Biskop Juhana Pohjola: Predikan vid sommarfesten 2026

Evangelietexten för Tionde söndagen efter pingst, Matt. 25:14–30:

Det ska bli som när en man skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och anförtrodde dem sin förmögenhet. En gav han fem talenter, en annan två och en tredje en talent, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han bort.

Den som hade fått fem talenter gick genast och gjorde affärer med dem och tjänade fem talenter till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som fått en talent gick bort och grävde ner den i jorden och gömde sin herres pengar.

En lång tid därefter kom tjänarnas herre och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom då och bar fram fem talenter till och sade: Herre, du anförtrodde mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!

Så kom den som hade fått två talenter fram och sade: Herre, du anförtrodde mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!

Även den som hade fått en talent kom fram. Han sade: Herre, jag visste att du är en hård man som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd, så jag gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.

Hans herre svarade honom: Du usle och late tjänare! Visste du att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut? Då skulle du ha satt in mina pengar på banken, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den till honom som har tio talenter. Var och en som har ska få, och det i överflöd, men den som inget har ska bli fråntagen också det han har. Och kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och gnissla tänder.

(Svenska Folkbibeln 2015)

______________________________________________

Tre män stod inför sin herre. Var och en fick ett stort ansvar: att förvalta Herrens ägodelar fram till den dag då de skulle avlägga räkenskap. När herren reste till ett fjärran land kallade han till sig sina tjänare och anförtrodde dem sin förmögenhet; åt en gav han fem talenter, åt en annan två och åt den tredje en. Texten talar om talenter. Åtta talenter motsvarade 48 000 denarer eller – räknat i dagens finländska valuta – ungefär 7,5 miljoner euro. En enorm summa för tre förvaltare! Vad symboliserar då dessa talenter som Gud har gett i liknelsen?

I vardagligt tal syftar ordet talent på en persons gåvor, styrkor och färdigheter. Det är också ursprunget till namnet på talangjakten: Talent Suomi! De gåvor vi har, skapade av Gud, renade genom Kristus och brukade genom den helige Ande är menade att delas med varandra. Under vår sommarfest har vi sett många talanger komma till uttryck i teaterstycken, i praktiska uppgifter inom arrangemanget, i musik och i ungdomsprogrammen… Vi skulle till och med kunna sätta upp en skylt på festområdet med texten ”MISSIONSSTIFTET GOT TALENT”. Petrus uppmanar oss: ”Tjäna varandra var och en med den nådegåva han har fått som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.” (1 Petr. 4:10) Ändå innebär talanger något mer än bara våra förmågor. Vad är det då? Jag kan avslöja redan nu att du inte har fel om du tyst för dig själv tänker på det säkra lutherska svaret: Jesus, Ordet och sakramenten.

För att finna svaret i texten måste vi dock betrakta den ram som omger berättelsen, där lärjungarna blickar ut över templet från Oljeberget. För det första betecknar en talent inte bara värde utan även vikt. Även på vårt språk hänger vikt och värde samman. Något kan ha ”tyngd” (betydelse). En människa kan äga en inneboende värdighet – gravitas eller tyngd! Om man frågade det judiska folket vad som bar den största tyngden, var svaret tydligt: ​​templet. Inte bara dess väldiga stenar. Inte bara guldet i skattkammaren utan vad? Guds härlighet och ära, kavod Yahweh. Bokstavligen betecknar detta Guds tyngd – Herrens orubbliga närvaro, som inte kunde omvandlas till talenter. Herrens tyngd eller härlighet hade fyllt nådastolen i det allra heligaste i tabernaklet och senare i Salomos tempel. Nu hade denna gudomliga härlighet uppenbarats i Kristus. Paulus bekräftar: ”Ty i honom bor hela gudomens fullhet i kroppslig gestalt” (Kol. 2:9). Jesus anförtror dem inget mindre än ”talenternas talent” – den tyngsta av alla vikter – sin egen gudomliga närvaro, för att delas och spridas vidare! ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

