Stiftsdekan Joel Kerosuo: Linjetal vid sommarfesten 2026

Nåd och frid vare med er i allt rikare mått genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus.

Hurdant är det egentligen i Missionsstiftet? Vad är ni för slags människor och vad gör ni egentligen? Som vi vet finns det frågeställare och situationer av många slag. Ibland är frågan misstänksam eller kritisk, men ofta är den också äkta och allvarlig. Den kan väckas av uppriktig nyfikenhet eller av eftertanke kring den egna andliga vägen. Många kan ha en helt felaktig uppfattning om Missionsstiftet, men allt oftare ställs frågan i vår tid också öppet och med intresse. Omgivningen förhåller sig inte längre bara negativt till kristna värderingar och kyrkornas liv. På samma sätt kan den intresserade ställa frågan utifrån en ganska tunn bakgrundskunskap om den kristna tron och församlingslivet. Vad ska man då svara?

Sedan ganska länge har jag svarat frågarna att vi är vanliga, lugna lutheraner. Därefter har jag kanske svarat något mer teologiskt och berättat om vår andlighet, beroende på hur jag bedömt frågarens intresse att lyssna på en mening, tre, en timme eller inte alls.

Men ju mer tiden går, desto mer märker jag att jag börjat fundera på mitt svar. Fortfarande skulle det kännas naturligt för mig att säga att jag verkligen är en helt vanlig lugn lutheran. Men det kan hända att det fönster som öppnar sig för människor mot traditionell lutherdom är ganska mångskiftande. Visserligen öppnar sig fortfarande för en del ett ganska meningsfullt fönster. Något varaktigt och beprövat, ett traditionellt lutherskt evangeliecentrerat liv utan vår tids lärokaos och olika rösters kakofoni. Men för allt fler kan traditionell finländsk lutherdom — sedd från de årtionden då man ännu kunde lita på förkunnelsen — också framstå som en något stelnad ”asfaltskyrklighet”.

Utifrån vår egen tid, och redan utifrån de gångna årtiondena, öppnar sig mycket olika horisonter för att se tillbaka på det lutherska arv som funnits i vårt land. Ständigt återvänder vi till ordets grund. Vi återvänder till frågan om vilken teologi och förkunnelse vi bygger på. Och samtidigt återvänder vi till frågan om verksamhetskultur. På vilket sätt lever kyrkan av detta ord som den hämtar näring ur? Hurdan atmosfär råder i församlingarna? Hurdan kultur byggs upp? Hur förstärker man den vidare?

Finska Lutherstiftelses grundare Simo Kiviranta brottades på sin tid med den situation som rådde mitt i den finska evangelisk-lutherska kyrkans teologiska kriser. Han sade att han älskade kyrkan, och just därur föddes också smärtan. Han sade att han älskade kyrkan och älskade teologin, och han led av smärta när han såg teologin framför sig bli innehållslös. Kyrkans liv byggdes alltmer på något annat än en hållbar biblisk och luthersk grund. Och när teologin blir innehållslös, så är samtidigt förvaltningsapparaten ”snurrande, smord, polerad”. Ur dess matningsrör kommer ”program” och ”teman” namngivna med alla alfabetets bokstäver, för veckor och år, men Kristi evangelium fortsätter att fördunklas. Teologin försvinner, men i dess ställe kommer en smord förvaltning.

Och nu är det bra att minnas att vi förstås vill sköta saker på ett bra sätt i Missionsstiftet, men Gud förbjude att kärnan i allt inte skulle vara hans evangelium, så att kyrkans arbete kan främja det som ska stå i centrum: Jesu nådegärningar och hur en syndare kan hitta sin plats vid Guds familjs bord. Av denna anledning har arbetet en gång startat, och av denna anledning fortsätter det fortfarande.

Så, hur skulle man kunna berätta för en ny människa, eller en frågare, om Missionsstiftet? Vilka är vi och vad gör vi egentligen? Och varför? Kanske man kunde svara helt enkelt: vi är inte ett projekt, en protest eller en programbyrå. Vi är en kyrka som lever av Kristi gåvor. Och just därför behöver vi också ord som påminner oss själva om vad vi vill värna om bland oss. Och därför är inte heller vår kyrkas vision bara en administrativ slogan eller ett utsmyckande i ett strategidokument. Den är ett försök att kort säga hurdant kyrkligt liv vi vill värna.

