickursby station då jag hörde utropet: nästa stopp Tammerfors. Jag har inget emot Tammerfors, men jag var på väg till Parikkala via Lahtis. Jag hade lyckats kliva på fel tåg. Kallsvetten bröt ut. Jag letade efter konduktören och frågade vad jag kunde göra.

Efter en stunds övervägande lovade han att stanna tåget vid Riihimäki station, där jag skulle kunna ta lokaltåget till Lahtis och därifrån till Parikkala. Applåder till VR för den goda servicen när jag snopen steg av ensam vid Riihimäki station. Min elektroniska mobilbiljett hade blivit onödig, men jag hade bett konduktören om ett intyg. När jag äntligen satt på tåget i Lahtis flera timmar försenad, kom konduktören för att kontrollera min biljett. Jag räckte honom lappen jag fått. Han tittade på den tyst. Det stod ”barnbiljett” och nedanför fanns en bild på ett supermarsvin. Misstroget tittade han under tystnad turvis på mig i min lila skjorta och supermarsvinbiljetten i sin hand. Sedan såg han vad det stod bakom supermarsvinbiljetten: ’Resenär gick på fel tåg. Skulle åka IC 3. H: 143 Kond.’ Med denna barnbiljett reste jag fram till slutdestinationen i supermarsvinsklass!

På Moabs slätt förkunnade Moses: Det bud som jag i dag ger dig är inte för svårt för dig, och det är inte långt borta. Det är inte i himlen, så att du behöver säga: ”Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?” Ordet är inte heller på andra sidan havet, så att du behöver säga: ”Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?” Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det.” Ordet var gott, rätt och nära, men folket kunde inte följa det på grund av människans fördärv. Inte ens Moses förde folket hela vägen fram utan blev stående och såg det förlovade landet. Josua, eller Jesus, förde folket hela vägen fram. I sin tid kom den nye Moses som Moses profeterade om, han i vilken Ordet kom nära, blev kött, kropp och blod, nåd och liv mitt ibland oss och ett offer för oss på korset. Kristus Jesus sände sina apostlar. Paulus syftar också på Mose ord: ’Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta’, men Paulus lägger till, ’alltså trons ord som vi predikar.’ För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. (Rom. 10:8–9) Ordets förkunnelse till omvändelse och tro, erkännandet av Kristus som Herre vid dopet, dopets tvätt för syndernas förlåtelse, mottagandet av frälsningens gåva och liv i gemenskap med församlingen! Här ligger livets innebörd och mål! Över denna Jordanflod, det vill säga dopvattnet, leder Jesus sitt folk, som förlitar sig på hans nåd, att inta sitt arv.

Vad ber vi om idag, år 2030 och därefter i Missionsstiftet? Att vi, döpta till Guds barn, skulle få resa hela vägen fram med barnbiljett, tack vare Kristi blod och nåd. Om inte som supermarsvin så som den Gode Herdens får! Vägen kan vara snårig och svår, om bara du, Fader, bär oss hela vägen hem!

Jag vill slutligen dela ett utdrag från min första predikan på mässan i Gräsvikens församlingshem på Förklaringsdagen den 6 augusti 2000. Med dessa känslor och med denna syn påbörjades arbetet: ”Även om det nästan känns nedslående att börja med gudstjänster i detta lilla källarutrymme i ett flervåningshus, att tvivla på att Gud på ett synligt sätt kan ge oss sin välsignelse, förstår vi genom tron att Guds härlighet inte lyser i oss utan i Ordet och i Kristi kropp och blod som delas ut. Detta ljus fördriver mörkret. Idag förkunnas det för oss alla och hela denna stad att vi på grund av Kristi segerfyllda offer har förlåtelse för våra synder och därmed tillträde till Gud Fadern! På grund av detta och endast på grund av detta har vi mod och glädje att leva och tjäna tillsammans i Guds rike.”

Kära systrar och bröder, så här vill vi fortfarande tro och predika, leva och tjäna med glädje i hans rike idag och under kommande decennier!

Må Herren ge oss sin hjälp och nåd därtill!

Texten är en översättning av biskop Juhana Pohjolas föredrag vid Missionsstiftets sommarfest i Loimaa 2.8.2025.