För det andra talar Jesus på Olivberget om eskatologisk förväntan och sin återkomst genom tre liknelser: om de tio brudtärnorna, om förvaltarna av talenterna samt om fåren och getterna. Detta tjugofemte kapitel avslutar Matteusevangeliets femte och sista undervisningstal (7:28, 11:1, 13:53, 19:1), följt av orden: ”När Jesus hade avslutat allt detta tal” (26:1). Jesus hade anförtrott alla sina ord, det vill säga sig själv och hela sin egendom åt sina lärjungar. Precis som det sägs i slutet av Femte Moseboken: ”När Mose hade talat alla dessa ord till hela Israel” (5 Mos 32:45), hade Jesus såsom den nye Mose nu gett alla sina ord till lärjungarna för att de skulle bevaras, förvaltas och förkunnas. Det som återstod var instiftandet av det nya förbundets måltid och uppdraget till apostlarna att förvalta firandet av den. Efter sin uppståndelse sänds lärjungarna ut i världen med dessa ord. Liknelsens kärna ligger alltså i hur lärjungagemenskapen lever som Kristi egen i gemenskap med Ordet och sakramenten, och troget sprider evangeliet fram till hans återkomst.

Vad innebär detta för kyrkolivet? Vi fokuserar lätt på mänskliga resurser och praktiska möjligheter snarare än på Kristi ord. Jag minns hur en kyrklig kommentator skrev om ”korvkiosker” vid sidan av katedraler när våra första församlingar grundades. Det stämmer att vår ”talang” inte bestod av femstjärniga katedraler eller ens tvåstjärniga landsortskyrkor utan av enstjärniga hyrda lokaler. Vårt medlemsregister omfattade inte fem miljoner eller ens tjugotusen medlemmar: vi började med bara en enda församling. Vi hade inte fem eller ens två kanaler för att nå ut till hela Finland; i stället spred vi predikningar via en enda webbplats. Vårt motto hade mycket väl kunnat vara: Missionsstiftet – en entalentskyrka. Låt oss vara det med glädje förutsatt att vår talang är Kristus, förutsatt att Jesus är själva kärnan!

I somras talade jag med en mexikansk pastor som berättade hur en ung man nyligen hade sökt sig till den lilla lutherska kyrkan i hans vidsträckta hemland. Den unge mannen hade besökt olika kyrkor och hört predikningar om allehanda ämnen. Han hade därefter sökt på nätet efter en plats där Kristus och hans nåd förkunnades tydligt. Den unge mannen sade till pastorn: ”Jag är här för att jag har insett att här förkunnas Kristus för vår skull.”

Vänner, hur skulle vi eller våra systerkyrkor eller någon kyrklig organisation någonsin kunna hamna i periferin när Kristus står i centrum för arbetet? När vi har Jesus och hela hans ord som våra ”talenter”, skänks också allt annat i den mån vi vid varje givet tillfälle förmår ta emot hans gåvor. Har han inte i sin egen tidtabell låtit våra församlingar växa och fördubblas genom att ge oss pastorer, ledare, lokaler, mediekanaler, samarbetskyrkor, utlandsmission och missionärer samt genom att låta ett enda undervisningshäfte [Räsänens pamflett] få spridning över hela världen? Och han kommer att fortsätta göra så! Det avgörande är vad vi gör med denna ”talent”: Ordet som vi har tagit emot!

Den som hade fått fem talenter vann ytterligare fem. På samma sätt vann den som hade fått två talenter ytterligare två. Den som bara hade fått en talent gick sin väg, grävde en grop i marken och gömde sina pengar. Två tjänare agerade säkert och lönsamt men den tredje valde en uråldrig kryptovaluta för sin investeringsportfölj: att gräva ner den i marken. Vid sin återkomst förklarar herren att tjänaren med den enda talenten är ond och lat. Låg felet i att talenten var liten? Ingalunda! Låg det i mannens okunskap? Nej, det handlade om hur tjänaren uppfattade och kände inför sin Herre. ”Herre, jag visste att du är en sträng man.” Bokstavligen: du, en hänsynslös och grym man. Så har han och många efter honom betraktat Herren.

Är tjänaren inte lik vår tids progressiva kulturkrigare: en sträng och begränsande Gud måste avlägsnas från Skaparens plats, avlägsnas från att definiera de heliga gränserna, stadgarna samt människolivets eviga bestämmelse och ansvar? Människan måste vara sin egen skapare och vara fri att följa sina begär. Därmed finns ingen Herre och ingen räkenskap.

Är tjänaren inte lik vår tids toleranspredikant som vill uppdatera var och ens gudsbild: Din Gud behöver inte vara dömande och sträng, utan snarare en allt accepterande och allt omfattande godhetskraft. Därmed finns en sorts gudom, men inte Bibelns helige Herre. Kan tjänaren inte också vara en nutidsmänniska – en förvirrad person som mitt i tidens dårskaper längtar efter en återgång till kristna värderingar och den traditionella finska kulturen? Här har vi en längtan efter kristendomens frukter, men inte efter Kristus som den enda sanningen.