Vi tar upp tre punkter (vilket blivit lite av en vana). Denna struktur kan du hitta redan från århundraden tillbaka hos Aristoteles och i dramats läroböcker, eller hos nationens president. Under detta år har man velat, inte uppdatera, men komplettera Missionsstiftets vision. Den borde vara så klar att man kan läsa den även när man springer, och att också jag kan minnas den utan minneslappar. Mer bör man inte lägga till, annars börjar det bli svårt för mig. Den borde vara tillräckligt kort, men ändå sådan att den berättar tillräckligt och allt väsentligt. Så har vår kyrka uppdaterat denna vision till en form som du kanske redan minns: gudstjänsten som liv, församlingen som hem, missionen som livsstil. Men vad betyder det egentligen?

Den som är intresserad av krigshistoria, eller annars bara minns det från historielektionerna i skolan, vet att man år 1815 vid Waterloo utkämpade ett av de slag som avgjorde Europas riktning. En del minns kanske inte krigshistorien, men minns kanske i alla fall Abbas gamla hit med samma namn, som fick sin inspiration från detta slag. Kort sagt: Napoleons trupper förlorade mot britterna och deras allierade. Efter slaget ritades Europas karta åter om i en ny form.

Senare berättas det att hertigen av Wellington, som ledde britterna vid Waterloo, gick förbi Eton College. Eton var en av Englands gamla och kända internatskolor. Han såg pojkarna spela på skolans planer och sade: ”Här vanns slaget vid Waterloo.”

Oavsett om den var historiskt exakt eller inte har meningen levt kvar, eftersom den bär en stark tanke. Wellington menade inte att någon kricketboll skulle ha avgjort Napoleons öde. Han menade att de avgörande sakerna hade lärts in långt före slagfältet: disciplin, gemensamt agerande, ledarskap, ansvarstagande, uthållighet och trofasthet mot den egna uppgiften.

Med andra ord: på slagfältet syntes vilken kultur människorna hade uppfostrats i. Det man hade övat sedan barnsben bar när prövningens stund kom. Var nu lugn: jag tänker inte föra in en brittisk internatskola, kricketplaner eller officersfostran i Missionsstiftet. Men i den där gamla meningen finns något som kyrkan kan lyssna till. Och tanken är alltså att det på lång sikt inte är likgiltigt hurdan kultur vi värnar. I församlingarna, i hemmen, i prästkollegiet och i hela vår kyrkas liv lär man sig alltid något — antingen medvetet eller omedvetet.

Därför lönar det sig också för oss att fråga: vilken sorts kristet liv vänjer vi oss vid? Hurdan verksamhetskultur stärks bland oss? Vad håller vi fram så att det börjar forma oss, våra barn, nya kristna och våra församlingar?  Därför är det också bra att regelbundet återvända till vår vision. Inte för att de tre meningarna i sig själva skulle åstadkomma något, utan för att de påminner oss om hurdan andlig kultur vi vill värna om: gudstjänst till liv, församling till hem, mission till livsstil. Du själv kan säkert med egna ord uttrycka något av den helhet jag här lyft fram, enligt situation.

I gemenskap med Kristi gåvor, kring samma bord

För det första är vi i Missionsstiftet lutherska kristna som vill samlas regelbundet kring Jesu gåvor. Detta beskrivs av orden i vår vision: gudstjänsten som liv. Jesus sade i missionsbefallningen: döp och undervisa. Vi har fått leva utav denna vision. Vi behöver församlingar för att du och jag ska ha en plats att gå till. För att du och jag ska söndag efter söndag få komma till glädjebudskapet om att vi har en god Frälsare som tar emot syndare. Oberoende av din livssituation, av bekymmer och konflikter som känns övermäktiga, oberoende av dina överträdelsers storlek. Oberoende av ditt hjärtas iver eller ofta dess brist därav, slår Frälsarens hjärta för oss. Och han kallar oss att ta emot himmelska skatter vid församlingens gudstjänst. Han kallar oss alltid till syndabekännarens plats, men samtidigt alltid också till att ta emot nådelöftet, delaktigheten i himmelriket, Jesu avlösningsord från våra synder och hans gåva på altaret. Därför har syndaren ingen bättre plats. När du får knäböja vid nattvarden behöver du aldrig fundera på om Jesus gick förbi dig, för han är enligt sitt löfte nådigt närvarande för den som behöver honom.

