
”En annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus”, 1 Kor 3:11.
Prosten Helge Hildén fick sin himmelska hemkallelse den 9.4.2024. Han föddes år 1929 i Östra Nyland, i Sibbo, avlade studentexamen 1947 och prästvigdes i Borgå 1952. Han tjänstgjorde som präst både i finsk- och svenskspråkiga församlingar och övergick sedan till att vara verksamhetsledare för den svenskspråkiga Evangeliföreningen (SLEF) åren 1968–1978. Därefter flyttade han till den södra svenskspråkiga församlingen i Helsingfors, först som kaplan och sedan som kyrkoherde. Han gick i pension 1992.
Helge Hildén deltog i Paulus-synodens verksamhet. På hans initiativ och under ledning av biskop Olavi Rimpiläinen samlades vi i början av år 1988 i Johannes församlings utrymmen för att utarbeta de så kallade ”köranvisningarna” (”ajo-ohjeet”) efter att kvinnoprästämbetet hade införts i folkkyrkan. När jag gjorde underlaget diskuterade jag även med Helge Hildén. Han hade önskat en grundligare vägledning i linje med biskop Bo Giertz’ traktat. Men mötet slutade i en mera anspråkslös handledning, med betoning på praktiken att avstå och vika undan, under rubriken ”Den apostoliska vägen i den nya situationen”.
När Paulus-synoden höll sin traditionella kyrkodag i fastetid i Nådendal 1996, höll Helge Hildén efter mässan ett föredrag om Luthers bibeltro under rubriken ”Odela(r) som en matematisk punkt”. I sitt mycket djupgående föredrag konstaterade han om kyrkan på Luthers tid, att det värsta inte var dess felbarhet: ”Fallet var att kyrkan inte längre såg det som sin plikt att argumentera med Bibeln.” När han till slut övergick till aktuella frågor, berättade Hildén om den hundraåriga tradition som fanns i hans eget stift, en ”liberal-humanistisk grundton”, där man särskilt aktar sig för sanningsfrågan. ”Förbjudna är bibelfrågan, rättfärdiggörelsefrågan, sakramentsläran … för att inte tala om sådant som kvinnoprästämbetet …” Hildén fortsatte med att beskriva stiftet: ”En trosartikel står fast: man får inte strida.” Han påpekade att oviljan mot polemik berövar kyrkan dess vittnesbördande anda.
Den svenskspråkiga Evangeliföreningen gav 1990 ut min skriftskolebok (”Tälle Perustalle”) i svensk översättning av pastor Tord Carlström, med titeln På säker grund. Vi firade översättningsarbetet i Laulumiestens hus. Under festen samtalade vi också om hur alla väckelserörelser hade ställts inför folkkyrkans läromässiga förändring och rentav dess ”ockupation”. Helge Hildén konstaterade att SLEF:s utveckling tycks gå bort från luthersk bekännelsetro till ett mer folkkyrkligt evangelikalismönster, där Kristus och Bibeln skilts från varandra. Anpassningens väg hade rentav möjliggjorts genom att man sökte ekonomiskt stöd hos folkkyrkans församlingar för missionsarbetet i Kenya. För att motverka denna felaktiga utveckling grundade han bland annat tidskriften Lutherläsaren.
Efter att Luther-stiftelsen grundades deltog Hildén i gudstjänsterna i den mån hans krafter tillät, från sin hemort Sibbo. Tillsammans med sin hustru Sirkku kom han också till Sommaravslutningsmötet i Lindilä 2005.
Under årens lopp blev Tapio Niemistö, en aktiv församlingsmedlem i S:t Matteus församling i Tavastehus, en nära vän till makarna Hildén. Han besökte dem troget nästan en gång i månaden i Sibbo. Biskop Matti Väisänen deltog i jordfästningen av Helge i Sibbo. Akten hölls i Ljusets kapell den 4.5.2024 och förrättades av pastor Tord Carlström.
Jag avslutar denna minnesruna med de slutsatser som Helge framhöll i sitt föredrag i Nådendal, där han ville peka på vad som är vårt ”rätta amen” till Luthers lära:
”Kyrkans amen till sin Bibel kommer tydligast fram i den rätta gudstjänsten, i trosbekännelsen och i psalmerna. Alla dessa amen är lovprisning av vad människor ’som heliga troende och lamm, som hör Herdens röst’ fått genom Guds ord i dess fullhet, syndernas förlåtelse, den rätta läran, den heliga nattvardens Kristusgemenskap och de heligas gemenskap.”
Prosten Helge hade i alla lägen ett tydligt och klart ”amen”, och därför får vi också en underbar förhoppning vad gäller honom.