Det slaktade Lammet och Lejonet av Juda stam

Långfredagen är förbi, men inte bortglömd. Samme Paulus som skrev ”uppståndelsens höga visa” (1 Kor 15) hade bestämt sig för att ”inte veta av något annat … än Jesus Kristus och honom som korsfäst”. När de saliga i himlen ser på Lejonet som segrat ser de samtidigt det slaktade Lammet!

Här på jorden är vi ännu så långt ifrån himlens härlighet att vi inte förmår tänka på förhållandena i himlen, förutom genom språkbilder. Bilderna säger dock något om verkligheten. Då Uppenbarelseboken talar om det slaktade Lammet och det segrande Lejonet av Juda stam förstår vi att det stora glädjeämnet och den allra dyrbaraste skatten i himmelriket är Jesu stora seger.

Av barnslighet funderar jag ibland hur de sår som som fienden orsakat och ärren av dem kan vara synliga i himlen, där det inte längre finns något bekymmer och i synnerhet ingen död. När jag en dag är där bland dem som får se på Herrens sår och njuta av den stora saligheten, då förstår jag säkert fullständigt också detta. Men en viss bild från den här världen förklarar detta åtminstone delvis. Min pappa blev skadad i kriget, och då han var på krigssjukhuset blev han vän med många som mött samma öde. Min pappa blev slutligen frisk från sina skador, men det var många som inte blev det. För att hedra dem deltog min pappa under flera årtionden i krigsinvalidernas verksamhet. Från den tiden kommer jag ihåg krigsinvalidernas symbol: ett brustet svärd. Ett sådant svärd vittnade förvisso om förlust, men ännu mera om det offer som man gett för andra. Krigsinvalidernas brustna svärd är en ära för dem som bär det.

Kristi ärr är Kristi ära, en orsak till förundran för änglarna och orsaken till outtömlig glädje och tacksamhet för de frälsta heliga. De berättar om seger och kärlek, för ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. (Joh 15:13) Här plågas vi av tvivlet; månne Gud längre älskar en så ömklig syndare som jag är? När man ser på Lammets sår, då stiger ett sådant tvivel inte längre i tankarna. Sinnet fylls av en evig glädje över Guds kärlek, det återupprättade paradiset och den obeskrivliga glädjen över att vara den Allsmäktiges barn och Kristi och alla andra återlöstas medarvinge.

Allt har han gjort för oss. Under påsken firar vi inte ”livets seger över döden” eller kretsloppet i naturens krafter, som alltid på nytt kan upptäckas. Vi firar den människa som offrats för oss och som offrat sig själv, Jesus Kristus; hans död och konkreta uppståndelse. Då det om den här människan, vår överstepräst, sägs att han sitter ”mitt på tronen” (Upp 7:17, enligt grundtexten), då förstår vi att han är Herren Sebaot själv, Kungarnas kung. Han, själv Allsmäktig, ingen annan – Faderns Son är vår frälsnings hövding.

”Lammet som blev slaktat
 är värdigt att ta emot
 makten, rikedomen, visheten,
 kraften, äran, härligheten 
och lovsången!” (Upp 5:12)

Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, ”Du är värdig att ta bokrullen
 och bryta dess sigill,
 för du har blivit slaktad,
 och med ditt blod
 har du friköpt människor åt Gud
 av alla stammar och språk
 och länder och folk.
” (Upp 5:9)

Denne Herre, syndarnas vän, har uppstått från de döda och tagit de sina med sig som segerbyte!

 

Risto Soramies

Missionsstiftets biskop