Nattvardens heliga gåva är i högsta grad en sak mellan människan och Gud. Men det gemensamma bordet förenar också oss med varandra. Vi tigger om samma himmelska bröd och samtidigt är vi Himmelska Faderns fria barn, och regelbundet är vi tillsammans vid samma Faders bord. Vi lever av samma ord och bygger samtidigt samma hem. Och om man talar om församlingsfamiljen — liksom man på sydvästra regionens prosteridag börjat använda termen ”släktmöte” — är inte då denna sommarfest ett ännu större släktmöte? Här är redan lite mer avlägsna kusiner med. Med alla dessa människor får du vandra och på din egen plats leva den döpta kristnas liv. Och om du ännu saknar församlingsgemenskap, kallas du till denna skara av syndare, med Jesu egna, de kristna.

Om denna gemenskap påminner den andra punkten i vår vision: församlingen som hem.

I världen finns det många slags kyrkotillväxtrörelser, strategier och knep, nya modeflugor, genom vilka man tänker att kyrkan nu borde verka. Nog finns det säkert mycket gott också, och Gud give att vi kunde bevara nyfikenhet och vilja att lära oss allt sådant genom vilket vi kunde utveckla vårt eget arbete och som på ett gott sätt kunde berika vår kyrkas liv och hjälpa den framåt. Något sådant som skulle tjäna våra församlingar och människornas välbefinnande i dem.

Men i grunden tror jag på enkla saker. Det kan sammanfattas i några ord: innehåll och gemenskap, substans och kontakt. Om vi får ha en klar evangelieförkunnelse och kyrkan en hållbar grund, en stark grund i ordet, ett innehåll som förkunnas, och om det med tiden får uppstå någon mänsklig gemenskap i församlingen, då är allt fortfarande möjligt. Detta har jag i all sin enkelhet velat påminna våra pastorer om på min egen plats.

Alltså, framför allt finns förstås det himmelska brödet som vi lever av. Och därutöver kan också församlingen vara en stor gåva. Ditt hem. En plats där du känns vid namn. Kristna är kallade att vandra också tillsammans. Som en del av en församling där var och en kan ha sin egen plats. Samtidigt är det också en kallelse. Det är ett hem dit man får komma för att vila, och också, efter sina egna krafter, en kallelse att bära omsorg om det gemensamma hemmet. Och vilken stor sak det är att en växande skara får vittna om hur församlingen på olika håll får bli ett hem.

Det är egentligen här vårt arbete en gång har fått sin början, och det är detta som fortsätter att bära vårt arbete. Redan salige Simo, mitt i den evangelisk-lutherska kyrkans kriser, blickade framåt, och det föddes en vilja att börja bygga gemenskaper där evangeliet får ljuda tydligt, och där också gemenskapen växer fram ur evangeliet.

Kristi kallelse

Nå, vad gäller då den tredje punkten i vår vision: missionen som livsstil? Den hämtar näring ur de två föregående punkterna. Den innebär att du är kallad, även idag. Denna tredje punkt fanns i bakgrunden även då jag talade om omsorgen om vårt gemensamma hem. Men denna punkt vill betona själva saken som ligger i grunden, eftersom vi alltid står inför risken att börja bygga världsliga hyddor.

Jag minns att någon sagt att en teolog är en riktig teolog först när han skrivit en kommentar till Romarbrevet. Jag tror jag med glädje avstår från den utmaningen, men samtidigt kan man vid detta brev lätt förstå varför man ibland sagt så. På ett så fantastiskt strukturerat sätt öppnar brevet nämligen för oss frälsningens verklighet. Det beskriver för oss frälsningen och vad det kristna livet handlar om. I brevet behandlar Paulus mer systematiskt och strukturerat än någon annanstans de centrala temana lag och evangelium. Därför kallas Romarbrevet ofta Bibelns viktigaste brev.

Reformatorn Luther konstaterar att detta brev är Nya testamentets rätta huvudstycke och det renaste evangeliet, och han menar att en kristen inte bara borde kunna det utantill ord för ord, utan bruka det som sin själs dagliga bröd — för det kan aldrig läsas eller studeras för mycket eller för väl, och ju mer det brukas, desto dyrbarare blir det och desto bättre smakar det.