Kan tjänaren vara lik någon som brutits ner av livets steniga terräng? Någon som önskar förtrösta på en god och barmhärtig Herre men inte vågar? Här har vi en Herre, men inte Frälsarens milda ansikte. För sådana tjänare framstår den Gud de uppfattar och hans ord som begränsande, livsfientliga och förtryckande. Följaktligen förkastar de Ordet, begraver det i tystnad eller kämpar vidare i vånda under dess tyngd.

Men hade inte tjänaren rätt till slut? Handlade inte herren orimligt hårt? Ta ifrån honom talenten, kasta ut honom i mörkret utanför stadsmurarna! Mannen hade ju trots allt inte stulit något eller orsakat någon förlust, eller hur? Varför, Herre, handlade du så hårt?

Betänk konsekvenserna av försummelse. Om nådemedlens gåvor likt den oduglige tjänarens talent döljs, förblir outtalade eller försummas, vad blir då följden? Paulus ställer samma fråga: Hur ska de kunna tro på honom som de inte har hört talas om? (Rom. 10:14) Om den kristna kyrkan förlorar sin sälta, om ordets förkunnares vittnesbörd inte kretsar kring hela Bibelns Kristus. Om församlingarna förlorar visionen om att rädda själar, då töms vägen till himlen och vägen till fördärvet fylls. Förstår du? Herrens drivkraft kan sammanfattas i ett enda ord: kärlek. Herren är inte hård utan helig. Han är inte likgiltig utan fylld av brinnande kärlek. Han är inte grym utan tålmodig. Tålmodig ända fram till ögonblicket för sin återkomst.

Kära vänner. Vår tid kallas efterkristen. I den västerländska kristenheten utgör de kristna en minoritet. Församlingarna minskar och åldras. Kyrkor stängs. Resurserna krymper. Sanningens ord blir alltmer sällsynt. Det heliga hånas i en grad som gör oss avtrubbade. Vad är Herrens vilja med oss? Att sända ut sitt folk i en andlig ytterskärgård och dra undan dem från den offentliga arenan? Vill Herren bevara oss i en lag av andlig självbelåtenhet i en burk med etiketten: ”Öppnas ej förrän på den yttersta dagen”? Nej, hans nådiga vilja är att talenterna ska förökas. Han vill fördubbla och mångfaldiga dem! Han vill ge oss en kyrkofamilj där vi lever ett vardagligt himmelskt liv som förberedelse för himlen. Är han inte verksam idag och i ditt liv genom sitt ord? Är han inte verksam även på andra håll i Israel, Italien, Turkiet och Afrika? Vittnar inte de dystra budskapen om krig och jordbävningar – vid sidan av nyheter om stilla väckelseströmmar – om att det fortfarande är dag, och att Herren alltjämt drar människor till sig själv och sitt nåderike?

I Missionsstiftet lever vi alltid i missionens tid! Varje församling hos oss är en missionsförsamling. Varje mässa hos oss är en missionsmässa. Vad skulle vi behöva frukta? Vad skulle vi kunna sakna? Kristus kommer till oss, inte trevande som när man prövar marken med tåspetsen och inte heller försiktigt lutande sig fram med bara halva tyngden; nej, han kommer med hela sin tyngd, kraftfullt och avgörande. Han öser ut en hel famn full av sitt Ords gåvor över sina församlingar för att de ska äga dem, glädjas åt dem och dela med sig av dem!

Varför skulle vi då likt den oduglige tjänaren säga: ”Jag var rädd, så jag gick och gömde din talent”? Vad kan få oss att bli likgiltiga och tappa modet? De som bär ansvar kan mycket väl frukta att krafterna ska ta slut eller att de ska ställas inför en mur av hjälplöshet. Många kan frukta att bli stämplade eller sörja splittring bland medvandrare. Det finns många källor till rädsla som kan leda till handlingsförlamning. Men slutligen är det endast förlusten av sötma av Kristi nåd och första kärleken samt glädjen i Honom som gör att vi gömmer talenterna. När det sker blir vår gudstjänst livlös, församlingen upphör att vara ett hem och blir en prövning och missionen upphör att vara ett sätt att leva och blir en börda. Och då drar du dig så småningom undan först från Ordet, sedan från församlingen och till sist från Honom.

