Jumalanpalvelus elämäksi, seurakunta kodiksi!

Vägen, sanningen och livet

Knappast kunde ståthållaren Pontius Pilatus ana hur vida känd han skulle bli när en man fördes fram inför honom för att dömas. Knappast kunde han gissa att folk, runt om i världen, ännu knappt tvåtusen år senare skulle läsa hans ord och fundera vad det är som Pilatus menar. Mannen som skulle dömas talar om sanningen, varpå Pilatus svarar med en fråga: Vad är sanning? (Joh 18:38)

Vad menar Pilatus? Var han seriös med sin fråga, ville han verkligen veta svaret? Antagligen inte, eftersom han direkt därefter avbröt diskussionen genom att gå ut. Kanske Pilatus var sarkastisk? Kan man verkligen tala om endast en sanning, så som den anklagade mannen gör? Eller var Pilatus fråga ett uttryck för hans existentiella frustration? Folk som gör anspråk på sanningen hade han mött tidigare. Vem kan urskilja sanningen mitt bland alla uppfattningar, fastän man erkänner att det finns en enda sanning? Hur skulle Pilatus i den stunden kunna avgöra om mannen talar sanning eller inte?

Vad är sanning?

Pilatus är död sedan länge tillbaka, men frågan kvarstår: Vad är sanning? Folk bemöter den frågan på olika sätt. En del tar den som ett skämt, andra ser den som en källa till frustration. Men under ytan kan frågan gnaga, om man tar sig tid för att fundera närmare på den. Även om det finns många uppfattningar om vad som är sant kan det väl ändå inte finnas flera sanningar? Alla påståenden om livet och döden kan inte stämma, hur man svarar är inte godtyckligt. Med tanke på det jag möter i livet och med tanke på det faktum att jag en dag ska gå in i döden, har jag verkligen råd att nonchalera den här frågan? Om döden inte är ett definitivt slut och om det här livet på något sätt påverkar min tillvaro efter döden, är det inte då rätt våghalsigt att endast skaka av sig frågan, som om den inte fanns?

Hurdan är vägen till det eviga livet?

Den ena frågan leder till fler frågor. Hur kan jag påverka mitt eviga öde, eller kan jag det över huvud taget? Var går den rätta vägen, det vill säga hur ska jag leva här och nu för att en gång, bortom dödens gräns, få leva för evigt?

Här ger världens religioner många olika svar. Men ett gemensamt drag för de flesta är att de menar att lever man anständigt och följer vissa bud, då har man större chans att få en god tillvaro i livet efter detta. Gör rätt, så får du leva. Ta hänsyn till andra, så ska det gå dig väl. Var from, så ska du se att det blir bra.

Det kanske ser bra ut till en början, men sedan uppstår det igen nya frågor. Har jag verkligen gjort tillräckligt rätt? Har jag tagit hänsyn till alla, har jag varit tillräckligt uppoffrande av mig? Eller hur är det med min fromhet, var den ändå bara ett uttryck för skenhelighet? Om allt hänger på mig och det jag gör, kan jag i så fall någonsin få frid på riktigt?

Vägen, sanningen och livet

Mannen som stod inför Pilatus hade dock en lite annan infallsvinkel på de stora frågorna gällande livet och döden. När han talar om vägen, då talar han inte om vad du kan göra, utan han pekar på sig själv. Då han talar om livet, då binder han inte det eviga livet till hur from och god du lyckats vara. I stället vänder han blicken till sig själv. Sanningen är enligt honom något fast och säkert, den är en enda och han vittnar om den – ja, mer än så. Mannen som blev dömd, Jesus Kristus, säger om sig själv: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

Anspråket är stort och exklusivt. Ingen kan bli frälst, räddad, om det inte sker i och genom Jesus Kristus. Men i honom har vi en säker väg fram till målet. I honom har vi det eviga livet i gemenskap med Gud. Bland all världens sanningsanspråk har vi i Jesus en som inte endast talar om sanningen, utan som är själva sanningen.

Hur kan det stämma? Gud visste att vi människor inte klarar av att göra rätt för oss, han visste också att vi på inget sätt på egen hand kan hitta den rätta vägen bland världens alla uppfattnignar och rena lögner. Han visste också att vi därför inte kan nå fram till honom, men ändå ville han ha oss hos sig själv. Därför kom Jesus till världen. Därför lät han sig också bli dömd till döden av Pilatus, för att han på korset skulle ta straffet för allt det som vi gjort oss skyldiga till. Därför har Jesus också kommit till oss för att ge förlåtelse och för att ta oss till det eviga livet. Fokus ligger alltså inte längre på oss och det vi kan göra, utan på honom som gjort allt för oss och som möter oss för att göra oss delaktiga av honom själv. I Jesus har vi den säkra grund som håller så väl i livet som i döden.

Otto Granlund, pastor