Oavsett om Romarbrevet var din själs dagliga honung, eller om du bara stötte på det då och då i kyrkbänken, får vi idag glädjas över hur tydliga riktmärken det ger oss för det kristna livet, och hur det redan i förväg ger råd i så många svåra frågor, hur man ska undvika diken och gropar.

Därför frågar jag dig: hur smakar dessa Paulus ord idag i din mun, hur låter de i dina öron? ”Så förmanar jag er, genom Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande, heligt offer som behagar Gud — det är er andliga gudstjänst.” Hur smakar det? Är det som honung eller någon annan läckerhet, eller är det som barndomens avskydda mat, som du inte kunde få ner? Hur låter orden för dig? Är det en vacker symfoni som finner vägen in i din själs djup och avslöjar din plats i världen och din mänsklighets djupaste väsen, eller är det som skränig rockmusik från grannlägenheten mitt i natten, som stjäl din sömn och gör dig utmattad? Hur känns det att ge sig själv som offer? Och är det verkligen den enda vägen till en förnuftig gudstjänst? Å andra sidan, hur mäktigt är detta ord. Hur oundgängligt, och hur omöjligt det skulle vara att sudda bort det från Skriften.

Finns det kanske också idag någon här som kommit för att söka en levande kristendom, där detta ord tas på allvar? Finns det någon som tröttnat på en sådan kristendom där denna kallelse till nytt liv saknas? Någon som längtar efter att se hur Guds vilja frågas efter och söks, där man förhåller sig allvarligt till heliga saker? Någon för vem detta är en ljuvlig kallelse till efterföljelse i Jesu sällskap?

Kanske finns det bland oss också några för vilka orden ter sig mörka? Den som känner igen den kraft och den röst som Guds rike har, men som blivit besviken på den omgivande församlingen, då den visar så lite äkta frukt och doft av nytt liv. Eller kanske ännu oftare finns det här och bland lyssnarna någon som visserligen känner igen kallelsen till nytt liv, men så sällan lyckas finna den i sitt eget hjärta och sitt eget liv? Någon för vem denna ljuva kallelse till att följa Jesus och uppmuntran till förnuftig gudstjänst har förvandlats till ett tyngande ord som berövar sömnen, då det bara visar ett mått man inte når upp till? Det är som en ständig påminnelse om det kristna livets kraft och energi som man inte finner under sin egen tröja.

Och finns det bland oss kanske någon som kommit hit just för att fly en sådan kristendom, där det alltid bara finns nya krav, där man aldrig får äga Guds barns frid och frihet, utan alltid borde ha djupare hängivenhet, mer frukt, mer rening, mer självuppoffring och tjänande, för att få äga Frälsaren? Därför kan denna enda vers idag öppna sig bland oss i många riktningar. För en är den honung, för en annan är den bitter.

Min bön är att detta ord skulle kunna öppna sig som ett sådant budskap, en sådan röst och smak som Herren Jesus har avsett. Och även om det under åren fått olika nyanser också för mig själv, återvänder jag ändå gärna till det med glädje. Men jag tänker att det kräver att det placeras just i hela Romarbrevets helhet.

Kom ihåg hur Paulus text började. Genom Guds barmhärtighet. Den barmhärtighet du får ta del av. Du har del i Guds nåd och får också vara med och tjäna hans rike. Kyrkan är en plats där man får vila i Kristi fullbordade verk. Dit kommer man inte för att visa sin egen andliga vitalitet, och inte för att förtjäna en plats i Guds familj. Till kyrkan får du alltid i första hand komma för att bli tjänad av Gud. Och samtidigt: den vila Kristus ger betyder inte att kallelsen till efterföljelse försvinner. Samme Herre som kallar de trötta och betungade till sig och ger dem vila, säger också: ”Följ mig.” En kristen drivs inte till tjänst för att slutligen få vila, utan kallas ur vilan till att tjäna. Vi får först ta emot och äga, och just därför också gå ut och följa. Egentligen ser jag det som mycket centralt för vår kyrka att det kan finnas en sund balans i denna sak, och att förkunnelsen är klar.