Därför ligger vårt fokus varken på antalet talenter, på tidens prövningar eller på vår egen förmåga utan på vår Herre. Vårt vittnesbörd är inte vår iver i missionsarbetet, utan Kristus korsfäst för att sona våra synder! Vårt hopp vilar inte på tillväxtkurvor utan på Kristus –dyrbarare än alla talenter – vid altaret och i predikstolen. Vår tillförsikt vilar inte på vår egen tro, utan på vår Herres trofasthet mot sin brud, kyrkan. Vår vision är inte att vi som kyrka ska förvalta dessa talenter på egen hand utan att alla Herrens tjänare tillsammans och i enlighet med sina gåvor och kallelser ska bygga upp hans kyrka.

Tre tjänare, tre män! Kära bröder Ilpo, Jon och Simon. Ni står inför er Herre för att vigas till förvaltare av Guds hemligheter (1 Kor. 4:1). Ni har inte själva tagit på er denna uppgift och ni har inte heller blivit framröstade i någon talangjakt. Ni är levande bevis på att Herren fortfarande kallar förvaltare av sina gåvor. Gud har lett några av er fram till denna dag under årtionden, andra under en kortare tid – dock alltid vid rätt tillfälle. Se inte på er egen brist på förmåga utan på Honom som kallar er. Han som är rik på nåd och på församlingens medlemmar, bland vilka det inte råder brist på talanger och förmågor. Han ger er inte bara uppgiften utan utrustar er också med den helige Andes gåva för tjänsten. Händerna som läggs på era huvuden är tunga, ty de är välsignelsens händer. Trots sin tyngd är Kristi ok ljuvt och lätt. Jämför er inte med varandra och undra vem av er som får fem talenter, vem två och vem en. Era ansvarsområden i kyrkan skiljer sig åt, men tjänsten med nådemedlen är densamma. Lev av just de talanger ni delar med andra och bygg upp Kristi kropp tillsammans med församlingen. Kom ihåg ert ansvar inför den stora räkenskapens dag – inte för Ordets yttre framgång, utan för er trofasthet i att hålla fast vid alla Kristi ord. Vila samtidigt i vissheten om att det på räkenskapens dag, även för en pastor, bara finns en tillflykt: den rikliga nåden i Kristi blod.

I Wittenberg, Tyskland, finns en gammal latinskola som renoverats för att fungera som centrum för en liten missionsförsamling och bas för International Lutheran Council. I den finns ett vackert kapell. Ett utmärkande drag är stenaltaret som har en fördjupning i mitten. Stenen har sviktat under tyngden av något ännu tyngre. Vilket budskap ville stenhuggaren förmedla? På detta heliga altare läggs ner fulla talenten, hela tyngden av Guds nåd och härlighet samt Kristi kärlek, i Evangelieboken och i det välsignade brödet och vinet.

Under tyngden av hans härlighet smulas till och med granitklippor sönder, och ändå kunde den milda jungfru Maria bära hela denna gudomliga tyngd i sitt hjärta. Hans majestäts storhet övergår vårt förstånd och ändå tar han sin boning till och med hos ett litet spädbarn genom ordet och vattnet. Hans helighet är en förtärande eld, och ändå bevarar han ömt lågan hos även den svagaste tro genom sitt ord.

Idag ser han inte på dig med besvikelse och anklagar dig för förspillda möjligheter. Tyngden av hans nåd krossar dig inte och den pressar dig inte ner i djupa skuldavgrunder eller drar dig likt en tung börda ner i domens virvelström. Guds rika nåd, hans kärlek i fullt mått och den fullkomliga förlåtelsen för alla dina synder strömmar till dig från Frälsarens sår. Han bar domens hela tyngd i sin egen kropp för att kunna uppehålla dig med hela tyngden av sin varelse. Han döljer sig inte för dig. Han drar sig inte undan från dig. Du är hans och han är din!

Fråga därför inte vilken slags tjänare du har varit, utan snarare vem du tillhör. Se inte på vad du har gett din Herre, utan på hur Han ger sig själv till dig vid altaret. Frukta inte med bävan vad Han kommer att säga dig på räkenskapens dag. Vet och tro med visshet, just denna dag, detta betydelsefulla och orubbliga löftesord från din Frälsares läppar: Kom, min tjänare; kom, mitt barn; kom, min älskade; kom in i din Herres glädje!