Kära vänner, bröder och systrar, på detta grundläggningsmöte för det nya stiftet i Finland!
Å Missionsprovinsens vägnar vill jag framföra varma hälsningar från vänner och medarbetare i Sverige. För två veckor sedan var vi samlade till ett extra Konvent i Göteborg, där förändringarna inom Missionsprovinsen i Sverige och Finland behandlades. Från Er sida var dekanen Juhana Pohjola närvarande. Konventet beslutade enhälligt att godkänna de önskemål som framförts från Lutherstiftelsen i Finland.
Å Missionsprovinsens i Sverige sida vill jag därför tacka för gångna års (2005–2013) nära samarbete och samtidigt tillönska Er Guds fortsatta välsignelse. Vårt Konvent har förståelse för det vägval som gjorts från Er sida, men samtidigt betonades med innerlighet och tydlighet att gemenskap och samarbete inte får upphöra – tvärtom bibehållas och t o m utökas. Vi har redan övervägt och tillsammans bearbetat ett samarbetsavtal om fortsatta relationer, vilket under årets lopp kommer att fullföljas.
Under den gångna veckan har jag funderat över våra relationer inom Missionsprovinsen, inte minst med tanke på våra två länder. Vi gläds över, men är samtidigt lite avundsjuka, att arbetet i Finland varit mer framgångsrikt än i Sverige. Vi fick visserligen ta initiativet i den svåra kyrkokampen, och Ni bad om vår hjälp. Vi bistod och sedan har arbetet i Finland vuxit påtagligt.
Jag har tänkt på ett mönster i Skriften, förhållandet mellan Johannes Döparen och Jesus Kristus. Döparen var föregångaren, vägröjaren. Så småningom kommer Jesus och övertar stafettpinnen. I den övergångsfasen uppstår en prestigediskussion om Döparens respektive Jesu verksamhet. Då har Döparen ett antal visdomsord att förmedla – ett mönster som kan vara applicerbart på vår situation, relationen mellan Sverige och Finland. Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen (Joh. 3:27). Därefter framställs ett bröllopsscenarium: om relationen mellan brudgummen och brudgummens vän.
Den processen är, sett utifrån vännens situation, fokuserad på relationen mellan bruden och brudgummen, d v s bröllopsparet. Brudgummens vän gör en betjänande, tillfällig insats. Döparen konstaterar om sin relation till Jesus: Han måste blir större och jag mindre (Joh. 3:30). Något av detta mönster kan tillämpas också på oss, inte minst sett utifrån svenskt perspektiv: Vi gläds om Ni blir större, även om vi själva blir mindre! Djupast sett kan detta bara sägas utifrån ett kristologiskt missionsperspektiv: om Honom som hade allt, sann Gud som blev sann människa, och som genom tjänande i lidande och död till en segerrik uppståndelse är och förblir Kyrkans Frälsare och Herre.
Missionsprovinsen firar i år sitt 10-årsjubileum, vilket bl a för oss i Sverige kommer att uppmärksammas i samband med Konventet i september. På många sätt upplever vi att sammanhangen är små och nog så obetydliga. Icke desto mindre är det värt att i tacksamhet till Herren tänka på vad som skett under de gångna åren, inte minst med tanke på biskops-, präst- och diakonvigningar. Biskop Arne Olsson fick under åren 2005–2010 viga fyra biskopar, 21 präster och en diakon; åtta präster vigdes för tjänst i Finland. Biskop Matti Väisänen har under de senaste tre åren vigt tolv präster i Finland, och själv har jag under samma tidsrum i Sverige vigt fyra präster och en diakon. Dessutom har jag, på utfärdad kallelse, fått viga en biskop för tjänst i Nordnorge.
I tacksamhet till Herren vill jag igen påminna om mitt valspråk: … allt vad vi har uträttat, har du utfört åt oss (Jes. 26:12).
Kära vänner – Guds nåd, frid och välsignelse över den fortsatta verksamheten här i Finland!
Roland Gustafsson
Missionsbiskop
Missionsprovinsen i Sverige