För det första: Kristus kallar till gemenskap med sig. Kristus börjar inte med att ge människan en ny uppgift. Han kallar till gemenskap med sig och till att ta emot sina gåvor — och just därför också till efterföljelse. Därför tänker jag att missionens vy alltid öppnar sig ur efterföljelsens kallelse. Ty Jesus vill göra missionsarbete. Han vill också kalla andra tillsammans med dig till delaktighet i församlingen och hans rike.

Dietrich Bonhoeffer brottades mycket med detta tema på sin tid. Han såg att man i lutherdomen visserligen bevarat läroartiklarna rätt, men ofta ändå hade hamnat i en kyrklighet där kallelsen till efterföljelse försvann, och man därmed kom att förkunna en billig nåd.  Bonhoeffer såg skarpt att nåden kan göras billig om kallelsen att följa Kristus försvinner ur den. Billig nåd är nåd utan lärjungaskap, nåd utan kors, nåd utan Jesus. Jesu nåd däremot kallar oss till efterföljelse, och det är just därför nåd — för att den kallar oss att följa Jesus Kristus, den gode Frälsaren. Det är nåd, för den ger oss det enda verkliga livet. Den är dyr, eftersom den dömer synden, och den är nåd, eftersom den rättfärdiggör syndaren. Framför allt är den dyr, eftersom den kostade Gud hans Sons ande — och det som kostat Gud så mycket kan inte vara billigt för oss.

Allt är fullbordat, du är dyrt friköpt och du kallas att ta emot. Och denna dyra nåd möter dig som en nådig kallelse att följa Jesus. Den kommer också idag som förlåtelsens ord till den brutna anden och det förkrossade hjärtat. Och även om efterföljelsen i tiden ofta har sitt pris, får du ändå alltid komma ihåg hur Jesus säger: ”Mitt ok är milt, och min börda är lätt…” Och därför, eftersom det är Jesu ok och kallelse, är det också den bästa platsen. Du får som Jesu egen leva i den kallelse han gett dig i världen. Och därför binder det samman vår vision.

Vi har gudstjänsten som liv. Det betyder att vi har Kristus med hans gåvor. Syndarens bästa plats är ordet och nattvarden. Vi har församlingen som hem: vi har Guds barns gemensamma bord som förenar, församlingen som hem, där man känns vid namn, och ett hem som man tillsammans bär och sköter om. Och nu har vi missionen som livsstil: Kristus kallar oss att följa honom ut i världen där han söker de förlorade. Tillsammans lever vi ut denna kallelse genom att stärka församlingar och bygga nya där de behövs.

Mission som livsstil är inget separat tillägg ovanpå gudstjänstlivet och församlingshemmet. Den växer just ur dem. I gudstjänsten tjänar Kristus oss. I församlingen förenar han oss vid samma bord och i samma hem. Och sedan sänder han oss ut i vår vardag: till hem, arbetsplatser, skolor, mitt bland grannar, vänner och släktingar. Inte för att visa vår egen förträfflighet, utan för att leva av den nåd vi själva fått. Det innebär att den kristne som lever av Kristi gåvor och stärks i församlingshemmet följer Jesus dit medmänniskan finns.

I gudstjänsten samlar Kristus oss till en gemensam församling och kyrka, och i missionen öppnar han detta hems dörrar mot världen.

Mission som livsstil innebär att det församlingshem som lever av Kristi gåvor inte sluter sig inåt, utan följer sin Herre till dem han fortfarande kallar.

Skatt i lerkärl

Vår vision är dock ingen beskrivning av hur framgångsrika kristna vi är. Den är ingen lista över våra kännetecken, utan en påminnelse om vad Kristus ger sin kyrka och vad han kallar den till.

När vi talar om att bygga församlingar talar vi aldrig om att grunda perfekta kristna gemenskaper. I den kristna kyrkans historia upprepas samma strider gång på gång.

När den rätta evangelieförkunnelsen och Kristi instiftade gåvor fördunklas, börjar man lätt söka den kyrkliga tillvarons visshet någon annanstans. Då flyttas uppmärksamheten från det ställe där Kristus har lovat vara närvarande till hur de kristna är och hur deras liv ser ut. Vi söker och frågar dock aldrig i första hand efter den kristnes kännetecken, utan efter kyrkans kännetecken: ordet, dopet, nattvarden, avlösningen, ämbetet och gudstjänsten. I dessa gåvor har Kristus lovat vara närvarande.

