Uppstånden för vår skull

…han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.(Rom 4:25)

…Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom… (Matt 27:42)

Efter att ha uppstått från de döda visade sig Jesus för sin närmaste krets, för några bekanta kvinnor, sina lärjungar och till sist för till och med fem hundra vittnen på en gång, så som Paulus berättar (1 Kor 15:6). Skaran var alltså inte liten, men till den hörde tydligen endast sådana som trodde på Jesus. Skulle det inte ha varit storartat om han skulle ha visat sig till exempel för översteprästerna, det stora rådet, Pilatus och den folkhop som hade ropat ”korsfäst, korsfäst!” På det sättet hade Jesus kunnat visa att han hade rätt och att han verkligen var Messias och Guds Son.

Redan under sin verksamma tid hade Jesus haft orsak att med sina kraftgärningar bevisa sin gudomlighet. Inte ens hans syskon trodde på honom före påsken. Men när det krävdes tecken av honom vägrade han att ge sådana och hänvisade hemlighetsfullt till ”Jonas tecken”.

Det förstår vi av frälsningshändelsernas gång att Jesus måste dö. Annars kulle hans arbete ha blivit ogjort. Därför tvingade han inte genom mirakel sina motståndare att tro på sig själv. Men skulle det inte efter uppstådelsen ha varit på sin plats att rena sitt rykte och visa att han hade rätt?

Om Jesus hade gått inför det festfolk som ännu var samlat i Jerusalem och bevisat att han uppstått från de döda och efter det ännu marscherat fram till Pilatus och översteprästerna hade sensationen blivit obeskrivlig. Tusentals skulle ha övertygats om Jesus inte var en bedragare och folkförvillare, utan man kunde säga att ”alla, både små och stora, höll sig till honom och sade: ’Han är den Guds kraft som man kallar Den stora kraften.’ De hade hållit sig till honom, därför att han hade bländat dem med sin uppståndelse…” för att med små ändringar citera Apostlagärningarna (Apg 8:10-11). Utan tvekan skulle det ännu i vår tid berättas om profeten från Nasaret, en på alla sätt god man som blivit offer för ett justitiemord, men som renade sitt rykte genom att uppstå från de döda. På detta sätt skulle Jesus ha rättfärdiggjort sig själv. Att ”rättfärdiggöra” innebar på grekiska ett renande av ryktet och ett bevisande och förkunnande om att man hade rätt.

Men Jesus blev inte människa för sin egen skull. Han gjorde allt för vår skull. Därför döptes han till våra synder och korsfästes i vårt ställe. Dessutom skriver Paulus att Jesus ”uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.” (Rom 4:25) Han hade inte omsorg om sitt eget rykte, utan om vårt rykte inför Gud.

Det märkvärdiga och härliga med Guds verk består i det att Han i allt har tänkt på oss. Han ville inte att Jesu seger skulle omtalas som sådan, som en sensation, utan till dem skulle till evig tid sammankopplas orden ”för våra synders skull”.

Hurdan är en sådan Gud som tillåter att världen hånar Honom och som låter sitt rykte bli svärtat för att vårt rykte skulle renas, för att alla våra synder skulle bli betalda och till sist utstrukna! Sådan är din Frälsare, hjälten som målmedvetet slutfört sitt arbete för att kunna ge förlåtelse för alla dina synder och föra dig till den eviga saligheten hos Gud.

Denna apostoliska förkunnelse gör uppståndelsens segerbudskap till ett glädjebudskap: Gud uppväckte Jesus för vår rättfärdiggörelses skull.

Risto Soramies

Missionsstiftets biskop