Jumalanpalvelus elämäksi, seurakunta kodiksi!

Medlemskap och delaktighet i församlingen

Den Helige Ande är högljudd och synlig. Därför har kristna ända från begynnelsen samlats kring Kristi gåvor för att lyssna till den apostoliska förkunnelsen och och för att bryta livets bröd. Pingstens Ande samlar på detta sätt den kristna församlingen. Denna församling leder sedan den Helige Ande från jorden till himmelen.

Detta borde vara självklart för oss, men hur svårt är det inte att i praktiken leva så här, på grund av vårt historiska arv. Många lokalförsamlingar har varit stabila andliga gemenskaper. Men i spänningsfältet mellan flera hundra års statskyrkliga tvång och andliga hunger lärde man sig att skilja mellan församlingsmedlemskap och delaktighet i Guds ord. I registret var man medlem i den stora lokalförsamlingen, men i praktiken fick man sin andliga föda i föreningarnas evenemang! I Missionsstiftet har det funnits tre kompletterande synsätt när det gäller att växa som församling. Många har gått igenom eller håller på att gå igenom dessa tre i olika faser.

Vi har fokuserat på gudstjänster. När Lutherstiftelsen började sin verksamhet erbjöd vi gudstjänster med en klassisk ämbetssyn, teologi, gemenskap inom statskyrkan. Idén var att människor inom dessa gemenskaper inte skulle behöva spänna sig för vad som förkunnas följande söndag. Många var vana vid att leva som andliga flyktingar och nomader som söker livets bröd från olika ställen. Statskyrkan har länge undervisat genom väckelserörelsernas levande verksamhet att det andliga hemmet kan vara någon annanstans än i lokalförsamlingen.

Fastän vi ursprungligen själva från början hade församlingsbygget som vision är det möjligt att många såg dem enbart som matställen. I dessa stannade man sedan endast för att äta, varefter man gick vidare. Ett sådant här tankesätt är djupt inrotat i vår tids självbetjäningsmodell.

Vi har betonat gudstjänstgemenskaper eller koinonior. Det vi betonar mest är mässans centrala roll, gemenskaplighet, herdaskap och Guds familjs måltidsgemenskap. Församlingens roll blev klarare när våra gemenskaper började organisera sig som församlingar. Ansvar i verksamheten och ekonomin har man lärt sig att bära i kraft av de många gåvor som det konungsliga prästerskapet fått från Gud. Många har för första gången i sitt liv upplevt att de har en egen pastor.

Fastän kyrkans kännetecken har fungerat som riktlinjer för oss, så samlades de under en lång tid från olika adresser. Vi erbjöd mässorna, men dopet, välsignelsen av äktenskap och begravning var något som förrättades av bekanta präster från väckelserörelserna, lokalförsamlingen och vän-präster. Modellen där denna kyrkliga stridssituation stod i centrum fortsatte ända tills det den evangeliska-lutherska kyrkans andliga dekadens blev så svår, att det inte längre fanns utrymme att verka. Prästerna måste vigas i Sverige. Vi började själva döpa och konfirmera. Missionsstiftet grundandes av församlingarna.

Det som följer av gudstjänsterna och gemenskaperna är att vi har lärt oss att leva självständigt som församlingar. Detta i motsatsen till att leva som församlingar inom statskyrkan. Delaktighet i Kristi kyrka sker alltid via delaktigheten i en lokalförsamling. Att höra till en församling betyder samma sak oberoende av om vi talar om den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Roms kyrka, den Anglikanska kyrkan eller Missionsstiftet. Man blir döpt till församlingens medlemskap. I församlingens regi tar man emot dopundervisning, blir konfirmerad och får del av alla andra kyrkliga förrättningar. I dess gudstjänst får man höra avlösningens ord och ta emot nattvarden. Dess pastor ses som den egna herden och biskopen som församlingarnas herde. Medlem i dessa församlingar blir man genom att acceptera dess lärogrund och stadgar. Medlemskapet innebär att man tar ansvar för dess fortsatta verksamhet och ekonomi. Detta kan församlingsmedlemmen förvänta sig av sin församling och församlingen av varje medlem. Detta innebär inte att man inte skulle delta i väckelserörelsernas evenemang eller att undantag inte skulle förekomma. Men i en förvirrande andlig situation är vårt privilegium att erbjuda, inte enbart mässor eller gemenskap, utan församlingar.

Det viktigaste för varje kristen är delaktighet av den Helige Andes gåvor i mässan. Samtidigt vill jag uppmuntra oss alla, våra vänner i väckelserörelserna och hemlösa kristna runtom i landet att fundera i lugn och ro över församlingsgemenskapen, vad de andliga rättigheterna och ansvaret i församlingslivet är, samt vad medlemskapet och delaktigheten i församlingslivet innebär. Tron på Jesus är den Helige Andes gåva, men medlemskap och delaktighet i en viss församling är andligt sett vårt viktigaste beslut.

Det är en stor glädje att leva som vår Frälsares egen i hans kropp, som är församlingen. Min bön är att Du i Missionsstiftets gudstjänster skulle finna källan till ditt andliga liv och våra församlingar som ditt andliga hem.

Juhana Pohjola, stiftsdekan

(Översättning av ledaren i Helgedomens Lampa 3/2017: ”Jäsenenä ja osallisena seurakunnassa”.)