Jag har medvetet strävat efter att Missionsstiftets liv inte ska behöva definieras utifrån den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, och att man inte ska koncentrera sig på dess problem. Tanken har varit att det redan finns tillräckligt med frågor att lösa i Missionsstiftets eget liv. Men när man talar om historien och Finska Lutherstiftelses tillkomst går denna bakgrund ändå inte helt att förbigå. Var och en kan se den evangelisk-lutherska kyrkans teologiska upplösning och krisläge. Samtidigt är det så att vad den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland gör, det kan vi egentligen inte göra något åt. Vi kan och får be för den och be om en underbar tid av väckelse och förnyelse. Men man kan inte bygga kyrkligt liv på ett förväntat underverk. Det vore svärmeri att bygga på det vi hoppas att Gud kanske ska göra, i stället för på det han har lovat i sitt ord och gett sin kyrka. Därför måste man bygga församlingar.

Detta arbete med att bygga församlingar vill man ofta i den offentliga debatten stämpla som något märkligt försök att grunda perfekta, heliga församlingar. Jag vet inte om det är ett missförstånd eller ett avsiktligt missförstånd, men en sådan tanke förlorar egentligen en av de mest centrala tankarna i vårt arbete: just den, att vi inte söker den kristnes kännetecken utan kyrkans kännetecken. För i dem finns Jesu nya liv, som också erbjuds oss syndare. Men just däri döljer sig en så väldig gåva. Paulus talar om skatter i lerkärl. Därför har du som funnit ett hem i Missionsstiftet säkert redan lagt märke till detta. Eller för dig som på radiovågorna grubblar över vilka slags typer vi är, är det bra att komma ihåg detta.

Ett gammalt skämt som cirkulerar i församlingarna säger att om du hittade en perfekt församling skulle den upphöra att vara det senast när du kom dit. Och när det gäller Missionsstiftet kan jag säga att det inte var perfekt ens innan du kom.

Livet är på många sätt skrovligt. Det finns mångahanda kamp och livsbekymmer, synder som känns oövervinnliga, ibland också motsättningar. Om du kommer med i Missionsstiftet kommer du visserligen att finna mycket äkta strävan och kristet liv, men om du söker något slags gemenskap mellan människor som i sig själva är heliga och underbara, kommer du säkert att bli besviken. Då kommer du kanske att bli besviken på församlingsmedlemmar, möjligen också på pastorer, helt säkert på dekanen, och kanske till och med på biskopen.

Samtidigt som livet på många sätt är ofullbordat, vilken salighet är det inte att mitt i all skrovlighet finns skatten i lerkärl. För i församlingen handlar det inte om din och min iver, utan om Jesu gåvor. Det handlar om att när man har kyrkans kännetecken, står himlens skatter öppna för syndaren att ta emot. Och därför är det bra att, genom alla tiders stormar, hålla fast vid ordet. För i ordet finns frälsning också från din och min synd. Och då finns, oss till trots, den Himmelske Faderns löften.

När barnet ber om bröd, ger fadern då en sten? När själen ber om ett nytt ödmjukt hjärta, om den Helige Ande för att få tro, för att bli frälst och salig — skulle man då ändå lämna dig i evigt fördärv? Nej. Även om ditt härjade hjärta är fullt av giftormar brinner den himmelske Faderns hjärta av vilja att frälsa och ge sina barn himlens bröd. Och av detta bröd får vi leva. Och därför är det så saligt att fastän ordet ställer oss på syndabekännarens plats, så är också det som ordet säger om Herren Jesus sant. Och det är på honom vi lär oss att se och lita — inte på oss själva.

Därför får du söka en glansbildsförsamling någon annanstans, men du som längtar efter att komma till Jesu gåvor, du som längtar efter att också leva med andra kristna som vill leva utav dessa gåvor och tillsammans ta emot himmelrikets skatt — kom frimodigt till Missionsstiftet.

Jag hoppas att samma ord och samma kallelse kunde få höras tydligt då vi talar om hurdant Missionsstiftet är. Och att det på nytt kunde tända glädjen i ditt hjärta över kyrkan och över bröder och systrar på gemensam vandring — och du som ännu överväger att komma, hör kallelsen: kom med, kom och ta emot. Ty det är fortfarande gott att bygga på ordets grund, på den väg som kyrkans kännetecken visar, och leva som kristen. Amen.