Jumalanpalvelus elämäksi, seurakunta kodiksi!

En julglädje större än sorgen

Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både insidan och utsidan, förseglad med sju sigill (…) Och jag grät bittert över att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den. Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte! Se, Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan öppna bokrullen och dess sju sigill.” Och jag såg: i mitten mellan tronen och de fyra varelserna och de äldste stod ett Lamm, som såg ut att ha blivit slaktat. (…) Honom som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheters evighet! (Upp.5).

Julevangeliet är liksom en bokrulle förseglad med sju sigill: ett stort mysterium, en konflikt mellan glädje och tårar.

”Jag bär bud till er om en stor glädje”. Det fanns verkligen orsak till glädje. Detta barn, Frälsaren, hade man fromt väntat på sedan gamla tider. Julsångerna är glada. Det är rätt att sjunga, äta gott, dela ut presenter och tacka Gud tillsammans med andra som firar. Inte ett endaste ljus tänt med glädje, en endaste gran som tagits in från kölden, för att inte tala om julskinkan och en gemensamt sjungen julsång är onödig.

Men ängeln förkunnade glädje just åt herdarna i Betlehem, vars små söner snart skulle dräpas. Betlehem skulle snart gråta och sörja utan tröst. ”Rakel gråter över sina barn, och hon vägrar låta sig tröstas”, berättar Bibeln anspråkslöst. Är julglädjen endast förgänglig, som ett glittrande smyckes glans, en ytlig glansbildsliknande glädje – ett kort uppehåll från livets tragedier?

Just Jesu födelse orsakade omåttlig sorg för herdarnas familj. Herodes skulle inte ha dräpt Betlehems söner om inte Jesus hade blivit född. Gud visste redan på förhand vad Herodes skulle göra och det visste också ängeln, som förkunnade Frälsarens födelse. Ändå var Jesu födelse ett glädjebud.

Guds gärningar är grundliga och skapar en ny verklighet i världen och universum. Även när den möter smärta orsakad av synd, övertygar den oss om att han kommer att torka alla tårar från sina egnas ögon. De som har mist allting, som sörjer och gråter nu. Det verkar som om inget kan trösta dem. Var är den stora kraft eller glädje som skulle kunna täcka all smärta som Betlehems fäder och mödrar känner! Källan till den kraft hade just blivit född och låg lindat. Han kom att bli det Lejon, och det slaktade Fåret, som är värdig att öppna hela livets gåtor.

Inga enkla förklaringar eller glansbilder kan ta bort den förfärliga smärtan och ge svar på frågor, som verkar oförklarliga. Bokrullens öppnande var endast möjligt för honom som blev född i Betlehem och lades i krubban. Samma krubbans barn blev vuxen, döptes i Jordan till världens synder, svettades blod i Getsemane och försonade som offerlamm på korset alla de förfärligaste synderna och utbrast: ”Det är fullbordat!”. Sedan lik Lejonet övervann han döden genom sin uppståndelse. Nu är alla fiender vunna och alla synder försonade – därför får alla frågor sina svar och alla tårar torkas för evigt.

I krubban i Betlehem ligger Immanuel, Gud med oss. Ty en son blir oss fött och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste (Jes.9). Här finns orsak till evig julglädje även för dem som gråter idag.

Risto Soramies
Missionsstiftets biskop